tisdag 26 februari 2013

Kvällens

Lite osammanhängande funderingar med vidhängande bilder så här på kvällskvisten.

  •  Jag får dem inte att slå ut! Det är så fint med utslagna lite bedagade tulpaner, men mina börjar vissna innan. De här fick vi i söndags och de börjar redan se lite ledsna ut i kanterna.

  • Jag gjorde ett glitterpennorfynd i överskåpet. Neonfärger och glitter, herrejösses, det är så snyggt så att man inte vet vart man ska ta vägen. Treåringen håller med, men tyckte ändå att det behövdes lite paljetter.

  •  Akut sug efter vetemjöl och socker. Man ska ju lyssna på sin kropp, eller hur?. Ibland vill min ha rå blomkål (ja, faktiskt), ibland vill den ha apelsinklyftor, ibland vill den ha mörk choklad och ibland vill den ha söta kex. Det är säkert bra för något.

lördag 23 februari 2013

Skatterna

Det är en viss tjusning med vild, lite bortglömd, stadsnära natur tycker jag. När man går där med motorleden på ena sidan och kala pilträd eller sälg på andra. Klängande, lutande träd på tovigt strandgräs som taget ur en sumpskog längs med havet. Kanske var det något sådant här för en 60-70 år sedan. Eller en knotig genväg över kullen, en hemlig skogsdunge med upptrampade stigar och otyglad skärgårdsnatur. Och så ser man plötsligt höghusen genom träden. Och där bakom den gamla eken breder staden ut sig igen. Det är mina små glittrande skatter, men det är bara om man tittar noga man ser det. Ser ni det?




måndag 18 februari 2013

Barnen och tiden

Hm. Varför är barn så långsamma? Hur kan det ta 20 minuter att gå hem med alla barn från lekparken (typ 400m)? Nästan 15 minuter för en unge att gå själv till hållplatsen (också typ 400 m)? 20 minuter att gå och lägga sig? 10 minuter att klä på sig ytterkläderna (för en stor unge, den lilla kan ta en halvtimme på fel humör)? Den stressade, rationella mamman som alltid är 3 minuter sen vart hon än ska och knyter skorna på bussen och packar väskan i hissen räknar liksom inte in den här zombietiden. "-Prata inte med din bror, han ska byta om!" Och så står ungen där i hallen när jag har gormat i 10 minuter och blicken liksom fastnar på TV:n i vardagsrummet, i Kalle Anka-tidningen som ligger slängd på golvet, på reklambladet på byrån. Och han knäpper sin fleece ordentligt, sätter sig ner på golvet och drar på skorna - är de inte lite blöta?- och rotar runt efter bästa vantarna.

Jag vet, det är mig det är fel på. Det är de som är de sunda. Hoppas att de fortsätter att vara immuna mot mitt jäkt.

lördag 16 februari 2013

Utseendebekräftan, tänk och frisyrer

Hon är så gullig när hon hopp-dansar framför tv:n och kräver total uppmärksamhet. Titta på mig! Nåde den som försöker titta på artisterna i Melodifestivalen. Randig tröja, grå tajts, blå kjol och långtradarchaffisfrisyr. Gullig gullig. Jag får liksom bita mig i tungan för att inte berätta det för henne. Ideligen. För det har hon ju ingen större nytta av att få höra, inte lika ofta som jag tänker det åtminstone. Hon dansar ju för att det är roligt, inte för att vara söt - tack och lov.

Men när hon hänger på sig 5 pärlhalsband och sätter i 4 hårspännen, då vill hon vara fin. Det har jag fattat. Jag bekräftar henne lite förstrött. Utbrister kanske: "Oj, vad många! Vilka snygga pärlor!" Det är den linjen jag kör för närvarande, lite lagom sådär. Vi får väl se om det är bra eller inte. Men föräldraskapet handlar väl om att känna sig för. Varje barn är unikt, samtidigt som man lärt sig efter hand att faser kommer och går.

Vet ni vad jag menar med "långtradarchaffisfrisyr"? Kanske inte helt självförklarande? Och antagligen väldigt fördomsfullt mot chaufförerna. Ovårdad, från början ganska kortklippt frisyr som nu är rejält utvuxen, tänker jag. För lång lugg, lite stripigt, och långt i nacken. Tänk 70-talet, man i 40-årsåldern, tajta jeans och cigarett i mungipan. Det är den stilen jag kör på barnens frisyrer. Frisörbesök två gånger om året och dåliga egna klipptalanger resulterar i för lång lugg och utvuxna frisyrer. Men rätt gulligt om du frågar mig, alltså.

(Fast nyss hittade jag långa avklippta testar i köket, så vi får väl se hur hon ser ut i håret imorgon. Kanske en liten hint.)

Nattsudd efter tolv

Fredag kväll som övergått i natt, i soffan med datorn på magen. Knäpptyst i lägenheten, jag är ensam vaken. Det är så ljuvligt att jag bara inte kan gå och lägga mig. Det är också det busigaste jag kan göra just nu. En whiskey till hade suttit bra, men jag orkar nog inte gå upp och fixa. Dessutom får jag bara ont i magen, klen som jag är. Så, hur trött kommer jag vara imorgon, och kommer det vara värt det?

torsdag 14 februari 2013

Hemmafru på låtsas

Det finns en del fördelar med att vab:a halvtid flera veckor i rad. Särskilt nu när barnen och vi börjar bli rätt friska, och vi bara väntar på att den där sista vattkoppan i hårfästet ska börja bli lite mer skorpig. Det här har jag märkt:

- Mina krukväxter trivs. Jag kommer på att jag ska vattna dem innan de börjar sloka.
- Jag hinner leka med barnen, eller i alla fall sätta igång lekar och sen göra något annat i samma rum.
- Jag hinner rensa leksakslådor - sortera plastdjuren i en plastburk, låtsasmaten i en låda och sen hitta båda benen till den där Betty Spaghetti-dockan från McDonalds som barnen fått från en släkting som hittat den i sitt grovsoprum.
- De där två kökslådorna som innehåller all skit man samlat på sig i 9 år blir faktiskt rensade. (Herregud, jag har inte ens tänkt på att jag borde innan.)
- Jag har tvättat den där gula fleecefilten som varit fläckig i flera år.
- Jag hinner pyssla på det där 70-talssättet som ens mamma gjorde och som någonstans är sinnebilden för det man borde göra med sina barn istället för att låta dom titta på Pokémon på lördagarna.
- Jag hinner laga ett hål på barnets tröja - min favorittröja i finaste ljusgröna färgen.
- Jag hinner koka jättegott äppel- och päronmos på de där frukterna som legat under tidningshögen på köksbänken och blivit övermogna och mosiga.

Kort och gott, jag hinner med allt det där hemmafruiga, som vi av någon anledning tycker att vi borde hinna fast vi jobbar. Det står klart för mig nu. Det är ju ingen konst att hinna sånt här när man är hemma varannan dag, eller halva dagen. Det jag gillar bäst är att jag hinner ta vara på, laga, lappa och fixa. Jag hatar att slänga bortglömd frukt, och jag vill verkligen inte slita och slänga mina prylar. Det ger mig sån tillfredsställelse att sy ihop min gamla väska istället för att köpa en ny. Och man kan rota i sina skåp istället för att springa direkt till Ikea när man behöver något att lägga småpryttlarna i. Ibland i alla fall. Och mosiga äpplen och päron kokade med lite socker och lite vaniljsocker (hemlig ingrediens!), blir supergott.

Men det ska bli himla skönt att återgå till den vanliga jobbvardagen på måndag, nu räcker det för mig.

Äppel-päron-mos med bästa 70/80-tals-hemmapysselboken: Linnea planterar.

tisdag 12 februari 2013

Dn håller med mig

Ja, det är ju det jag säger. Skillnaderna mellan är ungefär lika stora som inom. Även om vissa saker kan vara lite vanligare hos det ena. Glasklart.

söndag 10 februari 2013

Ingenting

Ja, vad gör ni i helgen? Vi gör exakt ingenting. Igår var jag helt slut och ägnade mig åt att sova middag, snyta mig och kolla på Melodifestivalen. Och försöka ta hand om ungen som haft hög feber i en vecka. Idag har jag hittills gjort ungefär samma, plus sällskapat lite playdoh-skapande. Mycket hår är viktigt, tydligen.





















Den vänstra pärlplattan är min skapelse från i onsdags. Får man vara sjukt nöjd med sina egna alster? Visst är den snygg? Nu åker den upp i fönstret. Okej, barnens är fina också. De är dessutom väldigt produktiva, vi har redan en hel hög upphängda lite överallt i lägenheten. Spåren av sjukveckorna.

fredag 8 februari 2013

En sak till

Fast jag är faktiskt inte helt inne i sjuka-familjen-bubblan. Jag tänker på mitt jobb också, och på alla saker jag borde göra. De sakerna jag faktiskt gjort glömmer jag snart bort, varför är det så?

Sen tänker jag på #näthat och Uppdrag Gransknings reportage om Män som näthatar kvinnor. Det har väl ingen som inte aktivt ansträngt sig kunnat undvika? Jag vet inte om jag har något klokt att säga om de vidrigheter som folk inbillar sig att de har rätt att skriva till andra människor. Mer än att det är en samhällsfråga, en jämställdhetsfråga och en teknikutvecklingsfråga. Och man kan vara snäll faktiskt. Man behöver inte vara elak mot andra. Om man inte håller med kan man säga det, eller så skiter man i det och läser eller lyssnar på någon annan, eftersom man har ett val. Sen att näthatet är extra hårt mot kvinnor som syns, och att man alltid drar fram elakheter om utseende och hot om sexuellt våld. Ja, det visar väl att vi inte kommit särskilt långt i Sverige. Eller så visar det att det är just det vi håller på att göra. Och att en del män inte gillar utvecklingen.

Rekord

Okej, nu ska jag försöka skriva ett inlägg som inte handlar om att vi snart har haft 2-3 sjuka barn hemma i två veckor, i 2-3 olika sjukor. Och inte heller om att minsta ungen fått vattkoppor idag. Jag ska bara ställa in mig på att jag numera jobbar halvtid, och njuta av att jag får så mycket tid hemma med barnen. Och hoppas att vi inte blir galna på kuppen, hon har redan varit hemma i över en vecka, ungen och har nu ytterligare en vecka inom hemmets fyra väggar att se fram emot. Kan man åka hiss med vattkoppor, förresten? Eller riskerar man att smitta någon gammal dam som inte har haft vattkoppor sen hon var 1 år, och som nu tappat så mycket i immunitet att hon blir smittad av att gå in en hiss som vi just har lämnat? I sådana här lägen vore det onekligen mer praktiskt med villa.

Så, vad ska jag skriva om istället? Nej, jag har inget annat att säga ikväll.

måndag 4 februari 2013

När årstiden ligger still

Hela det här med att gilla januari-februari-mars. Det har gått jättebra! Det är liksom lite lugnt och skönt de här månaderna (obs, jag anstränger mig hårt för att tänka positivt här) när årstiden liksom ligger still. Man behöver inte skynda ut för att blommorna blommar över, för att värmen flyr eller av någon anledning alls. Och ändå är det så varmt att jag kan sitta på den inglasade balkongen och fånga ljus när solen ligger på. Det är bara ett problem, gissa två gånger.... infektionerna. Hittills har vi klarat oss från den värsta, den som inte får nämnas vid namn, men vi har haft alla andra. Idag var inget barn i skola/förskola, förra veckan hade vi en som tappert gick till skolan hela veckan (bara för att drabbas av ont i öronen/bihålorna i helgen). Men det blir mycket tid att umgås med familjen.

lördag 2 februari 2013

De kommer underifrån!

Alltså, jag har med glädje upptäckt att tiderna förändras och att jag inte längre tillhör den kommande generationen. Min generation börjar bli gammal och konservativ och ibland är det underbart.

Allt det här tjafset (eller ibland hatet) från folk som är rädda för feminism, genusfrågor, könsrollsuppluckrande. Som känner sig hotade av könsrollerna som kanske kanske vidgas lite lite. Det brukar skrämma mig. Men så märker jag att bland de som kommer efter oss, bland dem finns starka flickor som är pålästa och inte tar skit. Astrid på Tunaskolan till exempel. Och coola killar som inte tycker att s.k. feminina attribut är nedvärderande. Yohio till exempel. De är unga och ifrågasätter normen på det där oförställda sättet man gör när man är ung. Förebilder ska inte underskattas. Jag har två små söner här som är helt fascinerade. Heja!

fredag 1 februari 2013

Om att träna i onödan

Varning: Om du precis har kommit igång med träning på gym, och kämpar för att hålla motivationen uppe, sluta läsa här.

Igår åkte jag spårvagn genom stan, det var skymning, himlen var vacker, och jag betraktade stadslivet. Caféer, affärer, gym med tränande människor... vänta nu, gym? Flera gym, fulla av människor som skuttade runt på cross-trainers, gympade, lyfte vikter. När blev gymmet ett skyltfönster, förresten? Är det meningen att man ska bli inspirerad? Få dåligt samvete? Jag blev mest provocerad, faktiskt. Så himla onödigt. Jag vet att det är nyttigt att träna, jättebra för både kroppen och själen. Men att lägga sin kväll på att hoppa upp och ner i ett rum, det känns så meningslöst. Såtillvida man inte tycker att det är roligt, förstås. Roligt är aldrig meningslöst. Jag har själv ägnat mig åt den typen av aktiviteter tidigare, men nu har jag verkligen ingen lust att lägga tid på något som jag inte måste göra och som inte är roligt.

Och det känns så fel. Det kan inte vara meningen att vi skulle bygga ett samhälle där man måste använda maskiner för att underhålla sin kropp. Vi ska använda vår kropp för att göra nytta - arbeta eller förflytta oss. Och den största drivkraften för de flesta som tränar är dessutom utseendet, en kropp som ser bra ut. Ibland läser jag den här bloggen, Ann Söderlund och Christina Breeze träningsbloggar. Uppenbarligen gillar jag att läsa om andra som tränar, men samtidigt känner jag: Är det verkligen rimligt att lägga så mycket tid på träning och bygga muskler (och gå ner i vikt)? Varför? Räcker det inte att vara hyfsat normalviktig, springa eller cykla lite för konditionen och kanske lite situps eller planka för hållningen? Behöver man vara superstark? Varför? Vad ska man ha det till? Det här behöver jag ha styrka till i min vardag:

- Orka lyfta en sovande unge från TV:n till sängen
- Orka dra hem matkassarna i vagnen uppför alla backarna
- Orka springa efter jobbiga barn
- Bevisa för 7-åringen att jag är snabbare
- Orka springa till bussen/skolan
- Orka sitta framför datorn på jobbet
- Cykla till jobbet

För att orka med det här behöver jag cykla till jobbet (det gör jag), vara ute och springa en halvtimme någon gång i veckan (ska jag börja med igen när det blir skönare ute), träna lite plankan och armhävningar hemma någon gång i veckan (gör jag inte, hade nog varit bra). Men inte mer! Faktiskt känns det inte som att jag skulle ha nytta av mer träning.

Och helst vill jag ha träning som har ett syfte. Det känns så nutida bortskämt att träna sin kropp utan att göra nytta. Springa hem från jobbet är transport, springa runt kvarteret är lyx. Lyx är bra om man njuter av det, men onödigt om man plågar sig. Plankan är lyx. Nyttigt hade varit... kratta löv, kanske? Gräva i jorden? Äsch, vem försöker jag lura. Allt är lyx, i vårt samhälle behöver vi inte använda våra kroppar för att överleva (inte de flesta i alla fall). Men jag tror att det vore bra om vi fokuserade mer på att träna för att må bra i vardagen och mindre på snygga muskler. Och mer på att göra något som man gillar (som att dansa, eller kanske springa om man är lagd åt det hållet), eller ändå behöver (som att transportera sig eller släpa hem mat). Det var dagens fundering.