tisdag 21 juni 2011

Stordåd

Som jag skrivit om tidigare, så kan jag inte riktigt låta bli att läsa om folk som bor i totalt andra världar, både var gäller livsstil och övertygelser. Igår läste jag om Ebba von Sydows otroliga år: Programledare för prinsessbröllopet, ny bok, programledare för Gokväll, giftermål och bebis. Och en massa annat. Herregud, människan är otrolig. Hon måste ha ett fantastiskt driv, tur att man inte är storasyster till henne. Fast hennes storasyster är kanske likadan.

Men jag planerar faktiskt också för ett stordåd, i min värld. Jag ska åka på resa själv med alla barnen. Tåg, flyg, en vecka i solen tillsammans med vänner, flyg tillbaka. Ensamt ansvar för läggningar, solkräm, uppförande vid matbordet, kramar, förmaningar och utflykter.

Önska mig lycka till.

måndag 20 juni 2011

Nattugglan

När jag startade den här bloggen trodde jag att jag skulle sitta uppe och skriva inlägg fem i tio, därav namnet. När jag tittar på de inlägg jag skrivit och när de är publicerade ser jag att det var väl optimistiskt av mig. Fem i elva, hade passat bättre, eller som nu, fem i tolv. De somnar ju så himla sent, skruttungarna! Nu måste jag skynda mig att publicera så inlägget hamnar på rätt sida dygnet, så det blir inte mer välformulerat än såhär.

söndag 19 juni 2011

Äppelcider i kvällningen

Nu är jag inne på tredje kvällen med samma flaska äppelcider. Den är jättegod, men jag får inte i mig så mycket åt gången. Ingen överhängande risk för alkoholism just nu.

Spegelvänd Somersby ekologisk äppelcider, för oss sparsmakade.

Min farfar hade en bra strategi

Min farfar var en konstnärsjäl och målade tavlor och skrev texter. De sista åren han levde fick han flera stroker, som till sist helt berövade honom talförmågan. Jag minns att han, där emellan någonstans, när han fortfarande kunde prata men led av sviterna efter flera mindre stroker, kämpade för att ta sig för att måla. Han berättade för mig att han hade en strategi. Han klädde inte på sig eller gjorde sig iordning på morgonen, utan han satte direkt på sig målarkläderna och satte igång. Om han hade gjort sig iordning först hade all kraft gått åt till detta och då orkade han inte måla.

Jag tänker på det här ibland nuförtiden. För det är likadant för mig. Om jag ska orka med att storstäda, packa eller röja på helgen måste jag skära bort allt annat. Då kan jag inte lägga energi på att duscha, klä mig, plocka undan disken, borsta tänderna på mig och alla barnen eller något annat som egentligen hör till. Då måste jag sätta igång med projektet direkt, oduschad och i pyjamas. Bara att klara av det vardagliga tar så mycket energi. Igår förberedde jag en viktig packning och körde 5 tvättar som jag hängde, men absolut ingenting annat gjorde jag. Stora barnen var inte ute på hela dagen, inga tänder borstades, ingen städning gjordes, maten var den absolut enklast möjliga. Men det gick, projektet genomfördes. Alla sätt är bra utom de dåliga.

fredag 17 juni 2011

Bloggosfärens kraft

Sen jag skrev om att barntidningen Tivoli skulle läggas ned pga. svårigheter att nå ut till läsarna har det hänt saker i bloggosfären. Lady Dahmer skrev om det, Underbaraclara skrev om det, Ketchupmamman skrev om det. En facebooksida startades. Vanliga medier skrev om det. Och säkert fler som jag inte läser. Att all barntidningar i affärens tidningshylla ges ut av ett och samma förlag -Egmont- är helt jäkla sanslöst, det är ju så att man tvivlar på att man lever i en fri och öppen demokrati. Men än finns det hopp. Enligt senaste ryktet har de nu nått över 1500 anmälda prenumerationer pga. all uppmärksamhet, och detta sades vara gränsen för att det skulle gå runt med enbart prenumerationer. Nu hoppas vi bara på att det går att genomföra i praktiken också. Men det är fortfarande skandal att den inte finns i tidningshyllan.

torsdag 16 juni 2011

Svengelska

Jag måste ha konsumerat för mycket engelskspråkig kultur. Ofta när jag pratar, eller tänker, så dyker olika engelska (amerikanska) uttryck upp i huvudet. När jag skrev inlägget nedan dök " it takes 5 years of your face" upp som ledmotiv. Antagligen hör jag det utrycket mest frekvent från tv-reklam för antirynkkräm, eller (ännu värre) tv-shop, så det där med kultur är kanske lite tveksamt. När jag menar att jag ska skärpa mig, vill munnen säga "shapa upp" eller "steppa upp" sådär lite fräckt svengelskt (not) (där har vi det igen).

Jag gillar verkligen inte det här. Känner mig skitfånig när jag svänger mig med engelska uttryck, men det är de engelska uttrycken som jag tycker passar bäst i situationen. Vad beror det här på? Får jag verkligen inte tillräckligt med intryck på det svenska språket, så att jag kan krydda mitt språk med roliga svenska uttryck istället? Och jag är ju inte ens särskilt bra på engelska.

onsdag 15 juni 2011

Nojan jag skäms för

Jag har sån åldersnoja. Just nu fokuserar min noja mest på rynkor i ansiktet. Hela kroppen åldras ju, men eftersom jag fött tre barn (och ammat länge) så skyller jag kroppens förfall på barnen. Ansiktet däremot är jag van att ha komplex för, mest för finnar och dålig hy, men nu alltså för rynkor också. Jag är 36 år gammal och sen några år tillbaka ser jag förändringarna steg för steg, och fort går det också. Så fort jag  hunnit vänja mig vid de nya linjerna vid mungiporna upptäcker jag nya, runt munnen, vid ögonen, och sen har mungipelinjerna djupnat så mycket att jag måste börja vänja mig vid det också. Det tar ju aldrig slut, och sen vet jag ju att om några år kommer jag att se tillbaka och tycka att jag såg ung och slät ut vid 36. Men till skillnad från Anitha Schulman som Bloggkommentatorerna länkade idag, så vill jag inte boka in mig på några behandlingar. Det här är en naturlig process, den enda boten är ju att jobba med sig själv så att man kan släppa det. Och så att man slipper föra över det på sina barn. För det här representerar ju verkligen allt det jag inte vill lära mina barn.

tisdag 14 juni 2011

Utsikt

Sitter här i dunkelt vardagsrum och ser ut över den ljusa kvällshimlen utanför fönstret. Träden på berget  dansar i vinden. En dansande skyline med molnen som drar förbi ovanför. Jag trivs i mitt höghus.

måndag 13 juni 2011

Det här med klänningar igen

Funderingarna kring könskodade (läs klänningar) kläder till trean, tillika första dottern, går vidare. Hon ärver ju brödernas kläder, färgglada mjuka (men lite slitna) kläder som hon är jättegullig i, precis som de var. Nu i helgen var jag och gjorde en kompletteringsrunda på stan inför sommaren. Två par gröna shorts, en rutig skjorta,  t-shirtar (rosa/grön/svartvitrandig) till stora barnen. Och en klänning till dottern. Som jag skrivit innan tar det ju emot lite att klä henne i gullig klänningar, eftersom jag tror att hon blir annorlunda bemött om hon är väldigt "flickigt" klädd. Dessutom känns det lite fånigt att börja köpa en ny sorts kläder till henne, vi har ju kläder från bröderna.

Men. Å andra sidan: Jag har ju kjolar, och ibland klänning. Jag gillar kjolar, det är bekvämt och snyggt. Och jag älskade kjol när jag var liten (fast mest för att dölja mina lår som jag tyckte var tjocka, eller för att leva mig in i bilden av stackars fattig gammaldags flicka som i sagorna = mycket deprimerande när jag tänker på det idag). Så kontentan av detta funderande är att trean behöver någon sval klänning för kalas eller för mycket varm sommardag. Efter lite tröstlöst letande bland rosachockerna i kedjorna hittade jag några fina på Åhléns. En blå tunn klänning med liten ärm (så hon inte bränner axlarna), och utan krusiduller blev det. Gullig utan att vara puttinuttig, helt min stil alltså.

Kass bild som vanligt, bättre bild här.

Ja, såhär resonerar jag. Andra feministiska bloggare kör en striktare linje, och undviker klänningar helt till döttrar, eller kör med klänningar till sina söner (mina söner har fått mina gamla kjolar om de velat ha), vilket jag har stor förståelse och respekt för. Flera av mina vänner tänker inte alls såhär, utan öser på med gulliga kläder till sina döttrar eller tuffa kläder till sina söner. Även om jag inte delar deras inställning (eller brist på eftertanke) så gillar jag ju dem jättemycket ändå. Och vem har sagt att det är lätt med barnuppfostran?

fredag 10 juni 2011

Råttsvansknut

Jag tror att jag har tunnast hår i hela världen. Jag har hår till axlarna ungefär, och sätter jag upp det i en tofs så är tofsen lika tjock som mitt finger. Så här ser det ut i knut...


Inte så snyggt direkt. Det blir inte bättre av att jag inte "stylar" håret på morgnarna, utan bara borstar och sprayar lite för att det inte ska flyga runt så mycket. Och så cykelhjälm på det. Jag är inte så väldigt fåfäng, i den bemärkelsen att jag anstränger mig för att se fin ut. Tyvärr är jag ganska fåfäng i den bemärkelsen att jag blir deppig över att jag känner mig ful. Dålig kombination. Men ganska ofta lyckas jag förtränga hur jag ser ut. Och då får jag tid över till annat, som att sova längre på morgonen istället för att stå och blåsa håret.

onsdag 8 juni 2011

Hur kan man känna sig hotad av genustänkande?

Jag läser kommentarerna till artikeln om tidningen Tivoli i DN (se förra inlägget) och blir lite rädd. Det känns som om jag har stött på så många aggressiva antifeminister i bloggvärden den senaste tiden. Folk som upprörs något fruktansvärt av alla försök till genustänkande, till att ifrågasätta de stenhårda könsrollerna som samhället försöker tvinga in barnen i. Vad är det som är så upprörande? En flicka som leker med lego? En pojke som är empatisk? En chef i en barntidning som är en kvinna? Det pratas om genusmaffia och indoktrinering när man försöker erbjuda genusneutrala alternativ. Hur kan det vara indoktrinering att erbjuda barnen alternativ, att ge dem verkligt fria val att forma sin personlighet?

Om jag ser det pessimistiskt så fruktar jag en backlash där allt vi eventuellt uppnått av insikt och tolerans i samhället tvingas tillbaka. Om jag ser det optimistiskt så är det just på grund av de framsteg som gjorts i samhället som gör  motståndarna  mer aggressiva. För att de håller på att förlora mark.

tisdag 7 juni 2011

Barntidningen Tivoli lägger ner

Idag kom vårt första nummer av barntidningen Tivoli i brevlådan. Tyvärr följde det också med ett meddelande om att utgivningen av tidningen troligen kommer att läggas ned, eftersom marknaden för små förlag är så kärv.

Jäkla skit! Jag som äntligen hade hittat ett alternativ till den strömlinjeformade, könsuppdelade, reklamdränkta tidningsvärlden. Ett litet alternativ som varken kör med stenhård kommersiell branding, eller med gammeldags stereotypa könsroller (älskar serien Helmet girl). Finns det några andra små tidningsförlag kvar eller har jättarna monopol? (Kamratposten finns ju, men mina barn är lite för små än.)

Finns det något vi kan göra? Ett blogguppror, någon?


Uppdatering 8 juni: Kolla, det börjar hända saker: DN skriver om det, och Lady Dahmer.

måndag 6 juni 2011

Vardag, nu!?

Vi har varit på landet under helgen. Med högsommarvärme och en betagande vacker grönska känns det som att man är mitt i semestern. Morgondagens vardag med skola, matsäck, dagismorgonjäkt, jobbmöten och funderingar kring lämpliga jobbkläder känns helt overklig. Men faktiskt inte helt ovälkommen.

onsdag 1 juni 2011

Än finns det hopp: Gillette lägger ner rakningspropagandan

Ha! Det finns hopp för världen. Gillettes kritiserade hemsida där de ger råd och tips om rakning till unga tjejer och deras mammor har fått släcka ner. "Tanken är att det ska vara en informationssida" säger kommunikationsansvarig.

Hej, kommunikationsansvarig! När man som osäker tonåring (eller yngre) läser att man kan börja raka sig från 10 års ålder, att man noga ska titta sig i spegeln efter rakning så att "inga envisa hårstrån sitter i vägen för ditt självförtroende", och att man ska fråga sin mamma om råd och tips, att man kan behöva raka sig varje dag om man har tjockt och snabbväxande hår. Ja, då är det ingen informationssida utan ett effektivt sätt att tala om för tjejer att man inte duger om man har hår på benen och att rakning därför är helt nödvändigt.

Herregud, min 8-årig får inte hantera kockkniven hemma än, men en 10-åring ska börja använda rakhyvel -varje dag! Hej då, barndom. Det var svårt nog att växa upp när jag var liten, och jag började inte noja mig för hårväxt förrän jag var typ 15.

Men: Kampen lever. Nu väntar vi på att Egmont backar också. Tänk om man kunde starta en mot-sida, en sida som riktar sig till unga tjejer och som visar att det är ok -och coolt- att vara hårig! Den skulle jag behöva läsa. Någon frivillig?