Katrin och Elsa

Jag springer inte så ofta längre, tyvärr. Men ibland får jag till det, och då lyssnar jag fortfarande på Sommar i P1 i nedladdad podradio. De två senaste var Katrin Sundberg och Elsa Billgren. Katrin är för mig mest känd som den fantastiska Häxan Surtant, men jag har även sett henne i andra roller. Hennes program gillade jag bl.a. för att hon har en sån härlig tajming i rösten. Det märks att hon är en rutinerad skådespelare, hon liksom fraserar intressant. Svårt att beskriva. Hon är en sån där kvinna -efter vad hon själv säger- som är lite spretig, flamsig, rufsig, gapig och inte så fin i kanten. En som känner sig som en transvestit i en kvinnlig klänning och inte identifierar sig med Meg Ryan. Det kan jag identifiera mig med.

Elsa Billgren fraserar också vackert. Elsa är för mig mest känd som vintage/modebloggare, men hon är också personal shopper och programledare. För Elsa har livet starka färger, allt är passion, konstnärligt och vackra gamla klänningar. Elsa är verkligen fin i kanten, men inte på ett dåligt sätt. När man lyssnar på henne (eller läser hennes blogg) känns det som att glutta in i hennes vackra gamla film. Och det är ingen Roy Andersson-film med brända fiskpinnar och betong, utan Amelie från Montmarte eller Chocolate. Det kan jag inte identifiera mig med. Men hon är väldigt begåvad, och jag gillade hennes sommarprogram också.

Sommar i öronen och asfalt under benen

Idag var det veckans springa-hem-från-jobbet-dag. Jag hade ganska mycket adrenalin i kroppen, så det var perfekt springläge. På med Henriks Dorsins sommarprogram i öronen och i med den låga jogg-växeln. Härligt! Bra lyssning och när jag lufsade förbi den långa bilkön kände jag bara: Ha, loosers! Där sitter ni fast och stressar upp er (de kanske också lyssnade på pod-radio...) och puttrar fossila bränslen (de kanske körde miljöbilar...) medan jag tar mig hem på mina egna ben! (De hade kanske flera mil hem...) Jag är kungen! Jag har makten! Jag äger, som mina barn skulle ha uttryckt det. Jag var till och med tvungen att plocka upp telefonen och fota ögonblicket... jag börjar bli en riktig bloggare. Sen körde Henrik Dorsin lite dragspelsmusik och jag fick springa i takt. Så, jag verkar ha uppnått den där frälsningskänslan som jag förut roat noterade hos andra nykläckta löpare.

Programmet var mycket bra, jag kan rekommendera det. Hittills har jag avverkat Klara Zimmergren, Martina Haag och Lotta Lundgren. Mycket lyssningsvärda allihopa, med Klara som ett absolut måste. Det som var coolast med Dorsin är det jobb han måste lagt ner på programmet. Förutom ett välskrivet manus framförde han alla låtar själv, och de verkade åtminstone vara specialskrivna flera av dem. Jag är så imponerad av människor som satsar helhjärtat. De är ju de som kommer någon vart. Själv gitter jag liksom inte... jag har varken tålamodet eller energin. Men det behövs väl såna också, vad jobbigt om världen vore full av starka helsatsande personligheter som vill synas, höras och roa hela tiden. Vi som lufsar på över bron hem från jobbet har också vår plats.