lördag 17 november 2012

Om självkritik på ett bra sätt

Jag brukar skratta åt mina barn när de gör fel. Typ, när de uttalar ord fel, snubblar (utan att slå sig), säger något helt tokigt, eller missar något. Det kan ju låta tanklöst och kanske lite elakt, men jag tror faktiskt att det är bra. Förutom att det är rätt skönt att få skratta åt dem när de är roliga, så har jag en tanke om att det är bra att inte ta sig själv på så stort allvar. Vi skrattar tillsammans åt missarna.

Lite samma tanke ligger bakom min linje med självkännedom. Jag är inte en sån mamma som höjer sina barn till skyarna, och okritiskt berömmer allt de gör. Det finns säkert en del genier som har fostrats på det sättet, som i någon slags självuppfyllande profetia blir de gudabenådade underbarn som deras föräldrar tutat i dem att de är. Men det finns också en hel del odrägligt folk som uppfostrats okritiskt. Hursomhelst, jag är inte sån i mig själv och jag kan därför inte vara en sådan mamma naturligt, oavsett om det är bra eller inte.

Eftersom jag själv är självkritisk till min natur, och därmed riskerar att föra över det på mina barn vare sig jag vill det eller inte, har jag en plan. Min plan är att förmedla någon slags känsla av att "jag vet att jag har mina svaga sidor, men jag är underbar ändå". För självkritik kan ju vara väldigt utvecklande. Så länge den inte bryter ned en totalt, när det känns som att det inte är någon idé att förbättra sig eftersom man ändå suger. Men den där avslappnade känslan vill jag åt. Att ens värde inte sitter i prestationerna, kombinerat med lite ödmjukhet. Sen om jag lyckas är en annan sak.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar