Motbilderna

Igår såg jag en fransk film på TV som heter Jag har älskat dig så länge. Eftersom jag har en nedsatt funktionsförmåga när det gäller filmer, så var jag tyvärr tvungen att zappa runt lite så fort det brände till, men jag lyckades se det mesta. Det var stark och fin, och handlar om en kvinna som precis kommit ut från ett femtonårigt fängelsestraff och får bo hos sin yngre syster. Idag har jag gått och tänkte på filmen, ur två aspekter. Den ena är själva handlingen, och den andra är hur huvudrollsinnehavaren skildras. Hon är nog i 45-årsåldern, och får lov att vara både ful och rynkig och lite vacker och stark, med integritet. Framförallt så får hon lov att se ut som hon gör, hon ser inte ut att vara botoxad och ifylld och allt det där som Hollywood predikar.

Det som slog mig framförallt var att det nästan inte finns några sådana kvinnor i filmer, på TV eller i reklamen. (Ja, för att vara krass så syns inte så många kvinnor 45+ överhuvudtaget.) Vi blir hjärntvättade till att det inte är ok att ålderstecknen (eller andra komplex för den delen...) syns. Daniel Craig får stå där med sin bekymmersrynka och se cool och maffig ut på filmaffischen, men det finns inte på kartan att göra filmaffischer med kvinnor som inte är släta som skyltdockor.

Jag känner att jag behöver motbilder för att stå emot hjärntvätten. Det var så skönt med gårdagens film, för helt plötsligt kände jag att det fanns, alternativet. En annan motbild som jag blev glad över är Rebecka Åhlunds  krönika, läs den. Den har tydligen varit publicerad i Amelia, vilket gör mig ändå gladare. Just den typen av magasin brukar ju helt kapitulera inför skönhetsindustrin. Reportage om olika "anti age"-metoder eller andra skönhetsingrepp, hur det går till snarare än reflektioner kring varför vi känner att vi behöver det och vad det gör med oss och vårt samhälle. Och varför vi inte bara skulle kunna skita i våra rynkor, småvalkar, hängbröst och leva livet.

Galopperande åldrande

När jag var yngre och läste om anti-rynkkrämer var jag så oförstående åt påståenden om att krämen skulle "göra dig 5 år yngre", eller radera ut "flera år från ditt ansikte". Och  nu pratar jag inte om själva utseendefixerngen, ungdomsfixeringen eller det faktum att folk lägger dyra pengar på mer eller mindre verkningslösa krämer. Utan om det faktum att jag inte trodde att några års åldrande skulle göra skillnad, en skillnad som man kunde se i spegeln. Nu vet jag bättre. Idag skulle jag vilja ha en mirakelkur som tog bort tre veckor från mitt ansikte. Närmare bestämt från de veckiga påsarna under ögonen. Jag håller tummarna för att det beror på sömnbrist.

Det naturliga urvalet

Jag har fått en tidning i present. Jag misstänker starkt att jag inte är rätt målgrupp. Det beror inte bara på att tidningen innehåller artiklar som "Bad boy-faktor", Pricka in den senaste trenden och Saftigaste skvallret om kändisar jag aldrig hört talas om.

Nej, en tidning i pocketformat med artiklar i åttapunkters typsnitt är inget för 35+-åringar med astigmatism att läsa i skumrasket. Om ni inte förstår vad jag menar så vänta 10 år till.

Läsglasögon, not so trendy.

Nojan jag skäms för

Jag har sån åldersnoja. Just nu fokuserar min noja mest på rynkor i ansiktet. Hela kroppen åldras ju, men eftersom jag fött tre barn (och ammat länge) så skyller jag kroppens förfall på barnen. Ansiktet däremot är jag van att ha komplex för, mest för finnar och dålig hy, men nu alltså för rynkor också. Jag är 36 år gammal och sen några år tillbaka ser jag förändringarna steg för steg, och fort går det också. Så fort jag  hunnit vänja mig vid de nya linjerna vid mungiporna upptäcker jag nya, runt munnen, vid ögonen, och sen har mungipelinjerna djupnat så mycket att jag måste börja vänja mig vid det också. Det tar ju aldrig slut, och sen vet jag ju att om några år kommer jag att se tillbaka och tycka att jag såg ung och slät ut vid 36. Men till skillnad från Anitha Schulman som Bloggkommentatorerna länkade idag, så vill jag inte boka in mig på några behandlingar. Det här är en naturlig process, den enda boten är ju att jobba med sig själv så att man kan släppa det. Och så att man slipper föra över det på sina barn. För det här representerar ju verkligen allt det jag inte vill lära mina barn.