onsdag 31 oktober 2012

Oavsett om jag är värd det

Nja, jag lyckades inte riktigt lura mig själv med unnandet. Sen gillar jag inte ordet unna, jag stör mig på det. På alla som säger att de unnar sig en lyxig väska, ett par dyra skor eller något annat onödigt när de presterat. Varför måste belöningen utgöras av konsumtion? Och det är ju oftast inte de som verkligen kämpat som unnar sig. Inte för att jag känner någon som säger så, jag läser kanske för mycket bloggar helt enkelt...

Men. Som förklaring till mitt kanske obegripliga inlägg igår så tror jag på att ompröva sitt tänkande kring vad man ska unna sig. Jag tycker mycket om att promenera till jobbet. Jag mår bra av det, det är avstressande. Men cyklandet går snabbare och jag har oftast brått, som alla andra. Så att unna sig den tiden är verkligen att unna sig. Om jag däremot köper smågodis för att jag är godissugen så känns inte det som att unna sig. Det får mig ju inte att må bättre, det är bara gott för stunden, och dessutom äter jag godis ganska ofta. Det är väl ingen större fara med det, men det är inget unnande.

Dessutom: Om man ser motion som något man unnar sig istället för något nödvändigt ont, så vänder faktiskt känslan lite. Det upphör att vara något man drar sig för, så funkar det för mig i alla fall. Förutsatt att man gillar sin motionsform. Därför skippar jag att försöka bli bättre på att springa. Jag försöker få till små löparrundor när det går, och då tar jag min pod i öronen och startar lufsandet. När det börjar bli plågsamt sänker jag takten. Så, jag jobbar på att utvidga det här tänkandet till andra saker som får mig, eller oss, familjen, att må bra. Återkommer om det funkar.

tisdag 30 oktober 2012

Because I'm Worth It

Idag unnade jag mig att promenera till jobbet istället för att cykla, trots att jag var lite sen. Det var jätteskönt, hög luft och en genväg genom "skogen". Sen unnade jag mig att springa hem. Imorgon ska jag försöka unna mig att städa garderoben, att jobba riktigt effektivt och att begära föräldrapenning hos Försäkringskassan. Vad tror ni, kommer det att funka?

Ingen hemma

Herregud vad tomt det är hemma, inte en endaste liten unge är här. Höstlov, som för mina lyckligt lottade barn i år innebär semester från mamma och pappa hos morföräldrarna. Miljöombyte, någon som ser dem på ett annat sätt, och lite mer natur. Perfekt, även om de nog får slita lite. Dra ris, elda och gå ut och kissa. Slår en resa till Kanarieöarna alla dar i veckan, säger min präktiga sida. Ha, nog hade de uppskattat en äkta charter också, såklart.

Här hemma vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det känns alldeles onaturligt här med alla leksaker, men inga barn. Och vad ska jag göra med mig själv? Inget filter i form av barn som kräver uppmärksamhet. Det är upp till mig, inget att skylla på. För visst är barnen en alldeles förträfflig ursäkt. För allt möjligt. Inte hinna städa, inte hinna träna, inte hinna sova, inte ha lust att handla, inte vara tillfreds. Skit under naglarna, skrynkliga kläder, smulor på köksgolvet.

Så, ska jag passa på att jobba extra eller ska jag passa på att ta det lugnt? Det är väldigt skönt att få stanna upp och reflektera lite i alla fall. Sen ska jag ta tag i den där garderoben.


söndag 28 oktober 2012

Natur

I helgen har det varit helt osannolikt vackert väder där jag hållits, kallt som attan, soligt och vindstilla. Vi var och hälsade på på landet, ni vet den där riktiga världen där det växer saker, där det bor djur som inte är bananflugor och där de riktiga människorna bor. Jag skäms nog lite för att jag är en stadsråtta, eller åtminstone för att jag gillar staden. Det passar inte riktigt in i min självbild, jag inbillar mig att jag är en aktiv friluftsmänniska som är ute och tältar och gör utflykter med barnen. Jag har planerat att tälta med barnen i två somrar nu, men lyckas inte. Det verkar så himla härligt, men kanske är jag inte av rätta virket.

Men, oavsett detta så blir jag lycklig av att vara ute. Av prasslet av löv under fötterna, av solens värme, av lukten av jord. Och av att sitta inne och titta ut på naturen.

Kastanjen som är så fin men som egentligen har en konstig sjukdom.

Mina vantar gör sig så snyggt och trendigt mot löven.

lördag 27 oktober 2012

Oavgjort

Idag har jag bytt däck på bilen med sonen. Pluspoäng. Sen kom jag på en massa ideer som jag ville blogga om, som jag sedan genast  glömde bort eftersom  jag inte skrev ned dem. Minuspoäng. Sen åkte vi bil, och jag körde inte - som vanligt. Minuspoäng. Nu senast har vi gjort brasor och myst ihop oss. Pluspoäng. Vi ligger lika jag och den här dagen. Det får man vara nöjd med.  

torsdag 25 oktober 2012

Kom inte och köp

Idag är jag trött på att prestera. Imorgon vill jag göra något som ingen behöver och skita i om det finns något efterfrågan på mig. Jag vill inte försöka övertyga någon om att jag är bra, om att det jag är intresserad av är viktigt eller om att jag är värd det jag kostar. Jag vill gräva ner mig i något oviktigt, fult, dåligt och oattraktivt och skippa det kommersiellt gångbara.

Nej, samhället går väl inte runt om alla skiter i att göra något som behövs. Men idag så skriker alla i mun på varandra. Kom och köp våra kläder! Låt oss hjälpa dig att bli bättre, smartare, större! Vi gör dig lyckad! Du måste synas i vår tidning! Kom och läs! Klicka här!

Jag blir anti, och slutar skrika. Men det är det ingen som märker.

onsdag 24 oktober 2012

Att äta små saker medan man jobbar med stora (nåja...)

Idag jobbar jag hemifrån för att få lite flyt under tangenterna och ro i kroppen. Och som alltid börjar den stora jakten på nåt att småäta. Vad kan det finnas i skåpen, har jag gömt undan något godis någonstans, finns det nötter, ost, kex, oliver, vad som helst i rätt storlek? Mackor och frukt är helt ointressant, det ska vara i smågodis-storlek.

Och idag blev det napp!




tisdag 23 oktober 2012

Katrin och Elsa

Jag springer inte så ofta längre, tyvärr. Men ibland får jag till det, och då lyssnar jag fortfarande på Sommar i P1 i nedladdad podradio. De två senaste var Katrin Sundberg och Elsa Billgren. Katrin är för mig mest känd som den fantastiska Häxan Surtant, men jag har även sett henne i andra roller. Hennes program gillade jag bl.a. för att hon har en sån härlig tajming i rösten. Det märks att hon är en rutinerad skådespelare, hon liksom fraserar intressant. Svårt att beskriva. Hon är en sån där kvinna -efter vad hon själv säger- som är lite spretig, flamsig, rufsig, gapig och inte så fin i kanten. En som känner sig som en transvestit i en kvinnlig klänning och inte identifierar sig med Meg Ryan. Det kan jag identifiera mig med.

Elsa Billgren fraserar också vackert. Elsa är för mig mest känd som vintage/modebloggare, men hon är också personal shopper och programledare. För Elsa har livet starka färger, allt är passion, konstnärligt och vackra gamla klänningar. Elsa är verkligen fin i kanten, men inte på ett dåligt sätt. När man lyssnar på henne (eller läser hennes blogg) känns det som att glutta in i hennes vackra gamla film. Och det är ingen Roy Andersson-film med brända fiskpinnar och betong, utan Amelie från Montmarte eller Chocolate. Det kan jag inte identifiera mig med. Men hon är väldigt begåvad, och jag gillade hennes sommarprogram också.

Pratsam

Apropå det där med att blir äldre. Jag har blivit så pratsam på äldre dar, det började nog när jag fick mitt första barn och sen har det bara blivit värre och värre. När jag var yngre var jag i och för sig väldigt opratsam av mig, så jag startar från en låg nivå. Men idag pratade jag hos frisören, långa utläggningar. Jag kan få ett infall och fråga främligar på Willy:s om råd. Häromdagen så kände jag att jag var tvungen att kallprata lite med apotekskassörskan. Jag känner mig som min egen mamma, och gud vad pinsamt det var när jag var liten. Kanske är det hämningarna som släpper? Jag var nog rätt försagd när jag var yngre, kanske är det mitt sanna jag som kommer fram nu.

Häromdagen demonstrerade jag mitt sanna hämningsfria jag genom att traska till jobbet i vida gummistövlar, illblå strumpbyxor, kjol och neongul regnjacka. Det kändes jätteregnigt när jag stressade runt på morgonen, men när jag väl kom ut var det torrt och fint. På vägen till jobbet försökte jag träna mig på att sträcka på ryggen och låtsas som att kläderna var meningen, att det bara var min coola nonchalanta stil. Stilen smittade liksom av sig, så medan jag stod och läste på en kul reklamskylt höll jag upp dörren för typ 10 förbipasserande som log (skrattade) åt mig. Jag ville verkligen läsa den där reklamen, den var bra. Sen kom jag till jobbet och bytte om till vanliga oiögonfallande kläder, och sen var allt som vanligt igen.

lördag 20 oktober 2012

Galopperande åldrande

När jag var yngre och läste om anti-rynkkrämer var jag så oförstående åt påståenden om att krämen skulle "göra dig 5 år yngre", eller radera ut "flera år från ditt ansikte". Och  nu pratar jag inte om själva utseendefixerngen, ungdomsfixeringen eller det faktum att folk lägger dyra pengar på mer eller mindre verkningslösa krämer. Utan om det faktum att jag inte trodde att några års åldrande skulle göra skillnad, en skillnad som man kunde se i spegeln. Nu vet jag bättre. Idag skulle jag vilja ha en mirakelkur som tog bort tre veckor från mitt ansikte. Närmare bestämt från de veckiga påsarna under ögonen. Jag håller tummarna för att det beror på sömnbrist.

onsdag 17 oktober 2012

Att lastas av

Jag ska få ett besök imorgon. Hela syftet med besöket är att de slitna föräldrarna ska få lite avlastning. Men hur ska jag nu utnyttja detta? Blir helt tom i huvudet när de frågade... ja vad vill jag göra på kvällarna? Sitta mer framför datorn? Ligga blixt stilla i sängen och göra inget? Sova? Springa? Strosa planlöst på stan? Träffa en kompis? Jobba måste jag i alla fall, hade egentligen behövt jobba över till och med, men någon måtta får det ju vara. Boka klipptid hade varit väldigt bra. Det har varit akut i flera månader. Undrar om de har några tider på fredag efter klockan halv sex...

Jag skulle egentligen vilja pyssla lite, i lugn och ro. Sy i knappar jag tänkt fixa i flera år. Rensa handväskan från sand och gamla kvitton. Blanda müsli av ingredienser jag köpte för länge sen i ett ambitiöst ryck. Tömma badrumsskåpet på tomma tandkrämstuber och uttjänta tandborstar. Sånt där som man egentligen kan göra alldeles utmärkt med barnen omkring sig, men som inte blir av. Inte för mig.

Om ni vill veta kan jag berätta hur det gick sen. Stalltipset är att jag inte kommer göra något jag planerat. I bästa fall slappa lite i fred framför en dålig TV-show, i sämsta fall hänga med barnen ändå (-bara för att det är roligt). Nej, imorgon kväll ska jag intensiv-slappa!

måndag 15 oktober 2012

Skärpa sig eller inte?

Idag tappade jag mina fina vantar. Jag hade en stressmorgon: Lämna en unge i skolan och sen cykla tillbaka för att lämna nästa på dagis, och sen en sväng tillbaka hem för att hämta ett par stövlar som inte kom med i första rundan. Och min frukostmacka som jag brukar ta med hann jag inte ens göra. Och i denna röra lämnade jag vantarna på en tom cykelstol där de flög sin kos när jag trampade på runt hörnet.

Allt för att hinna till ett frukostmöte på ett café halv nio. Men sen när jag kom fram hade den jag skulle möta glömt bort det och åkt till jobbet en bra bit bort. Jag har ganska hög toleranströskel för folk som glömmer bort saker, jag tycker nästan att det är lite sympatiskt. Det är väl för att jag är en sån själv, även om en dos noja räddar mig från de flesta missarna tack och lov. Folk som är korrekta, högpresterande och felfria gör mig bara nervös (eller irriterad).

Men det där med vantarna? Jag gillar verkligen inte att tappa saker, jag har ofta en liten relation till mina prylar. Men jag har märkt att jag har ett visst överseende med mig själv när jag glömmer, tappar eller slarvar. Lite svinn får man ta, liksom. När vardagslivet är så pressande som det är när man har tre barn så kan jag inte räkna med att jonglera utan att tappa några bollar ibland. Som ett par tappade vantar, en glömd matlåda som resulterar i att jag får köpa onödigt dyr lunchmacka, en bortglömd brödlimpa i skafferiet som möglat, en lapp till förskolan jag bort lämna in, eller en handsfree-lur som råkat bada i varm choklad.

Men jag är kanske för snäll mot min inre slarver ibland? Kanske jag skulle sänka tempot lite, gå upp i tid på morgonen, inventera skafferiet innan jag går och handlar, lägga alla viktiga papper i en hög och, för guds skull, inte dricka varm choklad vid datorn. Skärpa mig lite helt enkelt. Ah, det är väl som vanligt: Lite skärpning, lite överseende som är lösningen. Balans! (Grr, gillar inte det ordet...)

Men kolla här! Vi hittade de dyblöta vantarna överkörda på gatan på väg hem i eftermiddags! Räddad!




söndag 14 oktober 2012

Löjligt

Idag är en sådan dag när jag känner mig så fruktansvärt löjlig. Hela tiden. Det där jag sa i torsdags, vad töntigt det känns nu när jag tänker efter. Och idag när jag var ute och sprang, tönt tönt tönt i gul regnjacka och dålig hållning. Och det där jag sa om handlingen, middagen, barnen. Herregud så löjligt, vem tror jag att jag är?

Jag behöver en stund utan publik tror jag. Så att jag kan få vara lite löjlig ifred. Gränsen mellan löjlig och till exempel smart, stark, påhittig är så hårfin så att den mest sitter i betraktarens öga. Inte minst i sitt eget betraktande öga. Men imorgon är en ny dag. En rolig dag hoppas jag, det finns visst hopp om det.


lördag 13 oktober 2012

Heja Olivia

Lego Friends-Olivia har blivit Jedi-mästare, och hon ser ut att gilla det. Med extra styrka och dubbla svarta ljussablar är hennes specialitet att få motståndaren att tappa sitt lasersvärd, enligt sonen.



fredag 12 oktober 2012

Om att vara lite social

Aah, min kulturella kompetens är lite för dålig. Stora barnen har en kompis som varit här några gånger, och de hos honom. Hans föräldrar har sagt att vi gärna får komma dit allihopa. Det skulle vara jättetrevligt, barnen gillar kompisen och föräldrarna verkar trevliga. Men hur gör jag nu? Jag kan väl inte bara knata dit? Hur vet jag om det passar? Familjen har persiskt ursprung, kanske gör det mig osäker på hur de menar att vi ska göra? Just sättet man hälsar på varandra varierar faktiskt ganska mycket kulturellt, mellan storstad och landsbygd och mellan olika länder. Jag måste bli bättre på att fråga rakt ut. Kanske be dem säga till när det passar. Eller bjuda hit dem själv, såklart, med ett datum så som jag själv är van vid.

Jag skulle faktiskt gärna ha ett lite mer spontant socialt umgänge. Ibland får jag till det med grannar. Favorittanten i huset kan få komma på fika samma dag som vi ber henne. En mamma och hennes barn kan få komma in en stund efter lekparken någon gång. Och så barn som kommer förbi förstås, men det är faktiskt nytt, nu när barnen börjar bli större. Men det är för sällan. Mestadels tas tiden upp av jobb jobb jobb, middag, handling, tvätt och utmattat slappande framför dator eller TV. Ibland har jag en plan inför helgen. Jag ska ringa någon och träffas. Jag ska bara vila lite så att jag orkar, fixa simskola, tvätt, röja lite så att eventuell gäst kan komma in genom dörren utan att snubbla, och vips har dagen gått. Nej, ibland behöver man ha bokat in det i förväg så att det blir av. Lite av varje vore bäst, lite bokat lite spontant. Och mer tid.

torsdag 11 oktober 2012

Cykeltur

Ikväll jobbade jag sent och cyklade hem i den klara kalla mörka höstkvällen. Det var ett tag sen jag cyklade i kallt mörker, men jag gillade det. Det luktar annorlunda på kvällen. Kallt och friskt nere vid vattnet. Nybakat bröd vid köpcentret. Äpple och parfym vid trafikplatsen. Gräs vid parkeringen. Och varma däck inne i cykelrummet. Mm.





Trial and error and error

Nej, ni får inte läsa om mitt nya försök med soppan. Jo, lite kanske: Det blev lite godare. Och orientaliskt bröd med ostskiva på som får steka en stund i torr stekpanna blev kanon.

Lärdom: Har man spagetti eller nudlar i en soppa så sväller pastan och äter upp spadet i efterhand. Dåligt att spara till matlåda alltså, om det ens var gott från början. Ibland ska man bara lägga ner och tänka nytt.

onsdag 10 oktober 2012

TV-spel

Hur ska man tänka med TV-spel och barn? Å ena sidan försöker jag att vara lite modern, och tänka att det är såhär man roar sig på 2000-talet. Det behöver inte vara sämre än fotboll, hopprep eller kojor i skogen. Å andra sidan känner jag mig inte alls modern och rankar undermedvetet kojor i skogen som idyll och TV/data-spel som typ ostbågar. Men jag förstår verkligen att det kan vara roligt. Herregud vilka världar man serveras. Vilka krafter du får. Vilka äventyr, vilken spänning (och vilket våldsbejakande machovälde) i många spel.

Problemet är väl just attraktionskraften. Det är så roligt att det tränger ut andra lekar. Du behöver inte nödvändigtvis använda din fantasi, spelet är utformat för att fånga dig, du sveps bara med. Och du sitter ofta väldigt stilla (eller viftar lite med en Wii-kontroll). Ja det finns dans-spel och sport-spel, men det är inte riktigt den kategorin jag diskuterar nu. Och det finns barn som tröttnar efter en stund och inte behöver begränsningar. Men så är det inte hos någon av mina barn. Hittills har vi löst det genom att ha begränsade speltider på helgerna. De här stunderna är hett efterlängtade kan man säga. Fördelen är att de gör annat, andra lekar, på resten av tiden. Och eftersom det är ganska långt mellan söndag och lördag hinner de hitta sin kreativitet och sina leker emellan (men ofta är de inspirerade av spelen...). Men just nu finns det en passion i vår familj som riktar sig mot ett nytt Lego Star Wars-spel. Önskemål har framförts om att omförhandla spelschemat något. Jag vet inte riktigt var jag står.

Onödigheter -den som förstår sig på det här inlägget får en guldstjärna

Ni vet när man dammsuger och hör ett pling. Ska man öppna den och leta, eller var det bara en sten? Eller som idag när jag cyklade i full fart på väg nerför en bro. Klirr, hördes det. Ska jag stanna? Det var nog bara en kapsyl. Men jag stannade ändå, gick tillbaka, och hittade en knapp från min rock. Glädje! Det är ju helt hopplöst att tappa en viktig knapp och inte hitta den. En återfunnen knapp kan glädja mig flera gånger under dagen. Jag har redan en saknad knapp i den rocken. Men jag går och bär på en ersättare i fickan, en lagom stor knapp fast i helt fel färg. Snart ska jag sy i den. Den får bli ett statement. Men då får jag låtsas hårt att den är meningen.

Jag har alltid gillat texter, böcker eller filmer om onödigheter. Det är såklart häftigt med brinnande engagemang och viktiga känslosamma ämnen också. Men text eller film som fokuserar på små vardagliga förtret eller glädjeämnen lockar mig. Sen är jag kanske också lite avundsjuk på de personer (eller karaktärer) som fokuserar på små vardagliga saker. Istället för att oroa sig över självkänsla, prestationer eller krigets fasor i Syrien. Ja, det är ju tur att det finns folk som engagerar sig i de stora världsfrågorna, men jag tänker mig att det hade varit skönt att få fokusera på det oviktiga ibland. Det är skönt, när jag lyckas. Kanske är det en flykt, men jag tror att det är nyttigt för mig.

Förstår ni inte vad jag menar? Har ni sett Amélie från Montmarte, eller Frihet - Den blå filmen (med Juliette Binoche - och i den här filmer flyr hon definitivt)? De är mina favoritfilmer. Fredrik Backman spelar i samma genre tycker jag, hur otroligt det än kan låta. Det vardagliga är huvudnumret. Ibland med en komisk eller vacker tvist, ibland bara rakt av. För det är ju en viktig del av livet.


måndag 8 oktober 2012

Utvärdering av dagens kreativa middag

Det är lite följetong med mina middagar här. Hoppas att ni inte misstycker allt för mycket. Idag var idén att göra en soppa med nudlar, eller några små spagettihack som jag köpte i söndags. Inte vegetarisk, men jag tänkte att om jag öser i en massa annat så behöver jag bara ha lite kött till. Eftersom jag inte är vegetarian, utan bara försöker skära ner på köttet av miljöskäl, så funkar det ju också att minska mängden kött per måltid. Så tanken var något som liknade minestrone-soppa med korvslantar till och kanske bröd. Och jag är ju så himla "kreativ", så jag ska ju alltid improvisera ihop middagen utan recept.

Den här "soppan" ser verkligen inte god ut, så jag kan inte plåga er med en stor bild.
Det blev ingen soppa av det. Alldeles för mycket jox (sötpotatis, kålrabbi, broccoli och krossad tomat) och lite gammal torr fetaost till. Spadet blev gott, fast det blev alldeles för lite, och resten blev sladdrigt och degigt. Korven gick åt, kålrabbin var träig och det var mest jag som gillade sötpotatisen. Det var tät trafik till fruktskålen efter middagen kan jag säga.

Men jag tänkte göra ett nytt försök med soppa senare i veckan. Denna gången med bara lite pasta, kanske bönor, mer buljong, mindre jox och grillat orientalisk bröd med ost. Om ni har tur får ni läsa om resultatet.




söndag 7 oktober 2012

Blödig

Han har lärt sig läsa riktigt fint men sakta, och när han skriver ljudar han så där gulligt och liksom lyssnar efter vilken bokstav det ska vara. Bokstäverna är bak-och-fram och jättestora. Jag vet att det är alldeles precis normalt och något som varendaste unge går igenom. Många mycket tidigare än honom. Men det är så himla häftigt, han är så himla fantastisk, jag bara måste få berätta det för er.

fredag 5 oktober 2012

Om att låta det vara

Varje morgon när min dotter går in på förskolan hälsas hon med en kommentar om vad hon har på sig. "Vilket fint halsband!" "Åh, har du klänning på dig idag!" "Vilken fin tröja!" Och ungen går såklart fram och visar upp sig. Och vi utkämpar klädstrider varje morgon (ibland är det praktiskt med jeans... och t-shirt är inte bästa klädesplagget på hösten). Minst en gång i veckan har hon sin favorittröja med Blixten McQueen, men den får sällan kommentarer. 

Men jag säger inte till. Jag ställer inte till med någon scen. Jag kallar inte till allvarliga samtal med den förskollärare som oftast berömmer utseendet. Varför gör jag inte det? Dels pga. att jag är mesig och konflikträdd. Men också för att jag gillar henne. Hon är rar och varm och hon tycker om min dotter. Hon bryr sig om mig när jag har ont i magen, hon kramar mitt barn och hon har haft alla ungarna de första åren på förskolan. Och det är ju också viktigt. Jag vet att hon gått genuskurser, hon har t.o.m. läst mitt ex av 100 möjligheter istället för 2. Men hon är av den gamla skolan, det biter inte riktigt på henne. Så jag tänker att det får vara. Ungen slutar snart där ändå. Vi kompenserar på andra sätt. Men det känns lite som att jag ger upp. Borde jag kämpa, eller är det inte den här striden jag ska välja?

torsdag 4 oktober 2012

Köttfri torsdag

Idag vill jag ha en klapp på axeln. Jag har ju länge haft ambitionen att äta mer vegetariskt, och denna vecka har jag lyckats med två middagar hittills (av de två möjliga som jag själv har haft ansvar för).

I måndags blev det en riktigt god quorn-gryta med halva kryddskåpet, lite frysta wokgrönsaker och nudlar. Idag blev det gnocchi (finns på Willy:s), tomatsås med svamp och  fetaost. Samt lite annat jag hittade i kylskåpet som majs, oliver och lite blad. Det blev bra det också. Jag hade köpt en massa svamp, både ostronskivling och skogschampinjoner som jag efter stekning kokade med krossad tomat, kryddor och en riven morot. Fast jag ska inte göra likadant nästa gång. Det blev en himla massa svampig svamp i den såsen. Jag tror att det hade varit mycket godare att steka svampen så den blev lite knaprig, kanske med vitlök, och äta bredvid. Och det hade också varit gott och mättande att ha i lite bönor eller kikärtor i tomatsåsen. Eller bredvid det också kanske, så blir det lättare att få barnen mätta (de gillar bönor bättre än tomatsås). Det får bli nästa gång.

Så här ser middagen ut i morgondagens matlåda. Men jag får nog komplettera med en knäckemacka eller två.




Det här är ingen inspirationsblogg som ni hör, om ni nu inte märkt det tidigare. För då hade jag bara berättat om det som blev vackert och lyckat. Det hade blivit en väldigt kort blogg.



Önskelista

Hej släkt och familj som inte läser min blogg eftersom den är anonym. Till min födelsedag önskar jag mig följande:

- En ny sjal/scarf som passar till allt och som inte är noppig.
- Tidningarna Mama och Family Living samt tid att läsa dem i lugn och ro. Rebecka Edgren Aldén, som skrivit Skriet från Kärnfamiljen (läs!!) är ny chefredaktör och jag vill se vad hon åstadkommit.
- Dyr lyxig glass som jag vanligen inte köper.
- Tid att gå till frisören.
- Tid att gå på stan, gärna med kompis, och titta på kläder som jag kanske eller kanske inte vill köpa.
- Tid att se någon ny utställning som säkert är jätteintressant om jag visste att den fanns.
- En bra bok som jag inte vet om att jag vill ha. Helst krönikor eller essäer som går fort att läsa.
- Ny bra musik som jag inte har koll på finns. Gärna på svenska. Men jag lyssnar för sällan på radio så jag vet inte vad jag vill ha.
- Att någon annan lagar en jättegod middag åt mig.
- Nya trosor.

onsdag 3 oktober 2012

Favoriter

De är så snygga så att man vill sätta upp dem på väggen och så goda att man vill sluka dem genast. Jag blir så glad när ekologiska produkter är så smarta. Lite dyra dock, men godis ska ju inte vara så billigt, annars köper man bara för mycket. Ok, jag har köpt tre stycken. Men inte på en gång. Jag vill bara inte slänga den tomma påsen.