Om morgonstressen

Är ni morgontrötta? Och tidsoptimister? Ja, jag är det i alla fall. Jag brukar släpa mig upp runt sju på morgonen och har då en timme på mig innan skolbarnen ska vara i klassrummen och lillungen på förskolan. Det brukar sluta i kaos. När jag ligger i sängen tänker jag: Bara en liten stund till, det går, jag är effektiv sen. Eller så tänker jag: Jag skiter i att det inte kommer gå, jag måste få ligga kvar annars blir jag galen.

Det slutar i stressrace såklart. Omatchade kläder och obefintlig frisyr, och oftast inte så samarbetsvilliga barn. Men det tar inte så hårt på mig faktiskt. Hade det gjort det skulle jag nog gått upp tidigare. (Hur det tar på barnen är kanske en bättre fråga, egentligen.) Jag kickstartar lite av stressen, även om det såklart hade varit skönt med lugnare tempo också. Men. Igår hände det plötsligt. Jag var sen ur sängen, men sen gick det som smort. Jag var effektivare än någonsin, barnet jag skulle få iväg var snabb och vi blev klara i tid. Bara sådär. Sen gick resten av dagen åt skogen visserligen, men nu har jag bevis på att det faktiskt går.

Barnen och tiden

Hm. Varför är barn så långsamma? Hur kan det ta 20 minuter att gå hem med alla barn från lekparken (typ 400m)? Nästan 15 minuter för en unge att gå själv till hållplatsen (också typ 400 m)? 20 minuter att gå och lägga sig? 10 minuter att klä på sig ytterkläderna (för en stor unge, den lilla kan ta en halvtimme på fel humör)? Den stressade, rationella mamman som alltid är 3 minuter sen vart hon än ska och knyter skorna på bussen och packar väskan i hissen räknar liksom inte in den här zombietiden. "-Prata inte med din bror, han ska byta om!" Och så står ungen där i hallen när jag har gormat i 10 minuter och blicken liksom fastnar på TV:n i vardagsrummet, i Kalle Anka-tidningen som ligger slängd på golvet, på reklambladet på byrån. Och han knäpper sin fleece ordentligt, sätter sig ner på golvet och drar på skorna - är de inte lite blöta?- och rotar runt efter bästa vantarna.

Jag vet, det är mig det är fel på. Det är de som är de sunda. Hoppas att de fortsätter att vara immuna mot mitt jäkt.

Inför

En dryg vecka kvar till julafton och alla i familjen är eller har just varit sjuka. Nu skulle man bara vilja sätta allihopa i karantän en vecka så att inga nya baciller dyker på oss. Man skulle ha jullov en vecka innan jul också så att man kunde pyssla, fixa julklappar, vila upp sig och hålla sig borta från alla andra. Det vore perfekt. Förra julen lyckades vi hålla barnen friska, men jag fick själv spendera några timmar på närakuten med urinvägsinfektion - sånt jag får när jag är sliten.

Så, hur går det med er julstress? Min är någorlunda under kontroll. Stressen alltså, inte allt som "ska" hinnas med. Men det är känslan som är det viktiga, det är måttet på hur bra jag lyckas prioritera det som är viktigt. Julklappsorganisationen har tagit mest kraft, alltså att förmedla önskelistor till släkt som vill ge barnen julklappar. Legoskepp från den, bok från den, playmobil från den, legohus från den. Tre barn som alla har kommit över "hen blir glad över lite prassligt julklappspapper". Ibland agera ombud, ibland bara maila listor. Puh. Och den där känslan av äckligt materiellt överflöd lämnar mig inte. I helgen vill jag bara baka pepparkakor och sova. Vi får se hur det går.

Semester

Jag ska gå på semester om en vecka, men jag är inte så sugen faktiskt. Det kommer väl bli en del jobb på distans eftersom jag ska ha så lång semester, men det är inte därför.

Jag är inte färdig med vårterminen, och jag tycker om den här försommarfasen när vardagen fortfarande är kvar, men vädret och naturen är vacker. Det är visserligen ganska kallt för att vara försommar, men det är ju ändå rätt skönt ute jämfört med mars.

Och trots att jag är rätt sliten så klamrar jag mig lite desperat fast vid vardagen. Jag vet inte riktigt varför, faktiskt. Kanske för att vardagen är uppstyrd och lite trygg medan semestern kräver att jag engagerar mig och hittar på något. Ja, eller kräver och kräver. Men jag mår inte så bra av att slappa mer än några dagar, sen blir jag helt seg och nedstämd. Särskilt när jag varit stressad innan. Och semestern har en annan sorts krav och en annan sorts konflikter. Jag trivs bra här med mina gamla vanliga krav och konflikter.

I wish! Eller två inlägg till priset av ett

Ibland hittar jag inte rätt uttryck på svenska, och det är bara den engelska versionen som ringer i öronen. Lite lätt patetisk, känner jag mig då. Som att jag tror att jag är så internationell eller som att jag bara satt och kollade amerikanska serier kvällarna i ända. Men ibland finns det ingen riktigt bra översättning, alternativt så konsumerar jag för lite populärkultur på svenska. Så, med detta sagt, håll till godo:

Nästan allt i livet är relativt, är en lärdom jag vunnit med åren. Problemet med den insikten är att det är svårt att tillåta sig till att tycka att vardagslivet är jobbigt. För det är ju bara jobbigt jämfört med hur jag brukade ha det/eller hur samhället ser på det. Inte jobbigt på riktigt. För det finns ju de som har jobbigt på riktigt. Sådana här konversationer har jag i min hjärna ibland:

- Åh, jag har ingen tid för mig själv, det är så jobbigt. Bara en liten stulen stund framför datorn innan jag går och lägger mig.
- En liten stund varje kväll! I wish! Egentid kan ju den dubbelarbetande ensamstående småbarnsmamman/statarna i fattig-Sverige/bomullsodlarna i Asien se sig i månen efter! Och de klagar minsann inte! (Vad jag vet...) För att inte tala om alla som är ofrivilligt barnlösa, och här har du mage att sitta där med tre fantastiska ungar och beklaga dig...

- Jag är så trött, jag får inte sova på nätterna pga. barn/sjuka barn/oroliga barn/stress.
- Sova på nätterna! I wish! Det finns minsann de som aldrig sover mer än 5 timmar per natt. Tänk bara på textilfabrikarbetarna i Kina/de med långtidssjuka barn/statarna i fattig-Sverige. De kunde bara drömma om att få sova så mycket som du!

- Åh, det är så stressigt på jobbet! Hur ska jag hinna, jag vill inte jobba övertid. Jag behöver semester!
- Stressigt på jobbet! I wish! Tänk på de som inte har något jobb. Och du har dessutom ett jobb du gillar! Och stressigt, tjena, tänk på alla de med verkligt stressiga jobb! Bilfabriksarbetarna i Kina/underklassen i USA med fyra jobb/statarna i fattig-Sverige etc...

Men, vad tjänar det till att tänka såhär? Nada nada. Statarna i fattig-Sverig skulle, om de flyttades hit i tidsmaskin, antagligen vänja sig vid vårt lyxliv och börja klaga över småsaker. Det är ju så vi funkar. Och man orkar ju inte alltid lyfta ögonen ur träsket och skåda allt man har, inte jämt! Ibland vill jag bara ge mitt besservisser-jag en stor käftsmäll, med sitt löjliga "I wish!".

Så, vad skulle alternativet till "I wish" vara? Det bästa jag kan komma på är typ "Om det vore så väl". Det funkar väl? Ja, eller problemet är ju att det funkar inte alls, eftersom det är tokfel stilistiskt. Inte coolt alls. Kan ni tänka er Ross i Vänner i någon av sina bittraste scener i självömkan fräsa "Om det vore så väl!". Nej, precis.

Så många alternativ

Det här är vad som slåss om min uppmärksamhet ikväll:
- Avkoppling i form av slösurfing, jag har jobbat hårt idag.
- Förbereda morgondagens viktiga jobbmöte.
- Sova tidigt (gårdagsnatten spenderades i samma säng som febersjuk liten unge.)
- Mer bloggande, jag är lite skrivsugen ikväll faktiskt.
- Stryka kläder till morgondagen.
- Inventera kylskåpet i jakt på en chokladbit eller lite ost. Goda utsikter finns också för cashewnötter.
- En stund i sängen med en bra bok eller kanske dagens tidning.

Dessvärre är klockan snart kvart i tio och jag måste verkligen lägga åtminstone en kvart på jobbet. Men om jag bara kollar in Underbaraclara, Bloggkommentatorerna, Fotbollsfrun och en snabb blick på Twitter? Och lite nötter? Snälla?

Vuxentrots

Åh, borde jobba lite nu på söndagkvällen för att hinna med morgondagens måsten. Men det tar emot något så fruktansvärt. Så istället för att sätta igång och får det gjort så att jag kan lägga mig sitter jag och surfar runt och skjuter på det. Känner mig trotsig, jag vill inte jobba över, vill inte, vill inte. Men eftersom jag inte är 3 år så går det ju bara ut över mig själv. Synd.

Jobbstress

Bävar aningens inför morgondagen, jag har massor att göra på jobbet. Ett projekt ska bli färdigt imorgon, och kommentarerna som ska rättas ligger nog i min Inbox och väntar på mig. Men eftersom jag inte orkar jobba med det inatt, så är det lika bra att jag inte kollar efter. Tyvärr måste jag också skjuta allt annat viktigt jobb framför mig, så att det sedan kommer bli lika akut som detta. Inte bra, för jag orkar inte stressa på jobbet just nu. Nix. Finns ingen stressmarginal alls.

Så det måste helt enkelt lösa sig på endera sättet i alla fall. Vilket är en bra insikt i sig, som jag vunnit med åren. När man inte orkar slå mer knutar på sig själv, så får man helt enkelt låta bli. Ofta överlever man ju ändå. Önskar att jag haft den här insikten för 5 år sen, men vissa erfarenheter måste man helt enkelt erfara.