Min favoritplats just nu är hissen. Vi bor på sjunde våningen och huset är begåvat med en långsam hiss. Långsam upp och långsam ner. I morgonruschen innebär det att jag slänger ut det halvfärdiga barnet i trapphallen med uppmaningen: "Tryck upp hissen!" medan den ofärdiga mamman tar på sig skorna, brer frukostmackan till sig själv, plockar ihop väskor, jacka, vantar och cykelhjälm (till mig själv, barnen har oftast bättre koll på sig själva...). Förhoppningsvis trycker barnet också upp hissen och står inte där och drömmer om star wars eller pokémon eller livet i universum. Sen har man den livräddande stunden under hissfärden ned. Jag hinner knyta mina skor, granska barnens ansikten och ta bort tandkrämsresterna runt munnen, och i värsta fall kamma igenom en kalufs med fingrarna. Kanske också titta mig själv i spegeln och prata lite med barnen i normal samtalston. Man kan ju ändå inte skynda på en hiss.
På väg hem hinner man stå och stirra på anslagstavlan där man redan läst allting tusen gånger medan man väntar på hissen. Och sen på väg upp hinner man se hur man sett ut under dagen. Kanske är mössan ut-och-in, kanske har påsarna under ögonen krympt eller inte (det är ganska barmhärtigt ljus i hissen). Kanske hinner man formulera ett blogginlägg. Man kan ju förstås gå de sju trapporna, det går alldeles utmärkt. Men då missar man ju guldstunden.
Mm, låter härligt med hiss... det där är anledingen till att jag åker buss också. Ingen vill mig något på bussen, allt är lugnt... Man ska ingenstans... Du har så kloka resonemang. Kram
SvaraRaderaJa, bussen funkar väl likadant. Tar väl lite längre tid än hissen också :-). Kram!
Radera