lördag 29 september 2012

Men man måste ju inte begränsa sig

Hej kompis, välkommen hit!

Den passar perfekt! Men synd att du har så svårt att sitta ned ordentligt.

torsdag 27 september 2012

Fail

Min mage har kajkat ur helt, men allt jag är sugen på är smågodis, snacks och saftiga drinkar. Inte grönsaker långsamt kokta i buljong.


onsdag 26 september 2012

Att stödja det man ogillar

Ah, ibland suger det när ens ideal krockar med verkligheten.

Jag har ju tidigare ondgjort mig över Lego Friends. Legos nya storsatsning som vänder sig till flickor - till skillnad från allt vanligt lego, vad det verkar. Nu har jag tittat på förpackningarna, och det jag allra mest vänder mig emot är två saker:

- De är inte så konstruktionsinriktade. Legot verkar mest vara till för att leka med, och ger inte så mycket utrymme för kreativt byggande (inte så många bitar att bygga med).
- Det är så segregerande. Här är flicklegot (en "linje") och här är pojklegot (15 "linjer": Lego City, Monster Hunters, Ninjago, Star Wars etc.). Och i flicklegot är det inga pojkar alls med (förutom en pappa i en av de största förpackningarna). Lego friends riktar sig verkligen inte till pojkar. I övrigt lego är allt väldigt vålds-centrerat. Några få flickfigurer finns med.
- Flera av förpackningarna har tema som skönhetssalong, cup cakes, musikscen etc. De målar upp en Hollywood-romantisk mini-tonårsvärld som inte känns det helt kul.

Ja det var visst tre saker, det får ni stå ut med. Men nu till saken, vari ligger krocken? Jo, en av sönerna är intresserad av Lego Friends. Där finns fräcka rosa sportbilar, experimentlab, ett piano, en trädkoja. Ja, jag förstår dem. Det verkar roligt. Och hade min dotter varit äldre hade hon nog gillat det också. Men jag har ingen lust att stödja dem. Samtidigt så skulle mina legoälskande söners legolekar må bra av lite annan input än lasersvärd och monster. Så nu blir jag pragmatisk mamma och införskaffar Lego Friends i födelsedagspresent. Suck. Men jag ska i alla fall maila Lego och säga vad jag tycker, på ett konstruktivt sätt förstås, jag är ju väluppfostrad. Om de bara hade låtit några av vännerna i Lego Friends vara pojkar? Och lagt in några lite mer utmanande konstruktioner för teknik-glada flickor? Som det är nu så är ju budskapet övertydligt: Pojke -det här är egentligen flicklego. Du ska egentligen inte gilla det här. Och det är inte alla barn som kan gå emot det budskapet.

lördag 22 september 2012

Fel dag

Två vissna föräldrar och ambitionerna ligger nere idag. Barnen har vilda västern med godis, egna skafferiräder, TV-spel och barnprogram hela dagen. Imorgon nya tag. Kanske. Det är lite härligt att frossa i dekadensen.

fredag 21 september 2012

Högsta önskan

"Vad skulle du önska om du fick en önskning?" är standardfrågan hemma hos oss. Rätt svar är "Flera önskningar." Men ibland finns det regler som förbjuder det svaret. Ikväll var önskningarna begränsade till tre. Barnen enades om:

1. Fred på jorden
2. Ingen miljöförstöring
3. En dörr till Pokémonvärlden


onsdag 19 september 2012

Dagens post på köksgolvet

Jag är inte så mycket för att hänga ut och håna. Absolut inte i verkliga livet, men inte heller på nätet även om det ibland kan vara befogat när det gäller dåliga reklamkampanjer, könsdiskriminerande barnkläder och annat trams. I det här inlägget tänkte jag istället försöka diskutera lite: Idag kom barnen in till mig med det här reklamkortet. "Titta mamma, vad fånigt!"


Ja, vad är det man har chansen att göra? Jo, prova på dans utan tjejer, får man veta om man vänder på kortet. Klassisk balett och modern dans. Jag förstår ju vad de försöker göra. Det är väl inte så lätt att locka killar till något så "mjukt och feminint" och därmed lågstatus i pojkgänget, som balett, så de försöker ta hjälp av en cool kille och lite hederlig könssegregering. Och ska man locka killar underlättar det säkert att de slipper träna med tjejer som kanske övat framför spegeln sen de var fem år.

Men mina barn tyckte att det var själva uppdelningen som var fånig. "Varför ska man pröva balett utan tjejer? Det spelar väl ingen roll?" Och vad gör killen i chinos och sneakers där? Jag tror mer på starka förebilder. Varför inte locka med kärnvärdet istället? En manlig, gärna yngre, dansare i ett maffigt hopp? Jag får börja jobba på reklambyrå snart, känner jag.

tisdag 18 september 2012

De perfekta skorna

Ni vet den där sko-utmaningen jag försökte mig på härom veckan? Det slutade med de här skorna.

Inte så roliga uppifrån.

 Bättre från sidan. Och i hörnet ser ni vår halltapet i sjögräs från -58 (jag älskar den).
De klarade nästan alla kraven, förutom att de inte är särskilt miljövänliga och heller inte så jobb-snofsiga. Men det är ändå ganska bra jobbat med tanke på den långa kravlistan. Jag hade dessutom ett par andra gamla finskor på den viktiga jobbgrejen (som för övrigt gick bra, tack för att du undrar!).  Men problemet med ett par kängor som är lagom höga, lagom stadiga, lagom fina, lagom dyra, bekväma, lagom varma och passar till både kjol och byxor är att... de är så tråkiga! Usch vad tråkiga de är. Precis min stil alltså, antar jag. Men jag gillade de gamla bättre.

måndag 17 september 2012

Röjarjaget

Helgen som gick var jag arg. Och trött. Ibland leder tröttheten till att jag degar ihop i sängen, vilket ingen i familjen brukar lida särskilt mycket av. Men den här helgen var jag trött och full av adrenalin, så mitt röjarjag kom fram.  Eller ska jag kanske säga rövarjag.

Till saken hör att jag faktiskt röjt och städat ganska mycket den sista tiden, för att vara hemma hos oss i alla fall. Med fem personer på 80 kvadratmeter finns det ett outsinligt behov av röj, och hallgarderoben går fortfarande knappt att stänga med fyra kassar med kläder/skor/pryttlar som antingen ska upp på vinden eller till Myrorna (det var ett halvår sen jag sorterade ut de där kassarna...). Problemet är väl att det mest är en person som röjer, men fem personer som stökar ner (ja ja, den andre vuxna i familjen städar också, men röjer inte). Därav arg mamma. Jag inser att jag domderade ganska mycket, och när jag väl kommer igång sänks plötsligt min tröskel för stök. En tröskel som i vanliga fall ligger på en så behändigt hög nivå att jag med nöje kan sitta och äta godis framför datorn omringad av gamla äppelskrutt, dammråttor, serietidningar, legobitar och tvätt som torkade för en vecka sedan. Nu låg tröskeln istället bara någon centimeter över den repiga parketten och varje flyttad bok eller nedriven kudde bannades högljutt. Och så är man borta några timmar och sen är kaoset ett faktum igen. Grr.

Men idag är ordningen återställd. Det vill säga oordningen är återställd. Jag låg och tittade på TV på golvet i barnrummet istället för att plocka in disken och lät de utmattade barnen slöa i soffan framför TV:n istället för att göra läxor, leka kreativa lekar eller vara ute i den friska luften. Jag säger inte att jag inte hade anledning att vara arg igår. Men det är nog skönt för alla att jag inte är så ordentlig alla dagar.

Slappar. Men kolla, värsta intellektuella tidningen...

söndag 16 september 2012

Om man förväntar sig kaos blir man rörd över röra

Jag har blivit mer lättrörd på senare år. Tidigare var jag helt oförstående inför snyftande vid skolavslutningar eller romantiska filmer, trots att jag begåvats med en irriterande bra inlevelseförmåga. Det har väl att göra med barnen, som allt annat antar jag.  Det är inte så mycket skolavslutningar och söta sovande barn som rör mig, utan mer udda situationer. Exempel:
  • Sönerna sjunger i kör med i Sara Vargas Spring för livet. Minns ni den? Melodifestivalen 2011, den går fortfarande i vår bilstereo och är en av barnens favoriter. Den kommer nog inte bli några hustrumisshandlare i alla fall, tänker jag. Och det väl ett ganska lågt mammakrav.
  • Jag såg nya Pixar-filmen Modig med äldsta barnet. Man är ju van vid de sedvanliga förminskande kvinnliga porträtten i barnfilmer så en film där hjältinnan rider vild i skogen och skjuter pilbåge i värsta Robin Hood-stil utan att hon behöver vara sexig à la Modesty Blaize är rena uppvaknandet.  Jag blev nästan tårögd. Shit, varför är det inte såhär jämt?
  • Första dagen i ettan med den nya fröken, som jag känner sen äldsta ungen. Den grymt röriga förskoleklassen har förvandlats och sitter som ljus under hennes fasta hand. Jag vet ju att hon kan utföra underverk, men det är magiskt att se. Det sorgliga är ju bara att hon inte ska vara kvar. (Men jag har skäl att tro att det kommer bli ok sen också.)
Förutom att jag har närmre till känslorna nuförtiden är väl den röda tråden att jag har låga förväntningar...  och så är det nog rätt ofta. Jag kan bli glad i magen över att mitt barn inte blir retad p.g.a. lite ovanlig klädsel, över att ettagluttaren faktiskt lärt sig läsa lite grann, eller över att parallellklassen på ett föräldramöte tog upp (bristen på) genusfrågan på fritids (lätt chockad också, det är alltså inte bara jag...). Frågan är om det är bra eller dåligt. När man går runt med låga förväntningar blir man ju glad oftare. Men man ställer kanske inte så mycket krav heller. Nej, jag ställer inte så mycket krav på min omvärld. Nu passar inte exemplet med sönerna och Sara Vargas in längre. Jag tror inte på riktigt att de skulle bli hustrumisshandlare förstås, och på min familj ställer jag ganska stora krav. Men i övrigt är jag lite för passlig, lite för rädd för att vara obekväm.


torsdag 13 september 2012

Sommar i öronen och asfalt under benen

Idag var det veckans springa-hem-från-jobbet-dag. Jag hade ganska mycket adrenalin i kroppen, så det var perfekt springläge. På med Henriks Dorsins sommarprogram i öronen och i med den låga jogg-växeln. Härligt! Bra lyssning och när jag lufsade förbi den långa bilkön kände jag bara: Ha, loosers! Där sitter ni fast och stressar upp er (de kanske också lyssnade på pod-radio...) och puttrar fossila bränslen (de kanske körde miljöbilar...) medan jag tar mig hem på mina egna ben! (De hade kanske flera mil hem...) Jag är kungen! Jag har makten! Jag äger, som mina barn skulle ha uttryckt det. Jag var till och med tvungen att plocka upp telefonen och fota ögonblicket... jag börjar bli en riktig bloggare. Sen körde Henrik Dorsin lite dragspelsmusik och jag fick springa i takt. Så, jag verkar ha uppnått den där frälsningskänslan som jag förut roat noterade hos andra nykläckta löpare.


Programmet var mycket bra, jag kan rekommendera det. Hittills har jag avverkat Klara Zimmergren, Martina Haag och Lotta Lundgren. Mycket lyssningsvärda allihopa, med Klara som ett absolut måste. Det som var coolast med Dorsin är det jobb han måste lagt ner på programmet. Förutom ett välskrivet manus framförde han alla låtar själv, och de verkade åtminstone vara specialskrivna flera av dem. Jag är så imponerad av människor som satsar helhjärtat. De är ju de som kommer någon vart. Själv gitter jag liksom inte... jag har varken tålamodet eller energin. Men det behövs väl såna också, vad jobbigt om världen vore full av starka helsatsande personligheter som vill synas, höras och roa hela tiden. Vi som lufsar på över bron hem från jobbet har också vår plats.

söndag 9 september 2012

Utmaning

Jag har lite prestationsångest inför en jobbgrej just nu. Jag behöver ge ett seriöst och säkert intryck, och jag inbillar mig att det hjälper med kläderna, typ kavaj och snygga skor. Jag är inte så lång, och ibland känns klackar som en bra pondushöjare. Så att jag kommer i jämnhöjd med folk, det är svårare att hävda sin vikt när folk bokstavligt talat ser ner på en. Men detta förutsätter då att jag kan gå i klackarna. Vinglande ger inga pluspoäng... Funderar på att ge mig ut på sko-jakt. Problemet är att det där skorna jag behöver köpa ska fylla alla syften: Stadiga, passa till kjol, passa till byxor, lagom klack, lagom trendiga, inte för dyra, passa på kundbesök, inte för feminina (jag har alltid gillat herrskor, men funkar inte så bra när man har storlek 37 och vill ha klack). Och så gärna lite miljöanpassade också. Sen ska helst hela införskaffandet vara avklarat på en timme.

Om kommentarer, kommunikation och bloggar

När jag började min internetkarriär var jag tyst, helt tyst. När jag väntade  barn följde jag forum med andra blivande mammor som väntade barn i samma månad. Jag läste ofta, och följde de andra kvinnorna som skrev i forumen, men jag gav mig aldrig till känna. Ibland går jag in i de gamla forumen och känner igen några av de signaturer som jag följt genom åren. Men de vet inte om att jag finns

Sen kom bloggarna och jag började läsa. När man följer en blogg så får man ju en bild av personen. Detaljer och formuleringar fastnar. Jag går runt och känner till en massa om personer som inte känner mig. Ja, det är ju likadant med kända personer generellt. Vi läser om dem i tidningen, och om de själva skriver så läser vi och funderar över det de skriver. Men när det gäller bloggar så finns ju den där möjligheten till interaktion. Du har möjlighet att skriva något själv, som blir en del av bloggen. Jag började kommentera lite smått. Och någon gång fick jag svar, vilken kick! Jag läste en blogg som hette Radhusmamman, som är nedlagd numera, och vi var i samma familjefas. Barn i samma åldrar. Eller, jag var lite före henne, så jag kunde ge lite tips och råd, som hon gillade. Då var det ju roligt att kommentera. Däremot i stora bloggar, med massor av kommentarer. Då känner jag mig onödig. Om man försvinner i mängden, till vilken nytta är då kommunikationen? Det är därför det är så viktigt att svara på de kommentarerna man får på en blogg tycker jag. Ja, för storbloggarna är det ju omöjligt. Men då får kommentatorsfältet också en annan karaktär, kommentarerna blir inte riktade till skribenten, utan mer till de andra läsarna. Det är kanske därför det ofta blir taskiga kommentarer.

Just kommunikationen var en av anledningarna till att jag började blogga själv. Att skapa ett internet-alias som är jag, och som jag använder om jag kommenterar på någon annans blogg. Något som visar vem jag är, utan att jag behöver visa vem jag är. Om ni fattar... Eftersom jag är lite blyg av mig kan jag inte skriva en personlig blogg under eget namn. Och en blogg som inte är personlig är ointressant, om den inte har någon annan specialnisch förstås. Den andra anledningen till att börja blogga är lusten till att få skriva fritt. Att få träna sig på att formulera sina tankar, utan några professionella krav. Det är faktiskt ganska roligt. Om du inte redan gör det, pröva!

 

fredag 7 september 2012

Hår

Jag blir rent ut sagt provocerad av min frisyr just nu. Jag har alltid haft tunt hår, och just nu var det väldigt länge sen jag klippte mig (kanske i höstas, kanske efter jul?). Men det är bara en dålig ursäkt. Jag får inte till frisörtider, varken för mig själv eller barnen. Men medan de ser ut som vildvuxna afganhundar hela högen så ser jag ut som en långhårig kokosnöt i skallen. Det är faktiskt inte ok med så här tunt och stripigt hår, oavsett orsak. Och jag varken färgar, bleker, fönar, permanentar eller något annat som sliter. Det går inte att ha det utsläppt på jobbet. Och när jag flätar det blir hela flätan lika tjock som mitt pekfinger. När jag sätter det i en liten knut i nacken (typ viker det dubbelt), blir knuten lika stor en körsbärstomat. Hur är det möjligt? Man blir ju förbannad. Och ingen kan jag ställa till svars heller.

onsdag 5 september 2012

Tempo

Idag har jag prövat på livet som en modern trebarnsmamma av idag med många järn i elden. Först jobb, sen bussen till cykelverkstaden, sen cykeln till dagis, sen cykeln till skolan, sen en liten paus i lekparken, sen hem, mycket snabb middag till mellanbarnet (färdig pyttipanna i mikron), sen iväg i racerfart med mellanbarnet och minsta barnet i vagnen till AKTIVITETEN. Sånt som vi har försökt akta oss för innan. Sen hem, äta lite mat själv, sen iväg och hämta mellanungen på AKTIVITETEN, sen hem igen, röja kök, läsa läxa, lägga barn, fixa jympapåse. Och nu borde jag verkligen stryka kläder inför morgondagens viktiga jobbgrej, men här går min gräns. Nu är det bloggpaus och slösurf. Klädracet får jag ta imorgon. Om ni tycker att det här inlägget saknar ett par punkter och pauser, så är det med mening. Jäklar vilket tempo jag haft. Jag är faktiskt inte riktigt van vid det, tre barn till trots.

Egentligen har det varit ganska trevligt. Solen sken och det är gångavstånd både till skola och AKTIVITETEN. Jag hann dessutom snika till mig lite kompis-grann-prat emellan. Och en nöjd mellanunge fick jag, som klarade sig helt själv utan storebror. Men nästa vecka får jag nog ändra lite på planeringen. Kanske kan jag springa en runda eller handla mat mellan lämning och hämtning. Eller kanske kan storebror gå med mellanungen till AKTIVITETEN. Snart kan han kanske gå själv till och med. Vi får se, jag kanske vänjer mig. Men man får vara lite lat, va?

tisdag 4 september 2012

Trasiga däck och trasiga tankar

Jag har punktering på cykeln igen. Jag har för länge sedan givit upp idén att laga punktering själv, eftersom det är så skitjobbigt. Först tar det två veckor innan jag uppbådat kraften. Sen tar det en timme att få av hjulet, en halvtimme att hitta och laga hålet, en timme att sätta på hjulet och försöka ställa in växlarna. Sen tar det en vecka innan jag ändå får lämna in cykeln på verkstan för att justera växlarna, som är stört omöjliga att få till utan en sån där upphängningsanordning som de har på cykelverkstan. Summa flera hundra kronor på kollektivtrafikkort och extra växeljustering.

Tyvärr har jag problem bara att få cykeln inlämnad. När jag går till jobbet har de inte öppnat, och när jag hunnit hem, fixat mat och hinner gå iväg med cykeln har de hunnit stänga. Fast idag fick jag till det, jag lyckades lämna in den innan de öppnat.

Det här blogginlägget känns faktiskt hyfsat ointressant. Men det är också cykelpunkteringens fel. Utan min dagliga cykeltur får jag ingen ordning på mina tankar. De intressanta reflektionerna kommer när jag cyklar. Ja, intressanta och intressanta. Men de tankarna som jag hinner tänka klart i alla fall.  På bussen finns det för mycket att titta på, och i värsta fall läser jag t.o.m. Metro. Av det blir det inga hela tankar.