måndag 31 december 2012

Nyår

Under snart 10 år med småbarn i huset har jag jobbat på - och lyckats hyfsat bra med- att sänka ambitionerna och bara flyta med. Inga ambitiösa renoveringar, inga stora kalas, inga avancerade planer. Fika på gården, hämtpizza på fredagen, lappade manchesterbyxor, kompislek i parken och slappande framför datorn när det finns tid. Och det är gott så, det får mig att hålla ihop någorlunda.

Men ibland kan jag längta lite efter de där ambitionerna. Att få planera och satsa på något. Förbereda sig, tänka ut roligheter, investera lite energi. Jag skulle vilja ha den där energin att investera. Kanske klä upp mig i något nytt, se till att barnen hade finkläder som var hela och lagom stora. Förbereda mat flera dagar i förväg, planera roliga lekar. En fest helt enkelt.

Bara att jag funderar på detta är väl ett tecken på att barnen börjar bli större. Att jag ens har önskan. Ikväll har vi planerat för ett litet nyårskalas. Inget överdåd, men ribban lite över golvnivå i alla fall. Städat och handlat mat, flera rätter. Lite tomtebloss, lite musik och en annan familj som gäster. Och imorse vaknade ett av barnen med feber, bara att ställa in. Lite reality-check kan man säga om man är sarkastisk. Vi får göra ett nytt försök en annan gång. Jag tror att jag ska ge mig ut på stan idag istället för att städa toaletten. Kanske köpa lite hela och lagom stora kläder till barnen. Ikväll blir det tomtebloss i alla fall.

Gott nytt år!

lördag 29 december 2012

Ordningen återställd

Man skulle ju kunna tro att jag slutat blogga när senaste inlägget är över en vecka gammalt. Eller att jag har haft annat för mig kanske. Julstressen tog över där någonstans den 21:a och sen åkte vi till mina föräldrar den 23:e och där händer det ju en massa saker som gör att man inte hinner sitta ned och skriva en skvätt. Om jag lyckas få till en större och lite mer systematisk blogg till nästa år ska jag fixa till julinlägg också - lovar.

I förrgår snodde jag till mig en liten stund när de andra var ute, och surfade runt lite med telefonen. Jag får ju lite abstinens av att inte få till mina internetstunder. Men igår kväll kom vi hem och nu är ordningen återställd, barnen spelar tv-spel och tittar på TV och föräldrarna sitter framför varsin dator. En mixar musik och en bloggar - man kan faktiskt vara kreativ fast man slappar. Trots att mina föräldrar är gulliga och tar hand om barnen rätt mycket när vi är där så är det svårt att uppnå det där totala kravlösa slappandet som vi ägnar oss åt just nu - som man kan göra när ingen annan ser och tyst dömer en - inbillar man sig i alla fall. Bäst att njuta så länge det varar, snart väntar ouppackade väskor och stora tvätthögar. Och något måste vi nog göra åt kylskåpet, det blev knäckemackor och utgången yoghurt till frukost idag.

torsdag 20 december 2012

Inte hungrig

Vad är detta? Har jag blivit akut dålig på att laga mat, eller har jag bara tappat aptiten? Allt jag lagar till middag just nu blir till en smaklös överkokt sörja. Idag gjorde jag kycklinggryta med gnocci efter improviserat recept. Kyckling, rödlök, vitkål och lite timjan och äpple. Låter det gott? Det var det inte i alla fall. Det kan vara så att jag faktiskt har lite dålig aptit just nu och just därför tappat känslan i matlagningen, i den mån jag har någon i vanliga fall. Lite synd om familjen är det ändå.

Lika svårt som det är att begränsa sitt matintag när man är riktigt sugen, lika lätt är det att glömma att äta när man faktiskt inte har någon matlust. Jag vet när jag varit gravid och mat kan vara så fruktansvärt gott. En skål mjölk med havrefras och äppelmos, mm. Ett krispigt äpple. Kroppen skriker efter näring och suger åt sig alla kalorier den kan till det växande fostret. Hoppas att min kropp har en bra anledning till att sänka aptiten, kanske förkylningen jag dras med.

onsdag 19 december 2012

Bättre blanda vilt än köra i mitten

Nu har jag uppfostrat barn några år. Jag försöker ju att erbjuda mina barn olika sorters leksaker, kläder, beteenden - oavsett om de anses som flickiga eller pojkiga. Några iakttagelser jag gjort:

- Alla mina barn har haft starka rosa perioder som 3-4-åringar.
- De "flickiga" attributen har generellt ganska stor dragningskraft på alla, både sönerna och dottern. (Glitter, glada färger, rosa fluff-prinsessgrejor, rollekar). Även på sönerna i skolåldern.
- En del våldsamma lekar har dragningskraft på alla barnen. Svärd, jaga-lekar, skjuta-lekar. Dottern är grym på att fäktas. Det är alltid någon som börjar gråta, men aldrig hon.

En slutsats är att barnen tycker att det är extra spännande med machogrejorna och prinsessgrejorna. Innan jag fick barn trodde jag nog att jag skulle försöka hålla mig till de mer könsneutrala leksakerna, och att det var bra att undvika de mer stereotypa grejorna (lite sån är jag fortfarande, jag vill verkligen undvika det värsta). Men barnen gillar det stereotypa krafset. Bara de får välja från båda sidorna.

Att tackla julstressen

Stressen är massiv, trots goda sänka-ambitionerna-ambitioner. Mest beror det nog på överlastning på jobbet och en räcka infektioner av varierande slag som bosatt sig hos oss, men kombinationen med en lång lista av saker som vore bra att fixa innan jul är dålig. Men när man känner sig trött och stressad är det bra att ligga i soffan, slösurfa och titta på Historieätarna en stund när barnen somnat. I alla fall bättre än att ställa sig och göra julsenap, slå in paket eller fixa foton till släktingarna. För om jag hade gjort det hade jag visserligen kunna bocka av grejer på hade-varit-bra-att-fixa-listan, men i gengäld hade jag blivit grymt uppe i varv på det där sättet så att jag blir otrevlig och nästan lite manisk. Så därför gör jag inte det.

söndag 16 december 2012

Snälla kläder

Jag har ett par jeans. De är inte för små egentligen, men de är i en rak modell och i hårt tyg - och mina ben är inte raka. När jag sitter ned i dem känner jag mig tjocklårad och otränad, för de sitter åt om låren och skär in obekvämt. Sen har jag ett par svarta stretchbyxor som jag köpt på Åhléns. De är lagom stora och ganska tajta. Jag känner mig alldeles lagom tjock eller smal i dem, för de töjer sig efter min figur. Jag vet inte vilka byxor som är mest "smickrande" utifrån sett, men det är egentligen oviktigt. De svarta byxorna är snälla mot mig och får mig inte att vilja ändra på min form. Kjolar brukar också vara snälla, om de är gjorda efter den sorts kvinnokropp som jag har. Man ska äga kläder som är snälla mot en, som inte dömer en efter en mall som inte är rimlig.


fredag 14 december 2012

Inför

En dryg vecka kvar till julafton och alla i familjen är eller har just varit sjuka. Nu skulle man bara vilja sätta allihopa i karantän en vecka så att inga nya baciller dyker på oss. Man skulle ha jullov en vecka innan jul också så att man kunde pyssla, fixa julklappar, vila upp sig och hålla sig borta från alla andra. Det vore perfekt. Förra julen lyckades vi hålla barnen friska, men jag fick själv spendera några timmar på närakuten med urinvägsinfektion - sånt jag får när jag är sliten.

Så, hur går det med er julstress? Min är någorlunda under kontroll. Stressen alltså, inte allt som "ska" hinnas med. Men det är känslan som är det viktiga, det är måttet på hur bra jag lyckas prioritera det som är viktigt. Julklappsorganisationen har tagit mest kraft, alltså att förmedla önskelistor till släkt som vill ge barnen julklappar. Legoskepp från den, bok från den, playmobil från den, legohus från den. Tre barn som alla har kommit över "hen blir glad över lite prassligt julklappspapper". Ibland agera ombud, ibland bara maila listor. Puh. Och den där känslan av äckligt materiellt överflöd lämnar mig inte. I helgen vill jag bara baka pepparkakor och sova. Vi får se hur det går.

lördag 8 december 2012

Orealistiskt

Ibland är det så lugnande att fundera över orimliga projekt. Eftersom de aldrig kommer hända behöver man inte ha beslutsångest och inte ta ansvar. Ja, man behöver ju inte göra något överhuvudtaget, mycket bekvämt. Dagens orimliga projekt är följande scenario:

Vi köper grannens tvåa för ett överkomligt pris (ha ha) när han säljer den (kommer antagligen aldrig att hända, han är inte typen som flyttar). Sen får vi tillstånd från styrelsen att göra en öppning (i den bärande väggen) mellan den gamla lägenheten och den nya (tveksamt om de tillåter). Vi gör inte om så mycket i tvåan, men barnen kan få varsitt rum, eventuellt får någon bo i köket. Det blir en helknasig men väldigt mysig lägenhet tycker hela familjen (ha ha igen, ense är vi typ aldrig, och det är bara jag som gillar knasiga idéer). Massa plats för böcker, gympapåsar, trasig strumpor och för barn som vill vara ifred. Samt för alla vänner som vi då kommer orka ordna stora kalas för och spontaninbjuda på middag när andan faller på (en gång vart femte år). Det är nog rätt bra om det här projektet förblir en dagdröm.

fredag 7 december 2012

Fredagsmys

Ibland är fredagskvällen mest en fråga om att minimera ansträngningen så långt möjligt. Hämtmat, youtube-klipp, köpepepparkakor med mögelost, överdragsbyxor i en grusig pöl i hallen, en Scooby Doo-film och en kopp lättglögg bland sen länge torkad tvätt i vardagsrummet. Umgås får vi göra en annan dag.



onsdag 5 december 2012

Vinterväglag

Den största nyheten i Sverige idag är väl vädret. Snökaos i Stockholm, och kanske någon annanstans också men det får vi inte veta. Där jag bor har vi bara snö i måttliga mängder, inget större kaos vad jag kan se. Och jag har upptäckt njutningen av att vintercykla. Fördelar:
  1. Kall luft som biter i kinderna känns som fjällsemester.
  2. Man blir bra på att läsa underlaget, lite som att köra halkbana med bilen.
  3. Man kan berätta roliga historier om hur moddigt det var på vägen och hur man drog cykeln tio meter innan man upptäckte att man glömt låsa upp den.
  4. Det är mycket roligare att cykla till jobbet när folk blir imponerade.
Men jag har inte vurpat ännu, jag kanske ändrar mig då.

tisdag 4 december 2012

I mitt kvarter - eller Om vikten av grönområden i tätortsnära lägen

Vår trollskog ligger mitt i stan. Det vita tjocka täcket, de höga träden, den kalla luften, de glada tjuten nerför pulkabacken känns som vinterlov på landet. Men om man lyssnar hör man trafikleden som en dov ljudmatta. När träden är utan löv ser man stan glittra mellan stammarna. Bron, de fasadbelysta byggnaderna, reklamskyltarna, bilarnas lyktor. Man ser det på avstånd, men just här är vi i naturen. Det är en så häftig kontrast. Jag gillar kontraster.

söndag 2 december 2012

Nu börjas det igen

Jaha, har ni julpyntat nu? Får man tro statusuppdateringarna på facebook och i alla bloggar, så är det pyntat och julbakat överallt i Sverige just nu. Och de flesta verkar redan ha avklarat julklappsinköpen. Jag blir faktiskt inte alls stressad, så mogen är jag. Det är ju jättelångt kvar och jag har inte ens någon stor lust att julmaxa redan. Vår första advent började vid 16-tiden idag när vi röjt undan det allra värsta i köket och vardagsrummet och plockat ned adventsljusstakarna från vinden. Men julpyntet får vänta, jag är inte så julsugen just nu. Det fanns en tid när jag var väldigt pepp i början av december och planerade för storslagna gammeldagsa julförberedelser. Jag funderar lite på var jag ska lägga ambitionsnivån i år. Så här känns det just nu:

- Pepparkakor är viktigt, mormors recept. Det är lagom att göra när det är en vecka kvar, annars blir de bara uppätna. Köpepepparkakor är gott nu, innan man smakat de hemgjorda.
- Barnen vill göra pepparkakshus. Funderar på att hålla mig i bakgrunden i år. Köpa ett paket deg och sen låta de baka själva. Får kanske sköta själva monteringen med smält socker.
- Julklapparna är slimmade i år, av mamma och pappa önskar jag mig bara en tjock tidning att läsa på juldagen. Och de får något liknande. Barnens presenter ska jag köpa på nätet, mest lego och böcker tror jag. Sen kommer jag nog inte undan att beställa (framkalla kan man väl inte säga?) några foton på nätet att sätta i minialbum till närmast släkten.
- En pyttegran att ställa på balkongbordet. Den kan man köpa några dagar innan julafton.
- Kanske lite julgodis. Vi var faktiskt hos kompisar igår och fixade julgodis, så det är bara om jag får lust jag behöver göra mer.

Sen räcker det. Det känns inte alls mycket, går att fixa på två dagar ju. Alltså ingen anledning att stressa, jag kan fortsätta att låtsas att det är november i två veckor till. Förutom att jag får äta pepparkakor och ha balkongbelysning utan dåligt samvete.

Nä, inte ens här kommer ni undan en adventsbild. Det blir inte så mycket mer Svensson än så här, va? Men det är fint så.

onsdag 28 november 2012

Den skrikande balkongen

Jag är av hävd en sån där löjlig traditionalist som nästan enbart har gammal och ofta ärvt julpynt (och barnens alster förstås) och som definitivt inte sätter upp något julpynt före advent. Alltså inga ljusstakar, stjärnor eller sånt får tändas i förväg. Idag köpte jag hyacinter, men de ställde jag undan på balkongen. Sen är jag också av hävd lite lat, så det kan hända att jag väntar med tomtarna till den 23:e, och sen inte plockar bort granen förrän i februari, men det är en annan sak.

Så i år när det mot min inrådan köptes in en färgglad ljusslinga till balkongen var det lite jobbigt. Och den har dessutom varit uppe i två veckor redan. Herregud. Jag försöker säga till alla som kommenterar detta att det är ju absolut ingen jul-slinga, det är en vinterslinga. Vinterslinga. De håller inte med, förutom de som tycker att den ger lite boudoire-känsla. Den syns ordentligt i kvarteret. Vi kom gående flera hundra meter från vårt hus idag och den illröda balkongen verkligen skriker, jag blev liksom lite förlägen. Det är inte en särskilt blyg balkong. Kort sagt, den är inte min stil direkt. Men den ger ett väldigt mysigt rött sken in i vardagsrummet.





måndag 26 november 2012

Den försvunna festen

Igår nämnde min man en inflyttningsfest vi hade för typ 12 år sen. Vi hade precis flyttat från en studentlägenhet till en vanlig lägenhet i samma kvarter. Problemet är att jag kan för mitt liv inte minnas den här festen. Jag försöker komma på vad vi kan ha bjudit på, vilka som var där, hur det såg ut. Allt för att hitta en ledtråd till var i mitt minne den här festen kan gömma sig. Men det hjälper inte, den är borta. Det är väl inte så konstigt kanske, jag har gjort en massa saker som jag inte längre minns. Men det känns så märkligt, en hel fest, bara borta ur minnet. Jag tycker överhuvudtaget att det är läskigt att inte minnas saker. Hände den verkligen?  Och en fest är ju egentligen rätt meningslös. Det är värre med viktiga saker, som förlossningar, hur barnen var när de var bebisar, saker jag gjorde när jag var liten. Vart är de nu?

lördag 24 november 2012

Make-overs

Jag har börjat fastna för " Trinny och Susannah stylar om..." på lördagskvällarna (idag var de i Australien), har ni sett det? Det är i alla fall en make-over-show. Två kvinnor som letar upp folk som klär sig illa och stylar om dem - och vips blir de fantastiskt vackra och alla gråter av glädje. "Nu har jag äntligen fått tillbaka mitt självförtroende." "Nu ska jag börja ta för mig av livet!", "Oj, jag visste inte att jag kunde vara så vacker!".

Jag är så dubbel inför sånt här. Å ena sidan måste utseendet inte vara så viktigt. Är man en sliten småbarnsmamma så kan väl det få synas? Visst, man behöver tid att ta hand om sig själv. Men den tiden är väl bättre spenderad i sängen med en tidning, eller på en kompisfika, än framför spegeln fixandes och trixandes. Det är ju bra att ta hand om sin kropp, men där borde det ju vara funktionen som är viktigast. Och jag blir lite trotsig av all information om hur man ska klä sig för att framhäva sina kroppsliga tillgångar och dölja sina brister. Men om jag vill klä mig så att min stora rumpa syns, då? Om man kunde skita i den "goda smaken" och fokusera sin energi på andra saker vore det ju fantastiskt.

Å andra sidan: Vi (jag) är ju knappast opåverkade av utseendefixeringen i samhället, och man blir olika bemött beroende på hur man ser ut. De flesta känner sig också tryggare om de inte känner sig osäkra över sitt utseende. Och det är klart att det är kul med lite yta ibland - och de flesta som stylas om bli ju väldigt fina - och glada. Och sånt blir man ju själv glad över att titta på.

Men ja, ni ser ju. Min text med motargument mot gör-om-mig-shower är längre och mer engagerad än för-texten. Men trots detta, så har jag nu sett på programmet tre lördagar i rad, och jag viftade till och med bort en ingående star wars-diskussion för att få se upplösningen. Jag gillar helt enkelt programmet. Men det hade varit roligt att se en make-over-show där man tog in folk som var osäkra på sitt utseende och jobbade med insidan istället för utsidan. Som liksom problematiserade osäkerheten istället för att bara fixa till utsidan. Jag undrar om det skulle bli bra tittarsiffror på det.

Lördag hos oss

Lördag förmiddag. Hemma hos oss betyder det avklarad simskola, godisätande och tv-spelande. Just nu pågår burn-out-paradise (bilspel) i vardagsrummet. En unge som spelar, en som coachar och en liten treåring som hoppar framför bilden och ropar "Gasa, gasa!". Nu har hon övergått till att springa fram och tillbaka och ropa. Storbarnen som varit och simmat är påklädda och rena. Lilla ungen har hittat en gammal urvuxen sommarklänning som hon tagit på sig, och en lördagsgodispåse som hon generöst delar med sig av. Hon är väldigt generös med sitt godis, men sen tar det slut och då vill hon ha mer.

Vad ska vi hitta på idag då? Det börjar bli dags att planera dagen, kanske. Jag har verkligen ingen lusta att städa, tvätta och röja idag, jag vill göra något roligt. Annars känns helgen så bortkastad. Bio kanske, eller bjuda hit någon? Jag ska bara dega lite till. Jag undrar om det finns fler barnfamiljer som är så här sega. De känns som att de flesta planerar allt långt i förväg och som har helgerna inrutade med aktiviteter eller fix. Det händer väl att vi har full aktivitet också. Men om man inte planerar det i förväg känns det inte inrutat. Fast risken är förstås också stor att det roliga inte blir av alls.


onsdag 21 november 2012

Upprop för januari & co

Jag har ju börjat gilla november. Den lugna vilsamma månaden när vädret är mjukt och grått och lite sömnigt. Vackert stilrent. Inga krav, ingen måste-passa-på-stress, och den hektiska julen som hägrar lite lagom långt framöver. Det känns jättebra att gilla november. Jag har hittat novembers innersta väsen, trots att det är årets mest utskällda månad. Men mitt problem nu är att jag innerligt avskyr januari, februari, mars.  Det vilar en lätt ångest över dem, det är sunkigt väder (sällan snö där jag bor), kräksjukor, kräksjukeångest, influensor, förkylningar, hostor, stress, blöta overaller och bara en evighetslång träskperiod. Men det är ju ett helt kvartal! Jag kan ju inte gå igenom livet och lida mig genom ett kvartal varje år, vilket slöseri! Så kan vi inte ha det. Jag måste hitta det innersta väsenet i träskmånaderna också. Så det är uppdraget inför nästa år. Nu ska jag försöka komma på det fina med januari, februari och mars. Attityden är allt! Kan ni inte hjälpa mig?

tisdag 20 november 2012

Tempoväxling

Kolla här!


















Det här är väl en typisk bloggbild? Kanske lite taskigt ljussatt, men hembakta kakor i snygg burk känns ju rätt. Barnen var med och bakade också, vilket ger extra pluspoäng. Tyvärr var vi alldeles för sena, som vanligt. Kakorna blev färdiga efter läggdags. Det är så det är med mig. Jag är en slacker som får präktiga ryck. Degar framför datorn, i soffan eller i sängen. Är så slö att jag inte ens orkar slänga gamla nattblöjor i soporna, zappar mellan kanalerna istället för att förhöra läxor, dröjer mig kvar vid lekparken och snackar strunt med kvarterets andra sena mamma istället för att gå hem och laga middag. Men så plötsligt händer det. Storröj i garderoben, skurning av duschen, storhandling, inbjudningar till barnkalas, rusch rusch rusch en halvtimme innan gästerna ska komma. Det finns vissa i min omgivning som blir tokiga på mig. "Börja i tid eller ställ inte till med kalas alls!" Men det går ju inte. Om jag inte skulle få mina ryck skulle det ju inte hända någonting. Och jag gillar utmaningen i att försöka få något att funka trots dålig timing. Fast ibland är det förstås bra att någon stoppar mig. Jag får berätta mer om det en annan gång...

måndag 19 november 2012

Inredningskoden

Ibland är det en utmaning att bo fem personer på 80 kvadratmeter. Men jag gillar sådana utmaningar, och jag tror att jag faktiskt knäckt koden till compact living för vår familj. Så här:
  1. Rensa, rensa, rensa. Det går sådär, eftersom jag lyckas etablera relationer med allt ifrån urvuxna urtvättade barntröjor till inaktuell kurslitteratur. För att inte tala om gamla leksaker och teckningar.
  2. Många funktioner i rummen. Detta går bra, vi har skrivbord i alla rum utom köket så att man kan sätta sig i lugn och ro där det är ledigt. I dag la jag mig och vilade på minsta ungens säng och eftersom det rummet inte bara är hennes funkade det bra.
  3. Öppna planlösningar är värdelöst. Tack och lov bor vi i en 50-talslägenhet med fyra rum och kök och gott om dörrar att stänga om sig.
  4. Kompromissa. Detta funkar ganska bra. Ibland får det lov att vara barnsaker i vardagsrummet, och bor du ihop med någon med ett specialintresse kanske du får stå ut med ful elektronik i sovrummet, i vardagsrummet, jag lite överallt kanske. Å andra sidan får den som har ett specialintresse stå ut med att begränsa sig lite.
  5. Bry sig lagom. Det är inte hela världen om det ser ut som skit ibland (rätt ofta). Det är ett hem och inte ett stilleben i en inredningstidning.  Sköna Hem och Family Living är science fiction, inte dokumentärer.


lördag 17 november 2012

Om självkritik på ett bra sätt

Jag brukar skratta åt mina barn när de gör fel. Typ, när de uttalar ord fel, snubblar (utan att slå sig), säger något helt tokigt, eller missar något. Det kan ju låta tanklöst och kanske lite elakt, men jag tror faktiskt att det är bra. Förutom att det är rätt skönt att få skratta åt dem när de är roliga, så har jag en tanke om att det är bra att inte ta sig själv på så stort allvar. Vi skrattar tillsammans åt missarna.

Lite samma tanke ligger bakom min linje med självkännedom. Jag är inte en sån mamma som höjer sina barn till skyarna, och okritiskt berömmer allt de gör. Det finns säkert en del genier som har fostrats på det sättet, som i någon slags självuppfyllande profetia blir de gudabenådade underbarn som deras föräldrar tutat i dem att de är. Men det finns också en hel del odrägligt folk som uppfostrats okritiskt. Hursomhelst, jag är inte sån i mig själv och jag kan därför inte vara en sådan mamma naturligt, oavsett om det är bra eller inte.

Eftersom jag själv är självkritisk till min natur, och därmed riskerar att föra över det på mina barn vare sig jag vill det eller inte, har jag en plan. Min plan är att förmedla någon slags känsla av att "jag vet att jag har mina svaga sidor, men jag är underbar ändå". För självkritik kan ju vara väldigt utvecklande. Så länge den inte bryter ned en totalt, när det känns som att det inte är någon idé att förbättra sig eftersom man ändå suger. Men den där avslappnade känslan vill jag åt. Att ens värde inte sitter i prestationerna, kombinerat med lite ödmjukhet. Sen om jag lyckas är en annan sak.

torsdag 15 november 2012

Media

Dagens tidningsläsande resulterar i att jag:
Twitter är annars min favorit. Jag twittrar sällan själv, men följer ett gäng coola människor. Ett oslagbart sätt att hänga med på vad som händer, vad folk tycker. Direkt, i realtid. Oavsett om det gäller fotboll, melodifestivalen, politik, tv-debatter eller bara vad man kan äta till frukost på Arlanda. Och så får man känna sig lite trendig för en gångs skull.

tisdag 13 november 2012

Om Charlotte Perellis känsla för normala människors shopping

Det finns en tidning som heter CHIC. Jag är inte direkt deras målgrupp, kan man säga. Men eftersom jag gillar att läsa sånt som är långt ifrån mig själv så ögnade jag igenom den när jag fick tillfälle härom veckan. Jag fastnade för det här citatet av Charlotte Perelli: "– Jag gör inget halvdant, jag gör det ordentligt vad det än gäller. Ska jag vara med i schlagern, ja – då kostar skorna mer än vad normala människor lägger på en årsförbrukning av skor."

Det är så roligt. Inte för att jag egentligen har något emot att Charlotte Perelli lägger 30 000 kr på ett par skor (för det var vad de kostade) när hon ska vara med i Melodifestivalen. Det får hon väl göra om hon vill. Ur resurssynpunkt (nu tänker jag på miljöpåverkan) är det väl bättre att köpa ett par skor för 30 000 än 30 par skor för 1 000 kr? För den som ändå har råd. Det roliga är att hon har en lite snäv världsbild. Jag känner nog ingen som har en årlig skobudget på 30 000 kr, och då känner jag ändå ganska många normala människor. Det här året har jag lagt kanske 1 000 kr på skor totalt. Fast hon sa ju faktiskt att 30 000 är "... mer än normala människor lägger på en årsförbrukning." Så hon har ju rätt. Ja, ja. Det är sånt här jag tänker på när jag borde gå och lägga mig.

Groddar

Mina barn gillar groddar och bönor. Jag har fått mina barn att gilla groddar! Seger! Jag känner nu att mitt föräldraskap är komplett. Jag kan nu sluta oroa mig över om jag ger dem tillräckligt med trygghet, uppmärksamhet, bekräftelse, ramar, kramar, djupa diskussioner och utomhusvistelse. För detta måste väl vara det viktigaste, eller?


lördag 10 november 2012

Men TV-shop går bra

Jag gillar inte att titta på film. Det är nog lite fel på mig, jag saknar den där lilla distansen som krävs för att inte helt sugas in i handlingen, oavsett kvalitet på filmen.  Och eftersom de flesta filmer har en handling som inte enbart bygger på trivsel så blir filmerna ofta rent plågsamma för mig att titta på. Det enda som funkar någorlunda är galen science fiction, då är det lite lättare att inte identifiera sig med huvudpersonerna. Det har dessutom blivit värre sen jag fick barn. Eller så har jag bara tappat den distans som jag tränade upp på den tiden när jag inte hade föräldraskapet att skylla på.

Just nu hör jag någon slags action från vardagsrummet. Skjutande, skrik, ångest. Nej, jag vill inte ha det i mitt huvud. Jag vill slappna av på lördagskvällen, inte ryckas med i världens fasor, fiktiva sådana dessutom. Jag trivs bättre här i mitt hörn.

Överväganden en fredagkväll

När man noterar att ungen äntligen somnat tungt på ens mage, och man är så trött att man inte orkar hålla uppe telefonen man läser twitter på som tidsfördriv. Då kan man välja mellan att ta sig samman, kliva ur sängen, dricka ett glas kallt vatten och göra några av de där sakerna som man längtar efter att göra när barnen somnat. Äta choklad, surfa planlöst, ringa en kompis, ligga i soffan och titta på meningslös TV. Eller så bestämmer man sig för att släppa, och somna en stund, bara för att man inte orkar skärpa sig längre, och det är mer värt att få slippa göra just det, än att få egentid att slappa så. Samma kvot liksom. Sen vaknar man klockan tolv, och efter tandborstning är man ganska pigg. Då kan man slösurfa, blogga, ligga i soffan. Men inte äta choklad.

tisdag 6 november 2012

Hiss

Min favoritplats just nu är hissen. Vi bor på sjunde våningen och huset är begåvat med en långsam hiss. Långsam upp och långsam ner. I morgonruschen innebär det att jag slänger ut det halvfärdiga barnet i trapphallen med uppmaningen: "Tryck upp hissen!" medan den ofärdiga mamman tar på sig skorna, brer frukostmackan till sig själv, plockar ihop väskor, jacka, vantar och cykelhjälm (till mig själv, barnen har oftast bättre koll på sig själva...). Förhoppningsvis trycker barnet också upp hissen och står inte där och drömmer om star wars eller pokémon eller livet i universum. Sen har man den livräddande stunden under hissfärden ned. Jag hinner knyta mina skor, granska barnens ansikten och ta bort tandkrämsresterna runt munnen, och i värsta fall kamma igenom en kalufs med fingrarna. Kanske också titta mig själv i spegeln och prata lite med barnen i normal samtalston. Man kan ju ändå inte skynda på en hiss.

På väg hem hinner man stå och stirra på anslagstavlan där man redan läst allting tusen gånger medan man väntar på hissen. Och sen på väg upp hinner man se hur man sett ut under dagen. Kanske är mössan ut-och-in, kanske har påsarna under ögonen krympt eller inte (det är ganska barmhärtigt ljus i hissen). Kanske hinner man formulera ett blogginlägg. Man kan ju förstås gå de sju trapporna, det går alldeles utmärkt. Men då missar man ju guldstunden.

lördag 3 november 2012

Samma tofflor

"Han har valt de här mockasinerna själv, kan ni vara snälla att stötta honom i hans val." Sa vi till pedagogerna när sonen tog med de här till förskolan för 5 år sedan eller så. Det gick rätt bra vill jag minnas. Nu är de lagom till lillasyster, hon kommer säkert också gilla dem. Men vi kommer inte be pedagogerna om support för att försvara hennes val.

Jag kör ostylade bilder här i bloggen som ni ser. Diskbänksrealism ska det vara. Hallrealism i detta fall.


fredag 2 november 2012

Inte min favorit direkt


Det här är en favoritbok hemma hos oss. Sönderläst som ni ser. Det är inte jag som har köpt den. Jag tycker inte om den. Men ändå tur att jag har barn som tycker själva, och gör som de vill.

Tycker ni jag ska förbarma mig över den och tejpa ihop? Nja, det får de nog göra själva.

onsdag 31 oktober 2012

Oavsett om jag är värd det

Nja, jag lyckades inte riktigt lura mig själv med unnandet. Sen gillar jag inte ordet unna, jag stör mig på det. På alla som säger att de unnar sig en lyxig väska, ett par dyra skor eller något annat onödigt när de presterat. Varför måste belöningen utgöras av konsumtion? Och det är ju oftast inte de som verkligen kämpat som unnar sig. Inte för att jag känner någon som säger så, jag läser kanske för mycket bloggar helt enkelt...

Men. Som förklaring till mitt kanske obegripliga inlägg igår så tror jag på att ompröva sitt tänkande kring vad man ska unna sig. Jag tycker mycket om att promenera till jobbet. Jag mår bra av det, det är avstressande. Men cyklandet går snabbare och jag har oftast brått, som alla andra. Så att unna sig den tiden är verkligen att unna sig. Om jag däremot köper smågodis för att jag är godissugen så känns inte det som att unna sig. Det får mig ju inte att må bättre, det är bara gott för stunden, och dessutom äter jag godis ganska ofta. Det är väl ingen större fara med det, men det är inget unnande.

Dessutom: Om man ser motion som något man unnar sig istället för något nödvändigt ont, så vänder faktiskt känslan lite. Det upphör att vara något man drar sig för, så funkar det för mig i alla fall. Förutsatt att man gillar sin motionsform. Därför skippar jag att försöka bli bättre på att springa. Jag försöker få till små löparrundor när det går, och då tar jag min pod i öronen och startar lufsandet. När det börjar bli plågsamt sänker jag takten. Så, jag jobbar på att utvidga det här tänkandet till andra saker som får mig, eller oss, familjen, att må bra. Återkommer om det funkar.

tisdag 30 oktober 2012

Because I'm Worth It

Idag unnade jag mig att promenera till jobbet istället för att cykla, trots att jag var lite sen. Det var jätteskönt, hög luft och en genväg genom "skogen". Sen unnade jag mig att springa hem. Imorgon ska jag försöka unna mig att städa garderoben, att jobba riktigt effektivt och att begära föräldrapenning hos Försäkringskassan. Vad tror ni, kommer det att funka?

Ingen hemma

Herregud vad tomt det är hemma, inte en endaste liten unge är här. Höstlov, som för mina lyckligt lottade barn i år innebär semester från mamma och pappa hos morföräldrarna. Miljöombyte, någon som ser dem på ett annat sätt, och lite mer natur. Perfekt, även om de nog får slita lite. Dra ris, elda och gå ut och kissa. Slår en resa till Kanarieöarna alla dar i veckan, säger min präktiga sida. Ha, nog hade de uppskattat en äkta charter också, såklart.

Här hemma vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det känns alldeles onaturligt här med alla leksaker, men inga barn. Och vad ska jag göra med mig själv? Inget filter i form av barn som kräver uppmärksamhet. Det är upp till mig, inget att skylla på. För visst är barnen en alldeles förträfflig ursäkt. För allt möjligt. Inte hinna städa, inte hinna träna, inte hinna sova, inte ha lust att handla, inte vara tillfreds. Skit under naglarna, skrynkliga kläder, smulor på köksgolvet.

Så, ska jag passa på att jobba extra eller ska jag passa på att ta det lugnt? Det är väldigt skönt att få stanna upp och reflektera lite i alla fall. Sen ska jag ta tag i den där garderoben.


söndag 28 oktober 2012

Natur

I helgen har det varit helt osannolikt vackert väder där jag hållits, kallt som attan, soligt och vindstilla. Vi var och hälsade på på landet, ni vet den där riktiga världen där det växer saker, där det bor djur som inte är bananflugor och där de riktiga människorna bor. Jag skäms nog lite för att jag är en stadsråtta, eller åtminstone för att jag gillar staden. Det passar inte riktigt in i min självbild, jag inbillar mig att jag är en aktiv friluftsmänniska som är ute och tältar och gör utflykter med barnen. Jag har planerat att tälta med barnen i två somrar nu, men lyckas inte. Det verkar så himla härligt, men kanske är jag inte av rätta virket.

Men, oavsett detta så blir jag lycklig av att vara ute. Av prasslet av löv under fötterna, av solens värme, av lukten av jord. Och av att sitta inne och titta ut på naturen.

Kastanjen som är så fin men som egentligen har en konstig sjukdom.

Mina vantar gör sig så snyggt och trendigt mot löven.

lördag 27 oktober 2012

Oavgjort

Idag har jag bytt däck på bilen med sonen. Pluspoäng. Sen kom jag på en massa ideer som jag ville blogga om, som jag sedan genast  glömde bort eftersom  jag inte skrev ned dem. Minuspoäng. Sen åkte vi bil, och jag körde inte - som vanligt. Minuspoäng. Nu senast har vi gjort brasor och myst ihop oss. Pluspoäng. Vi ligger lika jag och den här dagen. Det får man vara nöjd med.  

torsdag 25 oktober 2012

Kom inte och köp

Idag är jag trött på att prestera. Imorgon vill jag göra något som ingen behöver och skita i om det finns något efterfrågan på mig. Jag vill inte försöka övertyga någon om att jag är bra, om att det jag är intresserad av är viktigt eller om att jag är värd det jag kostar. Jag vill gräva ner mig i något oviktigt, fult, dåligt och oattraktivt och skippa det kommersiellt gångbara.

Nej, samhället går väl inte runt om alla skiter i att göra något som behövs. Men idag så skriker alla i mun på varandra. Kom och köp våra kläder! Låt oss hjälpa dig att bli bättre, smartare, större! Vi gör dig lyckad! Du måste synas i vår tidning! Kom och läs! Klicka här!

Jag blir anti, och slutar skrika. Men det är det ingen som märker.

onsdag 24 oktober 2012

Att äta små saker medan man jobbar med stora (nåja...)

Idag jobbar jag hemifrån för att få lite flyt under tangenterna och ro i kroppen. Och som alltid börjar den stora jakten på nåt att småäta. Vad kan det finnas i skåpen, har jag gömt undan något godis någonstans, finns det nötter, ost, kex, oliver, vad som helst i rätt storlek? Mackor och frukt är helt ointressant, det ska vara i smågodis-storlek.

Och idag blev det napp!




tisdag 23 oktober 2012

Katrin och Elsa

Jag springer inte så ofta längre, tyvärr. Men ibland får jag till det, och då lyssnar jag fortfarande på Sommar i P1 i nedladdad podradio. De två senaste var Katrin Sundberg och Elsa Billgren. Katrin är för mig mest känd som den fantastiska Häxan Surtant, men jag har även sett henne i andra roller. Hennes program gillade jag bl.a. för att hon har en sån härlig tajming i rösten. Det märks att hon är en rutinerad skådespelare, hon liksom fraserar intressant. Svårt att beskriva. Hon är en sån där kvinna -efter vad hon själv säger- som är lite spretig, flamsig, rufsig, gapig och inte så fin i kanten. En som känner sig som en transvestit i en kvinnlig klänning och inte identifierar sig med Meg Ryan. Det kan jag identifiera mig med.

Elsa Billgren fraserar också vackert. Elsa är för mig mest känd som vintage/modebloggare, men hon är också personal shopper och programledare. För Elsa har livet starka färger, allt är passion, konstnärligt och vackra gamla klänningar. Elsa är verkligen fin i kanten, men inte på ett dåligt sätt. När man lyssnar på henne (eller läser hennes blogg) känns det som att glutta in i hennes vackra gamla film. Och det är ingen Roy Andersson-film med brända fiskpinnar och betong, utan Amelie från Montmarte eller Chocolate. Det kan jag inte identifiera mig med. Men hon är väldigt begåvad, och jag gillade hennes sommarprogram också.

Pratsam

Apropå det där med att blir äldre. Jag har blivit så pratsam på äldre dar, det började nog när jag fick mitt första barn och sen har det bara blivit värre och värre. När jag var yngre var jag i och för sig väldigt opratsam av mig, så jag startar från en låg nivå. Men idag pratade jag hos frisören, långa utläggningar. Jag kan få ett infall och fråga främligar på Willy:s om råd. Häromdagen så kände jag att jag var tvungen att kallprata lite med apotekskassörskan. Jag känner mig som min egen mamma, och gud vad pinsamt det var när jag var liten. Kanske är det hämningarna som släpper? Jag var nog rätt försagd när jag var yngre, kanske är det mitt sanna jag som kommer fram nu.

Häromdagen demonstrerade jag mitt sanna hämningsfria jag genom att traska till jobbet i vida gummistövlar, illblå strumpbyxor, kjol och neongul regnjacka. Det kändes jätteregnigt när jag stressade runt på morgonen, men när jag väl kom ut var det torrt och fint. På vägen till jobbet försökte jag träna mig på att sträcka på ryggen och låtsas som att kläderna var meningen, att det bara var min coola nonchalanta stil. Stilen smittade liksom av sig, så medan jag stod och läste på en kul reklamskylt höll jag upp dörren för typ 10 förbipasserande som log (skrattade) åt mig. Jag ville verkligen läsa den där reklamen, den var bra. Sen kom jag till jobbet och bytte om till vanliga oiögonfallande kläder, och sen var allt som vanligt igen.

lördag 20 oktober 2012

Galopperande åldrande

När jag var yngre och läste om anti-rynkkrämer var jag så oförstående åt påståenden om att krämen skulle "göra dig 5 år yngre", eller radera ut "flera år från ditt ansikte". Och  nu pratar jag inte om själva utseendefixerngen, ungdomsfixeringen eller det faktum att folk lägger dyra pengar på mer eller mindre verkningslösa krämer. Utan om det faktum att jag inte trodde att några års åldrande skulle göra skillnad, en skillnad som man kunde se i spegeln. Nu vet jag bättre. Idag skulle jag vilja ha en mirakelkur som tog bort tre veckor från mitt ansikte. Närmare bestämt från de veckiga påsarna under ögonen. Jag håller tummarna för att det beror på sömnbrist.

onsdag 17 oktober 2012

Att lastas av

Jag ska få ett besök imorgon. Hela syftet med besöket är att de slitna föräldrarna ska få lite avlastning. Men hur ska jag nu utnyttja detta? Blir helt tom i huvudet när de frågade... ja vad vill jag göra på kvällarna? Sitta mer framför datorn? Ligga blixt stilla i sängen och göra inget? Sova? Springa? Strosa planlöst på stan? Träffa en kompis? Jobba måste jag i alla fall, hade egentligen behövt jobba över till och med, men någon måtta får det ju vara. Boka klipptid hade varit väldigt bra. Det har varit akut i flera månader. Undrar om de har några tider på fredag efter klockan halv sex...

Jag skulle egentligen vilja pyssla lite, i lugn och ro. Sy i knappar jag tänkt fixa i flera år. Rensa handväskan från sand och gamla kvitton. Blanda müsli av ingredienser jag köpte för länge sen i ett ambitiöst ryck. Tömma badrumsskåpet på tomma tandkrämstuber och uttjänta tandborstar. Sånt där som man egentligen kan göra alldeles utmärkt med barnen omkring sig, men som inte blir av. Inte för mig.

Om ni vill veta kan jag berätta hur det gick sen. Stalltipset är att jag inte kommer göra något jag planerat. I bästa fall slappa lite i fred framför en dålig TV-show, i sämsta fall hänga med barnen ändå (-bara för att det är roligt). Nej, imorgon kväll ska jag intensiv-slappa!

måndag 15 oktober 2012

Skärpa sig eller inte?

Idag tappade jag mina fina vantar. Jag hade en stressmorgon: Lämna en unge i skolan och sen cykla tillbaka för att lämna nästa på dagis, och sen en sväng tillbaka hem för att hämta ett par stövlar som inte kom med i första rundan. Och min frukostmacka som jag brukar ta med hann jag inte ens göra. Och i denna röra lämnade jag vantarna på en tom cykelstol där de flög sin kos när jag trampade på runt hörnet.

Allt för att hinna till ett frukostmöte på ett café halv nio. Men sen när jag kom fram hade den jag skulle möta glömt bort det och åkt till jobbet en bra bit bort. Jag har ganska hög toleranströskel för folk som glömmer bort saker, jag tycker nästan att det är lite sympatiskt. Det är väl för att jag är en sån själv, även om en dos noja räddar mig från de flesta missarna tack och lov. Folk som är korrekta, högpresterande och felfria gör mig bara nervös (eller irriterad).

Men det där med vantarna? Jag gillar verkligen inte att tappa saker, jag har ofta en liten relation till mina prylar. Men jag har märkt att jag har ett visst överseende med mig själv när jag glömmer, tappar eller slarvar. Lite svinn får man ta, liksom. När vardagslivet är så pressande som det är när man har tre barn så kan jag inte räkna med att jonglera utan att tappa några bollar ibland. Som ett par tappade vantar, en glömd matlåda som resulterar i att jag får köpa onödigt dyr lunchmacka, en bortglömd brödlimpa i skafferiet som möglat, en lapp till förskolan jag bort lämna in, eller en handsfree-lur som råkat bada i varm choklad.

Men jag är kanske för snäll mot min inre slarver ibland? Kanske jag skulle sänka tempot lite, gå upp i tid på morgonen, inventera skafferiet innan jag går och handlar, lägga alla viktiga papper i en hög och, för guds skull, inte dricka varm choklad vid datorn. Skärpa mig lite helt enkelt. Ah, det är väl som vanligt: Lite skärpning, lite överseende som är lösningen. Balans! (Grr, gillar inte det ordet...)

Men kolla här! Vi hittade de dyblöta vantarna överkörda på gatan på väg hem i eftermiddags! Räddad!




söndag 14 oktober 2012

Löjligt

Idag är en sådan dag när jag känner mig så fruktansvärt löjlig. Hela tiden. Det där jag sa i torsdags, vad töntigt det känns nu när jag tänker efter. Och idag när jag var ute och sprang, tönt tönt tönt i gul regnjacka och dålig hållning. Och det där jag sa om handlingen, middagen, barnen. Herregud så löjligt, vem tror jag att jag är?

Jag behöver en stund utan publik tror jag. Så att jag kan få vara lite löjlig ifred. Gränsen mellan löjlig och till exempel smart, stark, påhittig är så hårfin så att den mest sitter i betraktarens öga. Inte minst i sitt eget betraktande öga. Men imorgon är en ny dag. En rolig dag hoppas jag, det finns visst hopp om det.


lördag 13 oktober 2012

Heja Olivia

Lego Friends-Olivia har blivit Jedi-mästare, och hon ser ut att gilla det. Med extra styrka och dubbla svarta ljussablar är hennes specialitet att få motståndaren att tappa sitt lasersvärd, enligt sonen.



fredag 12 oktober 2012

Om att vara lite social

Aah, min kulturella kompetens är lite för dålig. Stora barnen har en kompis som varit här några gånger, och de hos honom. Hans föräldrar har sagt att vi gärna får komma dit allihopa. Det skulle vara jättetrevligt, barnen gillar kompisen och föräldrarna verkar trevliga. Men hur gör jag nu? Jag kan väl inte bara knata dit? Hur vet jag om det passar? Familjen har persiskt ursprung, kanske gör det mig osäker på hur de menar att vi ska göra? Just sättet man hälsar på varandra varierar faktiskt ganska mycket kulturellt, mellan storstad och landsbygd och mellan olika länder. Jag måste bli bättre på att fråga rakt ut. Kanske be dem säga till när det passar. Eller bjuda hit dem själv, såklart, med ett datum så som jag själv är van vid.

Jag skulle faktiskt gärna ha ett lite mer spontant socialt umgänge. Ibland får jag till det med grannar. Favorittanten i huset kan få komma på fika samma dag som vi ber henne. En mamma och hennes barn kan få komma in en stund efter lekparken någon gång. Och så barn som kommer förbi förstås, men det är faktiskt nytt, nu när barnen börjar bli större. Men det är för sällan. Mestadels tas tiden upp av jobb jobb jobb, middag, handling, tvätt och utmattat slappande framför dator eller TV. Ibland har jag en plan inför helgen. Jag ska ringa någon och träffas. Jag ska bara vila lite så att jag orkar, fixa simskola, tvätt, röja lite så att eventuell gäst kan komma in genom dörren utan att snubbla, och vips har dagen gått. Nej, ibland behöver man ha bokat in det i förväg så att det blir av. Lite av varje vore bäst, lite bokat lite spontant. Och mer tid.

torsdag 11 oktober 2012

Cykeltur

Ikväll jobbade jag sent och cyklade hem i den klara kalla mörka höstkvällen. Det var ett tag sen jag cyklade i kallt mörker, men jag gillade det. Det luktar annorlunda på kvällen. Kallt och friskt nere vid vattnet. Nybakat bröd vid köpcentret. Äpple och parfym vid trafikplatsen. Gräs vid parkeringen. Och varma däck inne i cykelrummet. Mm.





Trial and error and error

Nej, ni får inte läsa om mitt nya försök med soppan. Jo, lite kanske: Det blev lite godare. Och orientaliskt bröd med ostskiva på som får steka en stund i torr stekpanna blev kanon.

Lärdom: Har man spagetti eller nudlar i en soppa så sväller pastan och äter upp spadet i efterhand. Dåligt att spara till matlåda alltså, om det ens var gott från början. Ibland ska man bara lägga ner och tänka nytt.

onsdag 10 oktober 2012

TV-spel

Hur ska man tänka med TV-spel och barn? Å ena sidan försöker jag att vara lite modern, och tänka att det är såhär man roar sig på 2000-talet. Det behöver inte vara sämre än fotboll, hopprep eller kojor i skogen. Å andra sidan känner jag mig inte alls modern och rankar undermedvetet kojor i skogen som idyll och TV/data-spel som typ ostbågar. Men jag förstår verkligen att det kan vara roligt. Herregud vilka världar man serveras. Vilka krafter du får. Vilka äventyr, vilken spänning (och vilket våldsbejakande machovälde) i många spel.

Problemet är väl just attraktionskraften. Det är så roligt att det tränger ut andra lekar. Du behöver inte nödvändigtvis använda din fantasi, spelet är utformat för att fånga dig, du sveps bara med. Och du sitter ofta väldigt stilla (eller viftar lite med en Wii-kontroll). Ja det finns dans-spel och sport-spel, men det är inte riktigt den kategorin jag diskuterar nu. Och det finns barn som tröttnar efter en stund och inte behöver begränsningar. Men så är det inte hos någon av mina barn. Hittills har vi löst det genom att ha begränsade speltider på helgerna. De här stunderna är hett efterlängtade kan man säga. Fördelen är att de gör annat, andra lekar, på resten av tiden. Och eftersom det är ganska långt mellan söndag och lördag hinner de hitta sin kreativitet och sina leker emellan (men ofta är de inspirerade av spelen...). Men just nu finns det en passion i vår familj som riktar sig mot ett nytt Lego Star Wars-spel. Önskemål har framförts om att omförhandla spelschemat något. Jag vet inte riktigt var jag står.

Onödigheter -den som förstår sig på det här inlägget får en guldstjärna

Ni vet när man dammsuger och hör ett pling. Ska man öppna den och leta, eller var det bara en sten? Eller som idag när jag cyklade i full fart på väg nerför en bro. Klirr, hördes det. Ska jag stanna? Det var nog bara en kapsyl. Men jag stannade ändå, gick tillbaka, och hittade en knapp från min rock. Glädje! Det är ju helt hopplöst att tappa en viktig knapp och inte hitta den. En återfunnen knapp kan glädja mig flera gånger under dagen. Jag har redan en saknad knapp i den rocken. Men jag går och bär på en ersättare i fickan, en lagom stor knapp fast i helt fel färg. Snart ska jag sy i den. Den får bli ett statement. Men då får jag låtsas hårt att den är meningen.

Jag har alltid gillat texter, böcker eller filmer om onödigheter. Det är såklart häftigt med brinnande engagemang och viktiga känslosamma ämnen också. Men text eller film som fokuserar på små vardagliga förtret eller glädjeämnen lockar mig. Sen är jag kanske också lite avundsjuk på de personer (eller karaktärer) som fokuserar på små vardagliga saker. Istället för att oroa sig över självkänsla, prestationer eller krigets fasor i Syrien. Ja, det är ju tur att det finns folk som engagerar sig i de stora världsfrågorna, men jag tänker mig att det hade varit skönt att få fokusera på det oviktiga ibland. Det är skönt, när jag lyckas. Kanske är det en flykt, men jag tror att det är nyttigt för mig.

Förstår ni inte vad jag menar? Har ni sett Amélie från Montmarte, eller Frihet - Den blå filmen (med Juliette Binoche - och i den här filmer flyr hon definitivt)? De är mina favoritfilmer. Fredrik Backman spelar i samma genre tycker jag, hur otroligt det än kan låta. Det vardagliga är huvudnumret. Ibland med en komisk eller vacker tvist, ibland bara rakt av. För det är ju en viktig del av livet.


måndag 8 oktober 2012

Utvärdering av dagens kreativa middag

Det är lite följetong med mina middagar här. Hoppas att ni inte misstycker allt för mycket. Idag var idén att göra en soppa med nudlar, eller några små spagettihack som jag köpte i söndags. Inte vegetarisk, men jag tänkte att om jag öser i en massa annat så behöver jag bara ha lite kött till. Eftersom jag inte är vegetarian, utan bara försöker skära ner på köttet av miljöskäl, så funkar det ju också att minska mängden kött per måltid. Så tanken var något som liknade minestrone-soppa med korvslantar till och kanske bröd. Och jag är ju så himla "kreativ", så jag ska ju alltid improvisera ihop middagen utan recept.

Den här "soppan" ser verkligen inte god ut, så jag kan inte plåga er med en stor bild.
Det blev ingen soppa av det. Alldeles för mycket jox (sötpotatis, kålrabbi, broccoli och krossad tomat) och lite gammal torr fetaost till. Spadet blev gott, fast det blev alldeles för lite, och resten blev sladdrigt och degigt. Korven gick åt, kålrabbin var träig och det var mest jag som gillade sötpotatisen. Det var tät trafik till fruktskålen efter middagen kan jag säga.

Men jag tänkte göra ett nytt försök med soppa senare i veckan. Denna gången med bara lite pasta, kanske bönor, mer buljong, mindre jox och grillat orientalisk bröd med ost. Om ni har tur får ni läsa om resultatet.




söndag 7 oktober 2012

Blödig

Han har lärt sig läsa riktigt fint men sakta, och när han skriver ljudar han så där gulligt och liksom lyssnar efter vilken bokstav det ska vara. Bokstäverna är bak-och-fram och jättestora. Jag vet att det är alldeles precis normalt och något som varendaste unge går igenom. Många mycket tidigare än honom. Men det är så himla häftigt, han är så himla fantastisk, jag bara måste få berätta det för er.

fredag 5 oktober 2012

Om att låta det vara

Varje morgon när min dotter går in på förskolan hälsas hon med en kommentar om vad hon har på sig. "Vilket fint halsband!" "Åh, har du klänning på dig idag!" "Vilken fin tröja!" Och ungen går såklart fram och visar upp sig. Och vi utkämpar klädstrider varje morgon (ibland är det praktiskt med jeans... och t-shirt är inte bästa klädesplagget på hösten). Minst en gång i veckan har hon sin favorittröja med Blixten McQueen, men den får sällan kommentarer. 

Men jag säger inte till. Jag ställer inte till med någon scen. Jag kallar inte till allvarliga samtal med den förskollärare som oftast berömmer utseendet. Varför gör jag inte det? Dels pga. att jag är mesig och konflikträdd. Men också för att jag gillar henne. Hon är rar och varm och hon tycker om min dotter. Hon bryr sig om mig när jag har ont i magen, hon kramar mitt barn och hon har haft alla ungarna de första åren på förskolan. Och det är ju också viktigt. Jag vet att hon gått genuskurser, hon har t.o.m. läst mitt ex av 100 möjligheter istället för 2. Men hon är av den gamla skolan, det biter inte riktigt på henne. Så jag tänker att det får vara. Ungen slutar snart där ändå. Vi kompenserar på andra sätt. Men det känns lite som att jag ger upp. Borde jag kämpa, eller är det inte den här striden jag ska välja?

torsdag 4 oktober 2012

Köttfri torsdag

Idag vill jag ha en klapp på axeln. Jag har ju länge haft ambitionen att äta mer vegetariskt, och denna vecka har jag lyckats med två middagar hittills (av de två möjliga som jag själv har haft ansvar för).

I måndags blev det en riktigt god quorn-gryta med halva kryddskåpet, lite frysta wokgrönsaker och nudlar. Idag blev det gnocchi (finns på Willy:s), tomatsås med svamp och  fetaost. Samt lite annat jag hittade i kylskåpet som majs, oliver och lite blad. Det blev bra det också. Jag hade köpt en massa svamp, både ostronskivling och skogschampinjoner som jag efter stekning kokade med krossad tomat, kryddor och en riven morot. Fast jag ska inte göra likadant nästa gång. Det blev en himla massa svampig svamp i den såsen. Jag tror att det hade varit mycket godare att steka svampen så den blev lite knaprig, kanske med vitlök, och äta bredvid. Och det hade också varit gott och mättande att ha i lite bönor eller kikärtor i tomatsåsen. Eller bredvid det också kanske, så blir det lättare att få barnen mätta (de gillar bönor bättre än tomatsås). Det får bli nästa gång.

Så här ser middagen ut i morgondagens matlåda. Men jag får nog komplettera med en knäckemacka eller två.




Det här är ingen inspirationsblogg som ni hör, om ni nu inte märkt det tidigare. För då hade jag bara berättat om det som blev vackert och lyckat. Det hade blivit en väldigt kort blogg.



Önskelista

Hej släkt och familj som inte läser min blogg eftersom den är anonym. Till min födelsedag önskar jag mig följande:

- En ny sjal/scarf som passar till allt och som inte är noppig.
- Tidningarna Mama och Family Living samt tid att läsa dem i lugn och ro. Rebecka Edgren Aldén, som skrivit Skriet från Kärnfamiljen (läs!!) är ny chefredaktör och jag vill se vad hon åstadkommit.
- Dyr lyxig glass som jag vanligen inte köper.
- Tid att gå till frisören.
- Tid att gå på stan, gärna med kompis, och titta på kläder som jag kanske eller kanske inte vill köpa.
- Tid att se någon ny utställning som säkert är jätteintressant om jag visste att den fanns.
- En bra bok som jag inte vet om att jag vill ha. Helst krönikor eller essäer som går fort att läsa.
- Ny bra musik som jag inte har koll på finns. Gärna på svenska. Men jag lyssnar för sällan på radio så jag vet inte vad jag vill ha.
- Att någon annan lagar en jättegod middag åt mig.
- Nya trosor.

onsdag 3 oktober 2012

Favoriter

De är så snygga så att man vill sätta upp dem på väggen och så goda att man vill sluka dem genast. Jag blir så glad när ekologiska produkter är så smarta. Lite dyra dock, men godis ska ju inte vara så billigt, annars köper man bara för mycket. Ok, jag har köpt tre stycken. Men inte på en gång. Jag vill bara inte slänga den tomma påsen.


lördag 29 september 2012

Men man måste ju inte begränsa sig

Hej kompis, välkommen hit!

Den passar perfekt! Men synd att du har så svårt att sitta ned ordentligt.

torsdag 27 september 2012

Fail

Min mage har kajkat ur helt, men allt jag är sugen på är smågodis, snacks och saftiga drinkar. Inte grönsaker långsamt kokta i buljong.


onsdag 26 september 2012

Att stödja det man ogillar

Ah, ibland suger det när ens ideal krockar med verkligheten.

Jag har ju tidigare ondgjort mig över Lego Friends. Legos nya storsatsning som vänder sig till flickor - till skillnad från allt vanligt lego, vad det verkar. Nu har jag tittat på förpackningarna, och det jag allra mest vänder mig emot är två saker:

- De är inte så konstruktionsinriktade. Legot verkar mest vara till för att leka med, och ger inte så mycket utrymme för kreativt byggande (inte så många bitar att bygga med).
- Det är så segregerande. Här är flicklegot (en "linje") och här är pojklegot (15 "linjer": Lego City, Monster Hunters, Ninjago, Star Wars etc.). Och i flicklegot är det inga pojkar alls med (förutom en pappa i en av de största förpackningarna). Lego friends riktar sig verkligen inte till pojkar. I övrigt lego är allt väldigt vålds-centrerat. Några få flickfigurer finns med.
- Flera av förpackningarna har tema som skönhetssalong, cup cakes, musikscen etc. De målar upp en Hollywood-romantisk mini-tonårsvärld som inte känns det helt kul.

Ja det var visst tre saker, det får ni stå ut med. Men nu till saken, vari ligger krocken? Jo, en av sönerna är intresserad av Lego Friends. Där finns fräcka rosa sportbilar, experimentlab, ett piano, en trädkoja. Ja, jag förstår dem. Det verkar roligt. Och hade min dotter varit äldre hade hon nog gillat det också. Men jag har ingen lust att stödja dem. Samtidigt så skulle mina legoälskande söners legolekar må bra av lite annan input än lasersvärd och monster. Så nu blir jag pragmatisk mamma och införskaffar Lego Friends i födelsedagspresent. Suck. Men jag ska i alla fall maila Lego och säga vad jag tycker, på ett konstruktivt sätt förstås, jag är ju väluppfostrad. Om de bara hade låtit några av vännerna i Lego Friends vara pojkar? Och lagt in några lite mer utmanande konstruktioner för teknik-glada flickor? Som det är nu så är ju budskapet övertydligt: Pojke -det här är egentligen flicklego. Du ska egentligen inte gilla det här. Och det är inte alla barn som kan gå emot det budskapet.

lördag 22 september 2012

Fel dag

Två vissna föräldrar och ambitionerna ligger nere idag. Barnen har vilda västern med godis, egna skafferiräder, TV-spel och barnprogram hela dagen. Imorgon nya tag. Kanske. Det är lite härligt att frossa i dekadensen.

fredag 21 september 2012

Högsta önskan

"Vad skulle du önska om du fick en önskning?" är standardfrågan hemma hos oss. Rätt svar är "Flera önskningar." Men ibland finns det regler som förbjuder det svaret. Ikväll var önskningarna begränsade till tre. Barnen enades om:

1. Fred på jorden
2. Ingen miljöförstöring
3. En dörr till Pokémonvärlden


onsdag 19 september 2012

Dagens post på köksgolvet

Jag är inte så mycket för att hänga ut och håna. Absolut inte i verkliga livet, men inte heller på nätet även om det ibland kan vara befogat när det gäller dåliga reklamkampanjer, könsdiskriminerande barnkläder och annat trams. I det här inlägget tänkte jag istället försöka diskutera lite: Idag kom barnen in till mig med det här reklamkortet. "Titta mamma, vad fånigt!"


Ja, vad är det man har chansen att göra? Jo, prova på dans utan tjejer, får man veta om man vänder på kortet. Klassisk balett och modern dans. Jag förstår ju vad de försöker göra. Det är väl inte så lätt att locka killar till något så "mjukt och feminint" och därmed lågstatus i pojkgänget, som balett, så de försöker ta hjälp av en cool kille och lite hederlig könssegregering. Och ska man locka killar underlättar det säkert att de slipper träna med tjejer som kanske övat framför spegeln sen de var fem år.

Men mina barn tyckte att det var själva uppdelningen som var fånig. "Varför ska man pröva balett utan tjejer? Det spelar väl ingen roll?" Och vad gör killen i chinos och sneakers där? Jag tror mer på starka förebilder. Varför inte locka med kärnvärdet istället? En manlig, gärna yngre, dansare i ett maffigt hopp? Jag får börja jobba på reklambyrå snart, känner jag.

tisdag 18 september 2012

De perfekta skorna

Ni vet den där sko-utmaningen jag försökte mig på härom veckan? Det slutade med de här skorna.

Inte så roliga uppifrån.

 Bättre från sidan. Och i hörnet ser ni vår halltapet i sjögräs från -58 (jag älskar den).
De klarade nästan alla kraven, förutom att de inte är särskilt miljövänliga och heller inte så jobb-snofsiga. Men det är ändå ganska bra jobbat med tanke på den långa kravlistan. Jag hade dessutom ett par andra gamla finskor på den viktiga jobbgrejen (som för övrigt gick bra, tack för att du undrar!).  Men problemet med ett par kängor som är lagom höga, lagom stadiga, lagom fina, lagom dyra, bekväma, lagom varma och passar till både kjol och byxor är att... de är så tråkiga! Usch vad tråkiga de är. Precis min stil alltså, antar jag. Men jag gillade de gamla bättre.

måndag 17 september 2012

Röjarjaget

Helgen som gick var jag arg. Och trött. Ibland leder tröttheten till att jag degar ihop i sängen, vilket ingen i familjen brukar lida särskilt mycket av. Men den här helgen var jag trött och full av adrenalin, så mitt röjarjag kom fram.  Eller ska jag kanske säga rövarjag.

Till saken hör att jag faktiskt röjt och städat ganska mycket den sista tiden, för att vara hemma hos oss i alla fall. Med fem personer på 80 kvadratmeter finns det ett outsinligt behov av röj, och hallgarderoben går fortfarande knappt att stänga med fyra kassar med kläder/skor/pryttlar som antingen ska upp på vinden eller till Myrorna (det var ett halvår sen jag sorterade ut de där kassarna...). Problemet är väl att det mest är en person som röjer, men fem personer som stökar ner (ja ja, den andre vuxna i familjen städar också, men röjer inte). Därav arg mamma. Jag inser att jag domderade ganska mycket, och när jag väl kommer igång sänks plötsligt min tröskel för stök. En tröskel som i vanliga fall ligger på en så behändigt hög nivå att jag med nöje kan sitta och äta godis framför datorn omringad av gamla äppelskrutt, dammråttor, serietidningar, legobitar och tvätt som torkade för en vecka sedan. Nu låg tröskeln istället bara någon centimeter över den repiga parketten och varje flyttad bok eller nedriven kudde bannades högljutt. Och så är man borta några timmar och sen är kaoset ett faktum igen. Grr.

Men idag är ordningen återställd. Det vill säga oordningen är återställd. Jag låg och tittade på TV på golvet i barnrummet istället för att plocka in disken och lät de utmattade barnen slöa i soffan framför TV:n istället för att göra läxor, leka kreativa lekar eller vara ute i den friska luften. Jag säger inte att jag inte hade anledning att vara arg igår. Men det är nog skönt för alla att jag inte är så ordentlig alla dagar.

Slappar. Men kolla, värsta intellektuella tidningen...

söndag 16 september 2012

Om man förväntar sig kaos blir man rörd över röra

Jag har blivit mer lättrörd på senare år. Tidigare var jag helt oförstående inför snyftande vid skolavslutningar eller romantiska filmer, trots att jag begåvats med en irriterande bra inlevelseförmåga. Det har väl att göra med barnen, som allt annat antar jag.  Det är inte så mycket skolavslutningar och söta sovande barn som rör mig, utan mer udda situationer. Exempel:
  • Sönerna sjunger i kör med i Sara Vargas Spring för livet. Minns ni den? Melodifestivalen 2011, den går fortfarande i vår bilstereo och är en av barnens favoriter. Den kommer nog inte bli några hustrumisshandlare i alla fall, tänker jag. Och det väl ett ganska lågt mammakrav.
  • Jag såg nya Pixar-filmen Modig med äldsta barnet. Man är ju van vid de sedvanliga förminskande kvinnliga porträtten i barnfilmer så en film där hjältinnan rider vild i skogen och skjuter pilbåge i värsta Robin Hood-stil utan att hon behöver vara sexig à la Modesty Blaize är rena uppvaknandet.  Jag blev nästan tårögd. Shit, varför är det inte såhär jämt?
  • Första dagen i ettan med den nya fröken, som jag känner sen äldsta ungen. Den grymt röriga förskoleklassen har förvandlats och sitter som ljus under hennes fasta hand. Jag vet ju att hon kan utföra underverk, men det är magiskt att se. Det sorgliga är ju bara att hon inte ska vara kvar. (Men jag har skäl att tro att det kommer bli ok sen också.)
Förutom att jag har närmre till känslorna nuförtiden är väl den röda tråden att jag har låga förväntningar...  och så är det nog rätt ofta. Jag kan bli glad i magen över att mitt barn inte blir retad p.g.a. lite ovanlig klädsel, över att ettagluttaren faktiskt lärt sig läsa lite grann, eller över att parallellklassen på ett föräldramöte tog upp (bristen på) genusfrågan på fritids (lätt chockad också, det är alltså inte bara jag...). Frågan är om det är bra eller dåligt. När man går runt med låga förväntningar blir man ju glad oftare. Men man ställer kanske inte så mycket krav heller. Nej, jag ställer inte så mycket krav på min omvärld. Nu passar inte exemplet med sönerna och Sara Vargas in längre. Jag tror inte på riktigt att de skulle bli hustrumisshandlare förstås, och på min familj ställer jag ganska stora krav. Men i övrigt är jag lite för passlig, lite för rädd för att vara obekväm.


torsdag 13 september 2012

Sommar i öronen och asfalt under benen

Idag var det veckans springa-hem-från-jobbet-dag. Jag hade ganska mycket adrenalin i kroppen, så det var perfekt springläge. På med Henriks Dorsins sommarprogram i öronen och i med den låga jogg-växeln. Härligt! Bra lyssning och när jag lufsade förbi den långa bilkön kände jag bara: Ha, loosers! Där sitter ni fast och stressar upp er (de kanske också lyssnade på pod-radio...) och puttrar fossila bränslen (de kanske körde miljöbilar...) medan jag tar mig hem på mina egna ben! (De hade kanske flera mil hem...) Jag är kungen! Jag har makten! Jag äger, som mina barn skulle ha uttryckt det. Jag var till och med tvungen att plocka upp telefonen och fota ögonblicket... jag börjar bli en riktig bloggare. Sen körde Henrik Dorsin lite dragspelsmusik och jag fick springa i takt. Så, jag verkar ha uppnått den där frälsningskänslan som jag förut roat noterade hos andra nykläckta löpare.


Programmet var mycket bra, jag kan rekommendera det. Hittills har jag avverkat Klara Zimmergren, Martina Haag och Lotta Lundgren. Mycket lyssningsvärda allihopa, med Klara som ett absolut måste. Det som var coolast med Dorsin är det jobb han måste lagt ner på programmet. Förutom ett välskrivet manus framförde han alla låtar själv, och de verkade åtminstone vara specialskrivna flera av dem. Jag är så imponerad av människor som satsar helhjärtat. De är ju de som kommer någon vart. Själv gitter jag liksom inte... jag har varken tålamodet eller energin. Men det behövs väl såna också, vad jobbigt om världen vore full av starka helsatsande personligheter som vill synas, höras och roa hela tiden. Vi som lufsar på över bron hem från jobbet har också vår plats.

söndag 9 september 2012

Utmaning

Jag har lite prestationsångest inför en jobbgrej just nu. Jag behöver ge ett seriöst och säkert intryck, och jag inbillar mig att det hjälper med kläderna, typ kavaj och snygga skor. Jag är inte så lång, och ibland känns klackar som en bra pondushöjare. Så att jag kommer i jämnhöjd med folk, det är svårare att hävda sin vikt när folk bokstavligt talat ser ner på en. Men detta förutsätter då att jag kan gå i klackarna. Vinglande ger inga pluspoäng... Funderar på att ge mig ut på sko-jakt. Problemet är att det där skorna jag behöver köpa ska fylla alla syften: Stadiga, passa till kjol, passa till byxor, lagom klack, lagom trendiga, inte för dyra, passa på kundbesök, inte för feminina (jag har alltid gillat herrskor, men funkar inte så bra när man har storlek 37 och vill ha klack). Och så gärna lite miljöanpassade också. Sen ska helst hela införskaffandet vara avklarat på en timme.

Om kommentarer, kommunikation och bloggar

När jag började min internetkarriär var jag tyst, helt tyst. När jag väntade  barn följde jag forum med andra blivande mammor som väntade barn i samma månad. Jag läste ofta, och följde de andra kvinnorna som skrev i forumen, men jag gav mig aldrig till känna. Ibland går jag in i de gamla forumen och känner igen några av de signaturer som jag följt genom åren. Men de vet inte om att jag finns

Sen kom bloggarna och jag började läsa. När man följer en blogg så får man ju en bild av personen. Detaljer och formuleringar fastnar. Jag går runt och känner till en massa om personer som inte känner mig. Ja, det är ju likadant med kända personer generellt. Vi läser om dem i tidningen, och om de själva skriver så läser vi och funderar över det de skriver. Men när det gäller bloggar så finns ju den där möjligheten till interaktion. Du har möjlighet att skriva något själv, som blir en del av bloggen. Jag började kommentera lite smått. Och någon gång fick jag svar, vilken kick! Jag läste en blogg som hette Radhusmamman, som är nedlagd numera, och vi var i samma familjefas. Barn i samma åldrar. Eller, jag var lite före henne, så jag kunde ge lite tips och råd, som hon gillade. Då var det ju roligt att kommentera. Däremot i stora bloggar, med massor av kommentarer. Då känner jag mig onödig. Om man försvinner i mängden, till vilken nytta är då kommunikationen? Det är därför det är så viktigt att svara på de kommentarerna man får på en blogg tycker jag. Ja, för storbloggarna är det ju omöjligt. Men då får kommentatorsfältet också en annan karaktär, kommentarerna blir inte riktade till skribenten, utan mer till de andra läsarna. Det är kanske därför det ofta blir taskiga kommentarer.

Just kommunikationen var en av anledningarna till att jag började blogga själv. Att skapa ett internet-alias som är jag, och som jag använder om jag kommenterar på någon annans blogg. Något som visar vem jag är, utan att jag behöver visa vem jag är. Om ni fattar... Eftersom jag är lite blyg av mig kan jag inte skriva en personlig blogg under eget namn. Och en blogg som inte är personlig är ointressant, om den inte har någon annan specialnisch förstås. Den andra anledningen till att börja blogga är lusten till att få skriva fritt. Att få träna sig på att formulera sina tankar, utan några professionella krav. Det är faktiskt ganska roligt. Om du inte redan gör det, pröva!

 

fredag 7 september 2012

Hår

Jag blir rent ut sagt provocerad av min frisyr just nu. Jag har alltid haft tunt hår, och just nu var det väldigt länge sen jag klippte mig (kanske i höstas, kanske efter jul?). Men det är bara en dålig ursäkt. Jag får inte till frisörtider, varken för mig själv eller barnen. Men medan de ser ut som vildvuxna afganhundar hela högen så ser jag ut som en långhårig kokosnöt i skallen. Det är faktiskt inte ok med så här tunt och stripigt hår, oavsett orsak. Och jag varken färgar, bleker, fönar, permanentar eller något annat som sliter. Det går inte att ha det utsläppt på jobbet. Och när jag flätar det blir hela flätan lika tjock som mitt pekfinger. När jag sätter det i en liten knut i nacken (typ viker det dubbelt), blir knuten lika stor en körsbärstomat. Hur är det möjligt? Man blir ju förbannad. Och ingen kan jag ställa till svars heller.

onsdag 5 september 2012

Tempo

Idag har jag prövat på livet som en modern trebarnsmamma av idag med många järn i elden. Först jobb, sen bussen till cykelverkstaden, sen cykeln till dagis, sen cykeln till skolan, sen en liten paus i lekparken, sen hem, mycket snabb middag till mellanbarnet (färdig pyttipanna i mikron), sen iväg i racerfart med mellanbarnet och minsta barnet i vagnen till AKTIVITETEN. Sånt som vi har försökt akta oss för innan. Sen hem, äta lite mat själv, sen iväg och hämta mellanungen på AKTIVITETEN, sen hem igen, röja kök, läsa läxa, lägga barn, fixa jympapåse. Och nu borde jag verkligen stryka kläder inför morgondagens viktiga jobbgrej, men här går min gräns. Nu är det bloggpaus och slösurf. Klädracet får jag ta imorgon. Om ni tycker att det här inlägget saknar ett par punkter och pauser, så är det med mening. Jäklar vilket tempo jag haft. Jag är faktiskt inte riktigt van vid det, tre barn till trots.

Egentligen har det varit ganska trevligt. Solen sken och det är gångavstånd både till skola och AKTIVITETEN. Jag hann dessutom snika till mig lite kompis-grann-prat emellan. Och en nöjd mellanunge fick jag, som klarade sig helt själv utan storebror. Men nästa vecka får jag nog ändra lite på planeringen. Kanske kan jag springa en runda eller handla mat mellan lämning och hämtning. Eller kanske kan storebror gå med mellanungen till AKTIVITETEN. Snart kan han kanske gå själv till och med. Vi får se, jag kanske vänjer mig. Men man får vara lite lat, va?

tisdag 4 september 2012

Trasiga däck och trasiga tankar

Jag har punktering på cykeln igen. Jag har för länge sedan givit upp idén att laga punktering själv, eftersom det är så skitjobbigt. Först tar det två veckor innan jag uppbådat kraften. Sen tar det en timme att få av hjulet, en halvtimme att hitta och laga hålet, en timme att sätta på hjulet och försöka ställa in växlarna. Sen tar det en vecka innan jag ändå får lämna in cykeln på verkstan för att justera växlarna, som är stört omöjliga att få till utan en sån där upphängningsanordning som de har på cykelverkstan. Summa flera hundra kronor på kollektivtrafikkort och extra växeljustering.

Tyvärr har jag problem bara att få cykeln inlämnad. När jag går till jobbet har de inte öppnat, och när jag hunnit hem, fixat mat och hinner gå iväg med cykeln har de hunnit stänga. Fast idag fick jag till det, jag lyckades lämna in den innan de öppnat.

Det här blogginlägget känns faktiskt hyfsat ointressant. Men det är också cykelpunkteringens fel. Utan min dagliga cykeltur får jag ingen ordning på mina tankar. De intressanta reflektionerna kommer när jag cyklar. Ja, intressanta och intressanta. Men de tankarna som jag hinner tänka klart i alla fall.  På bussen finns det för mycket att titta på, och i värsta fall läser jag t.o.m. Metro. Av det blir det inga hela tankar.

torsdag 30 augusti 2012

Det hade varit värre om man såg all skit hela tiden

Ibland är jag så förundrad över hur saker kan försvinna hemma hos oss. Vi bor ganska litet, 4 små rum och ett kök, ingen källare, ingen tomt, nästan inga garderober. Vi använder alla kvadrameter hela tiden. Det finns inga skrymslen att gömma sig i, ju! När man har rotat runt i den enda garderoben man kan gå in i, letat i tamburen (eller vad heter det, vi har en hatthylla och lite krokar i hallen) bland jackor, overaller (japp, även på sommaren), regnkläder och cykelhjälmar, så borde en gympapåse från i våras vara funnen. Visserligen förlorade jag en orange flytväst i den där garderoben förra sommaren, och återfann den ett halvår senare, men det är ändå bara vissa på ställen jag rimligen kan ha knökat in den där gympapåsen. Helt borta.

Tills ikväll när jag tog en dusch och den plötsligt hänger på handdukskroken framför nästan. Hela sommaren har den hängt bredvid duschhandduken som jag använder varje morgon. Den var alltså aldrig borta, den var bara osynlig. Våra saker har utvecklat förmågan att göra sig osynliga, vilket om man tänker efter är en väldigt värdefull förmåga för fula gympapåsar, otympliga flytvästar och annat skräp som ligger, hänger, står och dräller överallt. Bra jobbat!

Idag är jag nöjd

Kommer ni ihåg en reklamfilm där alla människor springer till och från jobbet? Businessklädda kvinnor och män med träningsskor som joggar fram i filerna, och inte en bil i sikte. Sen parkerar de sina träningsskor på parkeringsplatsen och börjar jobba. Jag minns inte om det var reklam för eller emot bilar, trafik, träning, eller något helt annat. Men jag gillade reklamen, för det känns ju som en idealvärld!

Så idag tog jag första steget. Jag sprang hem från jobbet! Jag bytte om till träningskläder, lämnade jobbkläderna i bokhyllan på kontoret, stoppade telefon och plånbok i en magväska (grymt opraktiskt, nästa gång skippar jag plånboken och sätter telefonen i fickan) och lufsade hem. Nu är det inte så långt hem till mig (men uppförsbackar), i vanliga fall cyklar jag hem på 20 minuter. Och ibland när jag har mer tid så går jag, men det kändes ändå lite häftigt att just springa hem.

Jag försöker få till en springrutin i mitt liv den här hösten, men det är svårt att få till två gånger i veckan som jag skulle vilja. Så kanske är det här en bra lösning? Jag har åtminstone hållit i springandet sen det här inlägget. Och därmed också investerat i löparskor! Tricket är att springa så långsamt så att det inte blir plågsamt. Plågsamma måsten har jag ingen mer plats för i mitt liv.

Fattas bara parkeringsrutan runt omkring.



onsdag 29 augusti 2012

Utklassad

Ikväll småäter jag färsk koriander och wasabinötter och funderar på om jag är en riktigt töntig mamma eller en cool mamma som bjuder på sig själv. Jag älskar koriander. Jag vet inte riktigt vilken mat jag ska ha den till, men jag går och smaskar på bladen hela tiden.


Men det där med töntig mamma eller inte: Barnen ordnade sprintstafett på lekplatsen idag. I ett av lagen saknades det ett barn, så jag ställde upp mot kvarterets snabbaste 8-åring. Och förlorade givetvis, ungen är en blivande Usane Bolt, och jag är bara en lagom otränad trebarnsmamma i jobbskor och dålig hållning. Ja, jag hade nog förlorat även efter ett halvårs hårdträning i spikskor och lycradräkt. Men frågeställningen är: Är jag skönt avslappnad som bjuder på mig själv eller patetiskt pinsam som kutar runt lekplatsen i fladdrande kläder medan halva kvarteret (de flesta hade jag aldrig sett förut)  kollar på med värdigheten i behåll? Det är sånt jag funderar över efteråt. Fast mest är jag faktiskt förtretad över att han utklassade mig. Imorgon måste jag testa om jag fortfarande är snabbare än mina egna barn. Håll tummarna för mig.

tisdag 28 augusti 2012

Sensommar

Idag är det ösregn men igår var det en sådan där riktigt härlig sensommardag. Lite svalt och krispigt i luften, men riktigt värmande sol. Jag hämtade barnen ganska tidigt från förskola och fritids, upplagt för en härlig eftermiddag i solen. Tyvärr kan sådant inte regisseras, dock. Jag själv var på grinigt humör och tvingades gå hem från parken i förväg med minsta ungen som behövde gå på toa, typiskt. Men innan nattningen kom jag ändå ut i kvällssolen på en trehjulingspromenad i snyggaste skorna.

Prickigt/rutigt är min favoritfärg.


lördag 25 augusti 2012

Risken att vinna

Jag är ganska pessimistiskt lagt. På det sättet att jag inte gillar att fiska, för jag får aldrig någon fisk. Jag har svårt för svamppromenader, för jag hittar ändå ingen svamp. Och jag satsar inte stort i tävlingar, för då blir det jobbigare när jag förlorar. 

Det är delvis därför jag inte heller gillar lotteri. Men det finns en anledning till varför det här med spel och lotter aldrig varit min grej. Visst, det hade varit kul att vinna 50 000 kr att slösa bort på något onödigt. Men storvinsten är jag bara rädd för. Tänk att vinna 15 miljoner och hela din vardag vänds upp och ner. Ska du fortsätta jobba? Bo kvar? Och tänkt om ni vill helt olika i familjen? Vad säger alla vänner? De du brukar diskutera ärvda barnkläder och föräldrapeng med? Helt plötsligt får man ingen igenkänning i sina bekymmer. "Jaså, är ni trötta och slitna? Ja, men skaffa en barnflicka, då!" Ja, nu underskattar jag nog mina vänner, de skulle aldrig säga så. Men jag skulle känna så själv när jag pratade med folk. Och hur hanterar man att helt plötsligt ha obegränsat med pengar? Hur mycket ska man skänka till välgörenhet? Och taxi för 300 kr skulle antagligen fortfarande kännas helt orimligt. Ja, eller man vänjer sig väl.

Nej, det känns som en mardröm. Så jag köper inga lotter. Onödigt att betala pengar för att riskera mardrömmen, liksom. Nu måste jag bara få resten av familjen att inse detta också.

torsdag 23 augusti 2012

Guldfröknar

Mitt äldsta barn har haft en sån fantastiskt bra fröken i två år. En sådan där som ordnar upp en stökig klass utan att höja rösten, som ser barnen, som upprättar åtgärdsprogram för att få en unge att återfå lusten i matte, som är genusmedveten, som utmanar barnen och tar till vara kreativa men vilda idéer från eleverna. En ganska ung kvinna med brinnande engagemang. Nu skulle hon ta tag i mellanbarnets klass, och jag oroade mig lite för att något skulle hända så att det inte blev av. Nu har vi fått veta att hon ska sluta, en dryg månad till får vi ha henne. Och jag sörjer.

Nu vet jag att de kommer få en annan fröken som också är bra. Och mellanungen tror jag inte bryr sig så jättemycket, han känner henne ju inte ännu. Men jag vet vad de missar, och en fantastisk lärare kan verkligen göra skillnad. En gång förlorade vi en guldfröken i förskolan, och det blev aldrig riktigt bra sen. Vikarier och stök. Så blir det säkert inte nu. Jag känner ju efterträdaren och hon är bra. Men det hjälps inte, det känns så himla tråkigt.


onsdag 22 augusti 2012

"loppisfynd, IKEA och designklassiker"

Och så postade jag ett inlägg som handlade om "inredning" utan att visa en bild på den nya ordningen. Dålig bloggstil. Men det blir inga bra bilder av det (jag försökte faktiskt) och dessutom känns det lite för privat för mig att lägga upp bilder på barnens rum, det är ju inte deras blogg. Istället får ni en snygg bild på orsaken till hela omflyttningen. Skåda det sköna legogänget!

De verkar vara på krigstigen!
Den som läser inredningstidningar, märker att alla coola hem har "en blandning av loppisfynd, IKEA, och designklassiker". Kryddat med exotiska reseminnen hemsläpade från någon resa till Asien. Så är det hos oss också. Fast inte loppisfynd, vem orkar gå och leta möbler på loppis. Vi har istället det vi fått från släkten, kunde ha varit loppisfynd, med den skillnaden att det inte är utvalt av oss, utan bara råkat bli. Men jag gillar dem ändå, jättemycket. Och sen råkar designklassikerna och IKEA-möblerna mestadels vara samma prylar. För visst måste bokhyllan IVAR, barnsängen KURA och lådsystemet TROFAST vara designklassiker? De är åtminstone väldigt populära, om än väldigt ohippa. Kanske åtråvärda klassiker om 30 år. Om det är någon som finns kvar då. Och reseminnena då? Ja vi har blomkrukorna fulla av snäckor och gamla danska kapsyler i högar. Fynd!


söndag 19 augusti 2012

Rens och röj, kors i taket

Jag följde upp stordådet igår med en total röjardag idag, jösses vad jag har jobbat. Det var liksom ett skriande behov, och när jag slutligen får nog, då får jag fart. Mest har jag fixat i barnens rum, gjort om på det där sättet som man menade förr. Alltså inte målat, tapetserat eller köpt nya möbler utan städat, sorterat och möblerat om. Ommöblering är underskattat, det är så skönt att flytta runt saker och funktioner lite grann. Kanske blev det bättre, kanske blev det bara annorlunda. De har det ju lite trångt, och genom att flytta det översvämmade "lego-bordet" närmare stora bokhyllan får de avställningsytor till alla legolådor och färdiga skapelser på nära håll. Sen har vi städat och ordnat om i lådorna så att de ska få bättre plats för sina kläder. Nu har de stora barnen två hela lådor var istället för en och en halv var. De börjar ju få större kläder som kräver mer plats.

Och när jag väl kommer igång med röjandet, då kan jag inte sluta. Jag blir lite slavdrivare också, och tvingar dem att sortera och rensa själva. Det är ju viktigt att barnen är med såklart, det är ju deras rum. Men jag kom på att jag blev värsta diktatorn: "- Sortera nu! Om du tar paus nu så slänger vi teckningarna! Ta inte fram några saker nu när det är så fint!" Och så går jag varv efter varv och plockar bort fler och fler saker. In i lådorna med det, bort med myllret! Och så ett par dockskor sådär lite charmigt framme på hyllan... snart är jag redo för Family Living.

Men eftersom det inte blir så värst mycket utrensat, utan bara bättre ordnade saker, så är ju kaoset snart tillbaka igen. Jag blir i varje fall inte alls sugen på att köpa nya saker när jag slitit en dag för att ordna med alla gamla. Och eftersom den minsta är tre år måste ju småbarnssakerna få vara kvar. Nåja, det här var sommarens röjardag. Jag tror dock inte att jag lyckats uppbåda samma entusiasm hos de som ska bo i rummet. Det är tur att jag inte lägger mig i så ofta. Nu dröjer det nog minst ett år till nästa stordåd.