Om man förväntar sig kaos blir man rörd över röra

Jag har blivit mer lättrörd på senare år. Tidigare var jag helt oförstående inför snyftande vid skolavslutningar eller romantiska filmer, trots att jag begåvats med en irriterande bra inlevelseförmåga. Det har väl att göra med barnen, som allt annat antar jag.  Det är inte så mycket skolavslutningar och söta sovande barn som rör mig, utan mer udda situationer. Exempel:

• Sönerna sjunger i kör med i Sara Vargas Spring för livet. Minns ni den? Melodifestivalen 2011, den går fortfarande i vår bilstereo och är en av barnens favoriter. Den kommer nog inte bli några hustrumisshandlare i alla fall, tänker jag. Och det väl ett ganska lågt mammakrav.

• Jag såg nya Pixar-filmen Modig med äldsta barnet. Man är ju van vid de sedvanliga förminskande kvinnliga porträtten i barnfilmer så en film där hjältinnan rider vild i skogen och skjuter pilbåge i värsta Robin Hood-stil utan att hon behöver vara sexig à la Modesty Blaize är rena uppvaknandet.  Jag blev nästan tårögd. Shit, varför är det inte såhär jämt?

• Första dagen i ettan med den nya fröken, som jag känner sen äldsta ungen. Den grymt röriga förskoleklassen har förvandlats och sitter som ljus under hennes fasta hand. Jag vet ju att hon kan utföra underverk, men det är magiskt att se. Det sorgliga är ju bara att hon inte ska vara kvar. (Men jag har skäl att tro att det kommer bli ok sen också.)

Förutom att jag har närmre till känslorna nuförtiden är väl den röda tråden att jag har låga förväntningar...  och så är det nog rätt ofta. Jag kan bli glad i magen över att mitt barn inte blir retad p.g.a. lite ovanlig klädsel, över att ettagluttaren faktiskt lärt sig läsa lite grann, eller över att parallellklassen på ett föräldramöte tog upp (bristen på) genusfrågan på fritids (lätt chockad också, det är alltså inte bara jag...). Frågan är om det är bra eller dåligt. När man går runt med låga förväntningar blir man ju glad oftare. Men man ställer kanske inte så mycket krav heller. Nej, jag ställer inte så mycket krav på min omvärld. Nu passar inte exemplet med sönerna och Sara Vargas in längre. Jag tror inte på riktigt att de skulle bli hustrumisshandlare förstås, och på min familj ställer jag ganska stora krav. Men i övrigt är jag lite för passlig, lite för rädd för att vara obekväm.