Pojkflickigt och flickpojkigt

Min dotter är så grymt klättrig just nu. Stora stenar, träd, klätterställningar, buskar. Och alldeles revig och blåmärkig på hela kroppen, så där som man blir när man använder sin kropp. Pojkflicka var det någon som sa. Jag känner flera andra flickor som också är precis sådär klättriga och fysiska, och baserat på dem skulle jag säga att det var typiskt flickigt. Särskilt eftersom inte någon av mina söner varit just klättriga.

I vår familj är det just nu flickigt/kvinnligt bl.a. att:
- Laga mat och baka
- Dra på äventyr
- Klättra
- Leka jage
- Älska kjol och klänning
- Ha långt hår
- Bygga med lego
- Gilla flätor i håret
- Rita, pyssla och klistra
- Klä på och av dockorna
- Gilla rosa, lila och glittrigt
- Sitta framför datorn

I vår familj är det just nu pojkigt/manligt bl.a. att:
- Titta på film
- Köpa elektronik 
- Bygga med lego
- Leka jage
- Gilla pokémon
- Rita och pyssla
- Ha långt hår
- Gilla nagellack
- Läsa böcker och tidningar
- Gilla rosa, lila och silver (och grönt, blått, svart, rött...)
- Sitta framför datorn

Tänk vad meningslöst att kategorisera egenskaperna på det sättet.

Present

Vi har lite födelsedagar som närmar sig. Dottern önskar sig dockor, bland annat. Vi har redan ett gäng, men hon vill ha fler, gärna barbie-dockor. Inte min favorit direkt, men jag kör den pragmatiska linjen. Jag tog en webtur idag, i början fick hon sitta med. Hon gillade allt, såklart. Ska det vara Barbie-dockor så är det väl bra om de gör något, om de är aktiva tänker jag. Och inte bara är till för att pryda sig. Så denna blir det. Så himla cool cykel de kör omkring med. Plus i kanten att stora dockan inte är blond, jag blir tokig på att majoriteten av alla dockor är platinablonda och ljushyade. Min unge är ju visserligen värsta lintotten, men hennes kompisar är ju i alla varianter.

Skipper med syster på cykeltur. Källa.

Ja, så tänker jag. Och så gör dottern som hon vill ändå med sina leksaker. Pryder dem med glitter och smycken och prinsessklänningar. Och fäktas och pangar och hoppar och dyker. Men en himla cool dockcykel får hon i alla fall.

Dagens

Hej på er. Glad påsk! Idag är jag inte så melodramatisk som igår. Sjuklingen är lite piggare, och i väntan på fler sjuklingar är jag tacksam för solen, balkongen, SVT play och för att jag trots allt  påskpyntade lite på långfredagen.  Det är skönt med påskpynt. Några torra kvistar från marken under pilträdet, några färgglada fjädrar och en kruka. Vips, allt som behövs för att man ska bli lite glad när man tittar på sitt dammiga vardagsrumsfönster. Men nu lite barnprogramsrecension, eftersom det är mest sånt vi ägnar oss åt idag.

Den här gillar ungen:

Den gillar inte jag (Max och Ruby heter programmet). Kaninstorasyster Ruby är så otroligt präktig och förnuftig och stereotypt tjejig på det där söt-duktig-flicka-sättet medan lillebror Max får vara busig och tokig. Och var deras mamma eller pappa? Ska storasyster ensam ha ansvar för sin lillebror om dagarna? Inte konstigt att hon är präktig. Stackarn, hon kommer bränna ut sig när hon blir vuxen. Men den här gillar jag, och dottern också:

Creep school, heter den, och handlar om en härligt absurd internatskola för monster. Goth-tjejen Emma gillar jag mest. I detta avsnitt var hon sur och taskig och råkade trolla iväg sig själv. Härligt att slippa vara snäll och söt hela tiden. Det är sånt jag funderar över idag. Inte för att duktig-flicka-fållan verkar vara ett problem för dottern för närvarande. Just nu håller busungen på och hoppar från sängen ned i sjukmadrassen samtidigt som försöker (och lyckas!) slå till en påskprydnad med en stor hudkrämstub hon hittat i något skåp.

Om hur mycket man kan vela inför ett presentköp

Jag är lite för påläst för mitt eget bästa just nu. En av mina bästa vänner har fått en bebis och jag vill skicka henne en present. Ett bebisplagg och något litet till mamman, tänkte jag. Mamman är lite kräsen och ganska precis tvärtemot mig när det gäller genustänk och kläder. Rosa och gulligt till en dotter ska det vara, och fin kvalitet (=dyrt). Jag vill ju hitta något som hon kommer att använda, annars är det ju bortkastat, men samtidigt något som jag själv tycker är ok. Och så är det det där med kemikalier. När jag ska ge bort nya kläder till små nyfödda bebisar vill jag helst att det ska vara ekologiskt. Nu misstänker jag visserligen att många kläder som är märkta med "eco cotton" eller liknande, egentligen bara har ekologiskt odlad bomull (i bästa fall) i materialet, medan färgning och sånt är vanliga metoder. (Jag vet inte säkert ska jag dock säga.) Men det är bättre i alla fall. Sen vet jag att stora mjuka tryck på kläder kan innehålla hormonstörande mjukgörare. Ja, ni hör ju. Det är minerad mark.

Så därför har jag sprungit i affärer en del det sista, velandes. Jag gillar ju min kompis, jag vill att hon ska bli glad. Var på väg att köpa en gullig gul klänning (hittar tyvärr ingen länk) på Åhléns, dock inte ekologisk. Men den var det mjukplast i märket (=kanske hormonstörande) där bak, och plagget kändes hårt och styvt. Gillade också den här t-shirten till mina barn, i första hand den minsta, (eller om den kanske var svart och rosa i de större storlekarna) och var på väg att köpa en sån. Rosa och cool, precis sånt jag letar efter till henne. Men sen började gifterna i trycket spöka för mig igen, så det blev ingen tröja. Det var en velig dag för mig, en annan dag hade den coola tröjan vunnit över miljömamman.

Men det jag ska säga efter allt detta dravvel är att jag köpte de här kläderna idag i alla fall. Kappahls ekologiska Newbie-kollektion. Gulligt, finstickat och lite gammaldags tycker jag. Övervägde en rosa body istället, men den var inte så snygg, och jag har ju lite problem med det rosa täcket till värnlösa flickebarn. Till treåringar med egen stark vilja går det utmärkt, dock.

Nu blev det visst fyra nyanser av brunt, men saltlakritsen är till mamman.

Lego Friends - bevakning av butikshyllan

Jag ser det ju lite som min uppgift att bevaka och bespotta Lego Friends. Sen jag fått det under mitt tak är jag lite mer vänligt inställd, eftersom mina coola barn gillar det och blandar friskt med det "vanliga" legot (ja, ni hör ju hur det låter). När jag kollade legoutbudet senast såg jag en intressant utveckling. Det är en rätt bra blandning på "personligheterna" i Lego Friends. Jag noterar en trollkarl och någon slags karatemästare bland prinsessorna och djurvännerna. Intressant. Detta måste ju innebära att den aktiva "pojkflickan" säljer, för lego tar ju som bekant inget eget ansvar för de produkter de prånglar ut.

Ser ni, kostym på hon till vänster!

Lite suddiga bilder, men jag var lite stressad. Någon kunde ju ha sett mig när jag lekte journalist förklädd till småbarnsmamma.

Men pluspoäng på blandningen av karaktärer alltså. Kraftiga minuspoäng som kvarstår:

- Minimala bygginslag i modellerna. Rolleken i fokus - inget fel med det. Men om man är tjej och tror att detta är det enda lego man "får" leka med (sån var jag när jag var liten...) så missar man halva nöjet. Jag älskade att bygga!

- Var är killarna!? För tusan, man måste inte segregera leksaker på detta viset. Kunde inte åtminstone en eller två av vännerna fått vara pojke! Det finns ju t.o.m. Barbie-killar, och de verkar ju sälja. Dessutom ökar ju då sannolikheten att pojkar känner att legot är för dem också.

Sen att det vanliga legot är totalt våldsfixerat, mansdominerat och ibland även sexistiskt. Det är en helt egen bloggpost.

Dn håller med mig

Ja, det är ju det jag säger. Skillnaderna mellan är ungefär lika stora som inom. Även om vissa saker kan vara lite vanligare hos det ena. Glasklart.

De kommer underifrån!

Alltså, jag har med glädje upptäckt att tiderna förändras och att jag inte längre tillhör den kommande generationen. Min generation börjar bli gammal och konservativ och ibland är det underbart.

Allt det här tjafset (eller ibland hatet) från folk som är rädda för feminism, genusfrågor, könsrollsuppluckrande. Som känner sig hotade av könsrollerna som kanske kanske vidgas lite lite. Det brukar skrämma mig. Men så märker jag att bland de som kommer efter oss, bland dem finns starka flickor som är pålästa och inte tar skit. Astrid på Tunaskolan till exempel. Och coola killar som inte tycker att s.k. feminina attribut är nedvärderande. Yohio till exempel. De är unga och ifrågasätter normen på det där oförställda sättet man gör när man är ung. Förebilder ska inte underskattas. Jag har två små söner här som är helt fascinerade. Heja!

Bättre blanda vilt än köra i mitten

Nu har jag uppfostrat barn några år. Jag försöker ju att erbjuda mina barn olika sorters leksaker, kläder, beteenden - oavsett om de anses som flickiga eller pojkiga. Några iakttagelser jag gjort:

- Alla mina barn har haft starka rosa perioder som 3-4-åringar.
- De "flickiga" attributen har generellt ganska stor dragningskraft på alla, både sönerna och dottern. (Glitter, glada färger, rosa fluff-prinsessgrejor, rollekar). Även på sönerna i skolåldern.
- En del våldsamma lekar har dragningskraft på alla barnen. Svärd, jaga-lekar, skjuta-lekar. Dottern är grym på att fäktas. Det är alltid någon som börjar gråta, men aldrig hon.

En slutsats är att barnen tycker att det är extra spännande med machogrejorna och prinsessgrejorna. Innan jag fick barn trodde jag nog att jag skulle försöka hålla mig till de mer könsneutrala leksakerna, och att det var bra att undvika de mer stereotypa grejorna (lite sån är jag fortfarande, jag vill verkligen undvika det värsta). Men barnen gillar det stereotypa krafset. Bara de får välja från båda sidorna.

Samma tofflor

"Han har valt de här mockasinerna själv, kan ni vara snälla att stötta honom i hans val." Sa vi till pedagogerna när sonen tog med de här till förskolan för 5 år sedan eller så. Det gick rätt bra vill jag minnas. Nu är de lagom till lillasyster, hon kommer säkert också gilla dem. Men vi kommer inte be pedagogerna om support för att försvara hennes val.

Jag kör ostylade bilder här i bloggen som ni ser. Diskbänksrealism ska det vara. Hallrealism i detta fall.

Om att låta det vara

Varje morgon när min dotter går in på förskolan hälsas hon med en kommentar om vad hon har på sig. "Vilket fint halsband!" "Åh, har du klänning på dig idag!" "Vilken fin tröja!" Och ungen går såklart fram och visar upp sig. Och vi utkämpar klädstrider varje morgon (ibland är det praktiskt med jeans... och t-shirt är inte bästa klädesplagget på hösten). Minst en gång i veckan har hon sin favorittröja med Blixten McQueen, men den får sällan kommentarer. 

Men jag säger inte till. Jag ställer inte till med någon scen. Jag kallar inte till allvarliga samtal med den förskollärare som oftast berömmer utseendet. Varför gör jag inte det? Dels pga. att jag är mesig och konflikträdd. Men också för att jag gillar henne. Hon är rar och varm och hon tycker om min dotter. Hon bryr sig om mig när jag har ont i magen, hon kramar mitt barn och hon har haft alla ungarna de första åren på förskolan. Och det är ju också viktigt. Jag vet att hon gått genuskurser, hon har t.o.m. läst mitt ex av 100 möjligheter istället för 2. Men hon är av den gamla skolan, det biter inte riktigt på henne. Så jag tänker att det får vara. Ungen slutar snart där ändå. Vi kompenserar på andra sätt. Men det känns lite som att jag ger upp. Borde jag kämpa, eller är det inte den här striden jag ska välja?

Dagens post på köksgolvet

Jag är inte så mycket för att hänga ut och håna. Absolut inte i verkliga livet, men inte heller på nätet även om det ibland kan vara befogat när det gäller dåliga reklamkampanjer, könsdiskriminerande barnkläder och annat trams. I det här inlägget tänkte jag istället försöka diskutera lite: Idag kom barnen in till mig med det här reklamkortet. "Titta mamma, vad fånigt!"

Ja, vad är det man har chansen att göra? Jo, prova på dans utan tjejer, får man veta om man vänder på kortet. Klassisk balett och modern dans. Jag förstår ju vad de försöker göra. Det är väl inte så lätt att locka killar till något så "mjukt och feminint" och därmed lågstatus i pojkgänget, som balett, så de försöker ta hjälp av en cool kille och lite hederlig könssegregering. Och ska man locka killar underlättar det säkert att de slipper träna med tjejer som kanske övat framför spegeln sen de var fem år.

Men mina barn tyckte att det var själva uppdelningen som var fånig. "Varför ska man pröva balett utan tjejer? Det spelar väl ingen roll?" Och vad gör killen i chinos och sneakers där? Jag tror mer på starka förebilder. Varför inte locka med kärnvärdet istället? En manlig, gärna yngre, dansare i ett maffigt hopp? Jag får börja jobba på reklambyrå snart, känner jag.

Kvällens genusspaning

Jag har upptäckt en ny svårighet med att uppfostra flickor.

Pojkar som har lite vidare könsroller uppmuntras faktiskt i viss utsträckning av de vuxna i dagens skola och förskola. En pojke som är lugn, verbal, gillar rollekar och böcker och kommer till skolan utan spiderman/döskalletryck på gråsvarta kläder vinner en hel del pluspoäng hos (de kvinnliga) pedagogerna. Visst, det finns en hel del motkrafter, men en pojke som inte brötar har ofta en bra sits i vuxenvärlden. "Han är så snäll."

Jag hoppas ju att en flicka som gillar fotboll, som tar för sig, som är lite livlig och yvig, som gillar att bygga coola skepp eller bara springer runt i trasiga jeans uppmuntras. Just där har jag inte så lång erfarenhet ännu. Men det område där små flickor får otroligt mycket förstärkning på är utseendet. Kommentarer om fina klänningar, skor, tofsar, tröjor haglar runt flickebarnen redan på förskolan (inte minst från barnen själva). Jag märker det även hos mig själv, trots att jag försöker vara medveten. Men jag noterar mer hur hon ser ut, jämfört med bröderna. Pillar mer i håret, justerar klänningen, kommenterar klädval. Grr! Bakläxa.

Kontenta: Jag känner mig lite motarbetad när det gäller mitt genustänk för dottern, medan de mjukare sidorna hos mina söner uppmuntras av pedagogerna. Hur går jag vidare från det?

Klädfrågan

Den här hängselkjolen är den stora favoriten och det stora trätoämnet i klädfrågan här hemma just nu. För kan man verkligen inte ha den varje dag? En mamma som pläderar för tuffa klänningar borde ju vara glad, för visst är den cool. Hon kombinerar gärna med pikétröjor och Blixten McQueen-tröjor och halsband och hello kitty, kreativt och bra. Men den ordentliga moderna i mig vill gärna att hon varvar med långbyxor och shorts. Borde jobba bort den ordentliga modern i mig. Särskilt de dagar jag själv har kjol och skjorta.

Här står vi och visar upp oss. Huvudlösa som brukligt.

När barnen slår en på fingrarna

Vi har en fin liten utklädningskrona hemma hos oss, inköpt av ett av barnen för egna pengar för ett par år sen. Det fina med denna krona är att den lätt låter en välja vilken kunglighet man vill vara, kung eller drottning, prins eller prinsessa. Funkar ju såklart också med en glittrig krona, men med den här  underlättas liksom valfriheten. Just nu är den populär hos minsta ungen. Vi uppmuntrar starka drottningar framför söta prinsessor när vi benämner det hon klär ut sig till. En drottning har makt! En drottning är stark! Kan ju såklart gälla för en prinsessa också, men prinsessfällan är förrädisk. -Åh, är du drottning idag? frågar jag henne när hon kommer in i köket med krona på huvudet. -Nej, jag är kung! svarar hon glatt. Där fick jag.

Kungakronan.

En hjälpande hand till Legos produktutveckling

Nu har jag och stora barnen varit i affärerna och granskat Lego Friends som jag blev så upprörd över härom veckan. Omdömet är att det ser ganska roligt ut, men att det är jättesynd att det bara är flickor i askarna (undantaget en jätteask med ett hus, ett gäng tjejer och en grillande pappa) och att det är alldeles för lite att bygga. Lego kör verkligen en jättedrive. TV-reklam, reklam i barntidningar, välplacerad skyltning och prova-på-lego vid ingången till leksaksaffären. Så det är klart att det kommer att sälja.

Jag har ju mest känt mig upprörd å flickors vägnar för att de ska känna sig utestängda från det vanliga tekniska spännande legot, men nu känner jag faktiskt att det är en förlust även för alla pojkar. Det är klart att de också kan leka med Lego Friends om de mot förmodan skulle få legot, men de skulle troligen känna att de var på besök i flickvärlden. Ändå hade det varit så otroligt lätt att med några mindre justeringar bjuda in även pojkarna. Bara att slänga i lite figurer av båda könen hade hjälpt mycket. Det blir dessutom roligare för alla. Och gör inte reklamen så förbannat stereotyp! TV-reklam för barn är generellt en helt bisarr karikatyr på 50-talet, plus en otroligt våldsbejakande manlighet.

Jag och storbarnen har som ett generöst erbjudande till företaget Lego nu spånat fram tre nya roliga Legovärldar att lansera. Håll till godo!

- Lego Magi. En magisk värld med drakar och troll (som man kan bygga själv och byta ut delar på), fantastiska slott, häxor, féer, trollkarlar, modiga legobarn, trollstavar, svärd, enhörningar, förtrollade skatter, skattkartor och mystiska flygande farkoster.

- Lego Framtid. En futuristisk värld där bara fantasin sätter gränser. Robotar, luftskepp, märkliga hus, konstiga uppfinningar (som man givetvis bygger själv). Som Lego City fast i framtiden.

- Lego Rymdvarelser. En värld av rymvarelser (som man bygger själv och kan ändra såklart), rymdskepp, planeter (kanske stora runda plattor, kanske t.o.m. i klotform) med hus, fordon och parkering för de fina rymdkeppen. Observera att rymdvarelser inte nödvändigtvis måste strida mot varandra, även om ett och annat lasersvärd förstås förhöjer upplevelsen.

En grundregel i dessa världar är att legofigurerna är både pojkar och flickor, alternativt är så neutrala att man kan välja själv. Mycket viktigt för identifikationen. Så, vad säger ni? Skulle era barn (eller ni själva) vilja leka med detta?

Kolla, nu händer det!

Det är nu det händer! Språket skapas här och nu.

Skärmdump från Aftonbladet idag.

Och när Aftonbladet använder ordet Hen i en rubrik utan att rubriken handlar om Hen som fenomen då finns ordet på riktigt. Och så snyggt använt sen, det illustrerar perfekt den lucka i språket som funnits tidigare. Heja!

Det bor en arg unge i mig

Jag blev själv lite förundrad över hur förbannad jag blev på Legos könsstereotypa nylansering häromdagen, jag är ju inte den som svär i bloggen till vardags. Jag tror att det är barnet i mig som blir så ursinnigt, hon som inte vågade bryta normen utan stod och längtansfullt tittade in i kuddrummet på fritids där pojkarna busade loss, hon som lånade brorsans rymdlego. Det hade definitivt gjort skillnad för mig om marknadsföringen (leksakskatalogen) för rymdlego vänt sig till både pojkar och flickor eller om någon tagit mig i handen och uppmuntrat mig att ta för mig i kuddrummet. Och även pojkar vill leka  relationslekar.

Kram!

Fan ta Lego

Jag älskade att leka med lego när jag var liten. Fast jag byggde mest, och lekte inte så mycket. Hus, rymdskepp, tåg, bilar. De bästa klossarna var de vi kallade "blinklampor", de halvgenomskinliga färglada små bitarna. De kom oftast i rymdlegoförpackningarna, och var hårdvalutan i legokorgen - och orsakade ett och annat slagsmål mellan mig och min bror. Nu var det min brors rymdlego, men tack och lov blev liksom klossarna allmängods när de hamnade i den stora korgen. För jag fick aldrig något rymdlego. Jag önskade mig heller aldrig något, för jag hade fattat att det var pojklego. Jag satt med leksakskatalogerna och suktade, men jag var en ordentlig flicka som inte gick utanför ramarna, så när jag skrev önskelistor valde jag bara bland Lego City-legot, som jag uppfattade som tillåtet för flickor. Där fanns en Post med brevbärare, där fanns hästar, där fanns hus och träd och bilar, och en och annan polis. Det var också roligt, och jag byggde en liten planetstad på legoplattan med fordon och hus och rymdskepp.

Om det var så illa då, på 80-talet när jag i legoåldern, hur tusan är det för tjejer idag? När det går 100 arga legogubbar på varje legogumma (med läppstift) och legoförpackningarna är nedlusade av pistoler, missiler, spikklubbor och andra aggressiva attribut. Och så svarar Lego med att lansera Lego Friends (läs i DN  idag), med legofigurer som inte ens är i samma storlek som det "vanliga" legot. Det vanliga legot, som nu därmed definitivt blir pojklego. Bara för att vara riktigt säker på att flickorna inte ska kunna blanda. När det hade varit så enkelt att stoppa in lite fler legogummor i de vanliga förpackningarna. Köra lite kvinnliga hjältar i huvudrollerna. Varför inte Pochahontas-lego, eller någon av de lite modernare kvinnliga filmhjältarna? Rapunzel? Harry Potter-lego finns ju redan, men det går tydligen 10 Harry Potter på varje Hermione i sortimentet, enligt rapporter från min kompis Herminone-tokiga dotter som dammsugit marknaden.

Nej, jag blir så ledsen. Mina söner klarar sig, de älskar lego och bygger planetstäder med fina skepp. De bygger egna figurer i alla varianter och med olika "outfits" att växla mellan. (C3PO:s guldbyxor är populära.) De pryder sina figurer med hemmagjorda glittriga mantlar, pistoler och "blinklampor"  (som numera inte alls är hårdvaluta, de finns i överflöd) på huvudet. Nej, jag blir ledsen för min dotters skull. Ännu så länge leker hon i duplolegovärlden där alla är välkomna. Som befolkas av både "mammor" och "pappor", flickor och pojkar. Och det är barnen hon sätter som busschafförer och helikopterpiloter, de är de som får stå högst upp i de höga tornen hon bygger. Identifikation, kära Lego-produktutvecklare, det är det som är grejen. Barn vill identifiera sig med de som har huvudrollen, och de lär sig snart vilka de "ska" identifiera sig med. Och vilka leksaker som det är ok att önska sig.

Om offerrollen och ansvar

Ibland känns det som om offerrollen är lite för populär. Är man feminist kan man i nästan alla sammanhang hävda att man är ett offer för patriarkatet. Är man ung och inte kommer dit man vill är man ett offer för samhället. Är man en stressad småbarnsmamma är man definitivt ett offer, för alla krav, för ojämställdhet, för arbetsmarknaden. Och man har ju rätt i det, det är inte så jäkla lätt alltid. Men om nästan alla är offer, vem ska då göra något?

Politikerna är populära att skylla på. Och sina föräldrar. Eller bara lite mer vagt, det moderna samhället. Det är ju ganska skönt att kunna luta sig tillbaka lite, och känna att man är på den snälla sidan, att det är någon annans fel. Det är väl mänskligt att vilja skylla ifrån sig lite. Men jag tycker att vi måste kämpa emot. Jag vill slå ett slag för lite hederligt ansvarstagande. Helst utan prestationsångest, men genom att tänka igenom vad man själv kan göra för att åtminstone bryta trenden. Bli vän med dina tillkortakommanden, men försök ändå göra något!

Såhär försöker jag komma ur den bekväma offerrollen:

• Jag försöker ta ett steg mot mer jämställdhet. De strider vi har kämpat för, de kommer våra barn att slippa ta. Precis som jag sluppit strida för de steg som mina föräldrar redan tagit.
• Jag försöker prioritera tiden och kraven lite strategiskt i mitt liv. Ibland misslyckas jag totalt. Men vissa saker är jag lite stolt över. Som korta arbetstider, billigt boende, hög städtröskel, korta restider till jobbet.
• Jag försöker ta ansvar för min miljöpåverkan. Herregud, världen håller på att gå under. Vi måste ta ansvar både för vilka krav vi ställer på politiker och på de varor och tjänster vi köper. Vilket avtryck har ditt senaste shoppingfynd gjort på vägen till din garderob?
• Vi måste också ta ansvar för orättvisorna i världen, genom att inte bara välja billigaste produkten utan att fråga under vilka arbetsvillkor den är producerad. Fare Trade-produkter är jättebra, till exempel. Och många av de stora företag som får mycket frågor om etiska och miljömässiga krav i produktionen har förbättrat sig mycket.

När det gäller ansvarstagande för miljö och rättvisa är jag faktiskt mer hård mot mig själv jämfört med den mer privata sfären. För där tycker jag verkligen inte att jag gör tillräckligt. Men ett steg är bättre än inget, och jag håller på att öka takten.

Motbild!

Just nu är det en del snack i bloggvärlden om mammor som förstorar sina bröst för att se ut som de gjorde innan de fick barn. Jag kan förstå känslan, och vill inte hacka för mycket på den som väljer att operera sig. Det är lite tungt att se kroppen förändras i dagens utseendefixerade värld. Jag kämpar själv med att acceptera mina utammade bröst och mina ålderstecken.

Men vi måste kämpa emot! Jag vill för mitt liv inte att mina barn ska ärva min kassa kroppsuppfattning. Min egen mamma föraktar sin kropp, och när jag var sju år och smal som en sticka ville jag ha kjol för att inte visa mina tjocka lår. Det är ok att se ut såhär, med rynkor och platta bröst. Fasta bröst är för jungfrur! Jag har ammat tre barn i sammanlagt 5 år, mina bröst är fantastiska! Jag vill lägga min energi på annat än på mitt utseende.

Så här är min motbild. Såhär ser jag ut utan bh (men med linne, jag är lite för blyg för nakenchocker). Jag är banne mig normal, precis som du är.

 

Uppdatering: Hjälp till och kämpa emot den trånga normalbilden! Har du en blogg kan du lägga upp och sprida din motbild!