onsdag 28 november 2012

Den skrikande balkongen

Jag är av hävd en sån där löjlig traditionalist som nästan enbart har gammal och ofta ärvt julpynt (och barnens alster förstås) och som definitivt inte sätter upp något julpynt före advent. Alltså inga ljusstakar, stjärnor eller sånt får tändas i förväg. Idag köpte jag hyacinter, men de ställde jag undan på balkongen. Sen är jag också av hävd lite lat, så det kan hända att jag väntar med tomtarna till den 23:e, och sen inte plockar bort granen förrän i februari, men det är en annan sak.

Så i år när det mot min inrådan köptes in en färgglad ljusslinga till balkongen var det lite jobbigt. Och den har dessutom varit uppe i två veckor redan. Herregud. Jag försöker säga till alla som kommenterar detta att det är ju absolut ingen jul-slinga, det är en vinterslinga. Vinterslinga. De håller inte med, förutom de som tycker att den ger lite boudoire-känsla. Den syns ordentligt i kvarteret. Vi kom gående flera hundra meter från vårt hus idag och den illröda balkongen verkligen skriker, jag blev liksom lite förlägen. Det är inte en särskilt blyg balkong. Kort sagt, den är inte min stil direkt. Men den ger ett väldigt mysigt rött sken in i vardagsrummet.





måndag 26 november 2012

Den försvunna festen

Igår nämnde min man en inflyttningsfest vi hade för typ 12 år sen. Vi hade precis flyttat från en studentlägenhet till en vanlig lägenhet i samma kvarter. Problemet är att jag kan för mitt liv inte minnas den här festen. Jag försöker komma på vad vi kan ha bjudit på, vilka som var där, hur det såg ut. Allt för att hitta en ledtråd till var i mitt minne den här festen kan gömma sig. Men det hjälper inte, den är borta. Det är väl inte så konstigt kanske, jag har gjort en massa saker som jag inte längre minns. Men det känns så märkligt, en hel fest, bara borta ur minnet. Jag tycker överhuvudtaget att det är läskigt att inte minnas saker. Hände den verkligen?  Och en fest är ju egentligen rätt meningslös. Det är värre med viktiga saker, som förlossningar, hur barnen var när de var bebisar, saker jag gjorde när jag var liten. Vart är de nu?

lördag 24 november 2012

Make-overs

Jag har börjat fastna för " Trinny och Susannah stylar om..." på lördagskvällarna (idag var de i Australien), har ni sett det? Det är i alla fall en make-over-show. Två kvinnor som letar upp folk som klär sig illa och stylar om dem - och vips blir de fantastiskt vackra och alla gråter av glädje. "Nu har jag äntligen fått tillbaka mitt självförtroende." "Nu ska jag börja ta för mig av livet!", "Oj, jag visste inte att jag kunde vara så vacker!".

Jag är så dubbel inför sånt här. Å ena sidan måste utseendet inte vara så viktigt. Är man en sliten småbarnsmamma så kan väl det få synas? Visst, man behöver tid att ta hand om sig själv. Men den tiden är väl bättre spenderad i sängen med en tidning, eller på en kompisfika, än framför spegeln fixandes och trixandes. Det är ju bra att ta hand om sin kropp, men där borde det ju vara funktionen som är viktigast. Och jag blir lite trotsig av all information om hur man ska klä sig för att framhäva sina kroppsliga tillgångar och dölja sina brister. Men om jag vill klä mig så att min stora rumpa syns, då? Om man kunde skita i den "goda smaken" och fokusera sin energi på andra saker vore det ju fantastiskt.

Å andra sidan: Vi (jag) är ju knappast opåverkade av utseendefixeringen i samhället, och man blir olika bemött beroende på hur man ser ut. De flesta känner sig också tryggare om de inte känner sig osäkra över sitt utseende. Och det är klart att det är kul med lite yta ibland - och de flesta som stylas om bli ju väldigt fina - och glada. Och sånt blir man ju själv glad över att titta på.

Men ja, ni ser ju. Min text med motargument mot gör-om-mig-shower är längre och mer engagerad än för-texten. Men trots detta, så har jag nu sett på programmet tre lördagar i rad, och jag viftade till och med bort en ingående star wars-diskussion för att få se upplösningen. Jag gillar helt enkelt programmet. Men det hade varit roligt att se en make-over-show där man tog in folk som var osäkra på sitt utseende och jobbade med insidan istället för utsidan. Som liksom problematiserade osäkerheten istället för att bara fixa till utsidan. Jag undrar om det skulle bli bra tittarsiffror på det.

Lördag hos oss

Lördag förmiddag. Hemma hos oss betyder det avklarad simskola, godisätande och tv-spelande. Just nu pågår burn-out-paradise (bilspel) i vardagsrummet. En unge som spelar, en som coachar och en liten treåring som hoppar framför bilden och ropar "Gasa, gasa!". Nu har hon övergått till att springa fram och tillbaka och ropa. Storbarnen som varit och simmat är påklädda och rena. Lilla ungen har hittat en gammal urvuxen sommarklänning som hon tagit på sig, och en lördagsgodispåse som hon generöst delar med sig av. Hon är väldigt generös med sitt godis, men sen tar det slut och då vill hon ha mer.

Vad ska vi hitta på idag då? Det börjar bli dags att planera dagen, kanske. Jag har verkligen ingen lusta att städa, tvätta och röja idag, jag vill göra något roligt. Annars känns helgen så bortkastad. Bio kanske, eller bjuda hit någon? Jag ska bara dega lite till. Jag undrar om det finns fler barnfamiljer som är så här sega. De känns som att de flesta planerar allt långt i förväg och som har helgerna inrutade med aktiviteter eller fix. Det händer väl att vi har full aktivitet också. Men om man inte planerar det i förväg känns det inte inrutat. Fast risken är förstås också stor att det roliga inte blir av alls.


onsdag 21 november 2012

Upprop för januari & co

Jag har ju börjat gilla november. Den lugna vilsamma månaden när vädret är mjukt och grått och lite sömnigt. Vackert stilrent. Inga krav, ingen måste-passa-på-stress, och den hektiska julen som hägrar lite lagom långt framöver. Det känns jättebra att gilla november. Jag har hittat novembers innersta väsen, trots att det är årets mest utskällda månad. Men mitt problem nu är att jag innerligt avskyr januari, februari, mars.  Det vilar en lätt ångest över dem, det är sunkigt väder (sällan snö där jag bor), kräksjukor, kräksjukeångest, influensor, förkylningar, hostor, stress, blöta overaller och bara en evighetslång träskperiod. Men det är ju ett helt kvartal! Jag kan ju inte gå igenom livet och lida mig genom ett kvartal varje år, vilket slöseri! Så kan vi inte ha det. Jag måste hitta det innersta väsenet i träskmånaderna också. Så det är uppdraget inför nästa år. Nu ska jag försöka komma på det fina med januari, februari och mars. Attityden är allt! Kan ni inte hjälpa mig?

tisdag 20 november 2012

Tempoväxling

Kolla här!


















Det här är väl en typisk bloggbild? Kanske lite taskigt ljussatt, men hembakta kakor i snygg burk känns ju rätt. Barnen var med och bakade också, vilket ger extra pluspoäng. Tyvärr var vi alldeles för sena, som vanligt. Kakorna blev färdiga efter läggdags. Det är så det är med mig. Jag är en slacker som får präktiga ryck. Degar framför datorn, i soffan eller i sängen. Är så slö att jag inte ens orkar slänga gamla nattblöjor i soporna, zappar mellan kanalerna istället för att förhöra läxor, dröjer mig kvar vid lekparken och snackar strunt med kvarterets andra sena mamma istället för att gå hem och laga middag. Men så plötsligt händer det. Storröj i garderoben, skurning av duschen, storhandling, inbjudningar till barnkalas, rusch rusch rusch en halvtimme innan gästerna ska komma. Det finns vissa i min omgivning som blir tokiga på mig. "Börja i tid eller ställ inte till med kalas alls!" Men det går ju inte. Om jag inte skulle få mina ryck skulle det ju inte hända någonting. Och jag gillar utmaningen i att försöka få något att funka trots dålig timing. Fast ibland är det förstås bra att någon stoppar mig. Jag får berätta mer om det en annan gång...

måndag 19 november 2012

Inredningskoden

Ibland är det en utmaning att bo fem personer på 80 kvadratmeter. Men jag gillar sådana utmaningar, och jag tror att jag faktiskt knäckt koden till compact living för vår familj. Så här:
  1. Rensa, rensa, rensa. Det går sådär, eftersom jag lyckas etablera relationer med allt ifrån urvuxna urtvättade barntröjor till inaktuell kurslitteratur. För att inte tala om gamla leksaker och teckningar.
  2. Många funktioner i rummen. Detta går bra, vi har skrivbord i alla rum utom köket så att man kan sätta sig i lugn och ro där det är ledigt. I dag la jag mig och vilade på minsta ungens säng och eftersom det rummet inte bara är hennes funkade det bra.
  3. Öppna planlösningar är värdelöst. Tack och lov bor vi i en 50-talslägenhet med fyra rum och kök och gott om dörrar att stänga om sig.
  4. Kompromissa. Detta funkar ganska bra. Ibland får det lov att vara barnsaker i vardagsrummet, och bor du ihop med någon med ett specialintresse kanske du får stå ut med ful elektronik i sovrummet, i vardagsrummet, jag lite överallt kanske. Å andra sidan får den som har ett specialintresse stå ut med att begränsa sig lite.
  5. Bry sig lagom. Det är inte hela världen om det ser ut som skit ibland (rätt ofta). Det är ett hem och inte ett stilleben i en inredningstidning.  Sköna Hem och Family Living är science fiction, inte dokumentärer.


lördag 17 november 2012

Om självkritik på ett bra sätt

Jag brukar skratta åt mina barn när de gör fel. Typ, när de uttalar ord fel, snubblar (utan att slå sig), säger något helt tokigt, eller missar något. Det kan ju låta tanklöst och kanske lite elakt, men jag tror faktiskt att det är bra. Förutom att det är rätt skönt att få skratta åt dem när de är roliga, så har jag en tanke om att det är bra att inte ta sig själv på så stort allvar. Vi skrattar tillsammans åt missarna.

Lite samma tanke ligger bakom min linje med självkännedom. Jag är inte en sån mamma som höjer sina barn till skyarna, och okritiskt berömmer allt de gör. Det finns säkert en del genier som har fostrats på det sättet, som i någon slags självuppfyllande profetia blir de gudabenådade underbarn som deras föräldrar tutat i dem att de är. Men det finns också en hel del odrägligt folk som uppfostrats okritiskt. Hursomhelst, jag är inte sån i mig själv och jag kan därför inte vara en sådan mamma naturligt, oavsett om det är bra eller inte.

Eftersom jag själv är självkritisk till min natur, och därmed riskerar att föra över det på mina barn vare sig jag vill det eller inte, har jag en plan. Min plan är att förmedla någon slags känsla av att "jag vet att jag har mina svaga sidor, men jag är underbar ändå". För självkritik kan ju vara väldigt utvecklande. Så länge den inte bryter ned en totalt, när det känns som att det inte är någon idé att förbättra sig eftersom man ändå suger. Men den där avslappnade känslan vill jag åt. Att ens värde inte sitter i prestationerna, kombinerat med lite ödmjukhet. Sen om jag lyckas är en annan sak.

torsdag 15 november 2012

Media

Dagens tidningsläsande resulterar i att jag:
Twitter är annars min favorit. Jag twittrar sällan själv, men följer ett gäng coola människor. Ett oslagbart sätt att hänga med på vad som händer, vad folk tycker. Direkt, i realtid. Oavsett om det gäller fotboll, melodifestivalen, politik, tv-debatter eller bara vad man kan äta till frukost på Arlanda. Och så får man känna sig lite trendig för en gångs skull.

tisdag 13 november 2012

Om Charlotte Perellis känsla för normala människors shopping

Det finns en tidning som heter CHIC. Jag är inte direkt deras målgrupp, kan man säga. Men eftersom jag gillar att läsa sånt som är långt ifrån mig själv så ögnade jag igenom den när jag fick tillfälle härom veckan. Jag fastnade för det här citatet av Charlotte Perelli: "– Jag gör inget halvdant, jag gör det ordentligt vad det än gäller. Ska jag vara med i schlagern, ja – då kostar skorna mer än vad normala människor lägger på en årsförbrukning av skor."

Det är så roligt. Inte för att jag egentligen har något emot att Charlotte Perelli lägger 30 000 kr på ett par skor (för det var vad de kostade) när hon ska vara med i Melodifestivalen. Det får hon väl göra om hon vill. Ur resurssynpunkt (nu tänker jag på miljöpåverkan) är det väl bättre att köpa ett par skor för 30 000 än 30 par skor för 1 000 kr? För den som ändå har råd. Det roliga är att hon har en lite snäv världsbild. Jag känner nog ingen som har en årlig skobudget på 30 000 kr, och då känner jag ändå ganska många normala människor. Det här året har jag lagt kanske 1 000 kr på skor totalt. Fast hon sa ju faktiskt att 30 000 är "... mer än normala människor lägger på en årsförbrukning." Så hon har ju rätt. Ja, ja. Det är sånt här jag tänker på när jag borde gå och lägga mig.

Groddar

Mina barn gillar groddar och bönor. Jag har fått mina barn att gilla groddar! Seger! Jag känner nu att mitt föräldraskap är komplett. Jag kan nu sluta oroa mig över om jag ger dem tillräckligt med trygghet, uppmärksamhet, bekräftelse, ramar, kramar, djupa diskussioner och utomhusvistelse. För detta måste väl vara det viktigaste, eller?


lördag 10 november 2012

Men TV-shop går bra

Jag gillar inte att titta på film. Det är nog lite fel på mig, jag saknar den där lilla distansen som krävs för att inte helt sugas in i handlingen, oavsett kvalitet på filmen.  Och eftersom de flesta filmer har en handling som inte enbart bygger på trivsel så blir filmerna ofta rent plågsamma för mig att titta på. Det enda som funkar någorlunda är galen science fiction, då är det lite lättare att inte identifiera sig med huvudpersonerna. Det har dessutom blivit värre sen jag fick barn. Eller så har jag bara tappat den distans som jag tränade upp på den tiden när jag inte hade föräldraskapet att skylla på.

Just nu hör jag någon slags action från vardagsrummet. Skjutande, skrik, ångest. Nej, jag vill inte ha det i mitt huvud. Jag vill slappna av på lördagskvällen, inte ryckas med i världens fasor, fiktiva sådana dessutom. Jag trivs bättre här i mitt hörn.

Överväganden en fredagkväll

När man noterar att ungen äntligen somnat tungt på ens mage, och man är så trött att man inte orkar hålla uppe telefonen man läser twitter på som tidsfördriv. Då kan man välja mellan att ta sig samman, kliva ur sängen, dricka ett glas kallt vatten och göra några av de där sakerna som man längtar efter att göra när barnen somnat. Äta choklad, surfa planlöst, ringa en kompis, ligga i soffan och titta på meningslös TV. Eller så bestämmer man sig för att släppa, och somna en stund, bara för att man inte orkar skärpa sig längre, och det är mer värt att få slippa göra just det, än att få egentid att slappa så. Samma kvot liksom. Sen vaknar man klockan tolv, och efter tandborstning är man ganska pigg. Då kan man slösurfa, blogga, ligga i soffan. Men inte äta choklad.

tisdag 6 november 2012

Hiss

Min favoritplats just nu är hissen. Vi bor på sjunde våningen och huset är begåvat med en långsam hiss. Långsam upp och långsam ner. I morgonruschen innebär det att jag slänger ut det halvfärdiga barnet i trapphallen med uppmaningen: "Tryck upp hissen!" medan den ofärdiga mamman tar på sig skorna, brer frukostmackan till sig själv, plockar ihop väskor, jacka, vantar och cykelhjälm (till mig själv, barnen har oftast bättre koll på sig själva...). Förhoppningsvis trycker barnet också upp hissen och står inte där och drömmer om star wars eller pokémon eller livet i universum. Sen har man den livräddande stunden under hissfärden ned. Jag hinner knyta mina skor, granska barnens ansikten och ta bort tandkrämsresterna runt munnen, och i värsta fall kamma igenom en kalufs med fingrarna. Kanske också titta mig själv i spegeln och prata lite med barnen i normal samtalston. Man kan ju ändå inte skynda på en hiss.

På väg hem hinner man stå och stirra på anslagstavlan där man redan läst allting tusen gånger medan man väntar på hissen. Och sen på väg upp hinner man se hur man sett ut under dagen. Kanske är mössan ut-och-in, kanske har påsarna under ögonen krympt eller inte (det är ganska barmhärtigt ljus i hissen). Kanske hinner man formulera ett blogginlägg. Man kan ju förstås gå de sju trapporna, det går alldeles utmärkt. Men då missar man ju guldstunden.

lördag 3 november 2012

Samma tofflor

"Han har valt de här mockasinerna själv, kan ni vara snälla att stötta honom i hans val." Sa vi till pedagogerna när sonen tog med de här till förskolan för 5 år sedan eller så. Det gick rätt bra vill jag minnas. Nu är de lagom till lillasyster, hon kommer säkert också gilla dem. Men vi kommer inte be pedagogerna om support för att försvara hennes val.

Jag kör ostylade bilder här i bloggen som ni ser. Diskbänksrealism ska det vara. Hallrealism i detta fall.


fredag 2 november 2012

Inte min favorit direkt


Det här är en favoritbok hemma hos oss. Sönderläst som ni ser. Det är inte jag som har köpt den. Jag tycker inte om den. Men ändå tur att jag har barn som tycker själva, och gör som de vill.

Tycker ni jag ska förbarma mig över den och tejpa ihop? Nja, det får de nog göra själva.