Jag skiter i Valborg

Ha, jag sitter här hemma på Valborgskvällen och njuter av att inte stå ute och frysa framför en valborgsmässoeld. Jag brukar vilja åka och titta på en. Jag brukar få dåligt samvete när jag struntar i högtiderna -både för min egen skull och för att jag inte för vidare traditionen till barnen. Men jag är ju lite trött på den här våren som kör med falsk marknadsföring. Svinkallt lurendrejeri, till skillnad från februari som åtminstone inte lovar något annat. Och då har jag ändå vinterjackan (men inte dunjackan) på fortfarande.

Jag frågade stora barnen om de ville åka till 4H-gården här i närheten som har eld, kör, tal, kaniner och hela köret. De ville inte. Vi är trötta allihopa, så vi sitter hemma och tittar på Scooby Doo/slösurfar och äter överbliven kalasglass istället. Nöjd.

För vems skull?

Om man är en slarver som inte orkar ta ner julsaker, städar för sällan, eller går runt med hål i sin kofta ska man inte ha dåligt samvete för sin omgivnings skull. Det kan ju vara jobbigt för en själv visserligen. Men jag blir bara lättad när jag träffar på andra slappa. I förrgår upptäckte jag torra granbarr i hissen och blev jätteglad! Någon som är senare än jag med att ta ut julgranen, fantastiskt! Så, frågan är om jag ska glädja grannarna med att låta balkongbelysningen (som absolut bestämt är vinterbelysning och inte jul- dito) sitta kvar lite till? Den står sig så snyggt mot påskriset.

Ingenting

Ja, vad gör ni i helgen? Vi gör exakt ingenting. Igår var jag helt slut och ägnade mig åt att sova middag, snyta mig och kolla på Melodifestivalen. Och försöka ta hand om ungen som haft hög feber i en vecka. Idag har jag hittills gjort ungefär samma, plus sällskapat lite playdoh-skapande. Mycket hår är viktigt, tydligen.

Den vänstra pärlplattan är min skapelse från i onsdags. Får man vara sjukt nöjd med sina egna alster? Visst är den snygg? Nu åker den upp i fönstret. Okej, barnens är fina också. De är dessutom väldigt produktiva, vi har redan en hel hög upphängda lite överallt i lägenheten. Spåren av sjukveckorna.

Om att träna i onödan

Varning: Om du precis har kommit igång med träning på gym, och kämpar för att hålla motivationen uppe, sluta läsa här.

Igår åkte jag spårvagn genom stan, det var skymning, himlen var vacker, och jag betraktade stadslivet. Caféer, affärer, gym med tränande människor... vänta nu, gym? Flera gym, fulla av människor som skuttade runt på cross-trainers, gympade, lyfte vikter. När blev gymmet ett skyltfönster, förresten? Är det meningen att man ska bli inspirerad? Få dåligt samvete? Jag blev mest provocerad, faktiskt. Så himla onödigt. Jag vet att det är nyttigt att träna, jättebra för både kroppen och själen. Men att lägga sin kväll på att hoppa upp och ner i ett rum, det känns så meningslöst. Såtillvida man inte tycker att det är roligt, förstås. Roligt är aldrig meningslöst. Jag har själv ägnat mig åt den typen av aktiviteter tidigare, men nu har jag verkligen ingen lust att lägga tid på något som jag inte måste göra och som inte är roligt.

Och det känns så fel. Det kan inte vara meningen att vi skulle bygga ett samhälle där man måste använda maskiner för att underhålla sin kropp. Vi ska använda vår kropp för att göra nytta - arbeta eller förflytta oss. Och den största drivkraften för de flesta som tränar är dessutom utseendet, en kropp som ser bra ut. Ibland läser jag den här bloggen, Ann Söderlund och Christina Breeze träningsbloggar. Uppenbarligen gillar jag att läsa om andra som tränar, men samtidigt känner jag: Är det verkligen rimligt att lägga så mycket tid på träning och bygga muskler (och gå ner i vikt)? Varför? Räcker det inte att vara hyfsat normalviktig, springa eller cykla lite för konditionen och kanske lite situps eller planka för hållningen? Behöver man vara superstark? Varför? Vad ska man ha det till? Det här behöver jag ha styrka till i min vardag:

- Orka lyfta en sovande unge från TV:n till sängen
- Orka dra hem matkassarna i vagnen uppför alla backarna
- Orka springa efter jobbiga barn
- Bevisa för 7-åringen att jag är snabbare
- Orka springa till bussen/skolan
- Orka sitta framför datorn på jobbet
- Cykla till jobbet

För att orka med det här behöver jag cykla till jobbet (det gör jag), vara ute och springa en halvtimme någon gång i veckan (ska jag börja med igen när det blir skönare ute), träna lite plankan och armhävningar hemma någon gång i veckan (gör jag inte, hade nog varit bra). Men inte mer! Faktiskt känns det inte som att jag skulle ha nytta av mer träning.

Och helst vill jag ha träning som har ett syfte. Det känns så nutida bortskämt att träna sin kropp utan att göra nytta. Springa hem från jobbet är transport, springa runt kvarteret är lyx. Lyx är bra om man njuter av det, men onödigt om man plågar sig. Plankan är lyx. Nyttigt hade varit... kratta löv, kanske? Gräva i jorden? Äsch, vem försöker jag lura. Allt är lyx, i vårt samhälle behöver vi inte använda våra kroppar för att överleva (inte de flesta i alla fall). Men jag tror att det vore bra om vi fokuserade mer på att träna för att må bra i vardagen och mindre på snygga muskler. Och mer på att göra något som man gillar (som att dansa, eller kanske springa om man är lagd åt det hållet), eller ändå behöver (som att transportera sig eller släpa hem mat). Det var dagens fundering.

Opepp

Jag är väl inte den som brukar ha en massa ambitiösa nyårslöften. Något år tänkte jag skaffa bättre koll på min ekonomi, och något år tänkte jag att jag skulle köpa dyrare (bättre) kläder. Inga asketiska löften direkt, men ändå någon slags ambition om förbättring. I år har jag inga sådana ambitioner alls. Jag är helt otroligt opepp på nystart.

Om jag känner efter riktigt länge kanske jag har en liten liten ambition och mer ro i kroppen och lugn i magen. Men jag har inte lust att vidta några åtgärder för att komma dit.

Överallt längs vägen till jobbet (jag åker kollektivt nu och det är rätt gott om reklam överallt) är det reklam för träning, dieter, sluta röka och hälsosam livsstil. Så meningslöst, tänker jag. Varför ska man göra allt det här? Det är klart att hälsosam livsstil är bra, men jag har inte lust att göra några förändringar. Det är klart att det vore bra med lite mer muskler, men att dra iväg på träning bara för att få mer muskler? Orka. Träna ska man göra för att orka med sin vardag, för att orka springa till tåget, för att orka lyfta sina barn. Och jag tänker börja springträna snart igen, för det är skönt och bra. Men att plåga sig med något man inte gillar för att få en snyggare kropp, det känns verkligen helt avlägset. Och jag äter nog tillräckligt nyttigt som det är, jag gillar mitt godis.

Jag vet inte riktigt vad den här opeppen (åh, jag gillar det ordet...) beror på. Jag brukar ändå kunna uppbåda lite entusiasm för förbättringar i livet. Mer vegetarisk mat, mer näringsrik mat,  mer sömn, bättre organiserad vardag, friskis&svettisgympa. Och jag är inte nedstämd eller så. Jag är mer... mätt. Och seg. Trött och långsam. Men det är kanske bra. Det är vinter, det är viloläge.

Lördag hos oss

Lördag förmiddag. Hemma hos oss betyder det avklarad simskola, godisätande och tv-spelande. Just nu pågår burn-out-paradise (bilspel) i vardagsrummet. En unge som spelar, en som coachar och en liten treåring som hoppar framför bilden och ropar "Gasa, gasa!". Nu har hon övergått till att springa fram och tillbaka och ropa. Storbarnen som varit och simmat är påklädda och rena. Lilla ungen har hittat en gammal urvuxen sommarklänning som hon tagit på sig, och en lördagsgodispåse som hon generöst delar med sig av. Hon är väldigt generös med sitt godis, men sen tar det slut och då vill hon ha mer.

Vad ska vi hitta på idag då? Det börjar bli dags att planera dagen, kanske. Jag har verkligen ingen lusta att städa, tvätta och röja idag, jag vill göra något roligt. Annars känns helgen så bortkastad. Bio kanske, eller bjuda hit någon? Jag ska bara dega lite till. Jag undrar om det finns fler barnfamiljer som är så här sega. De känns som att de flesta planerar allt långt i förväg och som har helgerna inrutade med aktiviteter eller fix. Det händer väl att vi har full aktivitet också. Men om man inte planerar det i förväg känns det inte inrutat. Fast risken är förstås också stor att det roliga inte blir av alls.

Semester

Jag ska gå på semester om en vecka, men jag är inte så sugen faktiskt. Det kommer väl bli en del jobb på distans eftersom jag ska ha så lång semester, men det är inte därför.

Jag är inte färdig med vårterminen, och jag tycker om den här försommarfasen när vardagen fortfarande är kvar, men vädret och naturen är vacker. Det är visserligen ganska kallt för att vara försommar, men det är ju ändå rätt skönt ute jämfört med mars.

Och trots att jag är rätt sliten så klamrar jag mig lite desperat fast vid vardagen. Jag vet inte riktigt varför, faktiskt. Kanske för att vardagen är uppstyrd och lite trygg medan semestern kräver att jag engagerar mig och hittar på något. Ja, eller kräver och kräver. Men jag mår inte så bra av att slappa mer än några dagar, sen blir jag helt seg och nedstämd. Särskilt när jag varit stressad innan. Och semestern har en annan sorts krav och en annan sorts konflikter. Jag trivs bra här med mina gamla vanliga krav och konflikter.

Om energin som kommer och går

Jag kan vara så otroligt slö. Jag ligger i sängen och orkar för mitt liv inte resa mig. Barn får lösa konflikterna själva, fixa mackorna själva, byta blöjor på sig själva, bara jag får ligga kvar. Jag hänger en tvätt som får hänga kvar på tvättställningen -strategiskt placerad i vardagsrummet- i en vecka. Jag låter en väska stå ouppackad i två veckor. Och så undrar jag lite avundsjukt och lite fascinerad hur alla andra orkar. Med fix och plock och fotboll och träning och bygga om huset och gå på museum. För det ter mig så övermäktigt.

Men så kommer energin någonstans ifrån. Jag kan vara övertrött, stressad, frustrerad, arg eller bara utvilad (fast inte så ofta) men plötsligt städar jag hela lägenheten fast jag inte sovit mer än en timme i stöten föregående natt. Storhandlar, lagar mat, röjer, plockar med barnen kring benen (eller snarare vissa kring armhålorna) och bjuder hem folk. Eller drar iväg på resa med flocken i släptåg. Och jag begriper inte hur jag kunde vara så orkeslös dagen innan.

Vart går den, vart gömmer den sig? Och tackochlov att den ibland dyker upp, energin.

Pyjamaslördag

Lördag förmiddag intas bäst i pyjamas. Barnen har speltid, minsta sitter framför Molly Mus och jag slappar. Man ska vara lat på lördagförmiddagen, det är dessa dagar som håller mig borta från psykbryten.