Om Charlotte Perellis känsla för normala människors shopping

Det finns en tidning som heter CHIC. Jag är inte direkt deras målgrupp, kan man säga. Men eftersom jag gillar att läsa sånt som är långt ifrån mig själv så ögnade jag igenom den när jag fick tillfälle härom veckan. Jag fastnade för det här citatet av Charlotte Perelli: "– Jag gör inget halvdant, jag gör det ordentligt vad det än gäller. Ska jag vara med i schlagern, ja – då kostar skorna mer än vad normala människor lägger på en årsförbrukning av skor."

Det är så roligt. Inte för att jag egentligen har något emot att Charlotte Perelli lägger 30 000 kr på ett par skor (för det var vad de kostade) när hon ska vara med i Melodifestivalen. Det får hon väl göra om hon vill. Ur resurssynpunkt (nu tänker jag på miljöpåverkan) är det väl bättre att köpa ett par skor för 30 000 än 30 par skor för 1 000 kr? För den som ändå har råd. Det roliga är att hon har en lite snäv världsbild. Jag känner nog ingen som har en årlig skobudget på 30 000 kr, och då känner jag ändå ganska många normala människor. Det här året har jag lagt kanske 1 000 kr på skor totalt. Fast hon sa ju faktiskt att 30 000 är "... mer än normala människor lägger på en årsförbrukning." Så hon har ju rätt. Ja, ja. Det är sånt här jag tänker på när jag borde gå och lägga mig.

De perfekta skorna

Ni vet den där sko-utmaningen jag försökte mig på härom veckan? Det slutade med de här skorna.

Inte så roliga uppifrån.

 Bättre från sidan. Och i hörnet ser ni vår halltapet i sjögräs från -58 (jag älskar den).

De klarade nästan alla kraven, förutom att de inte är särskilt miljövänliga och heller inte så jobb-snofsiga. Men det är ändå ganska bra jobbat med tanke på den långa kravlistan. Jag hade dessutom ett par andra gamla finskor på den viktiga jobbgrejen (som för övrigt gick bra, tack för att du undrar!).  Men problemet med ett par kängor som är lagom höga, lagom stadiga, lagom fina, lagom dyra, bekväma, lagom varma och passar till både kjol och byxor är att... de är så tråkiga! Usch vad tråkiga de är. Precis min stil alltså, antar jag. Men jag gillade de gamla bättre.

Utmaning

Jag har lite prestationsångest inför en jobbgrej just nu. Jag behöver ge ett seriöst och säkert intryck, och jag inbillar mig att det hjälper med kläderna, typ kavaj och snygga skor. Jag är inte så lång, och ibland känns klackar som en bra pondushöjare. Så att jag kommer i jämnhöjd med folk, det är svårare att hävda sin vikt när folk bokstavligt talat ser ner på en. Men detta förutsätter då att jag kan gå i klackarna. Vinglande ger inga pluspoäng... Funderar på att ge mig ut på sko-jakt. Problemet är att det där skorna jag behöver köpa ska fylla alla syften: Stadiga, passa till kjol, passa till byxor, lagom klack, lagom trendiga, inte för dyra, passa på kundbesök, inte för feminina (jag har alltid gillat herrskor, men funkar inte så bra när man har storlek 37 och vill ha klack). Och så gärna lite miljöanpassade också. Sen ska helst hela införskaffandet vara avklarat på en timme.

Shopping är ju inte min grej

Idag har jag varit på stan en sväng, helt själv. På förhand känns det ju väldigt lyxigt, och det är det ju om alternativet hade varit att uträtta samma ärenden med en hel barnaskara i släptåg. Men så värst roligt är det ändå inte att gå på stan och köpa kläder. Nya jobbkläder till mig och strumpor och underkläder till barnen stod på listan. Vad mycket kläder det finns överallt! Affärerna översvämmas och mycket är fult, en del är snyggt, men vad av sommarens och höstens mode är egentligen "min stil"? Har man gått i sina favoritslapparkläder hela sommaren så har man inte så bra koll på modeläget. Och sen är jag snål, och sen får jag dåligt miljösamvete och så är jag velig. Men jag måste skärpa upp stilen på jobbet lite, så är det bara.

Skörden för mig blev en jeansskjorta på rea, en illorange skjorta på jätterea och en kofta i  lite kavajstuk som jag faktiskt gillar på riktigt. Den orangea skjortan är jag lite osäker på, men jag gillar modellen och den kostade bara 79 kr, så jag kanske färgar den eller tvättar den med något mörkt om den blir för skarp frampå höstkanten. Hrm, det är just såhär jag inte ska göra ju. Genomtänka kvalitetsplagg, helst miljöanpassade, som får kosta lite mer ska ju vara min nya melodi. Inte billiga skjortor som jag inte är säker på att jag gillar. Men om man inte hinner tänka igenom, då? Och inte hinner spendera timtal på att gå igenom utbudet? Då är man ändå glad att man lindrar klädångesten på morgonen med något som duger så länge i alla fall.

Och inte är den till sin fördel i Photoboot heller.

Tröja med fågel

Min klädstil är lite adhoc kan man säga. Ja, jag är väl inte den enda pressade trebarnsmamman utan genomtänkt klädstil. Men särskilt trendig är jag i alla fall inte. När jag haft ärenden på stan det sista, eller bläddrat i en tidning, har jag noterat att folk har tröjor på sig på ett nytt sätt. Löst sittande, rundhalsade, t-shirtar eller lite tjockare långärmade. Själv går jag fortfarande i gamla skjortor, koftor, finstickade ylletröjor eller långärmade tajta t-shirtar. Lite flick-tant sådär på jobbet, och lite flum-tant hemma. Men så var jag på stan med treåringen (eh, dålig idé) och efter att ha jagat henne runt i några affärer vi hade ärenden till mutade jag henne med glass och gick in i en klädaffär. Bara för att titta. Kom ut med en halvt genomskinlig t-shirt i lös modell med tryck på. Kände mig väldigt uppdaterad.

Idag skulle jag ha den på jobbet. Linne under eftersom den var genomskinlig, jeans till eftersom det matchade stilen (tror jag) och kofta till för att det var kallt och jag är frusen. Det blev inte bra, såg jag när jag kom till jobbet (jag är inte en sån som hinner titta mig i spegeln hemma på morgonen). Vitt linne under ser bara konstigt ut (syns inte så bra på bilden), borde tagit ett svart. Och koftan till passar verkligen inte alls i färgen. Tyckte ändå jag var smart som undvek mina två gråa koftor, eftersom det borde skära sig med tröjans brun-svarta färg. Jag har nog egentligen ingen som passar till. Men jag gillar tröjan i alla fall, det är ju t.o.m. en fågel på den. Den tänder ett litet hopp om att hinna med sig själv.

Poserar framför tvättsträcket.

Strumpshopping

Ha! Idag har jag köpt nya strumpor till mig själv, äntligen. Jag kommer tjäna säkert en halv minut varje morgon på att slippa springa runt och leta efter rena strumpor som ändå bara nästan matchar eller är håliga och slitna. Nio par slog jag till på. Ett par blommiga, 5 par prickiga och tre par vita, från H&M. De vita är av "organic cotton blend". Skeptisk som jag är misstänkte jag att det bara var ett litet inslag av ekologiskt odlad bomull. Men det betyder tydligen att bomullen i strumporna är ekologisk medan syntetmaterialet inte är det.

Sprillans strumpor, dessa dock av oekologisk bomull.

Generellt är jag skeptisk till de stora klädkedjornas egna miljömärkningar så länge det inte är någon utomstående part som kontrollerat (som för t.ex. KRAV eller EU-blomman). Men samtidigt vill jag verkligen uppmuntra och stödja alla initiativ som vill erbjuda något som är lite bättre, miljömässigt eller etiskt. För det sämsta är ju att göra ingenting. Och det som ändå är glädjande är att miljöargument verkar gå hem eftersom de blir vanligare och vanligare. Idag när jag gick en sväng på Åhléns såg jag fyra olika hudvårdsserier som alla skröt med ekologiska ingredienser och på Lindex hade de något de kallar "sustainable choice" med återvunnen polyester och lycocell. Det finns väldigt mycket kvar att göra för att hela kedjan från odlare till klädbutik ska vara schysst, men idag väljer jag att glädja mig över att det tas små steg i rätt riktning.

Köptemplen

Och nu är vi hemma, det var inte roligare än jag trodde. Höjdpunkten var biltvätten. Men det är väldigt fascinerande med alla familjer som spenderar en söndag i köptemplen. Det är ett sådant enormt utbud av varor i groteska mängder i gigantiska byggnader med enorma parkeringsplatser utanför att jag blir äcklad faktiskt. Vilket naturligtvis inte hindrade att vi kom hem med en kasse med varor vi inte hade planerat att köpa. Sugrör, påskliljor, en stolsdyna, påslakan, m.m. Förutom lampan som var syftet med utflykten. Men när det finns så mycket av det känns inte varorna så värdefulla, och när jag köper saker och "spenderar den miljöpåverkan som prylen skapat" vill jag känna att saken har ett värde (även om den är billig) och inte bara ska slitas och slängas. Det blir så tydligt att syftet är att vi ska konsumera mer. Samtidigt så fattar jag ju att det ger en kick att komma hem med lite nya saker, att komma hem med sitt "byte". Det är mycket i dagens samhälle som är utformat för att ge oss snabba kortsiktiga kickar: TV-spel/datorspel, mobiltelefonfunktioner, godis, snabbmat, mode. Och det är svårt att inte gå på det, åtminstone ibland.

Bredaxlad har jag ju aldrig varit

Igår gick jag en sväng på rean i stan (bästa tiden, 50% på det mesta och ingen trängsel) för att bättra på min jobbgarderob. Trots min shoppingovilja är det faktiskt värre att stå där på morgonen när man har viktiga möten och bara ha skrynkligt, noppigt, sunkigt att ta på sig.

Jag hittade en grå kofta på benetton och efter tips från en kompis så kikade jag förbi polarn och pyret. De hade också 50% rea, bl.a. på en röd barnskjorta i storlek 132/146, 10-12 år. Den var snygg och passade bra - på mig. Kanske aningen kort i ärmarna, men för 140 kr gör det inget (jag är inte så kräsen). Och sen kan ju ungarna ärva den. Frågan är bara om jag kommer att känna mig som en erfaren yrkeskvinna när jag kommer till mötet i barnkläder för tio-tolvåringar.

Businessklädd eller redo för barnkalas?

Om offerrollen och ansvar

Ibland känns det som om offerrollen är lite för populär. Är man feminist kan man i nästan alla sammanhang hävda att man är ett offer för patriarkatet. Är man ung och inte kommer dit man vill är man ett offer för samhället. Är man en stressad småbarnsmamma är man definitivt ett offer, för alla krav, för ojämställdhet, för arbetsmarknaden. Och man har ju rätt i det, det är inte så jäkla lätt alltid. Men om nästan alla är offer, vem ska då göra något?

Politikerna är populära att skylla på. Och sina föräldrar. Eller bara lite mer vagt, det moderna samhället. Det är ju ganska skönt att kunna luta sig tillbaka lite, och känna att man är på den snälla sidan, att det är någon annans fel. Det är väl mänskligt att vilja skylla ifrån sig lite. Men jag tycker att vi måste kämpa emot. Jag vill slå ett slag för lite hederligt ansvarstagande. Helst utan prestationsångest, men genom att tänka igenom vad man själv kan göra för att åtminstone bryta trenden. Bli vän med dina tillkortakommanden, men försök ändå göra något!

Såhär försöker jag komma ur den bekväma offerrollen:

• Jag försöker ta ett steg mot mer jämställdhet. De strider vi har kämpat för, de kommer våra barn att slippa ta. Precis som jag sluppit strida för de steg som mina föräldrar redan tagit.
• Jag försöker prioritera tiden och kraven lite strategiskt i mitt liv. Ibland misslyckas jag totalt. Men vissa saker är jag lite stolt över. Som korta arbetstider, billigt boende, hög städtröskel, korta restider till jobbet.
• Jag försöker ta ansvar för min miljöpåverkan. Herregud, världen håller på att gå under. Vi måste ta ansvar både för vilka krav vi ställer på politiker och på de varor och tjänster vi köper. Vilket avtryck har ditt senaste shoppingfynd gjort på vägen till din garderob?
• Vi måste också ta ansvar för orättvisorna i världen, genom att inte bara välja billigaste produkten utan att fråga under vilka arbetsvillkor den är producerad. Fare Trade-produkter är jättebra, till exempel. Och många av de stora företag som får mycket frågor om etiska och miljömässiga krav i produktionen har förbättrat sig mycket.

När det gäller ansvarstagande för miljö och rättvisa är jag faktiskt mer hård mot mig själv jämfört med den mer privata sfären. För där tycker jag verkligen inte att jag gör tillräckligt. Men ett steg är bättre än inget, och jag håller på att öka takten.

Mattrender vs. smaklökar

Idag är jag värsta matsnobben. Jag och minsta ungen skulle köpa lördagsgodis på Konsum, det var inte så mycket annat vi behövde. Så jag kommer hem med inlagda oliver (onödigt, godare och billigare på burk), inlagda kronärtskockshjärtan (ganska goda, men lite hårda), ekologiskt smågodis (den brukar jag dock köpa, favorit) och ekologisk granola.

Dagens onödiga delikatesser.

Någon som hört talas om granola? Jag har läst det några gånger, senast i Elsa Billgrens blogg, och det låter ju tjusigt. Jag läste på förpackningen och fastnade för den rena innehållsförteckningen (försöker undvika tillsatser). Nu har jag smakat det, och det är väl ok. Ungefär som Start, fast lite mindre söt. Start är godare. Nej, imorgon får jag kompensera med prinskorv!

En ny tröja

Idag har jag trots viss beslutsångest köpt en ny tröja (och nya byxor, men det är en helt annan historia). Modell farfarströja på HM. Kanske inte bästa jobbtröjan, vilket annars är huvudsyftet med att köpa kläder för mig. Att jag måste ha något respektabelt att ta på mig till jobbet. Men jag gillar konceptet farfarströja, särskilt namnet. Gammaldags undertröja liksom, ett plagg för gammaldags män, men nu på mig. Jag gillar också drängskjortor, ni vet sådana med kort liten ståkrage. Men nu blev det en farfarströja alltså. Kolla, vad fin!

Och på nära håll så ser man att jag har bröst också. Bonus!