Nu kör vi!

Ordningen återställd. Regnbyxor och tygskor!

Sista kvällen innan skolan börjar och vardagen drar igång på allvar. Dags igen för gympapåsar, extrakläder, hämtningar, läxor, aktiviteter, cykelturer i regnkläder, lekplatser, stressiga morgnar, utflykter, kompisar, fikor, föräldramöten och färdiga köttbullar. Helt ok för min del.

Lite nystartskänsla har jag kostat på mig också. Ansatserna för hösten är:

- Återuppta kvällshögläsning även för de läskunniga barnen.

- Bryta vanorna för de eftermiddagar jag hämtar tidigt. Vissa börjar bli för stora för lekplatshäng.

- Ha roligare.

- Träna regelbundet med något som är enkelt att få till. Och gärna roligt, se ovan.

Söndagen ägnades mestadels åt städ och rens. Lägenheten bjöd på tiotalet pappershögar med osorterade gamla veckobrev, fina teckningar, gammal reklam och vårterminens skolböcker, samt några ouppackade väskor med sommarkläder. Faktiskt väldigt skönt att få bort dem. Man kommer någonstans till en punkt (min ligger ganska långt bort) när de där högarna börjar skava ordentligt, när man stör sig och suckar varje gång man går förbi. Nu är de borta (de flesta, man hittar ju flera gömmor allt eftersom) och vi är redo för att skapa nya högar!

Äventyr och vardag

Det är sällan jag känner mig så pigg som när slutligen släpat mig upp efter att ha somnat hos barnen vid läggning och sen borstat tänderna. Pling! Jättepigg. Himla dåligt eftersom jag ju missar chansen till att för en gångs skull sova ordentligt. Men å andra sidan har jag chans att blogga lite.

Torsdagens utflykt tog lite på krafterna kan man säga, men jäklar vad roligt det är att hitta på äventyr med stora barnen. Äventyret var alltså ToR Malmö och eurovisionrep (semifinal). Det är coolt att se det lite bakom kulisserna, att se stämningen på stan, att få med sig äkta eurovisionglitter från scenen som souvenir. Nu undrar jag bara hur länge till jag kommer undan med att nynna eurovisionlåtar på stan i sällskap med sönerna innan jag blir den pinsamma föräldern. Det kan inte dröja länge till. Funderar på att slänga in en tågluff omedelbart medan de fortfarande vill hålla mig i handen.

Och apropå äventyr har jag funderat en del på det där med vardag kontra festligheter. Det är tacksamt att ordna äventyr för barn som är vana vid grå vardag. En glass mitt i veckan blir party. En tripp till Malmö blir värsta resan (vi åker sällan till nya platser har jag kommit på). Samtidigt känner jag att vi i vår tid vill ha fest jämt. "Guldkant i vardagen" är ju ett begrepp, något att sträva efter. Och det är väl naturligt när vi har det bra, när vardagen inte så mycket handlar om överlevnad, då vill man få in festen i vardagen. Men väl där, blir den också vardag. Inflation med andra ord. Men innebär det att man bör leva asketiskt till vardags? Att man ska samla alla roligheter till helgen och plåga sig under veckan? Nej, det låter ju inte som en bra idé. Men det är väl mer ett konstaterande bara. Under perioder när vi inte orkar hitta på så mycket roligheter till barnen (förutom de där enkla genvägarna lördagsgodis, tv-spel och film) får de utflykter man ändå gör desto mer guldglans. Rättvist.

Varm vår

Jag fullföljer mitt vårlöfte. Idag tog jag en cykeltur med barnen på eftermiddagen, 8 grader plus och soligt. Riktig vårkänsla, och varmt och skönt tack vare att jag hade min varma dunjacka på mig. Om jag hade bytt till tunnare jacka hade jag säkert frusit. Åh, vad jag är smart.

Om det här hade varit en sådan blogg där man visar bilder på sina barn hade ni fått se ett foto på tre barn som allihop såg helt arga och samtidigt sömniga ut. Sol i ögonen gör sig bättre i verkligheten.

Barnen och tiden

Hm. Varför är barn så långsamma? Hur kan det ta 20 minuter att gå hem med alla barn från lekparken (typ 400m)? Nästan 15 minuter för en unge att gå själv till hållplatsen (också typ 400 m)? 20 minuter att gå och lägga sig? 10 minuter att klä på sig ytterkläderna (för en stor unge, den lilla kan ta en halvtimme på fel humör)? Den stressade, rationella mamman som alltid är 3 minuter sen vart hon än ska och knyter skorna på bussen och packar väskan i hissen räknar liksom inte in den här zombietiden. "-Prata inte med din bror, han ska byta om!" Och så står ungen där i hallen när jag har gormat i 10 minuter och blicken liksom fastnar på TV:n i vardagsrummet, i Kalle Anka-tidningen som ligger slängd på golvet, på reklambladet på byrån. Och han knäpper sin fleece ordentligt, sätter sig ner på golvet och drar på skorna - är de inte lite blöta?- och rotar runt efter bästa vantarna.

Jag vet, det är mig det är fel på. Det är de som är de sunda. Hoppas att de fortsätter att vara immuna mot mitt jäkt.

Hemmafru på låtsas

Det finns en del fördelar med att vab:a halvtid flera veckor i rad. Särskilt nu när barnen och vi börjar bli rätt friska, och vi bara väntar på att den där sista vattkoppan i hårfästet ska börja bli lite mer skorpig. Det här har jag märkt:

- Mina krukväxter trivs. Jag kommer på att jag ska vattna dem innan de börjar sloka.
- Jag hinner leka med barnen, eller i alla fall sätta igång lekar och sen göra något annat i samma rum.
- Jag hinner rensa leksakslådor - sortera plastdjuren i en plastburk, låtsasmaten i en låda och sen hitta båda benen till den där Betty Spaghetti-dockan från McDonalds som barnen fått från en släkting som hittat den i sitt grovsoprum.
- De där två kökslådorna som innehåller all skit man samlat på sig i 9 år blir faktiskt rensade. (Herregud, jag har inte ens tänkt på att jag borde innan.)
- Jag har tvättat den där gula fleecefilten som varit fläckig i flera år.
- Jag hinner pyssla på det där 70-talssättet som ens mamma gjorde och som någonstans är sinnebilden för det man borde göra med sina barn istället för att låta dom titta på Pokémon på lördagarna.
- Jag hinner laga ett hål på barnets tröja - min favorittröja i finaste ljusgröna färgen.
- Jag hinner koka jättegott äppel- och päronmos på de där frukterna som legat under tidningshögen på köksbänken och blivit övermogna och mosiga.

Kort och gott, jag hinner med allt det där hemmafruiga, som vi av någon anledning tycker att vi borde hinna fast vi jobbar. Det står klart för mig nu. Det är ju ingen konst att hinna sånt här när man är hemma varannan dag, eller halva dagen. Det jag gillar bäst är att jag hinner ta vara på, laga, lappa och fixa. Jag hatar att slänga bortglömd frukt, och jag vill verkligen inte slita och slänga mina prylar. Det ger mig sån tillfredsställelse att sy ihop min gamla väska istället för att köpa en ny. Och man kan rota i sina skåp istället för att springa direkt till Ikea när man behöver något att lägga småpryttlarna i. Ibland i alla fall. Och mosiga äpplen och päron kokade med lite socker och lite vaniljsocker (hemlig ingrediens!), blir supergott.

Men det ska bli himla skönt att återgå till den vanliga jobbvardagen på måndag, nu räcker det för mig.

Äppel-päron-mos med bästa 70/80-tals-hemmapysselboken: Linnea planterar.

Saker man glömmer

Ni vet det där man glömmer. Eller förtränger. Det kan vara små saker och det kan vara stora saker. Ta körkort, byta jobb, gå till doktorn med de där konstiga prickarna, köpa ett nytt kylskåp för att det man har tar död på alla gurkor, ringa jobbiga samtal i jobbet, få ordning på sina bankkonton, ringa till sina gamla släktingar som man tycker så mycket om, söka föräldrapeng på Försäkringskassan, läsa med sitt barn varje dag, lämna lappar till förskolan och fritids, pumpa cykeln, laga kläder. Jag har en dunjacka som jag använder varje dag, men där dragkedjan inte fungerar. Och inte har fungerat sen i mars förra året. Man kan försöka laga den genom att trycka ihop låset med en tång, det kan gå, jag har tänkt göra det sen i november. Kanske imorgon.

Oordning i huvudet (bland annat)

Hm, jag cyklar inte just nu eftersom hostan inte riktigt släppt, och det resulterar i att jag inte alls får någon ordning på mina tankar. Det här samsas i mitt huvud just nu:

- Jobb. Saker jag borde gjort klart för länge sen, folk jag borde ringt, energi jag borde haft.
- Mat. Varför smakar allt så tråkigt? Varför har jag ingen lust att laga något godare?
- Sjukor. Varför pratar hon i sömnen, är hon på väg att bli magsjuk?
- Stök. Varför har jag inte lärt mina barn att plocka undan efter sig bättre? Grr.
- Jag borde verkligen ta tag i försäkringskassan, banken, städskrubben. Är jag bara lat eller borde jag ordinera mig själv en ledig dag?
- Jag måste planera helgen lite. Nu har vi haft en månad av oplanerade helger, vi behöver lite, bara lite, struktur! De där grejorna som cirkulerar i omloppsbanan just nu: Middag hos grannen, kompislek, ishallen, gäster, släktbesök - plocka in dem i almanackan så att någon av dem blir av i alla fall!
- Shit, barnen växer och växer och jag hinner inte med. Måste hinna/orka prata mer med storungen, leka mer med mellanungen, uppfostra lillungen.

Ja, det är väl så här det är att vara förälder helt enkelt. Just idag är jag tacksam för att jag inte har värre saker att oroa mig över.

Dagens köksfönster

Jag ger er dagens köksfönster, komplett med hushållspapper och januarimörker. Sist jag visade köksfönstret var det adventsklätt, men i helgen plockade jag undan julgrejorna. Ovanligt tidigt för att vara mig (och hade inte jag gjort det hade de blivit kvar till midsommar), men allting kändes bara dammigt, snorigt och sunkigt. Fast årets minijulgran står fortfarande på balkongen. Den är fnösketorr och barrar som attan bara man tittar på den, så jag orkade inte ta tag i det i helgen. Det är lite för långt till marken, annars hade en luftfärd från balkongen varit perfekt. Jag bor ju lite högt så jag kan inte vara säker på att granen inte hittar på dumheter på vägen ned.

Julstjärnan får stå kvar lite till, tycker jag. Blommor som överlever i mina fönster har förtjänat sin plats. Den är ju färgglad i alla fall, särskilt i sällskap med primulan från Willys. Primulan är fusk egentligen. Jag ska ju tänka *vinter*, och inte tjuvstarta vårkänslorna. Vårkänslorna får vänta till mars. Ser ni förresten mina små nyårsrester på fönsterbrädan, små färgglada paljetter? Jag älskar att ha paljetter drällande omkring mig. Det tog nog en veckan innan jag tog bort dem från köksbordet. Mitt i all influensa var det mysigt med lite glimtar av partystämning. Blandat med brödsmulor och ketchupfläckar.

Inga proffsfotade arrangemang i motljus här inte. Fram för köksfönstersrealism!

Känslan för januari

Jag har hittat min känsla för januari!

Jag har ju tidigare skrivit om min ångest inför januari-februari-mars, ett evighetslångt sjukträsk med kyla, slask, förkylningar och magsjukor - eller oro för sjukorna. Och det känns så himla onödigt att slösa bort ett kvartal varje år på att bara "stå ut", det är ju livet som springer förbi. När det gäller november har jag hittat en bra känsla - och nu har jag letat efter en bra känsla för oxveckorna också, för att hålla mig uppe. Nu har ju januari i och för sig redan bekänt färg med influensan som fortfarande sänker mig, men desto större anledning att hitta motivationen.

Så här ska jag tänka: Vinter. Nu är det vinter på riktigt. Jag råkar bo i en del av landet där vinter ibland betyder snö, och ibland regn, men det är bara att acceptera. Vinter här betyder oavsett temperaturen att naturen är i vila. Inga löv på träden, inga knoppar på buskarna, lera och visset gräs på marken. Jag ska försöka acceptera detta och tänka *vinter*. Det kan också vara vackert. Om naturen får lov att vila på vintern så får vi människor också lov att vila. På vintern kan man sänka sitt tempo. Jag ska ta djupa andetag, försöka gå lite promenader, njuta av de kala träden (och den snö som ibland faller) och leva i vardagen. Jag tycker ju om vardagen, och det blir inte mer vardag än så här.

Upprop för januari & co

Jag har ju börjat gilla november. Den lugna vilsamma månaden när vädret är mjukt och grått och lite sömnigt. Vackert stilrent. Inga krav, ingen måste-passa-på-stress, och den hektiska julen som hägrar lite lagom långt framöver. Det känns jättebra att gilla november. Jag har hittat novembers innersta väsen, trots att det är årets mest utskällda månad. Men mitt problem nu är att jag innerligt avskyr januari, februari, mars.  Det vilar en lätt ångest över dem, det är sunkigt väder (sällan snö där jag bor), kräksjukor, kräksjukeångest, influensor, förkylningar, hostor, stress, blöta overaller och bara en evighetslång träskperiod. Men det är ju ett helt kvartal! Jag kan ju inte gå igenom livet och lida mig genom ett kvartal varje år, vilket slöseri! Så kan vi inte ha det. Jag måste hitta det innersta väsenet i träskmånaderna också. Så det är uppdraget inför nästa år. Nu ska jag försöka komma på det fina med januari, februari och mars. Attityden är allt! Kan ni inte hjälpa mig?

Om att vara lite social

Aah, min kulturella kompetens är lite för dålig. Stora barnen har en kompis som varit här några gånger, och de hos honom. Hans föräldrar har sagt att vi gärna får komma dit allihopa. Det skulle vara jättetrevligt, barnen gillar kompisen och föräldrarna verkar trevliga. Men hur gör jag nu? Jag kan väl inte bara knata dit? Hur vet jag om det passar? Familjen har persiskt ursprung, kanske gör det mig osäker på hur de menar att vi ska göra? Just sättet man hälsar på varandra varierar faktiskt ganska mycket kulturellt, mellan storstad och landsbygd och mellan olika länder. Jag måste bli bättre på att fråga rakt ut. Kanske be dem säga till när det passar. Eller bjuda hit dem själv, såklart, med ett datum så som jag själv är van vid.

Jag skulle faktiskt gärna ha ett lite mer spontant socialt umgänge. Ibland får jag till det med grannar. Favorittanten i huset kan få komma på fika samma dag som vi ber henne. En mamma och hennes barn kan få komma in en stund efter lekparken någon gång. Och så barn som kommer förbi förstås, men det är faktiskt nytt, nu när barnen börjar bli större. Men det är för sällan. Mestadels tas tiden upp av jobb jobb jobb, middag, handling, tvätt och utmattat slappande framför dator eller TV. Ibland har jag en plan inför helgen. Jag ska ringa någon och träffas. Jag ska bara vila lite så att jag orkar, fixa simskola, tvätt, röja lite så att eventuell gäst kan komma in genom dörren utan att snubbla, och vips har dagen gått. Nej, ibland behöver man ha bokat in det i förväg så att det blir av. Lite av varje vore bäst, lite bokat lite spontant. Och mer tid.

Onödigheter -den som förstår sig på det här inlägget får en guldstjärna

Ni vet när man dammsuger och hör ett pling. Ska man öppna den och leta, eller var det bara en sten? Eller som idag när jag cyklade i full fart på väg nerför en bro. Klirr, hördes det. Ska jag stanna? Det var nog bara en kapsyl. Men jag stannade ändå, gick tillbaka, och hittade en knapp från min rock. Glädje! Det är ju helt hopplöst att tappa en viktig knapp och inte hitta den. En återfunnen knapp kan glädja mig flera gånger under dagen. Jag har redan en saknad knapp i den rocken. Men jag går och bär på en ersättare i fickan, en lagom stor knapp fast i helt fel färg. Snart ska jag sy i den. Den får bli ett statement. Men då får jag låtsas hårt att den är meningen.

Jag har alltid gillat texter, böcker eller filmer om onödigheter. Det är såklart häftigt med brinnande engagemang och viktiga känslosamma ämnen också. Men text eller film som fokuserar på små vardagliga förtret eller glädjeämnen lockar mig. Sen är jag kanske också lite avundsjuk på de personer (eller karaktärer) som fokuserar på små vardagliga saker. Istället för att oroa sig över självkänsla, prestationer eller krigets fasor i Syrien. Ja, det är ju tur att det finns folk som engagerar sig i de stora världsfrågorna, men jag tänker mig att det hade varit skönt att få fokusera på det oviktiga ibland. Det är skönt, när jag lyckas. Kanske är det en flykt, men jag tror att det är nyttigt för mig.

Förstår ni inte vad jag menar? Har ni sett Amélie från Montmarte, eller Frihet - Den blå filmen (med Juliette Binoche - och i den här filmer flyr hon definitivt)? De är mina favoritfilmer. Fredrik Backman spelar i samma genre tycker jag, hur otroligt det än kan låta. Det vardagliga är huvudnumret. Ibland med en komisk eller vacker tvist, ibland bara rakt av. För det är ju en viktig del av livet.

Köttfri torsdag

Idag vill jag ha en klapp på axeln. Jag har ju länge haft ambitionen att äta mer vegetariskt, och denna vecka har jag lyckats med två middagar hittills (av de två möjliga som jag själv har haft ansvar för).

I måndags blev det en riktigt god quorn-gryta med halva kryddskåpet, lite frysta wokgrönsaker och nudlar. Idag blev det gnocchi (finns på Willy:s), tomatsås med svamp och  fetaost. Samt lite annat jag hittade i kylskåpet som majs, oliver och lite blad. Det blev bra det också. Jag hade köpt en massa svamp, både ostronskivling och skogschampinjoner som jag efter stekning kokade med krossad tomat, kryddor och en riven morot. Fast jag ska inte göra likadant nästa gång. Det blev en himla massa svampig svamp i den såsen. Jag tror att det hade varit mycket godare att steka svampen så den blev lite knaprig, kanske med vitlök, och äta bredvid. Och det hade också varit gott och mättande att ha i lite bönor eller kikärtor i tomatsåsen. Eller bredvid det också kanske, så blir det lättare att få barnen mätta (de gillar bönor bättre än tomatsås). Det får bli nästa gång.

Så här ser middagen ut i morgondagens matlåda. Men jag får nog komplettera med en knäckemacka eller två.

Det här är ingen inspirationsblogg som ni hör, om ni nu inte märkt det tidigare. För då hade jag bara berättat om det som blev vackert och lyckat. Det hade blivit en väldigt kort blogg.

Högsta önskan

"Vad skulle du önska om du fick en önskning?" är standardfrågan hemma hos oss. Rätt svar är "Flera önskningar." Men ibland finns det regler som förbjuder det svaret. Ikväll var önskningarna begränsade till tre. Barnen enades om:

1. Fred på jorden
2. Ingen miljöförstöring
3. En dörr till Pokémonvärlden

Tempo

Idag har jag prövat på livet som en modern trebarnsmamma av idag med många järn i elden. Först jobb, sen bussen till cykelverkstaden, sen cykeln till dagis, sen cykeln till skolan, sen en liten paus i lekparken, sen hem, mycket snabb middag till mellanbarnet (färdig pyttipanna i mikron), sen iväg i racerfart med mellanbarnet och minsta barnet i vagnen till AKTIVITETEN. Sånt som vi har försökt akta oss för innan. Sen hem, äta lite mat själv, sen iväg och hämta mellanungen på AKTIVITETEN, sen hem igen, röja kök, läsa läxa, lägga barn, fixa jympapåse. Och nu borde jag verkligen stryka kläder inför morgondagens viktiga jobbgrej, men här går min gräns. Nu är det bloggpaus och slösurf. Klädracet får jag ta imorgon. Om ni tycker att det här inlägget saknar ett par punkter och pauser, så är det med mening. Jäklar vilket tempo jag haft. Jag är faktiskt inte riktigt van vid det, tre barn till trots.

Egentligen har det varit ganska trevligt. Solen sken och det är gångavstånd både till skola och AKTIVITETEN. Jag hann dessutom snika till mig lite kompis-grann-prat emellan. Och en nöjd mellanunge fick jag, som klarade sig helt själv utan storebror. Men nästa vecka får jag nog ändra lite på planeringen. Kanske kan jag springa en runda eller handla mat mellan lämning och hämtning. Eller kanske kan storebror gå med mellanungen till AKTIVITETEN. Snart kan han kanske gå själv till och med. Vi får se, jag kanske vänjer mig. Men man får vara lite lat, va?

Vuxen och velig

Jag läste för länge sedan en bra grej i en bok av Martina Haag. Någon av hennes krönikesamlingar, kanske den här. Hursomhelst. Hon skrev om den där föräldraplanen som man tror existerar till man får egna barn. Att mamma och pappa alltid har klart för sig vad som gäller, vilka gränser som ska gälla, när de ska säga ja och nej.

Med stora barn kan man ju diskutera lite. Hur länge är det rimligt att du får spela, hur långt bort från huset får du gå själv, kan ni inte hjälpa till att städa toan? Men alla små saker. Får jag ta ett äpple nu, fast middagen är om en halvtimme? Är det ok att minsta ungen rotar fram nya kläder igen, fast det innebär mer tvätt? Ska vi inte stänga av TV:n nu? Ofta löser det sig av sig självt för att man inte orkar ta strid. Det är bra att vara trött ibland, så slipper man fundera så mycket. Nyss hindrade jag minsta ungen från att öppna en ny burk karameller hon ville ha, eftersom det fanns en annan burk öppen (resekarameller till lördagsgodis!). Vi kan ju inte ha en massa halvöppnade burkar överallt. Men efter en stund blev jag själv sugen på den gula sorten. Så då öppnade jag den själv, och gömde den under en kudde för henne... Är det de vuxnas privilegium, eller är jag bara en ego mamma? Bäst jag går och bjuder henne också.

Förhandling

Idag har jag kört bil, tur och retur ett ärende på nätta 4 timmar. Vad är det värt tycker ni? Ett däckbyte? Ett däckbyte och en storhandling? En halv dag på egen hand? Eller ska jag bara ligga och ruva på gentjänsten och kassera in vid lämpligt tillfälle?

Dekadens

Avnjutit en skärtorsdagsmiddag bestående av grannens småkakor till förrätt och Willys färdiga köttbullar med gårdagens bulgur till huvudrätt. Kvällen till ära öppnade jag också en 1,5 liters svagdricka som blivit kvar sen i julas. Alla TV-apparater står på. Barnen röjer. Glad påsk!

Genomleva träsket

Vissa dagar är träskigare än andra, idag är en sådan dag. Nya varv på magsjukor, hostor, huvudvärk och skit. Hur gör man för att genomleva när det är så många veckor kvar tills det finns hopp om vår och vändning?

Att bara blunda och försöka härda ut är kasst tycker jag. Livet är dyrbart, jag vill inte bara slösa bort veckor och månader varje år på att stå ut. Det är som folk som säger att de skaffar barn tätt för att ha småbarnsåren avklarade. Vadå avklarade? Det är ju fantastiskt med småbarnsår, man vill ju inte blunda och snabbspola bara för att det samtidigt är fruktansvärt jobbigt. Sen är det klart att det känns som att man vill snabbspola ibland, absolut. Men jag vill inte ha det som devis i livet, för då har man snart snabbspolat sig fram till pensionen, och det vore lite synd.

Men hur ser guiden ut för att genomleva träsket och samtidigt hålla modet uppe? Jag tar tacksamt emot tips. Det jag försöker med är att hitta tillflykten i det lilla. Njuta av en sagostund, en snöflinga, ett fönster utan persienner med månsken utanför. Känns lite pretentiöst, måste jag säga, men det är mitt halmstrå just nu. Godispåsar funkar också hjälpligt, samt melodifestivalen. Alternativet är fortfarande att ta familjen och fly ut på landet bort från alla baciller, men det verkar så jobbigt.

Om måsten, slappartid och godis

Idag smygäter jag godis i massor. Det är de enklaste trixet för att piffa den grå vardagssörjan. Köpte Ahlgrens vinterbilar på rea på Coop, typ som punchpraliner utanpå, fast med skumbilen inuti. Om jag orkar ska jag fota innan jag publicerar det här inlägget.

När jag flyttade hemifrån förde jag kassabok, bara för att det var så roligt. Jag skrev upp allt jag köpte och räknade ut månadskostnaden. Jag hade så mycket fritid att jag kunde kosta på mig att göra något nyttigt frivilligt. Sen flera år tillbaka har jag slutat göra något som kommer i närheten av att vara nyttigt, när jag inte måste. Så när barnen sover så är det att snabbt sätta in i diskmaskinen och sätta på den, och kanske hänga en tvätt om den ligger och surnar i maskinen. Men sen vägrar jag nyttigheter. Jag tar aldrig fram kläderna jag ska ha morgonen efter, jag förbereder inte matsäckar, jag ordnar inte bankärenden, jag sorterar inte viktiga papper, och jag går inte in på Försäkringskassan på webben. Detta är naturligtvis saker jag borde göra, åtminstone det som har med pengar att göra. Och det hade onekligen minskat morgonstressen om jag förberett lite på kvällen. Men det går bara inte. Städ och rens kan jag göra på dagen, när det ändå är svårt att slappa, men den sena kvällen är fredad. Men jag kan längta efter den där känslan jag hade när jag var ung. Att lite njuta av att ordna upp, räkna ekonomi, fylla i, organisera. Kanske kommer den tillbaka så småningom, när jag slappat färdigt.

Nix, orkar inte fota godiset. Det är för nyttigt.