Den där känslan - peptalk till mig själv

Jag minns en gång för många år sedan. Jag gick och dansade lindy hop och var med på ett helgläger. En av kurserna jag hade valt var akrobatik, för jag tyckte att det var så grymt roligt, och hade lyckats hitta en kille som ville gå den kursen med mig. Ingen av oss var så särskilt bra, men vi hade gått någon enstaka kurs tidigare. På kursen visade det sig att alla de andra var typ ledare eller väldigt mycket bättre i allmänhet. Väldigt pinsamt, tyckte jag som på den tiden fortfarande praktiserade den ädla konsten att obemärkt smälta in i bakgrunden. Men nu var jag där och kunde liksom inte fly. Och då hände det någonting. Plötsligt lyfte jag huvudet, sträckte på mig och skärpte sinnena. Jag valde att ignorera min skämskudde (oklart över vad, men kanske att jag hade haft mage att anmäla mig till en kurs över min nivå), skärpa till mig och köra på. Det gick bra förstås, det var ju inget märkvärdigt. Men jag minns så väl den där känslan, när jag valde stoltheten istället för pinsamheten.

Den där känslan vill jag åt oftare. Det är ju den man ska sikta på när man är osäker över något man gör, är, eller ser ut. Jag tänkte på den när jag läst den senaste veckans inlägg om skönhetsingrepp, naturlig skönhet och att acceptera sin kropp. Läs inläggen (det är flera i serie egentligen) om ni inte redan gjort det, det är tankeväckande! För den känslan är vägen ut ur komplex och osäkerheter. När jag ser folk (på TV eller i verkligheten) som har den där stoltheten och självklarheten då tycker jag att de är så snygga och coola, då vill jag vara som dom. Det kan vara en mager man som rör sig till musik, en kvinna med gula kläder som tar plats i en debatt, en rund kropp som går kaxigt i höga klackar. Om man kan vända sitt tvivel till stolthet så syns det. Oavsett om tvivlet handlar om utseende eller osäkerhet inför att göra något nytt och läskigt. Har du en rund mage, ett fårat ansikte, en bred rumpa, en svår uppgift att lösa, en utbildning att leda, en akrokurs att genomföra? Backa inte, krök inte ryggen - sträck på dig och välj stoltheten! Att våga vara sig själv är coolt, och det kommer att märkas. Både inuti och utanpå.

Nu kör vi!

Ordningen återställd. Regnbyxor och tygskor!

Sista kvällen innan skolan börjar och vardagen drar igång på allvar. Dags igen för gympapåsar, extrakläder, hämtningar, läxor, aktiviteter, cykelturer i regnkläder, lekplatser, stressiga morgnar, utflykter, kompisar, fikor, föräldramöten och färdiga köttbullar. Helt ok för min del.

Lite nystartskänsla har jag kostat på mig också. Ansatserna för hösten är:

- Återuppta kvällshögläsning även för de läskunniga barnen.

- Bryta vanorna för de eftermiddagar jag hämtar tidigt. Vissa börjar bli för stora för lekplatshäng.

- Ha roligare.

- Träna regelbundet med något som är enkelt att få till. Och gärna roligt, se ovan.

Söndagen ägnades mestadels åt städ och rens. Lägenheten bjöd på tiotalet pappershögar med osorterade gamla veckobrev, fina teckningar, gammal reklam och vårterminens skolböcker, samt några ouppackade väskor med sommarkläder. Faktiskt väldigt skönt att få bort dem. Man kommer någonstans till en punkt (min ligger ganska långt bort) när de där högarna börjar skava ordentligt, när man stör sig och suckar varje gång man går förbi. Nu är de borta (de flesta, man hittar ju flera gömmor allt eftersom) och vi är redo för att skapa nya högar!

När jag biter mig i tungan

Det finns en del saker som återkommer. Som man vet att man inte borde göra, men där det är så svårt att låta bli. Jag pratar inte om att äta godis, slösurfa sent på natten, eller klämma finnar. Mer sånt där smått, som jag gör automatisk men där jag försöker hindra mig själv, bita mig i tungan. Here goes:

- Jag vill peta på och kommentera flätorna i dotterns hår. Hon har just upptäckt flätfröjden och hon är ju för jäkla gullig med små ljusa råttsvansar som står rakt ut. Men jag vill inte att hon ska lägga energi på att se gullig ut - så påminn henne inte hela tiden om hur hon ser ut!!!

- Ja, hon har fått nya skor. Det är såna där basketskor, fast fusk såklart. Men de är nya och plasten på tårna är vita, och drar till sig fläckar! Hon klättrar obekymrat, kör springcykel, går i maskrosängen. Och jag tänker på skorna, vill vara där och gnida bort fläckarna. Skärpning! Skorna är till för att användas, jag vill ju för allt i världen inte att hon ska hindras i sina lekar av nya skor. Då hade det ju varit bättre att ha kvar de gamla trasiga.

- Middagsbordet. Maten står på bordet. Mamman ser till att alla får mat, påminner om vad som finns på bordet, ser till att alla tar ur alla skålar. Och när någon ropar "Vatten!" är jag på vippen att vara där med tillbringaren. Men, för sjutton. Vill jag bli betjänt eller!? Den som inte tar mat får väl gå hungrig, annars lär de sig ju aldrig. Och den som vill ha vatten får fråga efter det, och be den som sitter närmast att skicka. Hyfs!

Det var ett litet smakprov, en annan dag kommer kanske resten. Idag har jag lyckats bita mig i tungan vad gäller flätorna och skorna. Alltid något!

Opepp

Jag är väl inte den som brukar ha en massa ambitiösa nyårslöften. Något år tänkte jag skaffa bättre koll på min ekonomi, och något år tänkte jag att jag skulle köpa dyrare (bättre) kläder. Inga asketiska löften direkt, men ändå någon slags ambition om förbättring. I år har jag inga sådana ambitioner alls. Jag är helt otroligt opepp på nystart.

Om jag känner efter riktigt länge kanske jag har en liten liten ambition och mer ro i kroppen och lugn i magen. Men jag har inte lust att vidta några åtgärder för att komma dit.

Överallt längs vägen till jobbet (jag åker kollektivt nu och det är rätt gott om reklam överallt) är det reklam för träning, dieter, sluta röka och hälsosam livsstil. Så meningslöst, tänker jag. Varför ska man göra allt det här? Det är klart att hälsosam livsstil är bra, men jag har inte lust att göra några förändringar. Det är klart att det vore bra med lite mer muskler, men att dra iväg på träning bara för att få mer muskler? Orka. Träna ska man göra för att orka med sin vardag, för att orka springa till tåget, för att orka lyfta sina barn. Och jag tänker börja springträna snart igen, för det är skönt och bra. Men att plåga sig med något man inte gillar för att få en snyggare kropp, det känns verkligen helt avlägset. Och jag äter nog tillräckligt nyttigt som det är, jag gillar mitt godis.

Jag vet inte riktigt vad den här opeppen (åh, jag gillar det ordet...) beror på. Jag brukar ändå kunna uppbåda lite entusiasm för förbättringar i livet. Mer vegetarisk mat, mer näringsrik mat,  mer sömn, bättre organiserad vardag, friskis&svettisgympa. Och jag är inte nedstämd eller så. Jag är mer... mätt. Och seg. Trött och långsam. Men det är kanske bra. Det är vinter, det är viloläge.

Oordning i huvudet (bland annat)

Hm, jag cyklar inte just nu eftersom hostan inte riktigt släppt, och det resulterar i att jag inte alls får någon ordning på mina tankar. Det här samsas i mitt huvud just nu:

- Jobb. Saker jag borde gjort klart för länge sen, folk jag borde ringt, energi jag borde haft.
- Mat. Varför smakar allt så tråkigt? Varför har jag ingen lust att laga något godare?
- Sjukor. Varför pratar hon i sömnen, är hon på väg att bli magsjuk?
- Stök. Varför har jag inte lärt mina barn att plocka undan efter sig bättre? Grr.
- Jag borde verkligen ta tag i försäkringskassan, banken, städskrubben. Är jag bara lat eller borde jag ordinera mig själv en ledig dag?
- Jag måste planera helgen lite. Nu har vi haft en månad av oplanerade helger, vi behöver lite, bara lite, struktur! De där grejorna som cirkulerar i omloppsbanan just nu: Middag hos grannen, kompislek, ishallen, gäster, släktbesök - plocka in dem i almanackan så att någon av dem blir av i alla fall!
- Shit, barnen växer och växer och jag hinner inte med. Måste hinna/orka prata mer med storungen, leka mer med mellanungen, uppfostra lillungen.

Ja, det är väl så här det är att vara förälder helt enkelt. Just idag är jag tacksam för att jag inte har värre saker att oroa mig över.

Nyår

Under snart 10 år med småbarn i huset har jag jobbat på - och lyckats hyfsat bra med- att sänka ambitionerna och bara flyta med. Inga ambitiösa renoveringar, inga stora kalas, inga avancerade planer. Fika på gården, hämtpizza på fredagen, lappade manchesterbyxor, kompislek i parken och slappande framför datorn när det finns tid. Och det är gott så, det får mig att hålla ihop någorlunda.

Men ibland kan jag längta lite efter de där ambitionerna. Att få planera och satsa på något. Förbereda sig, tänka ut roligheter, investera lite energi. Jag skulle vilja ha den där energin att investera. Kanske klä upp mig i något nytt, se till att barnen hade finkläder som var hela och lagom stora. Förbereda mat flera dagar i förväg, planera roliga lekar. En fest helt enkelt.

Bara att jag funderar på detta är väl ett tecken på att barnen börjar bli större. Att jag ens har önskan. Ikväll har vi planerat för ett litet nyårskalas. Inget överdåd, men ribban lite över golvnivå i alla fall. Städat och handlat mat, flera rätter. Lite tomtebloss, lite musik och en annan familj som gäster. Och imorse vaknade ett av barnen med feber, bara att ställa in. Lite reality-check kan man säga om man är sarkastisk. Vi får göra ett nytt försök en annan gång. Jag tror att jag ska ge mig ut på stan idag istället för att städa toaletten. Kanske köpa lite hela och lagom stora kläder till barnen. Ikväll blir det tomtebloss i alla fall.

Gott nytt år!

Nu börjas det igen

Jaha, har ni julpyntat nu? Får man tro statusuppdateringarna på facebook och i alla bloggar, så är det pyntat och julbakat överallt i Sverige just nu. Och de flesta verkar redan ha avklarat julklappsinköpen. Jag blir faktiskt inte alls stressad, så mogen är jag. Det är ju jättelångt kvar och jag har inte ens någon stor lust att julmaxa redan. Vår första advent började vid 16-tiden idag när vi röjt undan det allra värsta i köket och vardagsrummet och plockat ned adventsljusstakarna från vinden. Men julpyntet får vänta, jag är inte så julsugen just nu. Det fanns en tid när jag var väldigt pepp i början av december och planerade för storslagna gammeldagsa julförberedelser. Jag funderar lite på var jag ska lägga ambitionsnivån i år. Så här känns det just nu:

- Pepparkakor är viktigt, mormors recept. Det är lagom att göra när det är en vecka kvar, annars blir de bara uppätna. Köpepepparkakor är gott nu, innan man smakat de hemgjorda.
- Barnen vill göra pepparkakshus. Funderar på att hålla mig i bakgrunden i år. Köpa ett paket deg och sen låta de baka själva. Får kanske sköta själva monteringen med smält socker.
- Julklapparna är slimmade i år, av mamma och pappa önskar jag mig bara en tjock tidning att läsa på juldagen. Och de får något liknande. Barnens presenter ska jag köpa på nätet, mest lego och böcker tror jag. Sen kommer jag nog inte undan att beställa (framkalla kan man väl inte säga?) några foton på nätet att sätta i minialbum till närmast släkten.
- En pyttegran att ställa på balkongbordet. Den kan man köpa några dagar innan julafton.
- Kanske lite julgodis. Vi var faktiskt hos kompisar igår och fixade julgodis, så det är bara om jag får lust jag behöver göra mer.

Sen räcker det. Det känns inte alls mycket, går att fixa på två dagar ju. Alltså ingen anledning att stressa, jag kan fortsätta att låtsas att det är november i två veckor till. Förutom att jag får äta pepparkakor och ha balkongbelysning utan dåligt samvete.

Nä, inte ens här kommer ni undan en adventsbild. Det blir inte så mycket mer Svensson än så här, va? Men det är fint så.

Den skrikande balkongen

Jag är av hävd en sån där löjlig traditionalist som nästan enbart har gammal och ofta ärvt julpynt (och barnens alster förstås) och som definitivt inte sätter upp något julpynt före advent. Alltså inga ljusstakar, stjärnor eller sånt får tändas i förväg. Idag köpte jag hyacinter, men de ställde jag undan på balkongen. Sen är jag också av hävd lite lat, så det kan hända att jag väntar med tomtarna till den 23:e, och sen inte plockar bort granen förrän i februari, men det är en annan sak.

Så i år när det mot min inrådan köptes in en färgglad ljusslinga till balkongen var det lite jobbigt. Och den har dessutom varit uppe i två veckor redan. Herregud. Jag försöker säga till alla som kommenterar detta att det är ju absolut ingen jul-slinga, det är en vinterslinga. Vinterslinga. De håller inte med, förutom de som tycker att den ger lite boudoire-känsla. Den syns ordentligt i kvarteret. Vi kom gående flera hundra meter från vårt hus idag och den illröda balkongen verkligen skriker, jag blev liksom lite förlägen. Det är inte en särskilt blyg balkong. Kort sagt, den är inte min stil direkt. Men den ger ett väldigt mysigt rött sken in i vardagsrummet.

Lördag hos oss

Lördag förmiddag. Hemma hos oss betyder det avklarad simskola, godisätande och tv-spelande. Just nu pågår burn-out-paradise (bilspel) i vardagsrummet. En unge som spelar, en som coachar och en liten treåring som hoppar framför bilden och ropar "Gasa, gasa!". Nu har hon övergått till att springa fram och tillbaka och ropa. Storbarnen som varit och simmat är påklädda och rena. Lilla ungen har hittat en gammal urvuxen sommarklänning som hon tagit på sig, och en lördagsgodispåse som hon generöst delar med sig av. Hon är väldigt generös med sitt godis, men sen tar det slut och då vill hon ha mer.

Vad ska vi hitta på idag då? Det börjar bli dags att planera dagen, kanske. Jag har verkligen ingen lusta att städa, tvätta och röja idag, jag vill göra något roligt. Annars känns helgen så bortkastad. Bio kanske, eller bjuda hit någon? Jag ska bara dega lite till. Jag undrar om det finns fler barnfamiljer som är så här sega. De känns som att de flesta planerar allt långt i förväg och som har helgerna inrutade med aktiviteter eller fix. Det händer väl att vi har full aktivitet också. Men om man inte planerar det i förväg känns det inte inrutat. Fast risken är förstås också stor att det roliga inte blir av alls.

Upprop för januari & co

Jag har ju börjat gilla november. Den lugna vilsamma månaden när vädret är mjukt och grått och lite sömnigt. Vackert stilrent. Inga krav, ingen måste-passa-på-stress, och den hektiska julen som hägrar lite lagom långt framöver. Det känns jättebra att gilla november. Jag har hittat novembers innersta väsen, trots att det är årets mest utskällda månad. Men mitt problem nu är att jag innerligt avskyr januari, februari, mars.  Det vilar en lätt ångest över dem, det är sunkigt väder (sällan snö där jag bor), kräksjukor, kräksjukeångest, influensor, förkylningar, hostor, stress, blöta overaller och bara en evighetslång träskperiod. Men det är ju ett helt kvartal! Jag kan ju inte gå igenom livet och lida mig genom ett kvartal varje år, vilket slöseri! Så kan vi inte ha det. Jag måste hitta det innersta väsenet i träskmånaderna också. Så det är uppdraget inför nästa år. Nu ska jag försöka komma på det fina med januari, februari och mars. Attityden är allt! Kan ni inte hjälpa mig?

Oavsett om jag är värd det

Nja, jag lyckades inte riktigt lura mig själv med unnandet. Sen gillar jag inte ordet unna, jag stör mig på det. På alla som säger att de unnar sig en lyxig väska, ett par dyra skor eller något annat onödigt när de presterat. Varför måste belöningen utgöras av konsumtion? Och det är ju oftast inte de som verkligen kämpat som unnar sig. Inte för att jag känner någon som säger så, jag läser kanske för mycket bloggar helt enkelt...

Men. Som förklaring till mitt kanske obegripliga inlägg igår så tror jag på att ompröva sitt tänkande kring vad man ska unna sig. Jag tycker mycket om att promenera till jobbet. Jag mår bra av det, det är avstressande. Men cyklandet går snabbare och jag har oftast brått, som alla andra. Så att unna sig den tiden är verkligen att unna sig. Om jag däremot köper smågodis för att jag är godissugen så känns inte det som att unna sig. Det får mig ju inte att må bättre, det är bara gott för stunden, och dessutom äter jag godis ganska ofta. Det är väl ingen större fara med det, men det är inget unnande.

Dessutom: Om man ser motion som något man unnar sig istället för något nödvändigt ont, så vänder faktiskt känslan lite. Det upphör att vara något man drar sig för, så funkar det för mig i alla fall. Förutsatt att man gillar sin motionsform. Därför skippar jag att försöka bli bättre på att springa. Jag försöker få till små löparrundor när det går, och då tar jag min pod i öronen och startar lufsandet. När det börjar bli plågsamt sänker jag takten. Så, jag jobbar på att utvidga det här tänkandet till andra saker som får mig, eller oss, familjen, att må bra. Återkommer om det funkar.

Kom inte och köp

Idag är jag trött på att prestera. Imorgon vill jag göra något som ingen behöver och skita i om det finns något efterfrågan på mig. Jag vill inte försöka övertyga någon om att jag är bra, om att det jag är intresserad av är viktigt eller om att jag är värd det jag kostar. Jag vill gräva ner mig i något oviktigt, fult, dåligt och oattraktivt och skippa det kommersiellt gångbara.

Nej, samhället går väl inte runt om alla skiter i att göra något som behövs. Men idag så skriker alla i mun på varandra. Kom och köp våra kläder! Låt oss hjälpa dig att bli bättre, smartare, större! Vi gör dig lyckad! Du måste synas i vår tidning! Kom och läs! Klicka här!

Jag blir anti, och slutar skrika. Men det är det ingen som märker.

Att lastas av

Jag ska få ett besök imorgon. Hela syftet med besöket är att de slitna föräldrarna ska få lite avlastning. Men hur ska jag nu utnyttja detta? Blir helt tom i huvudet när de frågade... ja vad vill jag göra på kvällarna? Sitta mer framför datorn? Ligga blixt stilla i sängen och göra inget? Sova? Springa? Strosa planlöst på stan? Träffa en kompis? Jobba måste jag i alla fall, hade egentligen behövt jobba över till och med, men någon måtta får det ju vara. Boka klipptid hade varit väldigt bra. Det har varit akut i flera månader. Undrar om de har några tider på fredag efter klockan halv sex...

Jag skulle egentligen vilja pyssla lite, i lugn och ro. Sy i knappar jag tänkt fixa i flera år. Rensa handväskan från sand och gamla kvitton. Blanda müsli av ingredienser jag köpte för länge sen i ett ambitiöst ryck. Tömma badrumsskåpet på tomma tandkrämstuber och uttjänta tandborstar. Sånt där som man egentligen kan göra alldeles utmärkt med barnen omkring sig, men som inte blir av. Inte för mig.

Om ni vill veta kan jag berätta hur det gick sen. Stalltipset är att jag inte kommer göra något jag planerat. I bästa fall slappa lite i fred framför en dålig TV-show, i sämsta fall hänga med barnen ändå (-bara för att det är roligt). Nej, imorgon kväll ska jag intensiv-slappa!

Skärpa sig eller inte?

Idag tappade jag mina fina vantar. Jag hade en stressmorgon: Lämna en unge i skolan och sen cykla tillbaka för att lämna nästa på dagis, och sen en sväng tillbaka hem för att hämta ett par stövlar som inte kom med i första rundan. Och min frukostmacka som jag brukar ta med hann jag inte ens göra. Och i denna röra lämnade jag vantarna på en tom cykelstol där de flög sin kos när jag trampade på runt hörnet.

Allt för att hinna till ett frukostmöte på ett café halv nio. Men sen när jag kom fram hade den jag skulle möta glömt bort det och åkt till jobbet en bra bit bort. Jag har ganska hög toleranströskel för folk som glömmer bort saker, jag tycker nästan att det är lite sympatiskt. Det är väl för att jag är en sån själv, även om en dos noja räddar mig från de flesta missarna tack och lov. Folk som är korrekta, högpresterande och felfria gör mig bara nervös (eller irriterad).

Men det där med vantarna? Jag gillar verkligen inte att tappa saker, jag har ofta en liten relation till mina prylar. Men jag har märkt att jag har ett visst överseende med mig själv när jag glömmer, tappar eller slarvar. Lite svinn får man ta, liksom. När vardagslivet är så pressande som det är när man har tre barn så kan jag inte räkna med att jonglera utan att tappa några bollar ibland. Som ett par tappade vantar, en glömd matlåda som resulterar i att jag får köpa onödigt dyr lunchmacka, en bortglömd brödlimpa i skafferiet som möglat, en lapp till förskolan jag bort lämna in, eller en handsfree-lur som råkat bada i varm choklad.

Men jag är kanske för snäll mot min inre slarver ibland? Kanske jag skulle sänka tempot lite, gå upp i tid på morgonen, inventera skafferiet innan jag går och handlar, lägga alla viktiga papper i en hög och, för guds skull, inte dricka varm choklad vid datorn. Skärpa mig lite helt enkelt. Ah, det är väl som vanligt: Lite skärpning, lite överseende som är lösningen. Balans! (Grr, gillar inte det ordet...)

Men kolla här! Vi hittade de dyblöta vantarna överkörda på gatan på väg hem i eftermiddags! Räddad!

Löjligt

Idag är en sådan dag när jag känner mig så fruktansvärt löjlig. Hela tiden. Det där jag sa i torsdags, vad töntigt det känns nu när jag tänker efter. Och idag när jag var ute och sprang, tönt tönt tönt i gul regnjacka och dålig hållning. Och det där jag sa om handlingen, middagen, barnen. Herregud så löjligt, vem tror jag att jag är?

Jag behöver en stund utan publik tror jag. Så att jag kan få vara lite löjlig ifred. Gränsen mellan löjlig och till exempel smart, stark, påhittig är så hårfin så att den mest sitter i betraktarens öga. Inte minst i sitt eget betraktande öga. Men imorgon är en ny dag. En rolig dag hoppas jag, det finns visst hopp om det.

Om att vara lite social

Aah, min kulturella kompetens är lite för dålig. Stora barnen har en kompis som varit här några gånger, och de hos honom. Hans föräldrar har sagt att vi gärna får komma dit allihopa. Det skulle vara jättetrevligt, barnen gillar kompisen och föräldrarna verkar trevliga. Men hur gör jag nu? Jag kan väl inte bara knata dit? Hur vet jag om det passar? Familjen har persiskt ursprung, kanske gör det mig osäker på hur de menar att vi ska göra? Just sättet man hälsar på varandra varierar faktiskt ganska mycket kulturellt, mellan storstad och landsbygd och mellan olika länder. Jag måste bli bättre på att fråga rakt ut. Kanske be dem säga till när det passar. Eller bjuda hit dem själv, såklart, med ett datum så som jag själv är van vid.

Jag skulle faktiskt gärna ha ett lite mer spontant socialt umgänge. Ibland får jag till det med grannar. Favorittanten i huset kan få komma på fika samma dag som vi ber henne. En mamma och hennes barn kan få komma in en stund efter lekparken någon gång. Och så barn som kommer förbi förstås, men det är faktiskt nytt, nu när barnen börjar bli större. Men det är för sällan. Mestadels tas tiden upp av jobb jobb jobb, middag, handling, tvätt och utmattat slappande framför dator eller TV. Ibland har jag en plan inför helgen. Jag ska ringa någon och träffas. Jag ska bara vila lite så att jag orkar, fixa simskola, tvätt, röja lite så att eventuell gäst kan komma in genom dörren utan att snubbla, och vips har dagen gått. Nej, ibland behöver man ha bokat in det i förväg så att det blir av. Lite av varje vore bäst, lite bokat lite spontant. Och mer tid.

Om man förväntar sig kaos blir man rörd över röra

Jag har blivit mer lättrörd på senare år. Tidigare var jag helt oförstående inför snyftande vid skolavslutningar eller romantiska filmer, trots att jag begåvats med en irriterande bra inlevelseförmåga. Det har väl att göra med barnen, som allt annat antar jag.  Det är inte så mycket skolavslutningar och söta sovande barn som rör mig, utan mer udda situationer. Exempel:

• Sönerna sjunger i kör med i Sara Vargas Spring för livet. Minns ni den? Melodifestivalen 2011, den går fortfarande i vår bilstereo och är en av barnens favoriter. Den kommer nog inte bli några hustrumisshandlare i alla fall, tänker jag. Och det väl ett ganska lågt mammakrav.

• Jag såg nya Pixar-filmen Modig med äldsta barnet. Man är ju van vid de sedvanliga förminskande kvinnliga porträtten i barnfilmer så en film där hjältinnan rider vild i skogen och skjuter pilbåge i värsta Robin Hood-stil utan att hon behöver vara sexig à la Modesty Blaize är rena uppvaknandet.  Jag blev nästan tårögd. Shit, varför är det inte såhär jämt?

• Första dagen i ettan med den nya fröken, som jag känner sen äldsta ungen. Den grymt röriga förskoleklassen har förvandlats och sitter som ljus under hennes fasta hand. Jag vet ju att hon kan utföra underverk, men det är magiskt att se. Det sorgliga är ju bara att hon inte ska vara kvar. (Men jag har skäl att tro att det kommer bli ok sen också.)

Förutom att jag har närmre till känslorna nuförtiden är väl den röda tråden att jag har låga förväntningar...  och så är det nog rätt ofta. Jag kan bli glad i magen över att mitt barn inte blir retad p.g.a. lite ovanlig klädsel, över att ettagluttaren faktiskt lärt sig läsa lite grann, eller över att parallellklassen på ett föräldramöte tog upp (bristen på) genusfrågan på fritids (lätt chockad också, det är alltså inte bara jag...). Frågan är om det är bra eller dåligt. När man går runt med låga förväntningar blir man ju glad oftare. Men man ställer kanske inte så mycket krav heller. Nej, jag ställer inte så mycket krav på min omvärld. Nu passar inte exemplet med sönerna och Sara Vargas in längre. Jag tror inte på riktigt att de skulle bli hustrumisshandlare förstås, och på min familj ställer jag ganska stora krav. Men i övrigt är jag lite för passlig, lite för rädd för att vara obekväm.

Om stenarna i glashuset

En grej jag märkt: Folk gillar att klaga på andra om sånt de själva brister i.

En bekant till mig som är överviktig, en man med en rejäl kula på magen, påpekar gärna hur tjocka alla andra är eller hur mycket de äter, och nästan frossar i kommentarer om folk som är tjockare än vad han är. En annan ganska tjock dam jag känner gillar att påpeka hur opassande  andra tjocka klär sig. Eller hur gamla folk börjar se ut - sånt kommer ju inte från folk som själva är unga, utan de som börjar åldras själva. Eller hur stökigt andra har det.

Jag antar att det är mänskligt. Om man har något man inte riktigt gillar hos sig själv ser man det så tydligt hos andra. Och genom att uppmärksamma de som är "värre" än en själv, så känner man sig bättre till mods. Det är ju svårt att förneka det mänskliga i sig, men om man skippar klagandet så kan man istället gå direkt på att njuta av att andra har samma "defekter" som en själv. Sänka kraven på både sig själv och andra så slår man två flugor i en smäll. Och kan samtidigt låta stenarna pryda sin plats i glashuset.

I wish! Eller två inlägg till priset av ett

Ibland hittar jag inte rätt uttryck på svenska, och det är bara den engelska versionen som ringer i öronen. Lite lätt patetisk, känner jag mig då. Som att jag tror att jag är så internationell eller som att jag bara satt och kollade amerikanska serier kvällarna i ända. Men ibland finns det ingen riktigt bra översättning, alternativt så konsumerar jag för lite populärkultur på svenska. Så, med detta sagt, håll till godo:

Nästan allt i livet är relativt, är en lärdom jag vunnit med åren. Problemet med den insikten är att det är svårt att tillåta sig till att tycka att vardagslivet är jobbigt. För det är ju bara jobbigt jämfört med hur jag brukade ha det/eller hur samhället ser på det. Inte jobbigt på riktigt. För det finns ju de som har jobbigt på riktigt. Sådana här konversationer har jag i min hjärna ibland:

- Åh, jag har ingen tid för mig själv, det är så jobbigt. Bara en liten stulen stund framför datorn innan jag går och lägger mig.
- En liten stund varje kväll! I wish! Egentid kan ju den dubbelarbetande ensamstående småbarnsmamman/statarna i fattig-Sverige/bomullsodlarna i Asien se sig i månen efter! Och de klagar minsann inte! (Vad jag vet...) För att inte tala om alla som är ofrivilligt barnlösa, och här har du mage att sitta där med tre fantastiska ungar och beklaga dig...

- Jag är så trött, jag får inte sova på nätterna pga. barn/sjuka barn/oroliga barn/stress.
- Sova på nätterna! I wish! Det finns minsann de som aldrig sover mer än 5 timmar per natt. Tänk bara på textilfabrikarbetarna i Kina/de med långtidssjuka barn/statarna i fattig-Sverige. De kunde bara drömma om att få sova så mycket som du!

- Åh, det är så stressigt på jobbet! Hur ska jag hinna, jag vill inte jobba övertid. Jag behöver semester!
- Stressigt på jobbet! I wish! Tänk på de som inte har något jobb. Och du har dessutom ett jobb du gillar! Och stressigt, tjena, tänk på alla de med verkligt stressiga jobb! Bilfabriksarbetarna i Kina/underklassen i USA med fyra jobb/statarna i fattig-Sverige etc...

Men, vad tjänar det till att tänka såhär? Nada nada. Statarna i fattig-Sverig skulle, om de flyttades hit i tidsmaskin, antagligen vänja sig vid vårt lyxliv och börja klaga över småsaker. Det är ju så vi funkar. Och man orkar ju inte alltid lyfta ögonen ur träsket och skåda allt man har, inte jämt! Ibland vill jag bara ge mitt besservisser-jag en stor käftsmäll, med sitt löjliga "I wish!".

Så, vad skulle alternativet till "I wish" vara? Det bästa jag kan komma på är typ "Om det vore så väl". Det funkar väl? Ja, eller problemet är ju att det funkar inte alls, eftersom det är tokfel stilistiskt. Inte coolt alls. Kan ni tänka er Ross i Vänner i någon av sina bittraste scener i självömkan fräsa "Om det vore så väl!". Nej, precis.

Om energin som kommer och går

Jag kan vara så otroligt slö. Jag ligger i sängen och orkar för mitt liv inte resa mig. Barn får lösa konflikterna själva, fixa mackorna själva, byta blöjor på sig själva, bara jag får ligga kvar. Jag hänger en tvätt som får hänga kvar på tvättställningen -strategiskt placerad i vardagsrummet- i en vecka. Jag låter en väska stå ouppackad i två veckor. Och så undrar jag lite avundsjukt och lite fascinerad hur alla andra orkar. Med fix och plock och fotboll och träning och bygga om huset och gå på museum. För det ter mig så övermäktigt.

Men så kommer energin någonstans ifrån. Jag kan vara övertrött, stressad, frustrerad, arg eller bara utvilad (fast inte så ofta) men plötsligt städar jag hela lägenheten fast jag inte sovit mer än en timme i stöten föregående natt. Storhandlar, lagar mat, röjer, plockar med barnen kring benen (eller snarare vissa kring armhålorna) och bjuder hem folk. Eller drar iväg på resa med flocken i släptåg. Och jag begriper inte hur jag kunde vara så orkeslös dagen innan.

Vart går den, vart gömmer den sig? Och tackochlov att den ibland dyker upp, energin.