tisdag 30 juli 2013

Vän av oordning

Det är i alla fall härligt att det inte bara är jag som går på stan med min fyraåring mellan fem och kvart i åtta på kvällen. Vilken tur att jag är en så god mor att jag köper lite pommes frites till henne så att hon inte ska vara så hungrig i väntan på kvällsmaten hemma. På bussen hem var vi tre barnvagnar. Grabben i vagnen bredvid åt hamburgare medan han klättrade i vagnen för att nå fönstret.

Det sägs att barn mår bra av fasta rutiner. I mitt fall är det tur att mina barn är släkt med mig, och inte har fått alltför mycket av andra släktingars rutinbehov i generna. För om jag inte fick rucka på det fasta och göra saker i sista minuten, då skulle så väldigt mycket  förbli ogjort. Men mysigt hade vi.

Veckans bästa, pojkar emellan

- Ha, ha! Du ser ut som en tjej!
- Ska jag ta det som en komplimang, eller!?

söndag 28 juli 2013

Stan

Vi tar en paus från semestrandet hemma i höghuset. Vad trångt det är! Vad stökigt! Vad mycket saker! Och vad fult vårat köksbord är. Men vad skönt det är att vara hemma hos sig själv. Jag gick en sväng till mataffären (och glömde en massa saker kvar på rullbandet... i vanliga fall skyller jag på stress, nu får jag skylla på semesterhuvud) och det märks så väl att det är högsommar. Det är någonting med folket, som att alla barnfamiljssvenssons är borta. Vi åker iväg på våra svenssonssemestrar och kvar i kvarteret är de gamla, de unga, de som inte har råd att åka någonstans, och så några till. Förskolan är öde, lekparken är öde, skolan är tom, träden är gröna men gräset skiftar i högsommargult. Det är liksom inte meningen att vi ska vara här nu, det är nästan som att kvarteret är lite förläget över dotterns glada skuttande. Jag tror att det redan om en vecka är annorlunda. Då börjar vardagen krypa lite lite närmare. Turisterna är kvar i stan, men de som tog tidig semester börjar sakta fylla på morgonbussarna. Men då är jag långt borta.

måndag 22 juli 2013

Klänningarna, komplimangerna och feministisk teori

Gah! Här på landet finns en massa gamla klänningar jag hade som liten. Fruktansvärt söta "madickenklänningar" som förvandlar min minsta vildunge till en liten ljus älva med bara ben och fladdrande hår. Hon gillar dem förstås, och de är luftiga och bekväma. Men hon får också motta komplimanger av varenda vuxen som ser henne i dem, undantagslöst. Så. Ska jag plocka undan dem, begränsa användningen eller släppa fritt?

(Här vore det verkligen på sin plats med en bild, men det funkar inte just nu - försöker återkomma med bildbeviset.)

Jag vet ju att om jag begränsar flickattiraljerna för mycket blir de bara ännu mer spännande - och jag vill ju inte signalera att det superflickiga är dåligt, absolut inte. Men jag vet inte om jag vill utsätta henne för denna utseendebekräftelsefarsot extra allt. Det känns på allvar dåligt för henne, faktiskt. Till saken hör att hon har klänningar och kjolar, nästan varje dag. Men de är i en annan stil, lite rejälare, inte så romantiskt älvlika - och ger henne inte dessa komplimanger.

Jaja, det hänger väl inte bara på dessa klänningar. Det är ju inte så att hon går fri i övrigt. Jag får kompensera med feministiskt teori. Jag har redan börjat problematisera disneyprinsessornas långa ögonfransar och flörtiga poser för henne. Sonen fick sig en föreläsning om patriarkatet, rasism och hans kommande status som vit, eventuellt hetero, man häromdagen. He he. Undrar vilket av mina barn som blir konservativ kristdemokrat?

Beach 2013

Nu är bikinisäsongen i full blom. Jag brukar inte spendera den på fullsatta stränder, jag tar mina dopp i lite mer avskildhet. Både för att jag inte gillar att lägga heldagar på stranden och för att jag har den stora förmånen att kunna bada lite mer enskilt. Men, ändå. Vill jag bada, kommer jag inte undan att doppa mig inför andras blickar - kompisars eller släktingars. Är ni bekväma med att traska runt lättklätt? Jag har märkt att det inte har särskilt mycket med kroppsform eller ålder att göra, om man är bekväm med det avklädda, det sitter nästan bara i huvudet. Och kanske i vanan också.

Men jag vet ju att jag blir bedömd, mer eller mindre. Man noterar ju hur folk ser ut, liksom, det gör jag också. Men jag misstänker att det inte bara handlar om en stilla notering, utan också en värdering i mångas ögon. I vissa fall t.o.m. kommenterar folk varandras kroppar när de badar. Åh, jag gillar verkligen inte det. Jag vill inte bli värderad, varken med positivt eller negativt utfall, särskilt inte av folk jag känner. Jag vill fortsätta låtsas att det inte är viktigt, att jag bara är en neutral kropp, att jag inte granskas.




fredag 19 juli 2013

Moderniteterna

Surfar runt på mobilens kassa uppkoppling, när jag stänger av bilderna går det hyfsat. Men vad är bloggar utan bilderna? Semester nästan utan internet, det tog inte många år innan jag blev beroende. Barnen fattar inte vad som hänt, de är så vana vid att bara öppna datorn, och där finns alltihop, alltid. När jag var barn fanns det varken dusch eller rinnande vatten här. Och jag sitter här och saknar snabbt internet.

Men de stackars megabyten räcker till Spotify ändå, ibland i alla fall. Jag brukar inte vara så flitig där, men efter att ha tröttnat på gamla kassettband som hamnat här (vilket tiiid det tar att hitta låtarna, spola fram och tillbaka, inte vet var de börjar och slutar heller) var jag sugen på något nytt. Jag har introducerat sonen och mig själv för Den svenska björnstammen. Så roligt att ha så stora barn att man kan upptäcka musik med dem. Förutom melodifestivallåtar då, som även fyraåringen älskar (sötchock när hon sjunger "You, för övrigt).

Ruvar på inlägg som kräver bilder. Återkommer när ordningen är återställd.

söndag 14 juli 2013

Min sommarmorgon

Jag vaknar innan alla andra och smyger upp, tyst, tidigt. Jag gör mig en kopp te och sätter mig på trappan till sommarstugan. Solen är uppe sen länge, men det är ändå så där skönt morgonstilla i naturen. Dofterna, tystnaden, som bryts av någon fågel eller insekt.  Jag bara sitter där och ser ut över gräsmattan. Sen snör jag på mig mina joggingskor och ger mig ut på en löprunda. Inte jättelångt och inte jättesnabbt, men i lagom lunk låter jag kroppen väckas. När jag kommer tillbaka till stugan har de andra just börjat vakna. Jag tar ett ljuvligt dopp i sjön i närheten och börjar sen duka fram frukosten. Lite sömndruckna trillar barnen ner för trappan en efter en. Fil med flingor och färska jordgubbar, att avnjutas på verandan. Så börjar dagen - i mina drömmar.

Visst låter det härligt? Det känns också som att jag har läst det här flera gånger, i olika tappningar. I böcker och magasin. Drömska beskrivningar över tidiga morgnar med det gemensamt att de liksom bygger på någon slags självdisciplin, det där lite asketiska - och belöningen av det. Gå upp tidigt. Njuta av naturen. Motionera. Vara den goda tålmodiga modern. Jag skulle verkligen vilja ha det så där, och det är inget som egentligen hindrar mig att försöka. Men så här blir det istället, i verkligheten:

Jag vaknar innan alla andra och slår huvudet i nattdukshyllan när jag ska kolla min mobil. Klockan är bara halv sju, och med tanke på när jag gick och lade mig borde jag verkligen sova lite till om jag inte ska bli häxan surtant idag. Jag ligger en stund och försöker somna om, men bli ideligen sparkad av ungen. Till slut somnar jag ändå om, bara för att bli väckt en halvtimme senare av att en mjuk och varm men väldigt klumpig unge lägger sig på alla andra i sängen. Sen ligger vi och halvdåsar medan barnen kravlar runt, för att till slut släntra ned till TV:n i vardagsrummet. Då får vi sova en kvart till. Till slut bestämmer jag mig för att jag slösat bort tillräckligt av den sköna sommarmorgonen och hasar ur sängen, tjugo över nio. Jag gör frukost till mig och meddelar övriga döva öron i familjen att det finns fil och bröd framme. (Det kommer ta ytterligare en timme innan alla petat i sig sin frukost.) Sen sätter jag mig på trappan i pyjamas med min frukost  - och njuter faktiskt. Men det blir inget sprunget, och inget av med den stilla sommarmorgonen. Jo, häromdagen blev det en liten morgonrunda. Men då var klockan kvart över elva.

Jag tänker inte piska mig själv över att jag inte har lust att gå upp på morgonen, och inte orkar ge mig ut och springa så ofta som jag skulle vilja. (Och har barn som skulle vakna och högljutt kräva att få följa med om jag smög upp klockan sju.) Men det är lite intressant med kontrasten mellan vad man tänker sig skulle vara härligt en semesterdag, och hur det verkligen blir. Men man måste väl få drömma lite?


onsdag 10 juli 2013

Lite självrannsakan

Jag håller på med projekt skärpning just nu, i semestertider. Barnens bordsskick är ju pinsamt inför farmor, och de är högljudda så det slår lock för öronen, och så måste jag medla och coacha i alla konflikter. Och jobba förebyggande med syskonrelationerna, ta allvarliga samtal om hur bemöta sina syskon. Och nu kräver jag att de ska diska efter sig också.

Suck, vilken jobbig mamma jag är. Hjälper det verkligen att vara på dem hela tiden vid matbordet? Leder det inte bara till en sned bild av vad en mamma ägnar sig åt? Dålig förebild för dottern alltså.

Och i en härligt ärlig facebooksida (Family Living - the true story - tipstack till Kaosjenny för något år sen) läser jag om en tonårsmors vedermödor med trotsiga storbarn som inte städar, lyssnar, hjälper till. Jag hade någonstans fått för mig att om man bara sköter sina kort rätt så blir barnen ordentligare ju äldre de blev? Tack ni som tog mig ur den villfarelsen.

Hur man än vänder sig har man ändan bak. Man är ju gärna en cool förälder. Som samtidigt har lite fingertoppskänsla och kan bemöta barnens faser och behov. Men jag tror jag ska backa lite imorgon. De är ju fantastiska just som de är.

tisdag 9 juli 2013

Tecknet i Pressbyrå-kylen

Jag vet inte om ni är i Alvesta så ofta, det är inte jag. Alvesta är ett inte så värst stort samhälle i Småland, men en järnvägsstation finns det. Och ett ganska coolt tecken i tiden hittade jag där.

Syns det vad det är? Det suddiga fotot föreställer en sån där butikskyl i en Pressbyrå där man kan köpa mackor och sånt. Det coola tecknet är nog lite svårt att uppfatta på bilden, men på den översta hyllan kan man välja plastförpackad limpsmörgås med leverpastej och gurka, det har jag aldrig sett innan. Vidare finns det vanliga frallor med skinka och ost, och längre ned vegetariska wraps, surdegsmackor och sallader med hummus, mynta, bulgur och dylik lite persisk-inspirerad mat.

Snacka om något för alla smaker! Även i Alvesta. Sen att den vegetarisk wrap som jag valde var rätt sunkig - det är en helt annan sak.



fredag 5 juli 2013

Facit

Nu har jag kommit på vem jag är! Jag, själv, när jag inte bara är mamma alltså. Jag är precis som innan jag fick barn, bara lite lite mer rastlös. Om rastlösheten kommer av att jag är själv bara 5,5 dagar (men vem räknar....?) eller om jag faktiskt blivit lite annorlunda, det vet jag inte. Men i övrigt är jag precis som när jag var 27 och veckopendlade till Dalsland och bodde ensam i en pytteliten etta med kokskåp i hallen. Och kom hem efter jobbet och la mig på sängen och tittade på fame factory på TV, stekte lite grönsaker i hallen, läste några tidningar. Och kanske gick en promenad i kvarteret och funderade över hur det vore att bo i de där husen med de fina trädgårdarna. Precis så, fastän igår tvättade jag soffkuddarna också. Men inte gick jag och lade mig i tid på kvällarna då heller.

Vad bloggaren avslöjar mellan raderna

Det är en sak som är extra intressant med bloggar. Hela poängen med bloggen är ju att det är ganska täta uppdateringar, snabba tankar, vardagsrapporter. Det här medför ju att allt inte alltid är så himla genomtänkt. Man hinner inte tänka igenom vad det är man förmedlar. Nu tänker jag varken på stavfel och missar eller enstaka tankevurpor som kan slinka igenom. Jag tänker mer på helheten man förmedlar i sin blogg, och som berättar det som bloggaren kanske inte tänkt på själv. Jag ska ge några exempel:

- En blogg om hälsa och lchf. Bloggaren är eld och lågor över dieten som nu räddat henne från sockerberoende och ätstörningar, hon mår nu så fantastiskt bra. Alla andra borde prova, annars är de faktiskt lite dumma i huvudet. Jag läser och noterar att hon verkar lägga så otroligt mycket energi på ätandet. Hon kommer på nya rön: Först är det moderat lchf, sen är det extrem-lchf, sen är det sockerersättningar och bakverk med mandelmjöl - som sen inte alls är bra för just henne, osv. Jag tänker att det verkar som en ny ätstörning. Efter något år kommer hon också på det, det som redan synts i blogginläggen så länge.

- Den präktiga bloggaren som har tusen järn i elden, som springer på aktiviteter jämt, som fixar och trixar och har underbara barn. Puh, jag blir alldeles matt bara av att läsa. Sen går hon in i väggen. Hon förstår först inte riktigt varför, men den som läser bloggen förstår.

- Den lite provokativa bloggaren (här finns flera olika personer) som gärna raljerar själv men inte heller har något emot att folk käftar emot. Men så är det vissa frågor, där man märker att det är ömt. Försvaret blir liksom ursinnigt, motargumenten bli långa och känslosamma. Istället för att bara erkänna - ja, jag brister här, så försvarar hen sig med näbbar och klor. Och man förstår att den här frågan är hen inte riktigt färdig med själv, bloggaren köper inte riktigt heller sin bortförklaring.

Som ni ser så har jag inte länkat mina exempel. Jag fattar ju att inlägget vore mycket intressantare om jag länkade, men det skulle kännas lite taskigt faktiskt. För det är ju det här som är tjusningen med bloggar. Det är liksom memoarer "live". Och vem vet vad jag själv avslöjar mellan raderna, inte jag i alla fall.

tisdag 2 juli 2013

Själv

Jag är ensam i stan och jobbar. Inga barn, ingen man. Det är så fantastiskt att jag nästan blir rädd. Man hör ju om mammor som inte kan vara utan sina barn, som åker på resa motvilligt och sen ägnar tiden åt att fundera över om älsklingarna äter ordentligt, sover gott eller har tillräckligt med solskydd. Jag är inte sån. Jag vinkade av dem i söndags och jag njuter skamlöst av tystnaden. I början var det som att det ringde i öronen, som ett tinnitussus av "Mamma, mamma!", "Var är min...?", "Han knuffades!". Men det var ingen som kom och störde mig. Jag köpte två magasin och la mig på sängen, tog en kvällspromenad, satt med datorn i knät. Jag kommer inte i säng på kvällarna för jag vill inte att kvällen ska ta slut. Jag träffade en vän, åt på restaurang och hade ingen tid att passa, ingen molande känsla i magen av att jag borde åka hem. Jag äter frukost hemma istället för framför datorn på jobbet. Jag gör mat som bara jag gillar.

Men det känns nästan lite melankoliskt. Kanske just för att det blir så uppenbart att jag är helt svältfödd på tid för mig själv. Ska man verkligen bli så här euforisk över att få jobba en vecka själv? Och nu när det är bara jag får jag möta mig själv, det var så länge sen så jag känner nästan inte igen mig. Vem är jag utan mina barn? Vi får väl se vad jag hittar.