En liten platta till

Jag för en ojämn kamp mot elektronikprylarna hemma hos oss. Här finns krafter som vill köpa mer och fler och nyare. Jag är ju en prylminimalist i hjärtat (men inte alls i verkligheten) så jag lider av att bara köpa fler och fler saker... med en massa miljöbelastning. Och inte kan man göra sig av med de gamla (mobiler, högtalare, lurar, datorer, plattor) heller, eftersom de "kan vara bra att ha", och "inte tar någon plats". Och de är ju så billiga. En enklare läsplatta kostar som en ToR till Stockholm med tåg.

Men jag gillar ju tekniken också. Jag sitter här och knapprar på en bärbar mac, den gillar jag. Och det är jäkligt smidigt med trådlöst nätverk. Och våra barn växer upp i en ny tid som de (och vi) måste lära sig att hantera. Men frågan är: Måste alla alltid ha full tillgång till allt? Visst är det nyttigt att man får turas om? Ja, hela helgförmiddagen är den här datorn ockuperad. Då är det nämligen speltid i höghuset och något av barnen sitter parkerad framför minecraft/radioapan eller något annat jag gillar mindre. Sen har de upptäckt play. Och det är ju som att titta på TV, eller? (Vi reglerar inte TV-tiden lika hårt som datortiden, av någon anledning.). Så när det inte är speltid sitter de här och tittar på batman (lillasysters favorit), pokémon (allas favorit) eller nåt. Problemet med play är att det blir ju aldrig tråkiga TV-program som i vanliga TV:n, så där måste man slita bort barnen. I vilket fall, jag kommer inte åt datorn. Varken för bankärenden, nyhetskoll eller slösurf. Men det är kanske bra? Då gör jag ju annat. Och barnen måste träna på att vänta på sin tur. Jag tror verkligen på att det är bra att ha begränsningar att förhålla sig till. (Ja, detta är ett lyxproblem för den priviligierade. Hade jag varit ensamstående arbetslös hade det löst sig självt...)

Men så är det så enkelt att skaffa en till liten platta. En billig. Som efter bara något år är hopplöst ute. Suck.

Hur ska man veta?

När barnen är små är det ganska lätt att veta vad som är rätt och fel. Nej, du får inte smaka på toaborsten. Ja, du får bygga med klossarna. Nej, du får inte slå din bror. Ja, du får ta ett äpple. Nja, sen trean kom och började strunta blankt i om man säger ja eller nej, så är det lite svårare. Eftersom man måste vara beredd att stå för sitt nej även om det innebär att man måste resa sig ur soffan och hindra den skrikande ungen. Så jag har börjat gallra lite mer i min nej. Men ändå, jag har någon slags intuitiv känsla för vad jag ska svara, och ofta en bra motivering ("Ta inte en ny tröja, jag vill inte tvätta så mycket! Eller ok, jag tycker inte om att du har bytt tröja igen, för det blir så mycket tvätt...").

Men hur ska man veta med de större barnen? När är det rätt att tvinga ut ungen när hen bara vill ligga i soffan och titta på tv eller läsa? När ska de få börja med facebook? Ska de få börja med facebook alls? Ha egen mobil? Dator? Läsa vuxenböcker de inte förstår? När är det rätt läge att stärka barnets självkänsla genom att låta henom odla sin särart? Och när är det rätt läge att pusha och utmana för att man faktiskt har nytta av lite blandade färdigheter i livet? Facit, någon?

Kampen för att inte bli betjänten

Och så städar vi nästan hela dagen. Sen på kvällen sätter vi oss i soffan och tittar på mello-repris (ja, hrm... lite nördigt) och då ska minsta ungen plocka fram varenda filt och kudde som finns i hela lägenheten för att arrangera mysplatser till vissa utvalda i familjen. Och jag har ägnat halva dagen åt att försöka få städpli på dem: Plocka upp efter dig genast, häng tvätten, plocka ner tvätten, sortera vantarna, ja du får hjälpa mig och städa badrummet med sprutflaskan. Jag orkar inte ens be henne, det är färdiguppfostrat för idag. Jag plockar, du sover.

Bättre blanda vilt än köra i mitten

Nu har jag uppfostrat barn några år. Jag försöker ju att erbjuda mina barn olika sorters leksaker, kläder, beteenden - oavsett om de anses som flickiga eller pojkiga. Några iakttagelser jag gjort:

- Alla mina barn har haft starka rosa perioder som 3-4-åringar.
- De "flickiga" attributen har generellt ganska stor dragningskraft på alla, både sönerna och dottern. (Glitter, glada färger, rosa fluff-prinsessgrejor, rollekar). Även på sönerna i skolåldern.
- En del våldsamma lekar har dragningskraft på alla barnen. Svärd, jaga-lekar, skjuta-lekar. Dottern är grym på att fäktas. Det är alltid någon som börjar gråta, men aldrig hon.

En slutsats är att barnen tycker att det är extra spännande med machogrejorna och prinsessgrejorna. Innan jag fick barn trodde jag nog att jag skulle försöka hålla mig till de mer könsneutrala leksakerna, och att det var bra att undvika de mer stereotypa grejorna (lite sån är jag fortfarande, jag vill verkligen undvika det värsta). Men barnen gillar det stereotypa krafset. Bara de får välja från båda sidorna.

Om självkritik på ett bra sätt

Jag brukar skratta åt mina barn när de gör fel. Typ, när de uttalar ord fel, snubblar (utan att slå sig), säger något helt tokigt, eller missar något. Det kan ju låta tanklöst och kanske lite elakt, men jag tror faktiskt att det är bra. Förutom att det är rätt skönt att få skratta åt dem när de är roliga, så har jag en tanke om att det är bra att inte ta sig själv på så stort allvar. Vi skrattar tillsammans åt missarna.

Lite samma tanke ligger bakom min linje med självkännedom. Jag är inte en sån mamma som höjer sina barn till skyarna, och okritiskt berömmer allt de gör. Det finns säkert en del genier som har fostrats på det sättet, som i någon slags självuppfyllande profetia blir de gudabenådade underbarn som deras föräldrar tutat i dem att de är. Men det finns också en hel del odrägligt folk som uppfostrats okritiskt. Hursomhelst, jag är inte sån i mig själv och jag kan därför inte vara en sådan mamma naturligt, oavsett om det är bra eller inte.

Eftersom jag själv är självkritisk till min natur, och därmed riskerar att föra över det på mina barn vare sig jag vill det eller inte, har jag en plan. Min plan är att förmedla någon slags känsla av att "jag vet att jag har mina svaga sidor, men jag är underbar ändå". För självkritik kan ju vara väldigt utvecklande. Så länge den inte bryter ned en totalt, när det känns som att det inte är någon idé att förbättra sig eftersom man ändå suger. Men den där avslappnade känslan vill jag åt. Att ens värde inte sitter i prestationerna, kombinerat med lite ödmjukhet. Sen om jag lyckas är en annan sak.

Groddar

Mina barn gillar groddar och bönor. Jag har fått mina barn att gilla groddar! Seger! Jag känner nu att mitt föräldraskap är komplett. Jag kan nu sluta oroa mig över om jag ger dem tillräckligt med trygghet, uppmärksamhet, bekräftelse, ramar, kramar, djupa diskussioner och utomhusvistelse. För detta måste väl vara det viktigaste, eller?

Inte min favorit direkt

Det här är en favoritbok hemma hos oss. Sönderläst som ni ser. Det är inte jag som har köpt den. Jag tycker inte om den. Men ändå tur att jag har barn som tycker själva, och gör som de vill.

Tycker ni jag ska förbarma mig över den och tejpa ihop? Nja, det får de nog göra själva.

TV-spel

Hur ska man tänka med TV-spel och barn? Å ena sidan försöker jag att vara lite modern, och tänka att det är såhär man roar sig på 2000-talet. Det behöver inte vara sämre än fotboll, hopprep eller kojor i skogen. Å andra sidan känner jag mig inte alls modern och rankar undermedvetet kojor i skogen som idyll och TV/data-spel som typ ostbågar. Men jag förstår verkligen att det kan vara roligt. Herregud vilka världar man serveras. Vilka krafter du får. Vilka äventyr, vilken spänning (och vilket våldsbejakande machovälde) i många spel.

Problemet är väl just attraktionskraften. Det är så roligt att det tränger ut andra lekar. Du behöver inte nödvändigtvis använda din fantasi, spelet är utformat för att fånga dig, du sveps bara med. Och du sitter ofta väldigt stilla (eller viftar lite med en Wii-kontroll). Ja det finns dans-spel och sport-spel, men det är inte riktigt den kategorin jag diskuterar nu. Och det finns barn som tröttnar efter en stund och inte behöver begränsningar. Men så är det inte hos någon av mina barn. Hittills har vi löst det genom att ha begränsade speltider på helgerna. De här stunderna är hett efterlängtade kan man säga. Fördelen är att de gör annat, andra lekar, på resten av tiden. Och eftersom det är ganska långt mellan söndag och lördag hinner de hitta sin kreativitet och sina leker emellan (men ofta är de inspirerade av spelen...). Men just nu finns det en passion i vår familj som riktar sig mot ett nytt Lego Star Wars-spel. Önskemål har framförts om att omförhandla spelschemat något. Jag vet inte riktigt var jag står.

Blödig

Han har lärt sig läsa riktigt fint men sakta, och när han skriver ljudar han så där gulligt och liksom lyssnar efter vilken bokstav det ska vara. Bokstäverna är bak-och-fram och jättestora. Jag vet att det är alldeles precis normalt och något som varendaste unge går igenom. Många mycket tidigare än honom. Men det är så himla häftigt, han är så himla fantastisk, jag bara måste få berätta det för er.

Om att låta det vara

Varje morgon när min dotter går in på förskolan hälsas hon med en kommentar om vad hon har på sig. "Vilket fint halsband!" "Åh, har du klänning på dig idag!" "Vilken fin tröja!" Och ungen går såklart fram och visar upp sig. Och vi utkämpar klädstrider varje morgon (ibland är det praktiskt med jeans... och t-shirt är inte bästa klädesplagget på hösten). Minst en gång i veckan har hon sin favorittröja med Blixten McQueen, men den får sällan kommentarer. 

Men jag säger inte till. Jag ställer inte till med någon scen. Jag kallar inte till allvarliga samtal med den förskollärare som oftast berömmer utseendet. Varför gör jag inte det? Dels pga. att jag är mesig och konflikträdd. Men också för att jag gillar henne. Hon är rar och varm och hon tycker om min dotter. Hon bryr sig om mig när jag har ont i magen, hon kramar mitt barn och hon har haft alla ungarna de första åren på förskolan. Och det är ju också viktigt. Jag vet att hon gått genuskurser, hon har t.o.m. läst mitt ex av 100 möjligheter istället för 2. Men hon är av den gamla skolan, det biter inte riktigt på henne. Så jag tänker att det får vara. Ungen slutar snart där ändå. Vi kompenserar på andra sätt. Men det känns lite som att jag ger upp. Borde jag kämpa, eller är det inte den här striden jag ska välja?

Den välgörande sömnen

Hur kan det vara så svårt att få vettiga sovvanor på barn? Vi får dem inte i säng i tid och absolut inte frivilligt. Nu är det ju semestertider och sänggåendet har urartat totalt, men även på vardagarna har vi problem. När jag jämför med hur mycket barn i olika åldrar rekommenderas sova ligger våra alltid i underkant. Nu går vi ju visserligen upp relativt sent även på vardagar, strax innan sju, men ofta vaknar den äldsta av sig självt långt tidigare. För att inte tala om hur svårt det är att få till en lugn och stillsam kvällsrutin. Såhär brukar det se ut:

19.00 Trötta och gnälliga barn.
19.15 Lugnet lägrar sig, föräldrarna försöker slappa lite, barnen kollar på tv eller fördjupar sig i pyssel.
20.00 Föräldrarna börjar nämna läggning. Ingen reaktion. Barnen leker plötsligt fantastiska lekar i djupaste samförstånd.
20.15 Föräldrarna är seeega, tjatar mer om läggning.
20.30 Föräldrarna börjar hota om indragen eller kortad saga eller något annat kreativt.
20.31 Åh, nej! Barnet är så huuuungrigt! -Jag svälter ihjääääl!
20.35 OK, snabb kvällsmorot! Men detta borde du sagt tidigare!
20.40 Föräldrer bänkar sig i sängen med sagobok. -Nu börjar jag läsa! Kom nuuuu!
*Saga* Lite för lång om det är jag som läser. Och sen måste vi ju prata lite om dagen, det vi inte hunnit tidigare. Och sen tandborstning.
21.00 I bästa fall. Släckning. "Jag ligger kvar, bara en liten stund."
21.15 -Nu måste mamma gå. Mammor måste vara för sig själva en stund på kvällen för att vara glada.  -Neeej! Gå inte!
21.16 Tapp, tapp, tapp. - Jag kan inte soooova!
*osv. till jag säger inte hur länge*

Ok, ibland har vi lite bättre perioder. Men det kan vara värre också. Och just nu får man lägga på nån timme på klockslagen. Jag inser väl att det inte direkt hjälper att jag är kass på fasta rutiner. Och att jag själv gillar att sitta uppe på kvällarna. Men sömn är ju skönt! De borde längta till sängen. Man skulle göra det mysigt och lockande, så att de gick och la sig frivilligt och läste sig sömniga. Och om inte annat skulle de göra det ändå, gå och lägga sig frivilligt alltså. De skulle bara stå där på tröskeln i pyjamas och be en efterborsta tänderna lite. Och sen: -Gonatt mamma! Det är något att drömma om, det!

Föräldrarnas makt

Mina barn lyssnar på mig ibland. Vilken läskig känsla det är.  Då menar jag inte att de går och borstar tänderna vid första tillsägningen eller att de klär på sig utan tjat. Utan att jag ibland märker att de lyssnar på det jag pratar om, och utvecklar sin personlighet i förhållande till detta. Resonemang kring miljöfrågor, genusfrågor, rättvisa, krig, djurrätt, kompisar. Och det läskiga ligger ju i att inse vilken makt man har. Det gäller ju att man har rätt i det man förespråkar. Ja, eller rätt och rätt, men att man åtminstone säger det man menar. Och gärna att det är genomtänkt.

Vi pratar ganska mycket om genusfrågor ur ett rättviseperspektiv hemma. Varför det är så få flickor i många barnfilmer, varför flickfigurerna eller pojkfigurerna är stereotypa. Och läser vi äldre böcker brukar jag kommentera om det är väldigt traditionellt, t.ex. läste jag Nicke Nyfiken idag och då var alla sjuksköterskor unga kvinnor och alla läkare män. Om man leker poängterar vi att alla kan välja att vara prinsessa, prins,  häxa, monster eller riddare. Sen får man höra barnen resonera kring lekar och recensera filmer själva, på egen hand. Coolt. Men lite läskigt, för man tappar ju kontrollen (tack och lov). "Shit, har du lyssnat på mig!? Och nu tänker du själv!"

En fråga som dock är extra svår att prata om är ekonomi och klasskillnader, tycker jag. Ibland pratar vi ju om pengar, vad vi lägger pengar på och vad vi inte lägger pengar på. Och de vet ju att vi inte har obegränsat med pengar. Även om det är svårt att förstå det där med bankkort. Men barnen tycker att pengar är ett roligt ämne, och sen pratar de om vilka yrken de vill ha (och vad de vi känner jobbar med...) och var man tjänar mest pengar. Och så kommer jag in där hurtigt: "Men man ska välja något som man gillar också, så att man får det roligt på arbetet."  I vår bekantskapskrets finns det både folk med höga inkomster och folk med låga, och jag vill verkligen att barnen ska tycka att det är odramatiskt. Men det är inte lätt att förklara lagom mycket.

Kvällens genusspaning

Jag har upptäckt en ny svårighet med att uppfostra flickor.

Pojkar som har lite vidare könsroller uppmuntras faktiskt i viss utsträckning av de vuxna i dagens skola och förskola. En pojke som är lugn, verbal, gillar rollekar och böcker och kommer till skolan utan spiderman/döskalletryck på gråsvarta kläder vinner en hel del pluspoäng hos (de kvinnliga) pedagogerna. Visst, det finns en hel del motkrafter, men en pojke som inte brötar har ofta en bra sits i vuxenvärlden. "Han är så snäll."

Jag hoppas ju att en flicka som gillar fotboll, som tar för sig, som är lite livlig och yvig, som gillar att bygga coola skepp eller bara springer runt i trasiga jeans uppmuntras. Just där har jag inte så lång erfarenhet ännu. Men det område där små flickor får otroligt mycket förstärkning på är utseendet. Kommentarer om fina klänningar, skor, tofsar, tröjor haglar runt flickebarnen redan på förskolan (inte minst från barnen själva). Jag märker det även hos mig själv, trots att jag försöker vara medveten. Men jag noterar mer hur hon ser ut, jämfört med bröderna. Pillar mer i håret, justerar klänningen, kommenterar klädval. Grr! Bakläxa.

Kontenta: Jag känner mig lite motarbetad när det gäller mitt genustänk för dottern, medan de mjukare sidorna hos mina söner uppmuntras av pedagogerna. Hur går jag vidare från det?

Kvällen

Släppt iväg mellanungen på utelek med kompisar på gården i sommarkvällen. Sen ringer de på porttelefonen och vill gå hem till kompisen ett kvarter bort. Jag ställde mig på balkongen och tjuvkikade när de sprang dit som vilda kalvar. Men han stannade och tittade noga innan han sprang över vägen. Åh, jag minns när man började vara ute själv som barn. Friheten, dofterna, spänningen.

Det var den ljuva delen av kvällen. Nu tjat och läggning.

Slapphänt uppfostran

Vilka signaler sänder jag ut som förälder egentligen?

- Nej, du får inte bada. Det är läggdags. (Ungen släpar fram badbaljan och tappade upp vatten själv.) (Mamman orkar inte hindra henne, håller på med annat.)
- Men jag sa ju att du inte skulle bada. Varför gör du det ändå? (Mamman orkar inte ta upp ungen ur badet.)
- Nej, nu är det dags att gå upp. (Skrik) (Sköljer av ungen, häller ut vattnet, men lämnar henne lekandes i duschen.) (Håller tummarna för att hon inte börjar om med baljan.)

Om man inte lyssnar på sina föräldrar får man alltså göra de roliga sakerna. Ser mamma och pappa trötta ut ska man passa på. Det här är ju värdelöst ur uppfostringssynpunkt, jag kommer ha svårt att få henne att göra som jag vill när hon blir äldre. Men i ett längre perspektiv är det kanske bra för henne? Att inte backa för minsta motgång liksom, om man kämpar får man framgång. Fast det kan ju bli odrägligt också.

Vuxen och velig

Jag läste för länge sedan en bra grej i en bok av Martina Haag. Någon av hennes krönikesamlingar, kanske den här. Hursomhelst. Hon skrev om den där föräldraplanen som man tror existerar till man får egna barn. Att mamma och pappa alltid har klart för sig vad som gäller, vilka gränser som ska gälla, när de ska säga ja och nej.

Med stora barn kan man ju diskutera lite. Hur länge är det rimligt att du får spela, hur långt bort från huset får du gå själv, kan ni inte hjälpa till att städa toan? Men alla små saker. Får jag ta ett äpple nu, fast middagen är om en halvtimme? Är det ok att minsta ungen rotar fram nya kläder igen, fast det innebär mer tvätt? Ska vi inte stänga av TV:n nu? Ofta löser det sig av sig självt för att man inte orkar ta strid. Det är bra att vara trött ibland, så slipper man fundera så mycket. Nyss hindrade jag minsta ungen från att öppna en ny burk karameller hon ville ha, eftersom det fanns en annan burk öppen (resekarameller till lördagsgodis!). Vi kan ju inte ha en massa halvöppnade burkar överallt. Men efter en stund blev jag själv sugen på den gula sorten. Så då öppnade jag den själv, och gömde den under en kudde för henne... Är det de vuxnas privilegium, eller är jag bara en ego mamma? Bäst jag går och bjuder henne också.

TV-tid del 2

Okej, operation Stänga av TV:n har misslyckats idag. Mellansonen har feber och får titta på film, och de andra hänger på. Just nu går Monsters vs aliens, även 2-åringen sitter klistrad. Imorgon, kanske?