Natur

I helgen har det varit helt osannolikt vackert väder där jag hållits, kallt som attan, soligt och vindstilla. Vi var och hälsade på på landet, ni vet den där riktiga världen där det växer saker, där det bor djur som inte är bananflugor och där de riktiga människorna bor. Jag skäms nog lite för att jag är en stadsråtta, eller åtminstone för att jag gillar staden. Det passar inte riktigt in i min självbild, jag inbillar mig att jag är en aktiv friluftsmänniska som är ute och tältar och gör utflykter med barnen. Jag har planerat att tälta med barnen i två somrar nu, men lyckas inte. Det verkar så himla härligt, men kanske är jag inte av rätta virket.

Men, oavsett detta så blir jag lycklig av att vara ute. Av prasslet av löv under fötterna, av solens värme, av lukten av jord. Och av att sitta inne och titta ut på naturen.

Kastanjen som är så fin men som egentligen har en konstig sjukdom.

Mina vantar gör sig så snyggt och trendigt mot löven.

Höghuset igen

Just nu pausar vi lantlivet med att campera  myggfritt, musfritt, mördarsnigelfritt och släkting-fritt. Hemma i stan alltså. Lite ovant, men väldigt skönt.

Här kan man:
- Duscha länge utan att varmvattnet tar slut.
- Dricka vatten direkt ur kranen.
- Lämna maten framme på bordet över natten utan att mössen tar det och utan att släkten ser det.
- Leka med alla leksaker man glömt att man hade och därmed inte störa sina föräldrar på flera timmar.
- Sova i sin egen säng utan en treåring med två meter långa ben och helikopterarmar.
- Strunta i om det regnar.

Men man kan varken ta en kvällspromenad förbi korna eller ta ett dopp när andan faller på. Vad lyxigt jag har det som kan åka emellan.

Om mördarsniglarna och storstövlarna

Semester på landet. Och nu duggar idyllen tätt. Blandat med tjafs och trötthet och försenad jobbstress och ilska över fästingarna och mördatsniglarna och mössen som äter upp jordgubbarna på de nyinköpta plantorna som barnen skulle fått plocka solvarma. Men det får man väl ta. Och imorgon är det jag som ska tömma nattens skörd i musfällorna, premiär. Och nu börjar spärrarna släppa även på mördarsniglarna, så ibland tar jag dem av daga när jag ser den tjugonde på någon minuts promenad. Men det känns inte bra, jag är verkligen en bortklemad stadsbo. Som äter kött med god aptit, men tvekar att ha ihjäl en snigel eller mus. Jag tittar på de små söta sniglarna som inte gjort mig något ont (förutom jordgubbarna då, eller om det var mössen) mer än att föröka sig explosionsartat och äta allt i sin väg. Ekologi är inte humanistiskt helt enkelt.

Men när jag ska kaxa till mig tar jag på mig mina gummistövlar. Efter att ha levt stövellös sen mina billiga två storlekar för stora seglarstövlar, inköpta inför geologiexkursion för 20 år sen, gått sönder investerade jag förra året i dessa snygga men rejäla doningar. Bruksstövlar. Jag låtsas att jag vet vad jag håller på med, att jag inte alls är rädd för alla smådjur som kryllar och dasstunnor som skall tömmas. Jag mesar inte runt i snygga sommarkläder, utan jag lufsar runt i svarta lappade vida långbyxor och urtvättad skjorta trots solsken och värme. Och stövlar när jag går i skog och mark. Mitt nya vuxna, medelålders jag.

Snart ska jag lära mig beskära bilder.

Om fästingar och nyhetsvärde

Alltså, jag hatar fästingar. När jag var liten kunde man åka hölass, springa genom sommarängar och obekymrad traska runt i skogen. Inte nu längre. Runt midsommartid räcker det med ett par steg ut i gräset så har man hundra smittbärande blodsugare krypande längs benen. De försämrar min livskvalitet.

Och dessutom verkar det som att alla typer av väder gynnar dem. När det är milda vintrar så ökar fästingarna extra mycket för att det är så varmt och fuktigt. När det är kalla snörika vintrar så ökar fästingarna extra mycket för att de frodas under det tjocka snötäcket. Aldrig att man ser någon artikel i tidningen om att det kommer att vara färre fästingar än normalt. Nu skriver DN dels att den milda hösten gynnar fästingarna, dels att det är extra mycket fästingar i markerna för att det är färre rådjur (=färre värddjur) än vanligt pga. de senaste snörika vintrarna.  Och därför en massa hungriga fästingar som letar blod. Man skulle ju kunna tänka sig att färre rådjur skulle leda till färre fästingar? Jag vill läsa en artikel om att det blir färre fästingar! Och gärna färre mördarsniglar också.