Den där känslan - peptalk till mig själv

Jag minns en gång för många år sedan. Jag gick och dansade lindy hop och var med på ett helgläger. En av kurserna jag hade valt var akrobatik, för jag tyckte att det var så grymt roligt, och hade lyckats hitta en kille som ville gå den kursen med mig. Ingen av oss var så särskilt bra, men vi hade gått någon enstaka kurs tidigare. På kursen visade det sig att alla de andra var typ ledare eller väldigt mycket bättre i allmänhet. Väldigt pinsamt, tyckte jag som på den tiden fortfarande praktiserade den ädla konsten att obemärkt smälta in i bakgrunden. Men nu var jag där och kunde liksom inte fly. Och då hände det någonting. Plötsligt lyfte jag huvudet, sträckte på mig och skärpte sinnena. Jag valde att ignorera min skämskudde (oklart över vad, men kanske att jag hade haft mage att anmäla mig till en kurs över min nivå), skärpa till mig och köra på. Det gick bra förstås, det var ju inget märkvärdigt. Men jag minns så väl den där känslan, när jag valde stoltheten istället för pinsamheten.

Den där känslan vill jag åt oftare. Det är ju den man ska sikta på när man är osäker över något man gör, är, eller ser ut. Jag tänkte på den när jag läst den senaste veckans inlägg om skönhetsingrepp, naturlig skönhet och att acceptera sin kropp. Läs inläggen (det är flera i serie egentligen) om ni inte redan gjort det, det är tankeväckande! För den känslan är vägen ut ur komplex och osäkerheter. När jag ser folk (på TV eller i verkligheten) som har den där stoltheten och självklarheten då tycker jag att de är så snygga och coola, då vill jag vara som dom. Det kan vara en mager man som rör sig till musik, en kvinna med gula kläder som tar plats i en debatt, en rund kropp som går kaxigt i höga klackar. Om man kan vända sitt tvivel till stolthet så syns det. Oavsett om tvivlet handlar om utseende eller osäkerhet inför att göra något nytt och läskigt. Har du en rund mage, ett fårat ansikte, en bred rumpa, en svår uppgift att lösa, en utbildning att leda, en akrokurs att genomföra? Backa inte, krök inte ryggen - sträck på dig och välj stoltheten! Att våga vara sig själv är coolt, och det kommer att märkas. Både inuti och utanpå.

Stilen och personligheten

Jag har alltid haft lite svårt för att byta stil. När jag var liten fick jag en personlighetskris när jag bytte kjolar mot byxor en period. Nu har jag kanske inte särskilt utpräglad stil i vanliga fall, men det sitter något i känslan ändå. Jag ska förklara:

Barnen har varit borta i flera dagar nu så jag hinner liksom med att titta mig i spegeln på morgonen. Och i helgen köpte jag ett par nya, högklackade (älskar känslan att vara i jämnhöjd med folk), svarta skor att ha på jobbet. Såna där lite proffsiga, "kvinnliga", moderna. Detta resulterade i att jag idag har haft svart linne, gul tunn oversize-tröja som är köpt 2013, kofta (gamla vanliga), vita smala jeans (köpta i år) och de nya skorna. Samt hår med sprej i, smink och kontaktlinser. Jag såg alltså ut som en rätt vanlig kvinna med aningens koll. Shit, långt ifrån min vanliga stil alltså. På sätt och vis gillar jag det - och jag vet ju att det är tillfälligt. Snart kommer ju barnen hem och då blir det skrynkligt, lätt omodernt och omatchat igen. Men på ett annat sätt känner jag mig helt vilsen. Är det här jag? Jag ser helt vuxen, "trendig" och kaxig ut! Och när jag gick och handlade i vår underbara alternativa mataffär med billiga grönsaker och delikatesser från världens alla hörn kände jag mig inte alls hemma. Klackarnas klick-klock mot golvet fick mig att känna mig viktig på ett obehagligt sätt. När jag strosar där i vanliga fall med en gammal barnvagn, tramsiga barn, bekväma skor och cykelhjälm känner jag mig hemma och liksom i gemenskap med de andra som handlar där. Nu kände jag mig plötsligt utanför.

Nu ska det väl sägas att det inte är någon drastisk förändring jag genomgått... Jag tror inte att någon annan märkt det ens, men det sitter på insidan. Sen tror jag att all den här barnfria tiden får mig att tänka för mycket. Det är bra för mig att inte hinna spegla mig så mycket - varken bokstavligt eller bildligt. Imorgon kommer de hem och då är (o)ordningen återställd.

Ja ja, jag vet att jag ser vanlig ut. Matkassen till vänster om någon undrar. Men ni ser den höga kilklacken, va?

Det svänger

Jag har så lätt att komma åt min svaga sida. Den där som säger att jag inget vill och kan och att det är så skönt att inte behöva vara utåtriktad och prestera på topp. Jag orkar inte, och det är nog inte min grej alls att visa framfötterna. Men, vänta. Det var ju bara i förra veckan jag var och pratade strategi på engelska med företagsledningen. Och det var ju jätteroligt, jag är ju bra på sånt. Just det, det hade jag glömt. Jag behöver knuffas framåt, så är det.

Om självkritik på ett bra sätt

Jag brukar skratta åt mina barn när de gör fel. Typ, när de uttalar ord fel, snubblar (utan att slå sig), säger något helt tokigt, eller missar något. Det kan ju låta tanklöst och kanske lite elakt, men jag tror faktiskt att det är bra. Förutom att det är rätt skönt att få skratta åt dem när de är roliga, så har jag en tanke om att det är bra att inte ta sig själv på så stort allvar. Vi skrattar tillsammans åt missarna.

Lite samma tanke ligger bakom min linje med självkännedom. Jag är inte en sån mamma som höjer sina barn till skyarna, och okritiskt berömmer allt de gör. Det finns säkert en del genier som har fostrats på det sättet, som i någon slags självuppfyllande profetia blir de gudabenådade underbarn som deras föräldrar tutat i dem att de är. Men det finns också en hel del odrägligt folk som uppfostrats okritiskt. Hursomhelst, jag är inte sån i mig själv och jag kan därför inte vara en sådan mamma naturligt, oavsett om det är bra eller inte.

Eftersom jag själv är självkritisk till min natur, och därmed riskerar att föra över det på mina barn vare sig jag vill det eller inte, har jag en plan. Min plan är att förmedla någon slags känsla av att "jag vet att jag har mina svaga sidor, men jag är underbar ändå". För självkritik kan ju vara väldigt utvecklande. Så länge den inte bryter ned en totalt, när det känns som att det inte är någon idé att förbättra sig eftersom man ändå suger. Men den där avslappnade känslan vill jag åt. Att ens värde inte sitter i prestationerna, kombinerat med lite ödmjukhet. Sen om jag lyckas är en annan sak.

Löjligt

Idag är en sådan dag när jag känner mig så fruktansvärt löjlig. Hela tiden. Det där jag sa i torsdags, vad töntigt det känns nu när jag tänker efter. Och idag när jag var ute och sprang, tönt tönt tönt i gul regnjacka och dålig hållning. Och det där jag sa om handlingen, middagen, barnen. Herregud så löjligt, vem tror jag att jag är?

Jag behöver en stund utan publik tror jag. Så att jag kan få vara lite löjlig ifred. Gränsen mellan löjlig och till exempel smart, stark, påhittig är så hårfin så att den mest sitter i betraktarens öga. Inte minst i sitt eget betraktande öga. Men imorgon är en ny dag. En rolig dag hoppas jag, det finns visst hopp om det.

Kampen mot det väna

Jag samlar på kvinnliga förebilder. Åja, jag kan tänka mig att ta in även manliga i min samling, men villkoret är att de visar en alternativ manlighet. Det här är ingen samling jag kategoriserar och dokumenterar, men jag gör ett litet bokmärke i mitt huvud som ska påminna mig om hur man också kan vara som kvinna. Och vilka jag ska presentera för min dotter i hopp om inspiration (eller son då, om det är en man).

När jag var liten hade jag en del förebilder som inte var så bra för mig. Karaktärer som inspirerade mig var figurer som var vackra, snälla, självuppoffrande och som det var lite synd om. Kulla-Gulla är paradexemplet, en och annan disney-princessa gick ned, spökflickan i Toffelhjältarna var en favorit (vad bra sången är förresten) och vilken annan vän varelse som helst. Nu är jag inte ute efter att dissa väna flickor, folk i allmänhet skulle må bra av lite mer vänhet. Men för mig var det inte så bra. Jag blev för vän helt enkelt, på bekostnad av andra personlighetsdrag som trycktes tillbaka.

Nu när jag inte kan falla tillbaka på att jag är ung längre, passar den väna rollen mig sämre och sämre. Och jag är ju inte vän egentligen, jag är yvig, pratig, engagerad eller tramsig när jag får chansen. Eller professionell, när det krävs. Men den väna flickan ligger liksom där bakom och lurar, och kan dyka upp när jag minst anar det.

Så därför samlar jag på förebilder. Sköna kvinnor som tar för sig, som inte ber om ursäkt, som är jäkligt duktiga och gärna lite excentriska. Excentrisk är bra. Det kommer fler och fler unga, vilket är ett otroligt gott tecken i tiden. Samtidigt som jag är lite bitter över att jag inte kommit längre trots att jag är äldre än dem. Ikväll har jag en ny i min samling. 

Självrannsakan

Nu har jag varit iväg och träffat så smarta, drivna, erfarna och kompetenta kollegor att jag blir alldeles förvirrad:
- Är det jag som är kass eller är de extremt bra?
- Underskattar jag min egen kompetens någonstans, har jag något annat att komma med som jag inte själv ser?
- Hur ska jag bli så bra som de är?
- Är det dags att steppa upp, kanske?
- Och hur kan det finnas så mycket folk med makt som jag tycker är dumma i huvudet, och som inte själva verkar inse det. När jag själv ser min egen dumhet så tydligt?

Ja, det var kvällens tanke. Imorgon blir det nya tag.

Trots är min tröst

Trots är en underskattad företeelse. Det är som en sund utväg att hantera något som man inte gillar. Istället för att bara foga sig och bita ihop, vilket ofta är mycket mer destruktivt. Det här tycker jag är positiv trots:

• Kroppen. Ok, jag ser inte ut som idealet, men det skiter jag högaktningsfullt i. Såhär ser jag ut och det är normalt, för tusan. Blunda den som inte vill se.
• Utmattningen. Nu borde jag vara ordentlig och lägga mig i tid, plocka undan på diskbänken, hänga en tvätt. Men istället ligger jag här i soffan och kollar på dålig tv. För om jag inte gör det så blir jag tokig, eller åtminstone grymt otrevlig.
• Vad fina alla andra är, och vilken tjusig mat de lagar, och vilka roliga utflykter de gör. Jaha, kul för dem. Och tur för mig att jag verkligen inte orkar anstränga mig, vad lugnt och skönt vi har det i vår sunkiga lägenhet.
• Föräldrarna. Nu tycker mamma att jag borde gå ut i friska luften/köpa ett större boende/byta jobb/skärpa mig i allmänhet. Kul för henne att hon är så duktig, men det är inte jag så jag tänker faktiskt göra det på mitt sätt.

Trots är min tröst, och föremålet för trotset varierar. Just nu är det lite Kropp och lite Utmattning som behöver en dos trots. Jag tror egentligen inte att det märks så mycket, jag är ju inte så mycket rebell direkt. Det är mer förhållningssättet hos mig själv.

Sen ser jag ju det sanna trotset på nära håll. Tvåårstrotset, sexårstrotset, åttaårstrotset. Då är man på andra sidan och det kan ju vara rätt utmattande. Men om man försöker minnas det hälsosamma i att ifrågasätta det som omvärlden prackar på en, då är det lite lättare att stå ut.

Gubben på axeln

Jag har en liten gubbe som sitter på min ena axel och kritiserar, hånar och trycker ned mig. Dåliga dagar är han stor och brötig, bra dagar är han liten och nästan helt osynligt tyst. Han känner mig väl och känner mina svagheter. Och han är inte dum, han har ofta rätt i sina iakttagelser - eller om han bara är väldigt manipulativ. Men framförallt är han onödig. För det går ju runt massor av folk hela tiden som inte är perfekta, som har lite fel, som ser lite fåniga ut, som pratar lite för högt, lite för lågt, lite för mycket eller som bara är lite för lagom. Och det går ju jättebra.

För det är ju de människorna som inte är så fruktansvärt medvetna om sina begränsningar som kommer någon vart. Det är de som blir stjärnorna.

Idag är en dåligt dag. Och jag känner mig lite för gammal för att gå runt och känna mig så liten och så osäker. Men imorgon är kanske en bättre dag. Mina lilla gubbe på axeln har en kusin som sitter på andra sidan. Hon ger mig hybris, hon tror att jag är något. Ju mindre gubben är, desto större är kusinen. Jag är trots allt glad att jag har dem båda, de ger mig nyanser, men de är inte riktigt jämbördiga. Kusinen måste äta upp sig. Tror ni hon gillar choklad?