Bryten

Idag kastade jag pennor omkring mig. Det är ett typiskt tecken på sliten mamma, kan man säga. För lite sömn, för mycket tjat, stress, trots, tjafs och sånt där som egentligen hör till. Mina små bryt brukar innebära lite skrik och kast. Jag kan kasta tandborsten när ungen för femtielfte gången ålar runt på badrumsgolvet och vägrar öppna munnen. Det händer att jag kastar strumpor när det ska velas och vägras på morgonen. Eller när öronen blivit döva för tjatet om att plocka in rena kläder i lådan. Mycket moget av mig, va? Nästan så att man kan tro att det bor en oförlöst treåring kvar i min medelålders kropp. Men vad är det rätta beteendet där då? När man tappar tålamodet. Antagligen att ta ett djupt andetag och prata pedagogiskt på något sätt. Jesper Juul har säkert svaret. Men för mig funkar bryten som en pysventil. Jag visar att jag inte har mer tålamod, att jag inte orkar mer, att de inte får köra med mig mer. Det är säkert dåligt för dem på något sätt. Men jag plockade upp pennorna efter mig i alla fall.

Jag skiter i Valborg

Ha, jag sitter här hemma på Valborgskvällen och njuter av att inte stå ute och frysa framför en valborgsmässoeld. Jag brukar vilja åka och titta på en. Jag brukar få dåligt samvete när jag struntar i högtiderna -både för min egen skull och för att jag inte för vidare traditionen till barnen. Men jag är ju lite trött på den här våren som kör med falsk marknadsföring. Svinkallt lurendrejeri, till skillnad från februari som åtminstone inte lovar något annat. Och då har jag ändå vinterjackan (men inte dunjackan) på fortfarande.

Jag frågade stora barnen om de ville åka till 4H-gården här i närheten som har eld, kör, tal, kaniner och hela köret. De ville inte. Vi är trötta allihopa, så vi sitter hemma och tittar på Scooby Doo/slösurfar och äter överbliven kalasglass istället. Nöjd.

Ändrad plan

Ibland blir det inte som man tänkt sig. En planerad hektisk släktturné slutade med Småland tur och retur, efter att ett av barnen blivit magsjukt lagom till påskbuffén (Turen planerad, returen oplanerad...). Mest synd tycker jag om farmor som lagat mat i timmar till oss och som nu blir sittande ensam resten av helgen med magsjukesmitta i hemmet. De stackars friska barnen som bryskt fick åka hem igen och högljutt sörjer de uteblivna festligheterna är också en liten klump i magen. Men det är ju en livets tråkiga läxa, att det inte alltid blir som man tänkt. Och för deras del går det nog över, vi får försöka hitta på mysigheter imorgon istället. Harry Potter-filmer är ett beprövat kort vid sjukor hemma hos oss.

Mitt halmstrå i de här vardagssjukornas tid är att söka det relativa. Det är inget livshotande, det går över. Vi kommer klara det. Men nu måste jag ställa om från att ha andats ut till att andas in. Där, i utandningen, trodde jag att jag var på upphällningen, att jag behövde pausen för att orka. Men nej, så var det inte. Jag kan andas in lite till. Vi kör på i bubblan ett tag till.

Sanningen

Herregud vad jag är otrevlig nuförtiden. Argsint utan anledning och sur och tråkig. Och inget får jag gjort heller. Och ju fler saker jag skjuter upp desto svårare blir det att ta tag i något för listan är så lång och jag har ju redan visar mig själv att jag inte orkar ta tag i något. Och inte hjälper det med godis heller, tro mig jag försöker. Nu går jag och lägger mig. Det är nog det klokaste jag gör idag. Gonatt!

Oordning i huvudet (bland annat)

Hm, jag cyklar inte just nu eftersom hostan inte riktigt släppt, och det resulterar i att jag inte alls får någon ordning på mina tankar. Det här samsas i mitt huvud just nu:

- Jobb. Saker jag borde gjort klart för länge sen, folk jag borde ringt, energi jag borde haft.
- Mat. Varför smakar allt så tråkigt? Varför har jag ingen lust att laga något godare?
- Sjukor. Varför pratar hon i sömnen, är hon på väg att bli magsjuk?
- Stök. Varför har jag inte lärt mina barn att plocka undan efter sig bättre? Grr.
- Jag borde verkligen ta tag i försäkringskassan, banken, städskrubben. Är jag bara lat eller borde jag ordinera mig själv en ledig dag?
- Jag måste planera helgen lite. Nu har vi haft en månad av oplanerade helger, vi behöver lite, bara lite, struktur! De där grejorna som cirkulerar i omloppsbanan just nu: Middag hos grannen, kompislek, ishallen, gäster, släktbesök - plocka in dem i almanackan så att någon av dem blir av i alla fall!
- Shit, barnen växer och växer och jag hinner inte med. Måste hinna/orka prata mer med storungen, leka mer med mellanungen, uppfostra lillungen.

Ja, det är väl så här det är att vara förälder helt enkelt. Just idag är jag tacksam för att jag inte har värre saker att oroa mig över.

Överväganden en fredagkväll

När man noterar att ungen äntligen somnat tungt på ens mage, och man är så trött att man inte orkar hålla uppe telefonen man läser twitter på som tidsfördriv. Då kan man välja mellan att ta sig samman, kliva ur sängen, dricka ett glas kallt vatten och göra några av de där sakerna som man längtar efter att göra när barnen somnat. Äta choklad, surfa planlöst, ringa en kompis, ligga i soffan och titta på meningslös TV. Eller så bestämmer man sig för att släppa, och somna en stund, bara för att man inte orkar skärpa sig längre, och det är mer värt att få slippa göra just det, än att få egentid att slappa så. Samma kvot liksom. Sen vaknar man klockan tolv, och efter tandborstning är man ganska pigg. Då kan man slösurfa, blogga, ligga i soffan. Men inte äta choklad.

Att lastas av

Jag ska få ett besök imorgon. Hela syftet med besöket är att de slitna föräldrarna ska få lite avlastning. Men hur ska jag nu utnyttja detta? Blir helt tom i huvudet när de frågade... ja vad vill jag göra på kvällarna? Sitta mer framför datorn? Ligga blixt stilla i sängen och göra inget? Sova? Springa? Strosa planlöst på stan? Träffa en kompis? Jobba måste jag i alla fall, hade egentligen behövt jobba över till och med, men någon måtta får det ju vara. Boka klipptid hade varit väldigt bra. Det har varit akut i flera månader. Undrar om de har några tider på fredag efter klockan halv sex...

Jag skulle egentligen vilja pyssla lite, i lugn och ro. Sy i knappar jag tänkt fixa i flera år. Rensa handväskan från sand och gamla kvitton. Blanda müsli av ingredienser jag köpte för länge sen i ett ambitiöst ryck. Tömma badrumsskåpet på tomma tandkrämstuber och uttjänta tandborstar. Sånt där som man egentligen kan göra alldeles utmärkt med barnen omkring sig, men som inte blir av. Inte för mig.

Om ni vill veta kan jag berätta hur det gick sen. Stalltipset är att jag inte kommer göra något jag planerat. I bästa fall slappa lite i fred framför en dålig TV-show, i sämsta fall hänga med barnen ändå (-bara för att det är roligt). Nej, imorgon kväll ska jag intensiv-slappa!

Fel dag

Två vissna föräldrar och ambitionerna ligger nere idag. Barnen har vilda västern med godis, egna skafferiräder, TV-spel och barnprogram hela dagen. Imorgon nya tag. Kanske. Det är lite härligt att frossa i dekadensen.

Röjarjaget

Helgen som gick var jag arg. Och trött. Ibland leder tröttheten till att jag degar ihop i sängen, vilket ingen i familjen brukar lida särskilt mycket av. Men den här helgen var jag trött och full av adrenalin, så mitt röjarjag kom fram.  Eller ska jag kanske säga rövarjag.

Till saken hör att jag faktiskt röjt och städat ganska mycket den sista tiden, för att vara hemma hos oss i alla fall. Med fem personer på 80 kvadratmeter finns det ett outsinligt behov av röj, och hallgarderoben går fortfarande knappt att stänga med fyra kassar med kläder/skor/pryttlar som antingen ska upp på vinden eller till Myrorna (det var ett halvår sen jag sorterade ut de där kassarna...). Problemet är väl att det mest är en person som röjer, men fem personer som stökar ner (ja ja, den andre vuxna i familjen städar också, men röjer inte). Därav arg mamma. Jag inser att jag domderade ganska mycket, och när jag väl kommer igång sänks plötsligt min tröskel för stök. En tröskel som i vanliga fall ligger på en så behändigt hög nivå att jag med nöje kan sitta och äta godis framför datorn omringad av gamla äppelskrutt, dammråttor, serietidningar, legobitar och tvätt som torkade för en vecka sedan. Nu låg tröskeln istället bara någon centimeter över den repiga parketten och varje flyttad bok eller nedriven kudde bannades högljutt. Och så är man borta några timmar och sen är kaoset ett faktum igen. Grr.

Men idag är ordningen återställd. Det vill säga oordningen är återställd. Jag låg och tittade på TV på golvet i barnrummet istället för att plocka in disken och lät de utmattade barnen slöa i soffan framför TV:n istället för att göra läxor, leka kreativa lekar eller vara ute i den friska luften. Jag säger inte att jag inte hade anledning att vara arg igår. Men det är nog skönt för alla att jag inte är så ordentlig alla dagar.

Slappar. Men kolla, värsta intellektuella tidningen...

Den välgörande sömnen

Hur kan det vara så svårt att få vettiga sovvanor på barn? Vi får dem inte i säng i tid och absolut inte frivilligt. Nu är det ju semestertider och sänggåendet har urartat totalt, men även på vardagarna har vi problem. När jag jämför med hur mycket barn i olika åldrar rekommenderas sova ligger våra alltid i underkant. Nu går vi ju visserligen upp relativt sent även på vardagar, strax innan sju, men ofta vaknar den äldsta av sig självt långt tidigare. För att inte tala om hur svårt det är att få till en lugn och stillsam kvällsrutin. Såhär brukar det se ut:

19.00 Trötta och gnälliga barn.
19.15 Lugnet lägrar sig, föräldrarna försöker slappa lite, barnen kollar på tv eller fördjupar sig i pyssel.
20.00 Föräldrarna börjar nämna läggning. Ingen reaktion. Barnen leker plötsligt fantastiska lekar i djupaste samförstånd.
20.15 Föräldrarna är seeega, tjatar mer om läggning.
20.30 Föräldrarna börjar hota om indragen eller kortad saga eller något annat kreativt.
20.31 Åh, nej! Barnet är så huuuungrigt! -Jag svälter ihjääääl!
20.35 OK, snabb kvällsmorot! Men detta borde du sagt tidigare!
20.40 Föräldrer bänkar sig i sängen med sagobok. -Nu börjar jag läsa! Kom nuuuu!
*Saga* Lite för lång om det är jag som läser. Och sen måste vi ju prata lite om dagen, det vi inte hunnit tidigare. Och sen tandborstning.
21.00 I bästa fall. Släckning. "Jag ligger kvar, bara en liten stund."
21.15 -Nu måste mamma gå. Mammor måste vara för sig själva en stund på kvällen för att vara glada.  -Neeej! Gå inte!
21.16 Tapp, tapp, tapp. - Jag kan inte soooova!
*osv. till jag säger inte hur länge*

Ok, ibland har vi lite bättre perioder. Men det kan vara värre också. Och just nu får man lägga på nån timme på klockslagen. Jag inser väl att det inte direkt hjälper att jag är kass på fasta rutiner. Och att jag själv gillar att sitta uppe på kvällarna. Men sömn är ju skönt! De borde längta till sängen. Man skulle göra det mysigt och lockande, så att de gick och la sig frivilligt och läste sig sömniga. Och om inte annat skulle de göra det ändå, gå och lägga sig frivilligt alltså. De skulle bara stå där på tröskeln i pyjamas och be en efterborsta tänderna lite. Och sen: -Gonatt mamma! Det är något att drömma om, det!

Skit

Ikväll är jag sur och grinig och njuter av dåligt väder, flippande mellan dåliga tv-program, odiskad disk och en bit gammal ost.

Är egentid bara larv?

Är lite desperat på egentid just nu. Dagdrömmer om att ta ledigt från jobbet en dag och bara ligga i soffan och titta på TV shop. Tänk, när jag som nybliven mamma satt på utvecklingssamtal med min chef och hon frågade mig om jag fick någon egentid (mycket omtänksam chef). Jag hade knappt hört ordet förut, och blev så rörd av att hon frågade. Nu känns ordet lite utslitet efter att störtfloden av kåserande mammor (tack och lov för dem) raljerat om småbarnslivets vedermödor i krönikesamlingar och bloggar. Och att det är ett återkommande samtalsämne mellan alla bebisföräldrar. Men jag är fortfarande förvånad över att jag blir så  trött, sur och gnällig fast jag får säkert en timme för mig själv på kvällen när barnen sover (ifall jag inte somnar vid läggningen). Är det likadant i hela världen? Blir föräldrar i  Bolivia, Vietnam och Togo kinkiga när barnen hänger i kjolarna för jämnan? Är det bara vi som är bortskämda, eller har vi högre krav på oss att vara närvarande och pedagogiska? Den där känslan av att jag egentligen bara larvar mig går inte att skaka av, men det gör mig ju inte direkt mindre gnällig.

Till fjälls och tillbaka

Efter några dagar i fjällen med låga ambitioner (jobbar på att anpassa ambitionerna till omständigheterna...) har familjen fått lite mer energi. Jag kommer hem och allt ser lite annorlunda ut, ett lite lite annat perspektiv. Och jag funderar över hur jag kan få till nya roligheter snarare än att bara se nästa timmes göromål. Framsteg!

Om att inte orka bry sig om halva a:n och trasig byxor

Alltså, idag är jag ingen vidare mamma. Och nej, jag vet att det är helt ok ändå, och att jag duger i alla fall. Men jag bara konstaterar faktum, och tycker samtidigt lite synd om barnen som fått dras med den här versionen av mig själv ett bra tag nu. Skrikig och gnällig och trött, och lyssnar inte när de berättar sina långa fantasifulla historier, eller ställer kluriga frågor om Pokémonfigurers utvecklingsnamn.

Ibland kan jag bli lite fascinerad när jag läser om eller pratar med enbarnsföräldrar med tid. De vuxna slåss om att få natta barnet. Familjen sitter samlad kring matbordet och samtalar i låg ton om vad de varit med om under dagen, alla sitter kvar tills alla har ätit färdigt. Föräldrarna har järnkoll på vad barnen gör i skolan och ligger på om mer läxor/svårare matte/friare skrivning. Hm. Vad sjutton gör sexåringen i skolan egentligen? Språksamling har jag hört talas om, men vad det innebär och om det är bra eller inte har jag verkligen ingen aning om. Jag känner faktiskt inte ens att jag riktigt bryr mig just nu. Prio 1 är ju alltid att barnet ska känna sig trygg i skolan. Prio 2 är att det ska lära sig bra saker. Åtminstone ser min ordning ut såhär, och jag kommer för närvarande inte längre ner på listan än till Prio 1.

Man blir ju lätt lite närsynt. Alla har det inte som jag (och vissa har det mycket värre). Och jag har det inte alltid såhär. När jag har mer energi bryr jag mig också om att åttaåringen inte skriver ihop sina a:n ordentligt eller att sexåringen behöver nya byxor. Och det är ju bättre att strunta i det som är aningens mindre viktigt än att bryta ihop över de där slitna byxorna. Vilket också händer ibland förstås...

Nåja. Jag är kass just nu men det är ok ändå.

Bara en månad kvar

Lite typiskt att inlägget nedan följdes av en fem dagar lång bloggpaus. Där gick energin, liksom. Jag vet inte riktigt om det stämmer, de senaste dagarna har varit hektiska på det där slutkörda sättet. Javisst, det är februarisjukornas förbannade fel. Men det intressanta är att jag som är så paniskt rädd för magsjukor när de hotar att tåga in i familjen, faktiskt tar det med något som kan liknas vid jämnmod när familjemedlem nummer sex och sju insjuknar. Nej, vi har inte blivt fler i familjen, men sjukan går liksom runt. Det är uppmuntrande att man faktiskt kan vänja sig vid eländet. Samtidigt som man självklart blir mer och mer dränerad på den där energin. Det är väl så det är för de som har familjemedlemmar som är långtidssjuka, fast de har såklart en annan oro att brottas med. Det här går ju ändå över, och nu är det snart mars. Bara en månad kvar av träsket. Men idag skiner solen, ingen är direkt sjuk, och igår var vi ute och gick i närskogen. Det var gott.

Genomleva träsket

Vissa dagar är träskigare än andra, idag är en sådan dag. Nya varv på magsjukor, hostor, huvudvärk och skit. Hur gör man för att genomleva när det är så många veckor kvar tills det finns hopp om vår och vändning?

Att bara blunda och försöka härda ut är kasst tycker jag. Livet är dyrbart, jag vill inte bara slösa bort veckor och månader varje år på att stå ut. Det är som folk som säger att de skaffar barn tätt för att ha småbarnsåren avklarade. Vadå avklarade? Det är ju fantastiskt med småbarnsår, man vill ju inte blunda och snabbspola bara för att det samtidigt är fruktansvärt jobbigt. Sen är det klart att det känns som att man vill snabbspola ibland, absolut. Men jag vill inte ha det som devis i livet, för då har man snart snabbspolat sig fram till pensionen, och det vore lite synd.

Men hur ser guiden ut för att genomleva träsket och samtidigt hålla modet uppe? Jag tar tacksamt emot tips. Det jag försöker med är att hitta tillflykten i det lilla. Njuta av en sagostund, en snöflinga, ett fönster utan persienner med månsken utanför. Känns lite pretentiöst, måste jag säga, men det är mitt halmstrå just nu. Godispåsar funkar också hjälpligt, samt melodifestivalen. Alternativet är fortfarande att ta familjen och fly ut på landet bort från alla baciller, men det verkar så jobbigt.

Om måsten, slappartid och godis

Idag smygäter jag godis i massor. Det är de enklaste trixet för att piffa den grå vardagssörjan. Köpte Ahlgrens vinterbilar på rea på Coop, typ som punchpraliner utanpå, fast med skumbilen inuti. Om jag orkar ska jag fota innan jag publicerar det här inlägget.

När jag flyttade hemifrån förde jag kassabok, bara för att det var så roligt. Jag skrev upp allt jag köpte och räknade ut månadskostnaden. Jag hade så mycket fritid att jag kunde kosta på mig att göra något nyttigt frivilligt. Sen flera år tillbaka har jag slutat göra något som kommer i närheten av att vara nyttigt, när jag inte måste. Så när barnen sover så är det att snabbt sätta in i diskmaskinen och sätta på den, och kanske hänga en tvätt om den ligger och surnar i maskinen. Men sen vägrar jag nyttigheter. Jag tar aldrig fram kläderna jag ska ha morgonen efter, jag förbereder inte matsäckar, jag ordnar inte bankärenden, jag sorterar inte viktiga papper, och jag går inte in på Försäkringskassan på webben. Detta är naturligtvis saker jag borde göra, åtminstone det som har med pengar att göra. Och det hade onekligen minskat morgonstressen om jag förberett lite på kvällen. Men det går bara inte. Städ och rens kan jag göra på dagen, när det ändå är svårt att slappa, men den sena kvällen är fredad. Men jag kan längta efter den där känslan jag hade när jag var ung. Att lite njuta av att ordna upp, räkna ekonomi, fylla i, organisera. Kanske kommer den tillbaka så småningom, när jag slappat färdigt.

Nix, orkar inte fota godiset. Det är för nyttigt.

Ross och jag

Häromdagen hade jag äntligen orkat tvätta nya julklappshanddukarna och hängt upp dem i badrummet. Fina och färgglada i det i övrigt sunkiga badrummet, i det i övrigt sunkiga livet (ok, det kändes som det i alla fall). Och så börjar någon torka blöjungens (nytvättade) rumpa på handduken. "Jamen jag trodde att det var rumphandduken!" "Neeeej! Jag hade precis hängt upp dem! " Det var ju de enda rena handdukarna, de som skulle vara för gäster och rena fina händer. Jag höll på att börja gråta. De där handdukarna var ju det enda fina färgglada som hände den där sunkiga sjukdagen.

Kommer ni ihåg ett Vänneravsnitt när Ross har skiljt sig för typ tredje gången och är deppig och gnällig. Sen är det någon som snor hans kalkon-rester-lunch-macka på jobbet. Och han bryter ihop: "That sandwich was the only good thing I had going on in my life!" Vissa grejer fastnar i minnet av någon anledning och detta avsnitt är en sådan sak, för det är ju precis så det är ibland. 

Men handduken hänger kvar, jag skiter i att den använts av en barnrumpa och torkar håret med den ändå (trots). Vi har ändå inga gäster i sjukstugan just nu. Jag tvättar den när jag är piggare.

Här är den.

Ogenomtänkt om julstressen

Nu skulle jag vilja skriva ett inlägg om att jag har lagt ribban på en lagom nivå den här julen, att jag har gjort kloka bortprioriteringar och därför nu kan möta julafton utvilad. Jag har gjort kloka bortprioriteringar, men det hjälper inte helt. För det är ju så mycket annat som är kvar att hinna med. Julavslutningar, julklappslogistik, jobb, röj, julhandling. Läget är väl någorlunda under kontroll, mest för att jag får släppa en del av det jag tänkt hinna med. Och julklappar jag ska ge bort i mellandagarna får jag i värsta fall komplettera efter julafton. Vad värre är, är att jag är supertrött (fast inte för att jag är uppe hela nätterna och julstökar, direkt). Sådär så att det snurrar lite i huvudet när jag sitter ned ibland. Och fortfarande på helspänn av rädsla för magsjukor.

Men hur mycket av julstöket kan man prioritera bort utan att hela känslan går förlorad? För tjusningen med julafton ligger väl delvis i att man förberett för något som man sen får njuta frukterna av? Att det inte är en vanlig dag. Om det nu är det man är ute efter, vissa tycker ju inte att julen är viktig och då bryr man sig ju inte heller om någon uppbyggd julstämning. Problemet är väl om man stressar och haussar så mycket så att man ändå inte kan njuta av juldagarna. Lösningen är väl som vanligt att prioritera rätt saker (och låta barnen vara med och jobba).  Och att inse att om man ska hinna det man vill (även med hälften bortprioriterat) så måste man bereda tid för det. Vara ute i god tid eller se till att ha ledigt innan julafton. Lätt är det inte.

Det här är inte ett inlägg med någon sensmoral, eller ens någon vettig slutkläm. Bara en lägesrapport. Analysen kommer sen (kanske). Nu ska jag gå och sova. Jag är i alla fall nöjd med mina fina hyacinter.

Torsdagskväll vid köksbordet

Just nu sitter jag och handlar julklappar, mest böcker. Det är så skönt att fixa det mesta på nätet, julklappsshopping i verkligheten är bara jobbigt. Ganska mysigt att sitta här i köket med en ruggig decemberåska och pisk-regn-snö på andra sidan fönsterrutan. Bästa julskivan just nu är på i bakgrunden: Malena Ernman och Sarah Dawn Finers gemensamma "En riktigt god jul". Det är lugn skön julmusik, varannan klassisk med Ernman och varannan lite jazzig med Finer.

Imorgon tror jag dessutom att jag ska ta någon timme ledigt på morgonen. Jag har inga absoluta jobb-måsten just imorgon, och jag är i ganska tjurigt skick. Jag tycker att alla i mina familj är jättejobbiga, men sanningen är nog att det mest är jag som är jobbig. För att bli lite snällare hade det nog varit bra med någon timme i ensamhet innan helgen, för jag behöver vara i form då. Jag tror att jag ska unna min familj det, de är värda en lite gladare mamma.