Om att träna i onödan

Varning: Om du precis har kommit igång med träning på gym, och kämpar för att hålla motivationen uppe, sluta läsa här.

Igår åkte jag spårvagn genom stan, det var skymning, himlen var vacker, och jag betraktade stadslivet. Caféer, affärer, gym med tränande människor... vänta nu, gym? Flera gym, fulla av människor som skuttade runt på cross-trainers, gympade, lyfte vikter. När blev gymmet ett skyltfönster, förresten? Är det meningen att man ska bli inspirerad? Få dåligt samvete? Jag blev mest provocerad, faktiskt. Så himla onödigt. Jag vet att det är nyttigt att träna, jättebra för både kroppen och själen. Men att lägga sin kväll på att hoppa upp och ner i ett rum, det känns så meningslöst. Såtillvida man inte tycker att det är roligt, förstås. Roligt är aldrig meningslöst. Jag har själv ägnat mig åt den typen av aktiviteter tidigare, men nu har jag verkligen ingen lust att lägga tid på något som jag inte måste göra och som inte är roligt.

Och det känns så fel. Det kan inte vara meningen att vi skulle bygga ett samhälle där man måste använda maskiner för att underhålla sin kropp. Vi ska använda vår kropp för att göra nytta - arbeta eller förflytta oss. Och den största drivkraften för de flesta som tränar är dessutom utseendet, en kropp som ser bra ut. Ibland läser jag den här bloggen, Ann Söderlund och Christina Breeze träningsbloggar. Uppenbarligen gillar jag att läsa om andra som tränar, men samtidigt känner jag: Är det verkligen rimligt att lägga så mycket tid på träning och bygga muskler (och gå ner i vikt)? Varför? Räcker det inte att vara hyfsat normalviktig, springa eller cykla lite för konditionen och kanske lite situps eller planka för hållningen? Behöver man vara superstark? Varför? Vad ska man ha det till? Det här behöver jag ha styrka till i min vardag:

- Orka lyfta en sovande unge från TV:n till sängen
- Orka dra hem matkassarna i vagnen uppför alla backarna
- Orka springa efter jobbiga barn
- Bevisa för 7-åringen att jag är snabbare
- Orka springa till bussen/skolan
- Orka sitta framför datorn på jobbet
- Cykla till jobbet

För att orka med det här behöver jag cykla till jobbet (det gör jag), vara ute och springa en halvtimme någon gång i veckan (ska jag börja med igen när det blir skönare ute), träna lite plankan och armhävningar hemma någon gång i veckan (gör jag inte, hade nog varit bra). Men inte mer! Faktiskt känns det inte som att jag skulle ha nytta av mer träning.

Och helst vill jag ha träning som har ett syfte. Det känns så nutida bortskämt att träna sin kropp utan att göra nytta. Springa hem från jobbet är transport, springa runt kvarteret är lyx. Lyx är bra om man njuter av det, men onödigt om man plågar sig. Plankan är lyx. Nyttigt hade varit... kratta löv, kanske? Gräva i jorden? Äsch, vem försöker jag lura. Allt är lyx, i vårt samhälle behöver vi inte använda våra kroppar för att överleva (inte de flesta i alla fall). Men jag tror att det vore bra om vi fokuserade mer på att träna för att må bra i vardagen och mindre på snygga muskler. Och mer på att göra något som man gillar (som att dansa, eller kanske springa om man är lagd åt det hållet), eller ändå behöver (som att transportera sig eller släpa hem mat). Det var dagens fundering.

Opepp

Jag är väl inte den som brukar ha en massa ambitiösa nyårslöften. Något år tänkte jag skaffa bättre koll på min ekonomi, och något år tänkte jag att jag skulle köpa dyrare (bättre) kläder. Inga asketiska löften direkt, men ändå någon slags ambition om förbättring. I år har jag inga sådana ambitioner alls. Jag är helt otroligt opepp på nystart.

Om jag känner efter riktigt länge kanske jag har en liten liten ambition och mer ro i kroppen och lugn i magen. Men jag har inte lust att vidta några åtgärder för att komma dit.

Överallt längs vägen till jobbet (jag åker kollektivt nu och det är rätt gott om reklam överallt) är det reklam för träning, dieter, sluta röka och hälsosam livsstil. Så meningslöst, tänker jag. Varför ska man göra allt det här? Det är klart att hälsosam livsstil är bra, men jag har inte lust att göra några förändringar. Det är klart att det vore bra med lite mer muskler, men att dra iväg på träning bara för att få mer muskler? Orka. Träna ska man göra för att orka med sin vardag, för att orka springa till tåget, för att orka lyfta sina barn. Och jag tänker börja springträna snart igen, för det är skönt och bra. Men att plåga sig med något man inte gillar för att få en snyggare kropp, det känns verkligen helt avlägset. Och jag äter nog tillräckligt nyttigt som det är, jag gillar mitt godis.

Jag vet inte riktigt vad den här opeppen (åh, jag gillar det ordet...) beror på. Jag brukar ändå kunna uppbåda lite entusiasm för förbättringar i livet. Mer vegetarisk mat, mer näringsrik mat,  mer sömn, bättre organiserad vardag, friskis&svettisgympa. Och jag är inte nedstämd eller så. Jag är mer... mätt. Och seg. Trött och långsam. Men det är kanske bra. Det är vinter, det är viloläge.

Oavsett om jag är värd det

Nja, jag lyckades inte riktigt lura mig själv med unnandet. Sen gillar jag inte ordet unna, jag stör mig på det. På alla som säger att de unnar sig en lyxig väska, ett par dyra skor eller något annat onödigt när de presterat. Varför måste belöningen utgöras av konsumtion? Och det är ju oftast inte de som verkligen kämpat som unnar sig. Inte för att jag känner någon som säger så, jag läser kanske för mycket bloggar helt enkelt...

Men. Som förklaring till mitt kanske obegripliga inlägg igår så tror jag på att ompröva sitt tänkande kring vad man ska unna sig. Jag tycker mycket om att promenera till jobbet. Jag mår bra av det, det är avstressande. Men cyklandet går snabbare och jag har oftast brått, som alla andra. Så att unna sig den tiden är verkligen att unna sig. Om jag däremot köper smågodis för att jag är godissugen så känns inte det som att unna sig. Det får mig ju inte att må bättre, det är bara gott för stunden, och dessutom äter jag godis ganska ofta. Det är väl ingen större fara med det, men det är inget unnande.

Dessutom: Om man ser motion som något man unnar sig istället för något nödvändigt ont, så vänder faktiskt känslan lite. Det upphör att vara något man drar sig för, så funkar det för mig i alla fall. Förutsatt att man gillar sin motionsform. Därför skippar jag att försöka bli bättre på att springa. Jag försöker få till små löparrundor när det går, och då tar jag min pod i öronen och startar lufsandet. När det börjar bli plågsamt sänker jag takten. Så, jag jobbar på att utvidga det här tänkandet till andra saker som får mig, eller oss, familjen, att må bra. Återkommer om det funkar.

Sommar i öronen och asfalt under benen

Idag var det veckans springa-hem-från-jobbet-dag. Jag hade ganska mycket adrenalin i kroppen, så det var perfekt springläge. På med Henriks Dorsins sommarprogram i öronen och i med den låga jogg-växeln. Härligt! Bra lyssning och när jag lufsade förbi den långa bilkön kände jag bara: Ha, loosers! Där sitter ni fast och stressar upp er (de kanske också lyssnade på pod-radio...) och puttrar fossila bränslen (de kanske körde miljöbilar...) medan jag tar mig hem på mina egna ben! (De hade kanske flera mil hem...) Jag är kungen! Jag har makten! Jag äger, som mina barn skulle ha uttryckt det. Jag var till och med tvungen att plocka upp telefonen och fota ögonblicket... jag börjar bli en riktig bloggare. Sen körde Henrik Dorsin lite dragspelsmusik och jag fick springa i takt. Så, jag verkar ha uppnått den där frälsningskänslan som jag förut roat noterade hos andra nykläckta löpare.

Programmet var mycket bra, jag kan rekommendera det. Hittills har jag avverkat Klara Zimmergren, Martina Haag och Lotta Lundgren. Mycket lyssningsvärda allihopa, med Klara som ett absolut måste. Det som var coolast med Dorsin är det jobb han måste lagt ner på programmet. Förutom ett välskrivet manus framförde han alla låtar själv, och de verkade åtminstone vara specialskrivna flera av dem. Jag är så imponerad av människor som satsar helhjärtat. De är ju de som kommer någon vart. Själv gitter jag liksom inte... jag har varken tålamodet eller energin. Men det behövs väl såna också, vad jobbigt om världen vore full av starka helsatsande personligheter som vill synas, höras och roa hela tiden. Vi som lufsar på över bron hem från jobbet har också vår plats.

Idag är jag nöjd

Kommer ni ihåg en reklamfilm där alla människor springer till och från jobbet? Businessklädda kvinnor och män med träningsskor som joggar fram i filerna, och inte en bil i sikte. Sen parkerar de sina träningsskor på parkeringsplatsen och börjar jobba. Jag minns inte om det var reklam för eller emot bilar, trafik, träning, eller något helt annat. Men jag gillade reklamen, för det känns ju som en idealvärld!

Så idag tog jag första steget. Jag sprang hem från jobbet! Jag bytte om till träningskläder, lämnade jobbkläderna i bokhyllan på kontoret, stoppade telefon och plånbok i en magväska (grymt opraktiskt, nästa gång skippar jag plånboken och sätter telefonen i fickan) och lufsade hem. Nu är det inte så långt hem till mig (men uppförsbackar), i vanliga fall cyklar jag hem på 20 minuter. Och ibland när jag har mer tid så går jag, men det kändes ändå lite häftigt att just springa hem.

Jag försöker få till en springrutin i mitt liv den här hösten, men det är svårt att få till två gånger i veckan som jag skulle vilja. Så kanske är det här en bra lösning? Jag har åtminstone hållit i springandet sen det här inlägget. Och därmed också investerat i löparskor! Tricket är att springa så långsamt så att det inte blir plågsamt. Plågsamma måsten har jag ingen mer plats för i mitt liv.

Fattas bara parkeringsrutan runt omkring.

Springtur

Folk springer runt omkring mig. Vänner, kollegor, folk jag möter när jag går till affären. Och det verkar så härligt. Själv gillar jag inte att springa, det är jobbigt och tråkigt. Men att kunna springa lite grann till husbehov är verkligen åtråvärt. Det är ju en så grundläggande funktion, ett naturligt sätt att transportera sig. Och de som kommit igång verkar helt euforiska (visst?).

Så ikväll när jag fick spel på sjuka och friska ungar på sommarlov gav jag mig ut på en runda för andra gången på tre dagar. En gång är ingen gång, men två gånger är en vana, eller? Nåja, vi får väl se hur länge det håller i sig. Faktum är att det var härligt, jag varvade spring med lite gång och lite smultronplockning. Men jag orkade faktiskt mer än vad jag trodde. Konditionen är rätt ok, men däremot är musklerna i benen inte alls vad de borde vara. Tyvärr har jag varken träningskläder eller träningsskor med mig hit. Löparskor äger jag inga. Så springturen genomfördes i trasig skjorta, vida byxor och tygskor. Kanske dags att investera i skor i alla fall. Men då måste jag först övertyga mig själv om att jag kommer att fortsätta.

Varför jag inte satsar på Beach 2012

"Fixa superkropp till beach 2012" står det på Aftonbladet idag. Och så är det träningsövningar som tydligen är så attraktiva att man måste ha plus-tjänst för att få läsa dem. Alltså, ok att man har lovat sig själv att ta tag i träningen och leva ett sundare liv såhär i januari. Men att motivera detta med att man ska se snygg ut på stranden i sommar, det begriper jag verkligen inte.

För det första är sommaren 2012 ju så oändligt långt borta, det känns jättejobbigt att ha den som hägring en gråkall dag i januari. Mitt belöningssystem är på tok för kortsiktigt för det. Chokladbit nu - beundrande blickar (ja tjena, som om lite push-knip-ups skulle hjälpa) om ett halvår - slappa i soffan nu. Nej, förutom att utseendemässiga skäl är en värdelös motivation i allmänhet, så är jag faktiskt inte tillräckligt fåfäng för det (tackochlov). Och personligen går jag dessutom mycket sällan på någon strand i bikini på sommaren. Det brukar vara alldeles för kallt för bikini vid kusten. Och de dopp jag tar på sommaren är ofta rätt undanskymda.

Nej, den bästa bästa motivationen för att träna är att intala sig själv att man mår bra av det och att det är roligt.  Om man inte går på det får man ta till kompisknepet. Träningsdejter kombinerat med en stunds pusta-ut-fika är oslagbart som kombination. Och inte om ett halvår, instant-belöning är det som gäller!