måndag 24 mars 2014

Mat

Veggievore finns det en kokbok som heter, som jag inte har läst. Men jag har läst om fenomenet, och jag gillar det. Det handlar om grönsaksglädje, att man sätter grönsakerna främst i måltiden, och så kanske man kompletterar med lite kött om man känner för det, mest som krydda. Bra för hälsan, bra för miljö och klimat och visst låter det gott! Jag kör lite efter eget huvud, men med detta i baktanke. Det kan handla om köttfärssås som innehåller massor av lök, rivna morötter, rödbetor, svamp och linser. Det kan handla om bulgur med fetaost, spetskålssallad, tomatsalsa, oliver, avokado - och så lite stark korv i skivor till. Idag handlade det om pasta med ruccola, ärtskott, kålrabbi och en massa portabellasvamp som jag stekte med kålrabbi, vitlök, och så lite bacon. Ja, sen händer det väl att ett barn bara äter pasta, bacon och lite kålrabbi. Men, men, jag får äta mina grönsaker i alla fall.

Och jag gör inte anspråk på några inspirationsbilder som får det att vattnas i munnen,  nej. Däremot är det fritt fram att inspireras av vårt snygga kakel. Och barnskyddet på spisen.

De man jobbar med

Kollegor, det är lite speciellt. Man träffar dem varje dag, fikar med dem varje dag, flera gånger. Man vet hur deras steg låter, hur pigga de är på morgonen, om de kan passa tider, om de är ambitiösa eller inte så mycket, om de gillar grönt te med mjölk, om de är duktiga på att korrläsa eller på att räkna på flyktiga organiska kolväten. Ibland vet man andra saker om dem också, som att deras barn trotsar eller att de byggde staket i helgen. Mina vänner fikar jag med en gång i månaden eller några gånger om året, om de inte råkar bo i kvarteret. 

Antingen ska man undvika att träffa sina kollegor på fritiden, för man ses ju redan bisarrt mycket. Eller så ska man träffa sina kollegor på fritiden, för kanske vore det roligare att lära känna dem på riktigt, de som man ändå spenderar så mycket tid med. 

Jag vet inte riktigt. Men när det värsta inträffar och en person man jobbat med i tio år ligger för döden, då ställs allt på ända. 

torsdag 6 mars 2014

Karriären och barnen

Jag jobbar ganska mycket just nu. Det är många olika projekt som ska bli klara samtidigt, så många så att det egentligen inte alls går. Jag kan inte följa önskade tidsplaner helt, jag skjuter på de projekt som inte skriker. Det tar emot. Jag har så svårt, inte bara med att säga "Nej, jag kan först göra det om en vecka", utan även med att undvika att säga "Ja, javisst, nu direkt!".

Ändå har jag lärt mig några viktiga läxor de senaste tio åren när det gäller jobb. Jag kan sätta gränser runt mig själv, även om de är för nära ibland. Jag tar raster och pratar med mina kollegor även när det är stressigt. Jag sitter ibland upp på nätterna och jobbar, men inte idag och inte igår, för att jag inte orkar. Tröskeln för att slå upp jobbdatorn hemma har blivit mycket högre. För det går ju inte, även två timmars övertid kostar, på mig och på familjen, marginalen finns där ju inte.

Mina äldsta tycker synd om mig som jobbar så mycket. Jag försöker förklara att det är roligt också. Men jag vet inte vad för sorts förebild jag är. För faktum kvarstår, ibland prioriterar jag mitt jobb före barnen. Den här veckan har de varit sjuka, de stora. Och jag tar min del av vab:en genom att inte vab:a utan genom att jobba hemifrån medan de får sköta sig själva. Och två dagar den här veckan har jag suttit kvar sent på jobbet och slagit upp datorn när de somnat. Inte för att jag egentligen vill, utan för att det just nu känns som enda möjligheten. Jag måste ju leverera. Och så går leveransen före tiden med dem, eller före min egen återhämtning (oftast) vilket ju leder till att jag blir en tjurigare mamma. Balansen, balansen. Jag försöker inte ge mig själv eller andra föräldrar som gör så här dåligt samvete. Att vara en självständig yrkesmamma är också en förebild på ett plan, och jag har oftast mycket tid med mina barn. Men det är bra att ta ett steg utanför sig själv och reflektera lite.

lördag 1 mars 2014

Trots är en bra känsla

När det är surt, gnälligt, segt, tråkigt, bråkigt, dammigt, stökigt, sjukt, rörigt och frustrerat. Då är trots bästa känslan. När man istället för att gnälla och skälla bestämmer sig för att skita i att plocka undan den raffinerade lördagsmiddagen bestående av nudlar och stekt broccoli och häller upp gammalt lådvin i ett dricksglas, tar fram godaste mandelskorporna och sätter sig ned medan barnen övertrasserar sin datortid.



Veckans bästa:
- Självbelåten efter att ha cyklat 2 mil i fredags.
- Dansat loss med fyraåringen i vardagsrummet, diskodans med serpentiner och breakdance (inte jag, hon), gud vad jag saknar att dansa.
- Högt tempo på jobbet (också del av veckans värsta, men den listan skriver jag inte).
- Vänner. Sådana jag stöttar, sådana jag stöttas av och sådana jag planerar sommarresor med.