tisdag 30 april 2013

Jag skiter i Valborg

Ha, jag sitter här hemma på Valborgskvällen och njuter av att inte stå ute och frysa framför en valborgsmässoeld. Jag brukar vilja åka och titta på en. Jag brukar få dåligt samvete när jag struntar i högtiderna -både för min egen skull och för att jag inte för vidare traditionen till barnen. Men jag är ju lite trött på den här våren som kör med falsk marknadsföring. Svinkallt lurendrejeri, till skillnad från februari som åtminstone inte lovar något annat. Och då har jag ändå vinterjackan (men inte dunjackan) på fortfarande.

Jag frågade stora barnen om de ville åka till 4H-gården här i närheten som har eld, kör, tal, kaniner och hela köret. De ville inte. Vi är trötta allihopa, så vi sitter hemma och tittar på Scooby Doo/slösurfar och äter överbliven kalasglass istället. Nöjd.

söndag 28 april 2013

April

Ja, det är sannerligen inte februari fortfarande. Den där känslan jag jobbade så mycket på, att känna in vintern, lugnet, kylan och mörkret och sträva efter att vila i vintern. Den har bytts mot aprilstressen. Födelesedagssäsongen, utvecklingssamtal, tussilago man missat och vitsippor man snart skymtar från balkongen. Och allt det där sociala som man vill boka in nu när det går att vara ute. Och så alla helgdagarna på det. Det är nästan så att jag saknar februari.

Idag har vi haft barnkalas, igen. Ett förra helgen och ett denna helgen. Man blir matt av kalas, men nu är det gjort. Äldste sonen konstaterade att vi hade haft ett typiskt mamma-kalas idag för lillasyster. Han förtydligade: Ett sånt där lätt och enkelt kalas, när man ringer runt till gästerna samma vecka som kalaset är, handlar maten kvällen innan och slänger ihop maten - i detta fallet pannkakor och glasspinne- på en höft. Och delegerade skattjakten till sönerna. Inte såhär alltså. Ja, jag tyckte ju inte att det var så "enkelt". Jag stekte pannkakor och plättar i säkert en timme, och städandet och röjandet tog flera (det är ju rätt trångt hos oss, så det krävs en del plockande för att gästerna ska få plats). Men jag förstår vad han menar. Jag vet inte om han gjorde någon värdering egentligen, men för min del så kan jag ibland sakna att få lägga tid och kraft på något, ett kalas t.ex., och inte alltid vara så rationell och sänka ambitionen. Planera och tänka ut, fixa och förbereda. Men de är inte läge just nu i mitt liv, så jag är faktiskt rätt stolt över att det blev något kalas överhuvudtaget. Och trevligt blev det också.

torsdag 25 april 2013

Jag vill vara med och leka

Ja, man kan ju undra om den här bloggen tappat greppet lite. Ett en vecka gammalt inlägg om stora godispåsar är ju inte jätteintressant att möta den som händelsevis klickat sig hit. Ni skulle bara veta vilka intressanta inlägg som skulle kunna bli skrivna här. Jag tänker på mycket intressant som händer i omvärlden, minsann. Intressanta artiklar i Mama om pojkrollen i skolan (så idag tvingade jag sonen att skriva en halv sida till i läxboken) och DN (könsperspektiv på klimatfrågan, och om varför det är "kvinnligt" att uppoffra sig). Men är inte riktigt i fas att skriva något intelligent om det. Men jag skulle så gärna vilja. Jag skulle vilja sitta på min kammare och "vara någon". Lägga ner energi och tid på att skriva, tänka, tycka och arbeta för något som jag brinner för, gärna tillsammans med andra förstås. Men jag orkar inte brinna just nu. Och jag har inte självförtroende nog att "vara någon" heller just nu, men det kommer kanske. Jag antar att den här känslan innebär att jag är på väg ut ur småbarnsbubblan i alla fall. Att jag tittar ut på världen och vill vara med och leka. Fast eftersom jag inte helt är ute ännu mäktar jag inte riktigt.


torsdag 18 april 2013

Löjligt

Idag var jag och handlade på Coop. Har ni prövat shop express? Det där när man scannar sina varor själv medan man handlar. Efter en stor tröskel prövade jag slutligen för någon månad sen, och det är precis min grej! Så himla skönt att slippa stå i kö och istället gå där och blippa. Men, det var inte det jag skulle säga. Dagens viktiga spaning är påsarna till lösgodis. De har gjort dem ännu större. Ja, påsarna har väl blivit större och större de senaste 25 åren, men de här är rent löjligt. Den ser ut att svälja 2 mjölkpaket utan problem. Och är ju helt omöjlig att hantera. Jag köpte ändå 150 g godis, men det täckte ju absolut inte ens botten. Påsen måste ju vägt ett halvt hekto bara den. Jag fattar att det är det som är meningen, att man tycker att man köper lite fast det är mycket. Men finns det inte någon gräns? Ska vi gå på de vanliga plastkassarna direkt?

Kan man starta någon slags motståndsrörelse? Var är närmaste godispåsebarrikad?

Ho ho, där nere!

tisdag 16 april 2013

Odisciplin

Igår satt jag upp till efter ett och jobbade. Det jag gjorde tog kanske en dryg timme effektiv tid, men jag hade så fruktansvärt svårt att skärpa till mig och fokusera. Istället tittade jag på antikrundan från Storbritannien och TV4-natt-nyheter. Min disciplin är nästan noll för närvarande, åtminstone på planet jobba-över-när-barnen-lagt-sig. Det är nästan omöjligt, det tar emot något så fruktansvärt. Min kropp liksom skriker "Slappa!", när barnen har lagt sig. Ja, även innan de lagt sig i och för sig, men när de somnat faller allt motstånd.

Jag har inte alls svårt att förstå folk som inte får ändan ur vagnen för nödvändiga saker. Som människorna i Lyxfällan, eller det där programmet där de inte städar sina hem. Man bygger liksom upp en gigantisk mur runt det där man borde göra. Det blir som ett minfält, man vågar inte ens gå nära. Undviker att tänka på det, och leker struts. Jag har några sådana där små issues själv. Jag vågar inte gå in på dem, men det har med administration att göra.

Är det disciplinen som saknas? Att tvinga sig att göra något man inte vill egentligen, men ändå borde? När jag får till vanor har jag inte så mycket problem med disciplin. Jag cyklar varje dag, jag tvingar mitt barn till simskolan på lördagmornar. Hm, vad gör jag mer som är disciplinerat? Jag vill gärna skylla på att jag är en sliten trebarnsmor, för det känns bekvämt, och dessutom stämmer det. Jag tänker: "Om jag bara fick mer tid för mig själv så skulle jag orka ta tag i ..... och ..... och ...... "

Och så kan kan fortsätta att skjuta upp ett tag till.

lördag 13 april 2013

Alldeles för lätta flygresor

Den här reklamen för billiga flygresor fick jag i min mailbox. Och det är verkligen billigt, bilden är lite suddig, men 1591 kr till London, 1556 kr till Milano, 1322 kr till Amsterdam. Det låter ju härligt, en liten uppiggande semester när allt känns trist.


Det som gör mig förbannad faktiskt, är att det är så oerhört lätt, smidigt och billigt att boka flygresor, och så oerhört krångligt och dyrt att boka tågresor ut i Europa. Jag vill helst inte flyga för ofta (av miljöskäl), även om det händer att jag gör det då och då. Tänk vad mysigt det hade varit att ta tåget ner genom Sverige, kanske byta till liggvagn i Köpenhamn och sen vakna i Milano eller Berlin eller något. Det skulle vara mysigt att göra med stora barnen, till och med. Även om det tar längre tid så blir ju själva resan en del av äventyret. Som en liten tågluff. Jag har kollat runt lite, och det är klart att det går. Man kan köpa interrailkort och boka tågresor i andra länder. Men går du in på SJ:s hemsida och försöker boka en resa till Berlin blir det stopp. Jag hittar ingen samordningssida, av det slag som det finns mängder av för flygresor. Där du kan göra en enkel sökning och det dyker upp massor av alternativ i olika prisklasser. Jag tror faktiskt att det skulle finnas en marknad för detta. Det måste bli lättare att leva miljövänligare.

Om det är någon som har bra tågbokartips som jag missat så skulle jag bli glad för det.


torsdag 11 april 2013

Om morgonstressen

Är ni morgontrötta? Och tidsoptimister? Ja, jag är det i alla fall. Jag brukar släpa mig upp runt sju på morgonen och har då en timme på mig innan skolbarnen ska vara i klassrummen och lillungen på förskolan. Det brukar sluta i kaos. När jag ligger i sängen tänker jag: Bara en liten stund till, det går, jag är effektiv sen. Eller så tänker jag: Jag skiter i att det inte kommer gå, jag måste få ligga kvar annars blir jag galen.

Det slutar i stressrace såklart. Omatchade kläder och obefintlig frisyr, och oftast inte så samarbetsvilliga barn. Men det tar inte så hårt på mig faktiskt. Hade det gjort det skulle jag nog gått upp tidigare. (Hur det tar på barnen är kanske en bättre fråga, egentligen.) Jag kickstartar lite av stressen, även om det såklart hade varit skönt med lugnare tempo också. Men. Igår hände det plötsligt. Jag var sen ur sängen, men sen gick det som smort. Jag var effektivare än någonsin, barnet jag skulle få iväg var snabb och vi blev klara i tid. Bara sådär. Sen gick resten av dagen åt skogen visserligen, men nu har jag bevis på att det faktiskt går.

onsdag 10 april 2013

Present

Vi har lite födelsedagar som närmar sig. Dottern önskar sig dockor, bland annat. Vi har redan ett gäng, men hon vill ha fler, gärna barbie-dockor. Inte min favorit direkt, men jag kör den pragmatiska linjen. Jag tog en webtur idag, i början fick hon sitta med. Hon gillade allt, såklart. Ska det vara Barbie-dockor så är det väl bra om de gör något, om de är aktiva tänker jag. Och inte bara är till för att pryda sig. Så denna blir det. Så himla cool cykel de kör omkring med. Plus i kanten att stora dockan inte är blond, jag blir tokig på att majoriteten av alla dockor är platinablonda och ljushyade. Min unge är ju visserligen värsta lintotten, men hennes kompisar är ju i alla varianter.

Skipper med syster på cykeltur. Källa.
Ja, så tänker jag. Och så gör dottern som hon vill ändå med sina leksaker. Pryder dem med glitter och smycken och prinsessklänningar. Och fäktas och pangar och hoppar och dyker. Men en himla cool dockcykel får hon i alla fall.

måndag 8 april 2013

Hur ska man veta?

När barnen är små är det ganska lätt att veta vad som är rätt och fel. Nej, du får inte smaka på toaborsten. Ja, du får bygga med klossarna. Nej, du får inte slå din bror. Ja, du får ta ett äpple. Nja, sen trean kom och började strunta blankt i om man säger ja eller nej, så är det lite svårare. Eftersom man måste vara beredd att stå för sitt nej även om det innebär att man måste resa sig ur soffan och hindra den skrikande ungen. Så jag har börjat gallra lite mer i min nej. Men ändå, jag har någon slags intuitiv känsla för vad jag ska svara, och ofta en bra motivering ("Ta inte en ny tröja, jag vill inte tvätta så mycket! Eller ok, jag tycker inte om att du har bytt tröja igen, för det blir så mycket tvätt...").

Men hur ska man veta med de större barnen? När är det rätt att tvinga ut ungen när hen bara vill ligga i soffan och titta på tv eller läsa? När ska de få börja med facebook? Ska de få börja med facebook alls? Ha egen mobil? Dator? Läsa vuxenböcker de inte förstår? När är det rätt läge att stärka barnets självkänsla genom att låta henom odla sin särart? Och när är det rätt läge att pusha och utmana för att man faktiskt har nytta av lite blandade färdigheter i livet? Facit, någon?

söndag 7 april 2013

Drömmer

Ibland drömmer jag om att bli författare eller skribent. Inte så mycket för att få skriva, som för att själva livsstilen verkar så härlig sådär på avstånd. Sitta hemma och jobba, göra sig en stor kopp te, svepa in sig i en pläd och skriva om det man gillar hela dagen. Ingen morgonstress, ingen debitering, inga krångliga projekt, inte behöva vara social. Bara få vara excentrisk där bakom datorn.

Jag är självklart medveten om att det här är en totalt falsk drömbild av författandet. Hej prestationsångest, liksom. Och vilken ångest att försöka skriva så att folk gillar det man gör i dagens brus. Sen är ju den där livsstilen inte mycket kompatibel med min personlighet heller. Jag blir låg och osäker om jag inte tvingas träffa folk och utmanas. Dessutom hade jag inte suttit där och druckit te, jag hade knaprat nötter, choklad, gelégodis och kex. Och läst bloggar.

Men drömmen om att få vara excentrisk, den när jag. Att få strunta i vad alla andra tycker och odla sin egenart. Jag vet inte ens vad jag har för egenart? Tankspridd, pratig och grubblande? Jag tror att det är någon slags reaktion mot allt det här marknadsorienterade. Både i mitt jobb och i hela samhället. Snygg, framåt, säljande. Efterfrågan. Det gäller att hitta en balans mellan det utåtriktade och det inåtriktade.


lördag 6 april 2013

Inte idag heller

Nej, det går inte, jag hinner inte. Tankar som skulle vilja bli blogginlägg föds, men försvinner innan jag har hunnit tänka klart. Och tiden framför datorn i lugn och ro är kort och trött. Imorgon kanske.

Gå istället till Nina Åkestams blogg, hon är briljant. Det här är riktigt intressant t.ex.

onsdag 3 april 2013

Varm vår

Jag fullföljer mitt vårlöfte. Idag tog jag en cykeltur med barnen på eftermiddagen, 8 grader plus och soligt. Riktig vårkänsla, och varmt och skönt tack vare att jag hade min varma dunjacka på mig. Om jag hade bytt till tunnare jacka hade jag säkert frusit. Åh, vad jag är smart.

Om det här hade varit en sådan blogg där man visar bilder på sina barn hade ni fått se ett foto på tre barn som allihop såg helt arga och samtidigt sömniga ut. Sol i ögonen gör sig bättre i verkligheten.

måndag 1 april 2013

Poänglös klagosång

Min hjärna funkar inte. Jag förlägger skiftnycklar, ballonger, cerat och sockar. Glömmer vad jag tänker på och varför, lyssnar inte på barnen, orkar inte ta undan/hänga upp/plocka ned/lägga tillbaka, och tänker trögt. Ikväll hällde jag kokande vatten på min hand, jag hade liksom glömt vad jag skulle göra med det (desinficera en tandborste) medan jag pratade och bara hällde på från vattenkokaren. Det är inte kul alls, och jag känner mig inte alls i skick att jobba imorgon. Den här veckan skulle blivit en utan-barn-vecka med sällsynt återhämtning. Istället blev det en sjukhelg och en pusselvecka med barnbesvikelser. Kanske med barnledigheter mot slutet, om vi har tur. Det är en skitsak i det stora hela, men för mig just nu är det hårt. Jag skäms lite för att jag inte lyckas hålla i det relativa. Det är ju ingen katastrof egentligen. Och jag har gjort en trevlig liten cykeltur idag, och välbehövligt trixat med barncyklar (därav skiftnyckeln...). Men ikväll är jag subjektiv. Och jag har inte ens någon slutkläm att komma med.

För vems skull?

Om man är en slarver som inte orkar ta ner julsaker, städar för sällan, eller går runt med hål i sin kofta ska man inte ha dåligt samvete för sin omgivnings skull. Det kan ju vara jobbigt för en själv visserligen. Men jag blir bara lättad när jag träffar på andra slappa. I förrgår upptäckte jag torra granbarr i hissen och blev jätteglad! Någon som är senare än jag med att ta ut julgranen, fantastiskt! Så, frågan är om jag ska glädja grannarna med att låta balkongbelysningen (som absolut bestämt är vinterbelysning och inte jul- dito) sitta kvar lite till? Den står sig så snyggt mot påskriset.