onsdag 29 maj 2013

När jag biter mig i tungan

Det finns en del saker som återkommer. Som man vet att man inte borde göra, men där det är så svårt att låta bli. Jag pratar inte om att äta godis, slösurfa sent på natten, eller klämma finnar. Mer sånt där smått, som jag gör automatisk men där jag försöker hindra mig själv, bita mig i tungan. Here goes:

- Jag vill peta på och kommentera flätorna i dotterns hår. Hon har just upptäckt flätfröjden och hon är ju för jäkla gullig med små ljusa råttsvansar som står rakt ut. Men jag vill inte att hon ska lägga energi på att se gullig ut - så påminn henne inte hela tiden om hur hon ser ut!!!

- Ja, hon har fått nya skor. Det är såna där basketskor, fast fusk såklart. Men de är nya och plasten på tårna är vita, och drar till sig fläckar! Hon klättrar obekymrat, kör springcykel, går i maskrosängen. Och jag tänker på skorna, vill vara där och gnida bort fläckarna. Skärpning! Skorna är till för att användas, jag vill ju för allt i världen inte att hon ska hindras i sina lekar av nya skor. Då hade det ju varit bättre att ha kvar de gamla trasiga.

- Middagsbordet. Maten står på bordet. Mamman ser till att alla får mat, påminner om vad som finns på bordet, ser till att alla tar ur alla skålar. Och när någon ropar "Vatten!" är jag på vippen att vara där med tillbringaren. Men, för sjutton. Vill jag bli betjänt eller!? Den som inte tar mat får väl gå hungrig, annars lär de sig ju aldrig. Och den som vill ha vatten får fråga efter det, och be den som sitter närmast att skicka. Hyfs!

Det var ett litet smakprov, en annan dag kommer kanske resten. Idag har jag lyckats bita mig i tungan vad gäller flätorna och skorna. Alltid något!

måndag 27 maj 2013

Vi som skyter om våra tillkortakommanden

Man hör ju om folk som är taskiga mot varandra. Vänner som skryter över sina skenbart perfekta liv, sina höga ambitioner med föräldraskapet, sina välartade barn, sin lyckade karriär. Och som rackar ner på folk i sin omgivning för att de ger sina barn burkmat, inte ammar/ammar för länge, börjar jobba för tidigt/för sent, äter skräpmat, har stökigt hemma. Sen finns det massor av böcker som påstås berätta den "nakna sanningen", alltifrån Magdalena Graaf som tydligen ska ge ut en vardagsrealistisk bok med (den ironiska) titeln "Mitt perfekta liv" till Bridget Jones dagbok, Martina Haags krönikor, ja ni vet väl genren. Jag gillar att läsa sånt här, eftersom jag känner igen mig. Men jag måste säga att jag ser inte så väldigt mycket av de här människorna som försöker upprätthålla ytan. Gör ni? Var är de?

Det finns ju en räcka bloggar som kör på det ytliga spåret, såklart. (Läser inte så mycket såna, så har inga bra länkar. Men den här kanske? Vackra bilder, men inte så jätteintressant för min del.) Men det finns också bloggar som kör härlig diskbänksrealism i större eller mindre utsträckning, och hyllar det. Och bland mina vänner och bekanta så tycker jag att det är det tydligaste draget. Vi dissar oss själva, brer på om våra tillkortakommande i form av stök, stress och trotsiga barn. Det blir ett sätt att bonda, både med nya och gamla bekantskaper. "I morse hittade jag inga rena strumpor/fick treåringen ett utbrott/gav jag barnen pizza till middag igen." Man lägger sig på rygg och blottar sin mage -vov- gilla mig, jag är snäll, rolig och ofarlig. Om jag berättar att jag ammade länge till en småbarnsmamma får jag dåligt samvete, eller om jag städat noga inför gäster (ok, händer inte så ofta). "Tänk om hon känner press, jag vill ju bara vara stöttande". Jag misstänker att jag har lite väl mycket av det här draget, men jag tycker vänner och andra bekanta runt omkring mig kör lite samma stil.

Jag vill gärna tro att vi är många såna här. Det är klart att man inte bara ska dissa sig själv, och man måste få vara stolt och glad över något man lyckats med (men det är något helt annat). Och det kan jag vara, jag är skitnöjd ibland. Precis som jag trotsigt kan stå för mina feministiska strävan även om det är annorlunda för någon. Men att blotta sig lite grann sådär är en rätt bra grund för bekantskap, och man kan skratta åt det ihop. Frågan kvarstår: Är det jag som har tur och inte träffar på de ytliga översittarna, eller är de bara inte så många?

Dagens tillkortakommande: Skrynklig skjorta, och omatchande glitterlinne under.


söndag 26 maj 2013

Rapport

I helgen har jag:

- varit ute på galej till klockan två på natten och återträffat folk jag inte sett på 20 år
- träffat kompis, farmor (två gånger), bror (två stycken), brorsbarn, kusin, mamma och pappa
- åkt tåg, X 2000 och intercity med min fyraåring

Jag är helt utmattad följaktligen. Att återträffa (gamla klasskompisar) är ganska intressant och lite komplicerat (och riktigt kul faktiskt). Eftersom jag lämnat den miljö jag är uppvuxen i, ville jag faktiskt kolla lite vad som hänt där sen sist. Hur de andra som blev kvar lever. Ens uppväxtmiljö är ju en del av en själv, vare sig man vill eller inte, så jag tänkte att jag skulle bli lite klokare av att återträffa. Och, ja, det kanske jag blir, när jag smält det lite. Nu låter det som att jag vuxit upp i en liten håla, eller möjligen i en hård förort och lämnat för flashiga kvarter i storstan. Men så är det inte, det var i de flashiga kvarteren jag växte upp, och nu bor jag (frivilligt) i ett härligt höghuskvarter.

Tågresorna var över förväntan. Ingen synlig åksjuka på fyraåringen, tack och lov. Hemresan gick med intercitytåg istället för X2000, jag älskar intercity. Det är de där gamla skramliga tågvagnarna. De kränger lite mer uppenbart och inte på det där sugande åksjukeframkallande sätter som de moderna. Och idag var det glest med folk, vagnen var fräsch och trevlig, jag och lillungen var visserligen trötta och gnälliga, men det var ändå ganska ljuvligt. Jag blir helt lugn på de där tågen, jag vet inte varför. Och eftersom hon inte blir åksjuk kunde vi kosta på oss lite förströelse i form av en film (på den gamla plattan... där har vi fördelen). Jag måste åka mer riktiga tåg.

torsdag 23 maj 2013

Bryten

Idag kastade jag pennor omkring mig. Det är ett typiskt tecken på sliten mamma, kan man säga. För lite sömn, för mycket tjat, stress, trots, tjafs och sånt där som egentligen hör till. Mina små bryt brukar innebära lite skrik och kast. Jag kan kasta tandborsten när ungen för femtielfte gången ålar runt på badrumsgolvet och vägrar öppna munnen. Det händer att jag kastar strumpor när det ska velas och vägras på morgonen. Eller när öronen blivit döva för tjatet om att plocka in rena kläder i lådan. Mycket moget av mig, va? Nästan så att man kan tro att det bor en oförlöst treåring kvar i min medelålders kropp. Men vad är det rätta beteendet där då? När man tappar tålamodet. Antagligen att ta ett djupt andetag och prata pedagogiskt på något sätt. Jesper Juul har säkert svaret. Men för mig funkar bryten som en pysventil. Jag visar att jag inte har mer tålamod, att jag inte orkar mer, att de inte får köra med mig mer. Det är säkert dåligt för dem på något sätt. Men jag plockade upp pennorna efter mig i alla fall.


måndag 20 maj 2013

En liten platta till

Jag för en ojämn kamp mot elektronikprylarna hemma hos oss. Här finns krafter som vill köpa mer och fler och nyare. Jag är ju en prylminimalist i hjärtat (men inte alls i verkligheten) så jag lider av att bara köpa fler och fler saker... med en massa miljöbelastning. Och inte kan man göra sig av med de gamla (mobiler, högtalare, lurar, datorer, plattor) heller, eftersom de "kan vara bra att ha", och "inte tar någon plats". Och de är ju så billiga. En enklare läsplatta kostar som en ToR till Stockholm med tåg.

Men jag gillar ju tekniken också. Jag sitter här och knapprar på en bärbar mac, den gillar jag. Och det är jäkligt smidigt med trådlöst nätverk. Och våra barn växer upp i en ny tid som de (och vi) måste lära sig att hantera. Men frågan är: Måste alla alltid ha full tillgång till allt? Visst är det nyttigt att man får turas om? Ja, hela helgförmiddagen är den här datorn ockuperad. Då är det nämligen speltid i höghuset och något av barnen sitter parkerad framför minecraft/radioapan eller något annat jag gillar mindre. Sen har de upptäckt play. Och det är ju som att titta på TV, eller? (Vi reglerar inte TV-tiden lika hårt som datortiden, av någon anledning.). Så när det inte är speltid sitter de här och tittar på batman (lillasysters favorit), pokémon (allas favorit) eller nåt. Problemet med play är att det blir ju aldrig tråkiga TV-program som i vanliga TV:n, så där måste man slita bort barnen. I vilket fall, jag kommer inte åt datorn. Varken för bankärenden, nyhetskoll eller slösurf. Men det är kanske bra? Då gör jag ju annat. Och barnen måste träna på att vänta på sin tur. Jag tror verkligen på att det är bra att ha begränsningar att förhålla sig till. (Ja, detta är ett lyxproblem för den priviligierade. Hade jag varit ensamstående arbetslös hade det löst sig självt...)

Men så är det så enkelt att skaffa en till liten platta. En billig. Som efter bara något år är hopplöst ute. Suck.

lördag 18 maj 2013

Värt

Jag får sån magkatarr av jordgubbar. Men är det säsong, så. Omeprazol både morgon och kväll, så klarar jag mig.

Det är inte bara jag som gillar dem.

Äventyr och vardag

Det är sällan jag känner mig så pigg som när slutligen släpat mig upp efter att ha somnat hos barnen vid läggning och sen borstat tänderna. Pling! Jättepigg. Himla dåligt eftersom jag ju missar chansen till att för en gångs skull sova ordentligt. Men å andra sidan har jag chans att blogga lite.

Torsdagens utflykt tog lite på krafterna kan man säga, men jäklar vad roligt det är att hitta på äventyr med stora barnen. Äventyret var alltså ToR Malmö och eurovisionrep (semifinal). Det är coolt att se det lite bakom kulisserna, att se stämningen på stan, att få med sig äkta eurovisionglitter från scenen som souvenir. Nu undrar jag bara hur länge till jag kommer undan med att nynna eurovisionlåtar på stan i sällskap med sönerna innan jag blir den pinsamma föräldern. Det kan inte dröja länge till. Funderar på att slänga in en tågluff omedelbart medan de fortfarande vill hålla mig i handen.

Och apropå äventyr har jag funderat en del på det där med vardag kontra festligheter. Det är tacksamt att ordna äventyr för barn som är vana vid grå vardag. En glass mitt i veckan blir party. En tripp till Malmö blir värsta resan (vi åker sällan till nya platser har jag kommit på). Samtidigt känner jag att vi i vår tid vill ha fest jämt. "Guldkant i vardagen" är ju ett begrepp, något att sträva efter. Och det är väl naturligt när vi har det bra, när vardagen inte så mycket handlar om överlevnad, då vill man få in festen i vardagen. Men väl där, blir den också vardag. Inflation med andra ord. Men innebär det att man bör leva asketiskt till vardags? Att man ska samla alla roligheter till helgen och plåga sig under veckan? Nej, det låter ju inte som en bra idé. Men det är väl mer ett konstaterande bara. Under perioder när vi inte orkar hitta på så mycket roligheter till barnen (förutom de där enkla genvägarna lördagsgodis, tv-spel och film) får de utflykter man ändå gör desto mer guldglans. Rättvist.


onsdag 15 maj 2013

Julafton

Pepp! Just nu läser jag allt jag kommer över om Petra Mede, och resten av spektaklet. Igår såg jag första semifinalen på TV, såklart. Idag fick barnen se den, och imorgon bär det av till genrepet av andra semifinalen. Det är nyttigt att nörda ner sig, eller hur!? Återkommer med rapport.

torsdag 9 maj 2013

Här har ni mitt kylskåp

Hur ser det ut i era kylskåp? Är det alltid välfyllt? Eller kör ni på tills det är tomt, äter alla rester och planerar matlagningen efter vilka burkar och såser som finns kvar? Jag hatar att slänga mat, känner mig som världens miljöslösare - och pengaslösare också för den delen. Men jag är värdelös på att planera efter vilka rester jag har. Och jag skaffar mig, fast jag vet inte hur, en massa burkar och såser som i bästa fall används en gång och sen får stå där och ta plats tills de möglar. Så onödigt! Det är så inte-jag. Mitt ideal är att köpa få favoritgrejer och sen använda dem tills de är slut. När det gäller kläder så blir det visserligen att köpa få billiga grejer som jag trillar över, och sen använda dem tills de är slut, eller åtminstone för noppiga för kontoret.

Jag skulle vilja ha ett tomt kylskåp, som jag sen kunde fylla och äta ur tills det blir tomt igen. Istället har jag ett kylskåp som antingen är knökfullt - och då har vi förhoppningsvis mat för veckan. Eller så har jag ett kylskåp som är halvfullt, utan att vi har någonting att laga middag av. Så här ser det ut just nu. Frukost har vi, men sen är det stopp. Om vi inte vill äta majonäs med oliver, smör, glögg, chilisås, för gammal matyoughurt, torr ost, gammalt bröd och mango raja (den har jag inte ens smakat) till lunch. Morötter finns det nog också. Tips, någon?

Inte tomt.



måndag 6 maj 2013

Mångkultur i praktiken

Det här är ett inlägg om mångfald, den etniska sorten. Om invandrare, eller nysvenskar, om mångkultur. Det är lite svårt att skriva om tycker jag, jag har inte tränat så mycket, och det är lite minerat, även för oss som är välvilliga. För det är så lätt att uttrycka sig nedvärderande, sårande, fördomsfullt eller bara blåögt, även om man inte avser det. För att jag inte själv är invandrad. Men eftersom jag tänker en del på det här så vill jag försöka.

Min stad är en segregerad stad, som många andra i Sverige. Särskilt segregerad är den i välbärgade områden, där bor det nästan bara etniska svenskar. I andra områden är det visserligen högst blandat vad gäller folks ursprung, men högst ont om folk med endast svenskt ursprung. Var vill man bo, då?

Ja, vad som driver folk till att önska olika områden är såklart en blandning av faktorer. Många barnfamiljer vill bo i hus. Och eftersom folk med svenskt ursprung generellt sett har mer med pengar så blir det mest svenskar i villaområdena. Men varför är vissa områden mer populära? Och varför upplevs ofta en hög andel invandrare i ett område som ett mått på låg status? Är det så att många svenskar, som tycker att de är toleranta och icke-rasister, undviker dessa områden? Jag tror att vi behöver rannsaka oss själva. Och prova något nytt.

I mitt lagom centrala, lummiga höghusområde (ja, det finns låghus här också...) är det blandat. Jag brukar säga att jag bor i stans enda integrerade område. Eftersom etnicitet ofta hör ihop med klass, sorgligt nog, så är det såklart inte helt integrerat i varje kvarter, men ändå. Här bor en hel del svenska pensionärer, en hel del studenter, och en del barnfamiljer, av blandat ursprung. När jag flyttade hit reagerade jag på att det var så många icke-vita på bussen. Att jag hörde en massa olika språk. Men, vet ni? Jag har vant mig, jag trivs med det. När jag åker i andra riktningen med bussen reagerar jag på att det bara är vita omkring mig. Det känns onaturligt och konstigt - och det är det ju också, att vi bor så uppdelat.

När min äldsta unge började i skolan var han en av få som hade två svenska föräldrar. Å andra sidan var det flera som hade en svensk förälder, eller som hade föräldrar som bott här länge. När unge nummer två började skolan var det rätt många med två svenska föräldrar, och mer än hälften med en eller två föräldrar med utländsk ursprung. En bra blandning alltså. Det tråkiga är att vissa svenskar väljer bort den här skolan för att de tror att det är en nackdel för deras barn att det går många nationaliteter här. Jag tror att det är en fördel.

Det är inget konstigt för mina barn med slöjor, barn som inte äter fläskkött eller att fira persiskt nyår. Lärarna förklarar det tydligt, precis som de noga går igenom och förklarar de svenska traditionerna (extra viktigt såklart för de som inte får det med sig hemifrån). Det händer att barnen kommer hem men en brytning när de fått en ny förebild i något äldre barn som bryter. Jag brukar inte kunna låta bli att skratta åt dem, dock. Men det oroar mig aldrig (och de flesta barnen pratar svenska i princip som infödda). Mina barn kommer att kunna koderna i långt fler sociala sammanhang när de blir vuxna, jämfört med vad jag kan. Det är ingen grej för dem.

Det finns flera fördelar, jag får skriva mer om dem i ett annat inlägg.  Men det finns en stor mäktig fördel i att leva i en heterogen miljö. (Visst, de jag umgås mest med är ganska lika mig, det måste jag tillstå. Jag jobbar på att lära känna de som är lite mer olika.) I och med att familjerna i kvarteret är så olika sinsemellan, så är pressen på att passa in i en mall mycket mindre. Den här livsstilsstressen som det talas om för medelklassen - fint hus, karriär, superpedagogiskt föräldraskap, ekologisk nyttig mat (guilty...), PoP-kläder till barnen, dyra semestrar, etc. Nix, ser inte mycket av den här hos mig. Här behöver jag inte jämföra mig, här kan jag vara mig själv.

söndag 5 maj 2013

Om att inte ha dåligt samvete

Läser ni Malin Wollins bloggar (på Mama och Aftonbladet)? Malin Wollin är ingen lättkränkt människa. För ett tag sen kommenterade hon själv det, såhär skriver hon om kritik och kommentarer från andra: "Jag släpper ut allting. Jag vet exakt vad jag har dåligt samvete för och jag förlåter mig själv ett par gånger om dagen. På det sättet kan INGEN komma åt mig för jag har redan gjort upp med mig själv. Och jag är Högsta domstolen. Ingen kan överklaga mig och mina känslor till EU-rätten."

Jag gillar det sättet att tänka, och i teorin fungerar jag själv likadant. I praktiken tar jag ofta åt mig av vad andra säger dock, men det är en annan fråga. Ibland är vi väldigt lättkränkta när någon ifrågasätter våra val, just för att det är en öm punkt. (Sen är det ofta en öm punkt hos den som ifrågasätter också, men det skriver inte Malin om.) Så behöver det inte vara. Att någon annan frågar dig varför du hämtar sent på fritids/köper hämtmat ofta/lägger barnen för sent/låter dem titta mycket på TV, måste inte innebära dåligt samvete, du bestämmer själv om du ska få dåligt samvete. (Fast ifrågasätter folk sånt här i verkligen? Eller är det bara jag som är omgiven av andra förlåtande slarvrar?)

Jag har börjat jobba ganska tidigt efter alla mina graviditeter till exempel. När ungarna varit mellan knappt 6 månader till drygt 7 månader. Det finns flera nackdelar med det, men jag har övervägt dessa, kompenserat lite, och konstaterat att fördelarna överväger för oss. Ingen kan komma åt mig på den här punkten. Man kan kritisera, och jag kan säga, "Ja, du har rätt", eller "Ja, du har fel", men jag får inte dåligt samvete.

När det gäller TV-tittandet kan jag nog få lite dåligt samvete, men många av de där höga ambitionerna man har för sitt föräldraskap, men som jag inte orkar leva upp till, de känner jag faktiskt att jag förlåter mig själv för. Jag skulle säkert kunna göra bättre när det handlar om tålamod, att vara närvarande, uppmuntra skolarbete, förebygga syskonkonflikter, borsta tänderna på barnen eller rensa bort ftalat-källorna i leksakshögarna. Men jag mäktar inte med det just nu, och gör ändå ett hyfsat bra jobb, så dålig samvete har jag inte även om jag har ambitionen att förbättra mig. (Nja, ftalaterna, mjuka plastdjur t.ex. har jag dåligt samvete för, men det är ju mitt jobb också). Man kan ha ambitionen att bli bättre, utan att piska sig själv för att man inte lyckas.