Här har ni mitt kylskåp

Hur ser det ut i era kylskåp? Är det alltid välfyllt? Eller kör ni på tills det är tomt, äter alla rester och planerar matlagningen efter vilka burkar och såser som finns kvar? Jag hatar att slänga mat, känner mig som världens miljöslösare - och pengaslösare också för den delen. Men jag är värdelös på att planera efter vilka rester jag har. Och jag skaffar mig, fast jag vet inte hur, en massa burkar och såser som i bästa fall används en gång och sen får stå där och ta plats tills de möglar. Så onödigt! Det är så inte-jag. Mitt ideal är att köpa få favoritgrejer och sen använda dem tills de är slut. När det gäller kläder så blir det visserligen att köpa få billiga grejer som jag trillar över, och sen använda dem tills de är slut, eller åtminstone för noppiga för kontoret.

Jag skulle vilja ha ett tomt kylskåp, som jag sen kunde fylla och äta ur tills det blir tomt igen. Istället har jag ett kylskåp som antingen är knökfullt - och då har vi förhoppningsvis mat för veckan. Eller så har jag ett kylskåp som är halvfullt, utan att vi har någonting att laga middag av. Så här ser det ut just nu. Frukost har vi, men sen är det stopp. Om vi inte vill äta majonäs med oliver, smör, glögg, chilisås, för gammal matyoughurt, torr ost, gammalt bröd och mango raja (den har jag inte ens smakat) till lunch. Morötter finns det nog också. Tips, någon?

Inte tomt.

Om morgonstressen

Är ni morgontrötta? Och tidsoptimister? Ja, jag är det i alla fall. Jag brukar släpa mig upp runt sju på morgonen och har då en timme på mig innan skolbarnen ska vara i klassrummen och lillungen på förskolan. Det brukar sluta i kaos. När jag ligger i sängen tänker jag: Bara en liten stund till, det går, jag är effektiv sen. Eller så tänker jag: Jag skiter i att det inte kommer gå, jag måste få ligga kvar annars blir jag galen.

Det slutar i stressrace såklart. Omatchade kläder och obefintlig frisyr, och oftast inte så samarbetsvilliga barn. Men det tar inte så hårt på mig faktiskt. Hade det gjort det skulle jag nog gått upp tidigare. (Hur det tar på barnen är kanske en bättre fråga, egentligen.) Jag kickstartar lite av stressen, även om det såklart hade varit skönt med lugnare tempo också. Men. Igår hände det plötsligt. Jag var sen ur sängen, men sen gick det som smort. Jag var effektivare än någonsin, barnet jag skulle få iväg var snabb och vi blev klara i tid. Bara sådär. Sen gick resten av dagen åt skogen visserligen, men nu har jag bevis på att det faktiskt går.

För vems skull?

Om man är en slarver som inte orkar ta ner julsaker, städar för sällan, eller går runt med hål i sin kofta ska man inte ha dåligt samvete för sin omgivnings skull. Det kan ju vara jobbigt för en själv visserligen. Men jag blir bara lättad när jag träffar på andra slappa. I förrgår upptäckte jag torra granbarr i hissen och blev jätteglad! Någon som är senare än jag med att ta ut julgranen, fantastiskt! Så, frågan är om jag ska glädja grannarna med att låta balkongbelysningen (som absolut bestämt är vinterbelysning och inte jul- dito) sitta kvar lite till? Den står sig så snyggt mot påskriset.

Skärpa sig eller inte?

Idag tappade jag mina fina vantar. Jag hade en stressmorgon: Lämna en unge i skolan och sen cykla tillbaka för att lämna nästa på dagis, och sen en sväng tillbaka hem för att hämta ett par stövlar som inte kom med i första rundan. Och min frukostmacka som jag brukar ta med hann jag inte ens göra. Och i denna röra lämnade jag vantarna på en tom cykelstol där de flög sin kos när jag trampade på runt hörnet.

Allt för att hinna till ett frukostmöte på ett café halv nio. Men sen när jag kom fram hade den jag skulle möta glömt bort det och åkt till jobbet en bra bit bort. Jag har ganska hög toleranströskel för folk som glömmer bort saker, jag tycker nästan att det är lite sympatiskt. Det är väl för att jag är en sån själv, även om en dos noja räddar mig från de flesta missarna tack och lov. Folk som är korrekta, högpresterande och felfria gör mig bara nervös (eller irriterad).

Men det där med vantarna? Jag gillar verkligen inte att tappa saker, jag har ofta en liten relation till mina prylar. Men jag har märkt att jag har ett visst överseende med mig själv när jag glömmer, tappar eller slarvar. Lite svinn får man ta, liksom. När vardagslivet är så pressande som det är när man har tre barn så kan jag inte räkna med att jonglera utan att tappa några bollar ibland. Som ett par tappade vantar, en glömd matlåda som resulterar i att jag får köpa onödigt dyr lunchmacka, en bortglömd brödlimpa i skafferiet som möglat, en lapp till förskolan jag bort lämna in, eller en handsfree-lur som råkat bada i varm choklad.

Men jag är kanske för snäll mot min inre slarver ibland? Kanske jag skulle sänka tempot lite, gå upp i tid på morgonen, inventera skafferiet innan jag går och handlar, lägga alla viktiga papper i en hög och, för guds skull, inte dricka varm choklad vid datorn. Skärpa mig lite helt enkelt. Ah, det är väl som vanligt: Lite skärpning, lite överseende som är lösningen. Balans! (Grr, gillar inte det ordet...)

Men kolla här! Vi hittade de dyblöta vantarna överkörda på gatan på väg hem i eftermiddags! Räddad!

Och ingen sa något

Stressigt. Intensiv utbildningsdag där jag var utbildaren, körde hem i rusningstrafiken, parkerade och småsprang till skolan i kjol, tunna strumpbyxor och klackskor. Hann i tid till sommarfesten med fina barn som ordnat egen loppis och sjöng så vackert. Bytte om till jeans inne i lärarrummet, det var lite kallt ute. Picknick och lekar. När jag kommer hem och tar av mig ytterkläderna upptäcker jag att jag glömt ta av mig underkjolen. "Det var nog ingen som såg", säger sonen tröstande.

Ny trend?

Vissna fingrar

Jag har verkligen inte gröna fingrar. När sonen fyllde år fick han en solros i kruka. Vi lyckades inte ens hålla den glad så länge att knopparna slog ut. Växten överlevde, men alla knoppar vissnade ner. Sen köpte jag en pelargon, jag tänkte ge mig själv en andra chans. Men den har redan tappat alla sina knoppar, bara en vecka efter inköpet. Jag gillar ju blommande pelargoner, men det är tydligen över min förmåga.

Misshandlad.

Vad finns det för blommande växter som klarar att bli vattnade en gång varannan vecka?

Sockor med hål i

När min mamma var liten fick hon höra att man inte fick ha säkerhetsnålar i kläderna och alltid var tvungen att ha rena underkläder, för tänk om man råkade ut för en olycka och hamnade på sjukhus. Vilken skam! Vi har väl förhoppningsvis kommit en bit från den tidens omsorg om fasaden. Fast det har väl kanske bara ändrat fokus nu, eftersom det inte direkt är ett tecken på fattigdom att ha trasiga kläder längre (utan snarare högsta mode... ibland).

Men hur noga är ni med att ha hela och rena kläder? Om det inte syns vid första anblick? Det slog mig idag, att det kanske bara är jag som obekymrad går omkring i trasiga strumpor eller omaka sockor dagligen. Jag har ju ändå skor på mig på jobbet, liksom. Jag döljer en trasig ylletröja under en lite helare kofta, och limmar stövlarna med Karlssons Klister (i bästa fall), även om jag ska träffa kunder. Och det där med ren vete sjutton om jag klarar, fläckarna brukar hoppa på mig under morgonen, och ofta rycker jag åt mig första bästa yllekofta under morgonstressen och då har jag inte alltid koll på om jag la ärmen i potatismoset förra veckan.

Jag har inte ärvt min mormors synsätt alltså. Men detta är ingen åsikt, det bara blir så för att jag är slarvig och inte tycker att det är så viktigt. Det skulle nog kännas bra att veta att man var hel och ren inifrån och ut. Dessutom uppfattas jag kanske som en slarver även i jobbet av den som detaljgranskar? Och när man sen oväntat behöver ta av sig övertröjan eller gå i strumlästen så är det ju inte jättekul att blotta lumpen. Men hamnar jag på sjukhus skiter jag i om jag har trasiga underkläder.

Att skaffa sig onödigt jobb

Åh, min plånbok är borta! I torsdags hade jag den när jag cyklade hem från träningen (!). Antagligen låg den överst i min tygväska som jag spände fast i barncykelstolen, kanske trillade den ur? Igår morse vet jag att jag tänkte att jag skulle lägga över den i min jobbväska, men väl framme på jobbet låg den inte där. Den blev väl kvar hemma, tänkte jag, men nu har jag letat och letat men inte funnit den. Igårkväll ringde jag och spärrade bankkortet, men körkort och alla andra kort och kvitton hade varit så bra att få tillbaka. Suck, jag är så slarvig. Det var inte så länge sedan jag blev av med plånboken sist, den gången vet jag att den blev stulen, men det var ändå för att jag varit tankspridd och lagt ifrån mig den. Om jag hade haft lite bättre koll nu, hade det inte hänt. Grr, jag har en lång lista på saker jag borde ta tag i ändå den här helgen. Detta är så onödigt.