Köksfönstret

Pytte pytte blad och klena blommor som vissnar snabbt. Vad gör jag för fel? Granntanten hävdar att jag måste ge näring, men någon sådan har jag inte hemma. Funkar det med pastavatten? Eller så väntar jag tills jag åker på semester och granntanten får hand om den. Det brukar lösa sig då.

Ni ser väl hur matchade blommorna är!? Det är en slump, bara den taniga pelargonen är köpt av mig, den andra är Beppos. Till råga på allt har jag en till illrosa pelargon, och en illrosa gardin högt däruppe. Jag trodde inte att jag var en rosa person.

Röriga bilder är liksom min stil. Först tog jag ett foto på bara krukväxten, men då såg det ju alldeles för välputsat, tråkigt och onaturligt ut. Och välputsade fasader jobbar vi inte med i den här bloggen. 

Vi som skyter om våra tillkortakommanden

Man hör ju om folk som är taskiga mot varandra. Vänner som skryter över sina skenbart perfekta liv, sina höga ambitioner med föräldraskapet, sina välartade barn, sin lyckade karriär. Och som rackar ner på folk i sin omgivning för att de ger sina barn burkmat, inte ammar/ammar för länge, börjar jobba för tidigt/för sent, äter skräpmat, har stökigt hemma. Sen finns det massor av böcker som påstås berätta den "nakna sanningen", alltifrån Magdalena Graaf som tydligen ska ge ut en vardagsrealistisk bok med (den ironiska) titeln "Mitt perfekta liv" till Bridget Jones dagbok, Martina Haags krönikor, ja ni vet väl genren. Jag gillar att läsa sånt här, eftersom jag känner igen mig. Men jag måste säga att jag ser inte så väldigt mycket av de här människorna som försöker upprätthålla ytan. Gör ni? Var är de?

Det finns ju en räcka bloggar som kör på det ytliga spåret, såklart. (Läser inte så mycket såna, så har inga bra länkar. Men den här kanske? Vackra bilder, men inte så jätteintressant för min del.) Men det finns också bloggar som kör härlig diskbänksrealism i större eller mindre utsträckning, och hyllar det. Och bland mina vänner och bekanta så tycker jag att det är det tydligaste draget. Vi dissar oss själva, brer på om våra tillkortakommande i form av stök, stress och trotsiga barn. Det blir ett sätt att bonda, både med nya och gamla bekantskaper. "I morse hittade jag inga rena strumpor/fick treåringen ett utbrott/gav jag barnen pizza till middag igen." Man lägger sig på rygg och blottar sin mage -vov- gilla mig, jag är snäll, rolig och ofarlig. Om jag berättar att jag ammade länge till en småbarnsmamma får jag dåligt samvete, eller om jag städat noga inför gäster (ok, händer inte så ofta). "Tänk om hon känner press, jag vill ju bara vara stöttande". Jag misstänker att jag har lite väl mycket av det här draget, men jag tycker vänner och andra bekanta runt omkring mig kör lite samma stil.

Jag vill gärna tro att vi är många såna här. Det är klart att man inte bara ska dissa sig själv, och man måste få vara stolt och glad över något man lyckats med (men det är något helt annat). Och det kan jag vara, jag är skitnöjd ibland. Precis som jag trotsigt kan stå för mina feministiska strävan även om det är annorlunda för någon. Men att blotta sig lite grann sådär är en rätt bra grund för bekantskap, och man kan skratta åt det ihop. Frågan kvarstår: Är det jag som har tur och inte träffar på de ytliga översittarna, eller är de bara inte så många?

Dagens tillkortakommande: Skrynklig skjorta, och omatchande glitterlinne under.

Mångkultur i praktiken

Det här är ett inlägg om mångfald, den etniska sorten. Om invandrare, eller nysvenskar, om mångkultur. Det är lite svårt att skriva om tycker jag, jag har inte tränat så mycket, och det är lite minerat, även för oss som är välvilliga. För det är så lätt att uttrycka sig nedvärderande, sårande, fördomsfullt eller bara blåögt, även om man inte avser det. För att jag inte själv är invandrad. Men eftersom jag tänker en del på det här så vill jag försöka.

Min stad är en segregerad stad, som många andra i Sverige. Särskilt segregerad är den i välbärgade områden, där bor det nästan bara etniska svenskar. I andra områden är det visserligen högst blandat vad gäller folks ursprung, men högst ont om folk med endast svenskt ursprung. Var vill man bo, då?

Ja, vad som driver folk till att önska olika områden är såklart en blandning av faktorer. Många barnfamiljer vill bo i hus. Och eftersom folk med svenskt ursprung generellt sett har mer med pengar så blir det mest svenskar i villaområdena. Men varför är vissa områden mer populära? Och varför upplevs ofta en hög andel invandrare i ett område som ett mått på låg status? Är det så att många svenskar, som tycker att de är toleranta och icke-rasister, undviker dessa områden? Jag tror att vi behöver rannsaka oss själva. Och prova något nytt.

I mitt lagom centrala, lummiga höghusområde (ja, det finns låghus här också...) är det blandat. Jag brukar säga att jag bor i stans enda integrerade område. Eftersom etnicitet ofta hör ihop med klass, sorgligt nog, så är det såklart inte helt integrerat i varje kvarter, men ändå. Här bor en hel del svenska pensionärer, en hel del studenter, och en del barnfamiljer, av blandat ursprung. När jag flyttade hit reagerade jag på att det var så många icke-vita på bussen. Att jag hörde en massa olika språk. Men, vet ni? Jag har vant mig, jag trivs med det. När jag åker i andra riktningen med bussen reagerar jag på att det bara är vita omkring mig. Det känns onaturligt och konstigt - och det är det ju också, att vi bor så uppdelat.

När min äldsta unge började i skolan var han en av få som hade två svenska föräldrar. Å andra sidan var det flera som hade en svensk förälder, eller som hade föräldrar som bott här länge. När unge nummer två började skolan var det rätt många med två svenska föräldrar, och mer än hälften med en eller två föräldrar med utländsk ursprung. En bra blandning alltså. Det tråkiga är att vissa svenskar väljer bort den här skolan för att de tror att det är en nackdel för deras barn att det går många nationaliteter här. Jag tror att det är en fördel.

Det är inget konstigt för mina barn med slöjor, barn som inte äter fläskkött eller att fira persiskt nyår. Lärarna förklarar det tydligt, precis som de noga går igenom och förklarar de svenska traditionerna (extra viktigt såklart för de som inte får det med sig hemifrån). Det händer att barnen kommer hem men en brytning när de fått en ny förebild i något äldre barn som bryter. Jag brukar inte kunna låta bli att skratta åt dem, dock. Men det oroar mig aldrig (och de flesta barnen pratar svenska i princip som infödda). Mina barn kommer att kunna koderna i långt fler sociala sammanhang när de blir vuxna, jämfört med vad jag kan. Det är ingen grej för dem.

Det finns flera fördelar, jag får skriva mer om dem i ett annat inlägg.  Men det finns en stor mäktig fördel i att leva i en heterogen miljö. (Visst, de jag umgås mest med är ganska lika mig, det måste jag tillstå. Jag jobbar på att lära känna de som är lite mer olika.) I och med att familjerna i kvarteret är så olika sinsemellan, så är pressen på att passa in i en mall mycket mindre. Den här livsstilsstressen som det talas om för medelklassen - fint hus, karriär, superpedagogiskt föräldraskap, ekologisk nyttig mat (guilty...), PoP-kläder till barnen, dyra semestrar, etc. Nix, ser inte mycket av den här hos mig. Här behöver jag inte jämföra mig, här kan jag vara mig själv.

Drömmer

Ibland drömmer jag om att bli författare eller skribent. Inte så mycket för att få skriva, som för att själva livsstilen verkar så härlig sådär på avstånd. Sitta hemma och jobba, göra sig en stor kopp te, svepa in sig i en pläd och skriva om det man gillar hela dagen. Ingen morgonstress, ingen debitering, inga krångliga projekt, inte behöva vara social. Bara få vara excentrisk där bakom datorn.

Jag är självklart medveten om att det här är en totalt falsk drömbild av författandet. Hej prestationsångest, liksom. Och vilken ångest att försöka skriva så att folk gillar det man gör i dagens brus. Sen är ju den där livsstilen inte mycket kompatibel med min personlighet heller. Jag blir låg och osäker om jag inte tvingas träffa folk och utmanas. Dessutom hade jag inte suttit där och druckit te, jag hade knaprat nötter, choklad, gelégodis och kex. Och läst bloggar.

Men drömmen om att få vara excentrisk, den när jag. Att få strunta i vad alla andra tycker och odla sin egenart. Jag vet inte ens vad jag har för egenart? Tankspridd, pratig och grubblande? Jag tror att det är någon slags reaktion mot allt det här marknadsorienterade. Både i mitt jobb och i hela samhället. Snygg, framåt, säljande. Efterfrågan. Det gäller att hitta en balans mellan det utåtriktade och det inåtriktade.

Min grannes lägenhet

Jag vattnar blommorna åt min bortresta gulliga granntant. Den stora klängväxten som täcker en hel vägg har fått en del gula blad -ångest! För lite vatten kanske, eller för mycket? Usch. Men bortsett från det är det så häftigt att vara i hennes lägenhet. Hon har bott där sen 60-talet och det mesta är original. Gammal AGA-spis, riktigt skafferi, låga köksbänkar. Och ett gammalt kylskåp som antagligen både drar massor av el och är fullt med freoner. Hon sliter och slänger inte, och vårdar sina saker. Många av dem är rätt finurliga. En flasköppnare på väggen, t.ex. På kökskranen har hon som en ståltrådssnurra i skålform där hon lägger en handtvål. Alldeles ren och fin, hon skrubbar den väl antar jag. I vår generation är det mer billig plasttvålkopp från Lagerhaus, som gulnar och blir kladdig av tvålrester, och sen kanske hamnar i soptunnan. Kökshanddukarna är vältvättade, men hela. Om man köper nya snygga på IKEA nu så blir de blekta, tråkiga och trasiga på några år. Hennes hem är liksom ompysslat, trots att hon inte köper nya inredningsprylar. Och varje jul plockar hon fram samma julsaker, handgjorda eller köpta för 40 år sen, planscher urklippta ur en tidning för 50 år sen. Det är så fint.

Jag vill inte åt hemmafruslitet (eller dubbelarbetandet) som var på den tiden. Hon lär ju inte ha fått så mycket hjälp med hemmet av sin man. Men jag gillar hur man tog vara på saker, och att det fick ta lite tid. Idag är jag ledig med barn som har studiedag, så nu ska jag gå och laga min trasiga skjorta.

Oavsett om jag är värd det

Nja, jag lyckades inte riktigt lura mig själv med unnandet. Sen gillar jag inte ordet unna, jag stör mig på det. På alla som säger att de unnar sig en lyxig väska, ett par dyra skor eller något annat onödigt när de presterat. Varför måste belöningen utgöras av konsumtion? Och det är ju oftast inte de som verkligen kämpat som unnar sig. Inte för att jag känner någon som säger så, jag läser kanske för mycket bloggar helt enkelt...

Men. Som förklaring till mitt kanske obegripliga inlägg igår så tror jag på att ompröva sitt tänkande kring vad man ska unna sig. Jag tycker mycket om att promenera till jobbet. Jag mår bra av det, det är avstressande. Men cyklandet går snabbare och jag har oftast brått, som alla andra. Så att unna sig den tiden är verkligen att unna sig. Om jag däremot köper smågodis för att jag är godissugen så känns inte det som att unna sig. Det får mig ju inte att må bättre, det är bara gott för stunden, och dessutom äter jag godis ganska ofta. Det är väl ingen större fara med det, men det är inget unnande.

Dessutom: Om man ser motion som något man unnar sig istället för något nödvändigt ont, så vänder faktiskt känslan lite. Det upphör att vara något man drar sig för, så funkar det för mig i alla fall. Förutsatt att man gillar sin motionsform. Därför skippar jag att försöka bli bättre på att springa. Jag försöker få till små löparrundor när det går, och då tar jag min pod i öronen och startar lufsandet. När det börjar bli plågsamt sänker jag takten. Så, jag jobbar på att utvidga det här tänkandet till andra saker som får mig, eller oss, familjen, att må bra. Återkommer om det funkar.