tisdag 26 november 2013

Fötter


Jag älskar att ta en titt i datorns webcamera-program (photo booth) och hitta diverse aliens, små skräckfilmssnuttar, figurer med hjärtan över huvudena och annat skapat av barnen när vi föräldrar tittat åt ett annat håll. Idag var det bland annat en liten bild med fötter.

tisdag 19 november 2013

Otrevlig

Idag har jag varit världens surmamma. Trött och grinig efter en helg med sjukor, löss och barn som klättrar på väggarna hade jag ett litet hopp om att komma ut på roligheter ikväll. En bekant ordnade home party, och även om jag inte är så värst shoppingsugen så såg jag en chans att få en glimt av världen utanför jobb och familj. Jag visste att chansen var liten, men när jag insåg att "Nej, det går inte att få ihop det." krympte trevlighetsmarginalen till 0,5 mm. Detta innebär från min sida:

- Högljutt svärande när jag ser en unge slinka in framför datorn
- Gap och skrik när alla väljer att tjafsa i köket där jag steker falukorv
- Med dunder och brak knöla ner alla barnaknådade play-doh verk i plastpåsen när syskonen inte kan hålla sams och därtill måste skrika på mig när syskonet sabbar. "Säg inte till mig! Lös konflikten med ditt syskon! Börja inte skrika eller hämnas när någon tar din degbit - prata!"

Sen ett telefonsamtal till mamma som jag borde ringt för länge sen, och då är jag plötsligt honungsburken i bisvärmen. Alla cirkulerar kring mamman som försöker prata i telefon, det kvittar vilket rum jag går till.

Så. Så var min kväll. Inte var jag trevlig och inte var jag särskilt konstruktiv. Jag ursäktade mig för ungarna och förklarade varför jag var på så dåligt humör. Men jag får egentligen inte dåligt mamma-samvete över sådana här lågvattenmärken. Det är klart att det inte är bra för dem att ha en förälder som gormar och skriker hela kvällen, men så länge det inte händer hela tiden får de faktiskt stå ut med att mamman blir på dåligt humör ibland när det är slitigt. Jag är ingen supermamma och de har ingen nytta av att tro det heller.

söndag 17 november 2013

Kör på eller Tänk dig för?

Folk som lyckats med något stort i livet yrkesmässigt, och får lov att berätta om sin barndom publikt - idrottare, musiker, författare, komiker. De framhåller ofta att där fanns någon som såg dem, som stöttade dem helhjärtat, som sa: "Kör på! Strunta i vad alla andra tycker! Du är bäst! "Och det vill man ju ge sina barn. Den där orubbliga tron på att man inte ska ändra på sig själv. Men så tänker jag: Jag gör ju inte alls så med mina barn. Jag uppfostrar ju dem genom att be dem ändra på sig. Ta hänsyn, lyssna på andra, hjälp till, var inte för högljudd, var inte för skrytsam, tänk på hur det känns för andra, lägg inte all din tid på mindcraft/rita/läsa/sporta. Självklart försöker jag förmedla till dem att de är värdefulla och att jag älskar dem oavsett - men jag försöker också påverka dem, mycket.

Jag kan inte göra på något annat sätt. Det finns säkert de som själva är ohämmade som kan uppmuntra det draget hos andra - med risk för att de blir rätt egocentrerade på köpet kanske. Men jag är hämmad och eftertänksam och självkritisk. Jag kan bara uppfostra på det här sättet och hoppas att mina barn blir snälla och vettiga- men ändå trygga och säkra på sig själva. Kanske är det inte så här man uppfostrar framgång, men det kan ju kvitta å andra sidan.

torsdag 14 november 2013

Antijulpepp

Jag brukar tänka att julaningar i oktober-november bara är en grej för handeln. En grej som alla vanliga människor stör sig på, och muttrar över på samma sätt som man muttrar över regnet och att det blir mörkt så fort. Men sen inser jag att det finns en massa folk som börjar julfixandet redan i första halvan av november och som tycker att det är som det ska. Skandal! * börjar formulera ett mail till Magdalena Ribbing* Man kan ju inte börja fixa med julklappar redan! Det är som att, som att, ja som att köpa julklappar i november...

Nja, om jag nu ska sansa mig lite. Jag är inte färdig med hösten ännu. November ska vara grå och lugn. Just nu visserligen späckad med jobbstress och utvecklingssamtal, tandläkarbesök och det vanliga, men utan den där helgprestationsstressen som lägger sig som en klump i magen. Nej, jag har ingen lust alls att tjuvstarta julen. Jag vill njuta av novembermörkret i fred, tända ett ljus, öppna en påse mandelbeskvier och dricka mitt te. Och om jag ska sikta in mig på något i december ska det vara julefrid. Glögg, pepparkakor, gamla julsånger på skiva och köpa julklappar online den 17 december.

onsdag 13 november 2013

Uppehållet

Så här blir det ibland. Nästan två veckor sen sist, och det beror ju inte på att jag inte har något jag vill säga. Men bloggandet har konkurrerat med sömn, barn, kvällsprat, jobb, jobb, jobb, ork, telefonsamtal med kära vänner - och förlorat. Jag saknar det, men ju mer sällan det blir desto mindre pockar det på. Lite som träning - vilken för övrigt också förlorat kampen om tiden på sistone.

Jag ska jobba för att återta tiden för bloggandet (och träningen). För jag gör det ju för att det är roligt. En annan dag ska jag reda lite i trådarna kring varför man (jag) bloggar. Är det för bekräftelsen, utbytet, predikandet eller istället för skrivbordslådan?