Den där känslan - peptalk till mig själv

Jag minns en gång för många år sedan. Jag gick och dansade lindy hop och var med på ett helgläger. En av kurserna jag hade valt var akrobatik, för jag tyckte att det var så grymt roligt, och hade lyckats hitta en kille som ville gå den kursen med mig. Ingen av oss var så särskilt bra, men vi hade gått någon enstaka kurs tidigare. På kursen visade det sig att alla de andra var typ ledare eller väldigt mycket bättre i allmänhet. Väldigt pinsamt, tyckte jag som på den tiden fortfarande praktiserade den ädla konsten att obemärkt smälta in i bakgrunden. Men nu var jag där och kunde liksom inte fly. Och då hände det någonting. Plötsligt lyfte jag huvudet, sträckte på mig och skärpte sinnena. Jag valde att ignorera min skämskudde (oklart över vad, men kanske att jag hade haft mage att anmäla mig till en kurs över min nivå), skärpa till mig och köra på. Det gick bra förstås, det var ju inget märkvärdigt. Men jag minns så väl den där känslan, när jag valde stoltheten istället för pinsamheten.

Den där känslan vill jag åt oftare. Det är ju den man ska sikta på när man är osäker över något man gör, är, eller ser ut. Jag tänkte på den när jag läst den senaste veckans inlägg om skönhetsingrepp, naturlig skönhet och att acceptera sin kropp. Läs inläggen (det är flera i serie egentligen) om ni inte redan gjort det, det är tankeväckande! För den känslan är vägen ut ur komplex och osäkerheter. När jag ser folk (på TV eller i verkligheten) som har den där stoltheten och självklarheten då tycker jag att de är så snygga och coola, då vill jag vara som dom. Det kan vara en mager man som rör sig till musik, en kvinna med gula kläder som tar plats i en debatt, en rund kropp som går kaxigt i höga klackar. Om man kan vända sitt tvivel till stolthet så syns det. Oavsett om tvivlet handlar om utseende eller osäkerhet inför att göra något nytt och läskigt. Har du en rund mage, ett fårat ansikte, en bred rumpa, en svår uppgift att lösa, en utbildning att leda, en akrokurs att genomföra? Backa inte, krök inte ryggen - sträck på dig och välj stoltheten! Att våga vara sig själv är coolt, och det kommer att märkas. Både inuti och utanpå.

Utseendebekräftan, tänk och frisyrer

Hon är så gullig när hon hopp-dansar framför tv:n och kräver total uppmärksamhet. Titta på mig! Nåde den som försöker titta på artisterna i Melodifestivalen. Randig tröja, grå tajts, blå kjol och långtradarchaffisfrisyr. Gullig gullig. Jag får liksom bita mig i tungan för att inte berätta det för henne. Ideligen. För det har hon ju ingen större nytta av att få höra, inte lika ofta som jag tänker det åtminstone. Hon dansar ju för att det är roligt, inte för att vara söt - tack och lov.

Men när hon hänger på sig 5 pärlhalsband och sätter i 4 hårspännen, då vill hon vara fin. Det har jag fattat. Jag bekräftar henne lite förstrött. Utbrister kanske: "Oj, vad många! Vilka snygga pärlor!" Det är den linjen jag kör för närvarande, lite lagom sådär. Vi får väl se om det är bra eller inte. Men föräldraskapet handlar väl om att känna sig för. Varje barn är unikt, samtidigt som man lärt sig efter hand att faser kommer och går.

Vet ni vad jag menar med "långtradarchaffisfrisyr"? Kanske inte helt självförklarande? Och antagligen väldigt fördomsfullt mot chaufförerna. Ovårdad, från början ganska kortklippt frisyr som nu är rejält utvuxen, tänker jag. För lång lugg, lite stripigt, och långt i nacken. Tänk 70-talet, man i 40-årsåldern, tajta jeans och cigarett i mungipan. Det är den stilen jag kör på barnens frisyrer. Frisörbesök två gånger om året och dåliga egna klipptalanger resulterar i för lång lugg och utvuxna frisyrer. Men rätt gulligt om du frågar mig, alltså.

(Fast nyss hittade jag långa avklippta testar i köket, så vi får väl se hur hon ser ut i håret imorgon. Kanske en liten hint.)

Motbilderna

Igår såg jag en fransk film på TV som heter Jag har älskat dig så länge. Eftersom jag har en nedsatt funktionsförmåga när det gäller filmer, så var jag tyvärr tvungen att zappa runt lite så fort det brände till, men jag lyckades se det mesta. Det var stark och fin, och handlar om en kvinna som precis kommit ut från ett femtonårigt fängelsestraff och får bo hos sin yngre syster. Idag har jag gått och tänkte på filmen, ur två aspekter. Den ena är själva handlingen, och den andra är hur huvudrollsinnehavaren skildras. Hon är nog i 45-årsåldern, och får lov att vara både ful och rynkig och lite vacker och stark, med integritet. Framförallt så får hon lov att se ut som hon gör, hon ser inte ut att vara botoxad och ifylld och allt det där som Hollywood predikar.

Det som slog mig framförallt var att det nästan inte finns några sådana kvinnor i filmer, på TV eller i reklamen. (Ja, för att vara krass så syns inte så många kvinnor 45+ överhuvudtaget.) Vi blir hjärntvättade till att det inte är ok att ålderstecknen (eller andra komplex för den delen...) syns. Daniel Craig får stå där med sin bekymmersrynka och se cool och maffig ut på filmaffischen, men det finns inte på kartan att göra filmaffischer med kvinnor som inte är släta som skyltdockor.

Jag känner att jag behöver motbilder för att stå emot hjärntvätten. Det var så skönt med gårdagens film, för helt plötsligt kände jag att det fanns, alternativet. En annan motbild som jag blev glad över är Rebecka Åhlunds  krönika, läs den. Den har tydligen varit publicerad i Amelia, vilket gör mig ändå gladare. Just den typen av magasin brukar ju helt kapitulera inför skönhetsindustrin. Reportage om olika "anti age"-metoder eller andra skönhetsingrepp, hur det går till snarare än reflektioner kring varför vi känner att vi behöver det och vad det gör med oss och vårt samhälle. Och varför vi inte bara skulle kunna skita i våra rynkor, småvalkar, hängbröst och leva livet.

Make-overs

Jag har börjat fastna för " Trinny och Susannah stylar om..." på lördagskvällarna (idag var de i Australien), har ni sett det? Det är i alla fall en make-over-show. Två kvinnor som letar upp folk som klär sig illa och stylar om dem - och vips blir de fantastiskt vackra och alla gråter av glädje. "Nu har jag äntligen fått tillbaka mitt självförtroende." "Nu ska jag börja ta för mig av livet!", "Oj, jag visste inte att jag kunde vara så vacker!".

Jag är så dubbel inför sånt här. Å ena sidan måste utseendet inte vara så viktigt. Är man en sliten småbarnsmamma så kan väl det få synas? Visst, man behöver tid att ta hand om sig själv. Men den tiden är väl bättre spenderad i sängen med en tidning, eller på en kompisfika, än framför spegeln fixandes och trixandes. Det är ju bra att ta hand om sin kropp, men där borde det ju vara funktionen som är viktigast. Och jag blir lite trotsig av all information om hur man ska klä sig för att framhäva sina kroppsliga tillgångar och dölja sina brister. Men om jag vill klä mig så att min stora rumpa syns, då? Om man kunde skita i den "goda smaken" och fokusera sin energi på andra saker vore det ju fantastiskt.

Å andra sidan: Vi (jag) är ju knappast opåverkade av utseendefixeringen i samhället, och man blir olika bemött beroende på hur man ser ut. De flesta känner sig också tryggare om de inte känner sig osäkra över sitt utseende. Och det är klart att det är kul med lite yta ibland - och de flesta som stylas om bli ju väldigt fina - och glada. Och sånt blir man ju själv glad över att titta på.

Men ja, ni ser ju. Min text med motargument mot gör-om-mig-shower är längre och mer engagerad än för-texten. Men trots detta, så har jag nu sett på programmet tre lördagar i rad, och jag viftade till och med bort en ingående star wars-diskussion för att få se upplösningen. Jag gillar helt enkelt programmet. Men det hade varit roligt att se en make-over-show där man tog in folk som var osäkra på sitt utseende och jobbade med insidan istället för utsidan. Som liksom problematiserade osäkerheten istället för att bara fixa till utsidan. Jag undrar om det skulle bli bra tittarsiffror på det.

Galopperande åldrande

När jag var yngre och läste om anti-rynkkrämer var jag så oförstående åt påståenden om att krämen skulle "göra dig 5 år yngre", eller radera ut "flera år från ditt ansikte". Och  nu pratar jag inte om själva utseendefixerngen, ungdomsfixeringen eller det faktum att folk lägger dyra pengar på mer eller mindre verkningslösa krämer. Utan om det faktum att jag inte trodde att några års åldrande skulle göra skillnad, en skillnad som man kunde se i spegeln. Nu vet jag bättre. Idag skulle jag vilja ha en mirakelkur som tog bort tre veckor från mitt ansikte. Närmare bestämt från de veckiga påsarna under ögonen. Jag håller tummarna för att det beror på sömnbrist.

Hår

Jag blir rent ut sagt provocerad av min frisyr just nu. Jag har alltid haft tunt hår, och just nu var det väldigt länge sen jag klippte mig (kanske i höstas, kanske efter jul?). Men det är bara en dålig ursäkt. Jag får inte till frisörtider, varken för mig själv eller barnen. Men medan de ser ut som vildvuxna afganhundar hela högen så ser jag ut som en långhårig kokosnöt i skallen. Det är faktiskt inte ok med så här tunt och stripigt hår, oavsett orsak. Och jag varken färgar, bleker, fönar, permanentar eller något annat som sliter. Det går inte att ha det utsläppt på jobbet. Och när jag flätar det blir hela flätan lika tjock som mitt pekfinger. När jag sätter det i en liten knut i nacken (typ viker det dubbelt), blir knuten lika stor en körsbärstomat. Hur är det möjligt? Man blir ju förbannad. Och ingen kan jag ställa till svars heller.

Skönhetshets i bloggvärlden idag

Idag skriver bloggkommentarorerna och Lady Dahmer om skönhetshetsen. Plastikkirurgi verkar bli vanligare och vanligare, och för många yngre är det mycket mer odramatiskt med skönhetsoperationer än det är för min generation. Var går gränsern? Varför tycker jag att det är ok att sminka sig, använda linser och färga håret men inte att använda botox eller plastikkirurgi?

För mig är det inte svart-vitt. Det är en flytande gräns och en viss önskan att se fin ut har alltid funnits. Men det är graden av skönhetshets idag som är destruktiv. När man lägger så mycket av sin självkänsla i hur man ser ut, så att man låter det styra hur man mår i övrigt. När man lägger sig under kniven för sitt utseendes skull så är det bara en spegling av hur viktigt utseendet har blivit för en själv. Det är symptomet på utseendehetsen.

Jag är hellre omtyckt än beundrad. När jag står framför spegeln på morgonen så tänker jag: Spelar det mig någon roll hur mina kollegor ser ut idag? Bryr jag mig om min kompis har glasögon istället för linser, är fin i håret, eller har gått ner 3 kg i vikt? Nej, jag skiter i det. Jag tycker inte om dem mer om de är skitsnygga. Det hjälper mig att tänka så. Det behöver inte vara osunt att fixa med sitt utseende, men det är osunt när man låter vardagen, självkänslan och humöret kretsa kring sin egen spegelbild.

Motbild!

Just nu är det en del snack i bloggvärlden om mammor som förstorar sina bröst för att se ut som de gjorde innan de fick barn. Jag kan förstå känslan, och vill inte hacka för mycket på den som väljer att operera sig. Det är lite tungt att se kroppen förändras i dagens utseendefixerade värld. Jag kämpar själv med att acceptera mina utammade bröst och mina ålderstecken.

Men vi måste kämpa emot! Jag vill för mitt liv inte att mina barn ska ärva min kassa kroppsuppfattning. Min egen mamma föraktar sin kropp, och när jag var sju år och smal som en sticka ville jag ha kjol för att inte visa mina tjocka lår. Det är ok att se ut såhär, med rynkor och platta bröst. Fasta bröst är för jungfrur! Jag har ammat tre barn i sammanlagt 5 år, mina bröst är fantastiska! Jag vill lägga min energi på annat än på mitt utseende.

Så här är min motbild. Såhär ser jag ut utan bh (men med linne, jag är lite för blyg för nakenchocker). Jag är banne mig normal, precis som du är.

 

Uppdatering: Hjälp till och kämpa emot den trånga normalbilden! Har du en blogg kan du lägga upp och sprida din motbild!

Jante och ödmjukheten

Nu har jag läst på hos Lady Dahmer, Fanny och Bloggkommentatorerna om Jante och utseende, så nu måste jag skriva något här.

Jag känner ibland att jag vill försvara Jante, eftersom det blivit ett sånt skällsord. I många fall är det såklart värdelöst att människor (ofta kvinnor) inte får berätta om vad de är bra på eller vad de åstadkommit utan att folk blir provocerade och försöker sänka dem. Att man måste vara lagom hela tiden suger. Men Jante kan också innebära en dos ödmjukhet. Lite sund självkritik tror jag innebär att man blir klokare, för det finns ju alltid flera sätt att se det på. I mina goda stunder kan jag se båda sidorna samtidigt: Jag är en bra person men jag har mina tillkortakommanden, och det är OK. Exempelvis: Jag är duktigt på att snabbt prioritera arbetsupgifter, jag kan ruscha fram en rapport, en städning eller en storhandling. Men det innebär också att jag är slarvig och dålig på att se detaljerna. Och det är bara så det är, man kan omöjligt vara bra på både delarna.

När det gäller utseende och att deklarera att man är snygg eller ful så försöker jag att nå dithän att det inte ska vara så viktigt. Jag har en bra bit kvar, kan man säga. Men hellre än att peppa mig själv att jag visst är snygg, så vill jag peppa mig själv att tänka att det är spelar ingen roll. Jag kanske ska ha som mål att se intressant ut, eller att se speciell ut? Men sen händer det att jag ger upp och går och köper en anti-rynkkräm... Man måste ge sig själv ett brejk ibland.

Sitter här och ser intressant ut i sonens fleecejacka.

Nej, du är inte söt

Jag har levt ouppkopplad några dagar, men hittade följande fantastiska länk via Lady Dahmer när jag läste ikapp ikväll. Kontentan av klippet hon länkar till är: Säg inte till dina barn (döttrar) att de är söta. Visa dem istället att det inte är viktigt att vara söt. (Och att poesi kan vara otroligt inspirerande!)

Utseendenojor är något jag verkligen verkligen skulle vilja vara utan. Om jag inte hade låtit utseendenojor styra mitt självförtroende när jag var 17 hade min tonår varit så mycket bättre. När jag ser på min barndom förstår jag ju att min mamma omedvetet förde över sina nojor på mig, så nu står jag ju själv inför elddopet med min egen dotter (viktigt för sönerna också såklart, men söthetsen är värre för flickor). Redan nu som tvååring är hon väldigt snabb att ta efter mig och andra i sin närhet. Så, uppdraget är här och nu:

- Dallriga lår är roliga att slå på.
- Grimaser och roliga miner framför tillrättalagda miner i spegeln.
- Kroppens funktion är det viktiga: Du har starka ben och starka armar!
- Undvika komplimanger om att barnen är söta.
- Klänningen är bra att hoppa i! Nya skor är bra att springa i!

Sommarrufs

För ett tag sen skrev jag om världens tunnaste hår, nämligen mitt. Ikväll kan jag stoltsera med följande sommarrufs, den ostylade versionen:

Uppkrupen framför datorn i sommarkvällen.

Råttsvansknut

Jag tror att jag har tunnast hår i hela världen. Jag har hår till axlarna ungefär, och sätter jag upp det i en tofs så är tofsen lika tjock som mitt finger. Så här ser det ut i knut...

Inte så snyggt direkt. Det blir inte bättre av att jag inte "stylar" håret på morgnarna, utan bara borstar och sprayar lite för att det inte ska flyga runt så mycket. Och så cykelhjälm på det. Jag är inte så väldigt fåfäng, i den bemärkelsen att jag anstränger mig för att se fin ut. Tyvärr är jag ganska fåfäng i den bemärkelsen att jag blir deppig över att jag känner mig ful. Dålig kombination. Men ganska ofta lyckas jag förtränga hur jag ser ut. Och då får jag tid över till annat, som att sova längre på morgonen istället för att stå och blåsa håret.