Mångkultur i praktiken

Det här är ett inlägg om mångfald, den etniska sorten. Om invandrare, eller nysvenskar, om mångkultur. Det är lite svårt att skriva om tycker jag, jag har inte tränat så mycket, och det är lite minerat, även för oss som är välvilliga. För det är så lätt att uttrycka sig nedvärderande, sårande, fördomsfullt eller bara blåögt, även om man inte avser det. För att jag inte själv är invandrad. Men eftersom jag tänker en del på det här så vill jag försöka.

Min stad är en segregerad stad, som många andra i Sverige. Särskilt segregerad är den i välbärgade områden, där bor det nästan bara etniska svenskar. I andra områden är det visserligen högst blandat vad gäller folks ursprung, men högst ont om folk med endast svenskt ursprung. Var vill man bo, då?

Ja, vad som driver folk till att önska olika områden är såklart en blandning av faktorer. Många barnfamiljer vill bo i hus. Och eftersom folk med svenskt ursprung generellt sett har mer med pengar så blir det mest svenskar i villaområdena. Men varför är vissa områden mer populära? Och varför upplevs ofta en hög andel invandrare i ett område som ett mått på låg status? Är det så att många svenskar, som tycker att de är toleranta och icke-rasister, undviker dessa områden? Jag tror att vi behöver rannsaka oss själva. Och prova något nytt.

I mitt lagom centrala, lummiga höghusområde (ja, det finns låghus här också...) är det blandat. Jag brukar säga att jag bor i stans enda integrerade område. Eftersom etnicitet ofta hör ihop med klass, sorgligt nog, så är det såklart inte helt integrerat i varje kvarter, men ändå. Här bor en hel del svenska pensionärer, en hel del studenter, och en del barnfamiljer, av blandat ursprung. När jag flyttade hit reagerade jag på att det var så många icke-vita på bussen. Att jag hörde en massa olika språk. Men, vet ni? Jag har vant mig, jag trivs med det. När jag åker i andra riktningen med bussen reagerar jag på att det bara är vita omkring mig. Det känns onaturligt och konstigt - och det är det ju också, att vi bor så uppdelat.

När min äldsta unge började i skolan var han en av få som hade två svenska föräldrar. Å andra sidan var det flera som hade en svensk förälder, eller som hade föräldrar som bott här länge. När unge nummer två började skolan var det rätt många med två svenska föräldrar, och mer än hälften med en eller två föräldrar med utländsk ursprung. En bra blandning alltså. Det tråkiga är att vissa svenskar väljer bort den här skolan för att de tror att det är en nackdel för deras barn att det går många nationaliteter här. Jag tror att det är en fördel.

Det är inget konstigt för mina barn med slöjor, barn som inte äter fläskkött eller att fira persiskt nyår. Lärarna förklarar det tydligt, precis som de noga går igenom och förklarar de svenska traditionerna (extra viktigt såklart för de som inte får det med sig hemifrån). Det händer att barnen kommer hem men en brytning när de fått en ny förebild i något äldre barn som bryter. Jag brukar inte kunna låta bli att skratta åt dem, dock. Men det oroar mig aldrig (och de flesta barnen pratar svenska i princip som infödda). Mina barn kommer att kunna koderna i långt fler sociala sammanhang när de blir vuxna, jämfört med vad jag kan. Det är ingen grej för dem.

Det finns flera fördelar, jag får skriva mer om dem i ett annat inlägg.  Men det finns en stor mäktig fördel i att leva i en heterogen miljö. (Visst, de jag umgås mest med är ganska lika mig, det måste jag tillstå. Jag jobbar på att lära känna de som är lite mer olika.) I och med att familjerna i kvarteret är så olika sinsemellan, så är pressen på att passa in i en mall mycket mindre. Den här livsstilsstressen som det talas om för medelklassen - fint hus, karriär, superpedagogiskt föräldraskap, ekologisk nyttig mat (guilty...), PoP-kläder till barnen, dyra semestrar, etc. Nix, ser inte mycket av den här hos mig. Här behöver jag inte jämföra mig, här kan jag vara mig själv.

Hemmafru på låtsas

Det finns en del fördelar med att vab:a halvtid flera veckor i rad. Särskilt nu när barnen och vi börjar bli rätt friska, och vi bara väntar på att den där sista vattkoppan i hårfästet ska börja bli lite mer skorpig. Det här har jag märkt:

- Mina krukväxter trivs. Jag kommer på att jag ska vattna dem innan de börjar sloka.
- Jag hinner leka med barnen, eller i alla fall sätta igång lekar och sen göra något annat i samma rum.
- Jag hinner rensa leksakslådor - sortera plastdjuren i en plastburk, låtsasmaten i en låda och sen hitta båda benen till den där Betty Spaghetti-dockan från McDonalds som barnen fått från en släkting som hittat den i sitt grovsoprum.
- De där två kökslådorna som innehåller all skit man samlat på sig i 9 år blir faktiskt rensade. (Herregud, jag har inte ens tänkt på att jag borde innan.)
- Jag har tvättat den där gula fleecefilten som varit fläckig i flera år.
- Jag hinner pyssla på det där 70-talssättet som ens mamma gjorde och som någonstans är sinnebilden för det man borde göra med sina barn istället för att låta dom titta på Pokémon på lördagarna.
- Jag hinner laga ett hål på barnets tröja - min favorittröja i finaste ljusgröna färgen.
- Jag hinner koka jättegott äppel- och päronmos på de där frukterna som legat under tidningshögen på köksbänken och blivit övermogna och mosiga.

Kort och gott, jag hinner med allt det där hemmafruiga, som vi av någon anledning tycker att vi borde hinna fast vi jobbar. Det står klart för mig nu. Det är ju ingen konst att hinna sånt här när man är hemma varannan dag, eller halva dagen. Det jag gillar bäst är att jag hinner ta vara på, laga, lappa och fixa. Jag hatar att slänga bortglömd frukt, och jag vill verkligen inte slita och slänga mina prylar. Det ger mig sån tillfredsställelse att sy ihop min gamla väska istället för att köpa en ny. Och man kan rota i sina skåp istället för att springa direkt till Ikea när man behöver något att lägga småpryttlarna i. Ibland i alla fall. Och mosiga äpplen och päron kokade med lite socker och lite vaniljsocker (hemlig ingrediens!), blir supergott.

Men det ska bli himla skönt att återgå till den vanliga jobbvardagen på måndag, nu räcker det för mig.

Äppel-päron-mos med bästa 70/80-tals-hemmapysselboken: Linnea planterar.

I mitt kvarter - eller Om vikten av grönområden i tätortsnära lägen

Vår trollskog ligger mitt i stan. Det vita tjocka täcket, de höga träden, den kalla luften, de glada tjuten nerför pulkabacken känns som vinterlov på landet. Men om man lyssnar hör man trafikleden som en dov ljudmatta. När träden är utan löv ser man stan glittra mellan stammarna. Bron, de fasadbelysta byggnaderna, reklamskyltarna, bilarnas lyktor. Man ser det på avstånd, men just här är vi i naturen. Det är en så häftig kontrast. Jag gillar kontraster.

Hyllning till en gammal soffa

Åh, jag gillar vår soffa. Det är en gammal Ikea-soffa som jag köpte 1998. Mörkblå i något borstat bomullstyg som redan från början såg lite solblekt ut. Ett drygt decennium och tre ungar senare har den verkligen sett sina bästa dagar. Kuddarna har avtagbart tyg så de har vi tvättat några gånger. Senast nu i helgen, och jag satte på de rena överdragen i eftermiddags. Riktigt slitna är de, tyget är så nött att det nästan är hål på sina ställen. Och armstöden som aldrig blivit tvättade (det går säkert att ta av tyget där om man verkligen jobbar på det), är ganska sunkiga trots fusktvätt med diskmedel och tvättsvamp emellanåt.

Men jag gillar det slitna. Jag stör mig inte på det. Särskilt inte såhär års, när det mest är mörkt och allt ser så himla mysigt ut i ljuset från adventsljusstaken. Och i vår soffa får man äta mackor och dricka glögg. Man får klättra på karmarna. Och den är lite sådär omodernt halvstor, utan divandel att sträcka ut sig på. Den har blivit personlig, den där soffan, den är lite som vi är. Omodern och luggsliten och lite halvful. Och just nu mysig och skön men en färgglad pläd och en stor  kudde.

Utsikt

Sitter här i dunkelt vardagsrum och ser ut över den ljusa kvällshimlen utanför fönstret. Träden på berget  dansar i vinden. En dansande skyline med molnen som drar förbi ovanför. Jag trivs i mitt höghus.

Längtan efter lugnet

Jag läser ett vackert inlägg hos Underbaraclara om en tidig skogspromenad i Norrbotten, med andäktig utsikt och skogsdoft, och blir lite avundsjuk på den där orörda naturen. Inte en människa eller ett hus så långt ögat kan se, lugn och ro. Men sen funderar jag på om jag skulle ha ro att bara gå där och fundera. Jag är nog lite för rastlös för att kunna leva den drömmen, och när jag väl går ner i varv så blir jag lätt smått apatisk istället. Fast kanske skulle man kunna komma ner i tempo om man fick tid att vänja sig?

Annars är ju det en av mina stöttestenar: Att vi i dagens samhälle har gjort oss så beroende av förströelse (läs mobiler, datorer, TV) att vi blir rastlösa om vi sänker intrycksnivån. Och att vi därmed missar de där tillfällena till eftertanke som lugnet (och tristessen) ger.

Sen går jag ut på balkongen och blickar ut över kvarteret, skogsdungen, och de avlägsna blinkande ljusen från staden. Mm, härligt. Det är faktiskt vackert här också. Jag kan ju börja med att försöka sänka pulsen lite genom att sitta en stund på balkongen och njuta av försommaren och staden. Jag ska börja med det imorgon.