söndag 29 december 2013

Dagens köksfönster

Ja, alltså. Det är inte helt lätt att ha jullov heller, men det är väldigt skönt att få sovmorgon. Eller i alla fall ligga-och-dra-sig med ett gäng extra armar och ben i sängen och försöka sova. Men på kvällen, runt midnatt, är det lugn och ro. Och nu äntligen är det fint i fönstret. Inga pennor, papperslappar, olivkärnor eller plastfigurer, men utslagna hyacinter och papperssnöstjärnor, i brist på riktiga. Undrar om det är någon mer i familjen som ser det? Jag tycker om när det är fint, även om jag inte orkar upprätthålla det till vardags. Det är mest jag som plockar och fixar fint, så jag får tänka att jag gör det för min egen skull. Och bara när jag tycker att det är värt det. För jag vill inte bli någon bitter här-går-jag-och-slavar-men-det-är-det-minsann-ingen-som-ser-mamma. Jag har sett dem, det är inte kul. Varken för barnen runt ikring eller för en själv, allra minst för en själv. Men nu - gonatt!









fredag 27 december 2013

Julens bästa

Julhelgens bästa, hittills:

- Sova middag (herregud vad skönt det är, rena himmelriket)
- Riktigt stark senap (det ska bränna, jag brer på mer och mer för varje dag)
- Julgranskulor (det blänker så fint)
- Nubbe (den där brännande känslan igen)

Och sen har jag fått en alldeles egen lego-ask också.

tisdag 17 december 2013

Det går sådär

Nej, jag lyckas inte riktigt värja mig. Ansatsen var ju lugn och ro i december. Om man redan i vanliga fall lider brist på lugn och ro så är det ju svårt att uppnå det i december även om man skär grovt i julmåstena. Och det hjälper inte att jag bestämt mig för att det inte är viktigt med julfix, barnen håller inte alls med mig. Så köpa julklappar till dem kommer jag inte undan, och samordna övrig släkts presenter till barnen. Och sen är det julkort (ta ett foto där inget barn blundar eller gråter och lägga ut på internet och maila ut länken brukar vi göra), pepparkakshus som barnen vill göra, välja ut och "framkalla" foton till släkt och sen luciatågen, julpynt och pepparkaksbaket. Och planera hälsa-på-släkten-resan. Jag tycker inte att jag har för höga ambitioner, mitt problem är väl att jag måste inse att jag antingen får skära ned på det som jag brukar göra (skippa julkort/fotoalbumen/pepparkakorna) och göra någon besviken eller ta ledigt från jobbet för att hinna med i lugn och ro. Eller bita ihop och göra så långt jag orkar, som vanligt, men på bekostnad av adventsfriden.

Jag har i alla fall bästa tipsen för effektiv julklappshandel:

1. Köp böcker, lego, datorspel på internet. Eventuellt andra leksaker om du hittar.
2. Bestäm en affär på stan och köp alla dina andra julklappar i den affären, spring inte runt för att hitta det perfekta, som ändå alltid är en chansning. Köp något som personen ändå har nytta av, som "går åt" och helst inte blir liggande. Åhléns om man har det i sin stad är nästan fusk. Body shop eller liknande kan funka. Eller en second hand-affär. Jag valde Granit i år om ni vet vilken affär det är. Vitt och svart och naturfärgat, lådor, papper och sånt. Där köpte jag alltifrån yllesockor till svägerska, bokstavsstämplar till en unge, lakritschoklad till en släkting jag brukar ge symbolisk julklapp, ramar till släkt som får foton, och almanacka man dekorerar själv.
3. Om du måste komplettera: Ge dig själv en timme och åk sen hem. När du är i mataffären nästa gång, gå loss i tidningshyllan och bunkra upp - vem blir inte glad för en massa lyxiga tidningar man inte hade köpt själv? Bra morgonpresenter.

Men imorgon tar jag en timme ledigt innan jobbet och sätter mig och reder ut planeringen - och kanske gör en pepparkaksdeg.

lördag 7 december 2013

Växla tempo

Jag har lite svårt med mina tempoväxlingar. När det är fullt ös på jobbet och i vardagen, då är drivkraften baserad på den bekräftelse jag får genom att prestera. Bekräftelsen kan komma från andra (jobbet) men lika gärna från mig själv, för att jag känner mig duktig (livsfarlig känsla...). Drivkraften motiverar mig att kämpa för att få ihop det, få ordning, få fint och sen kunna vila och göra roligheter. Jag plockar, stressar, stretchar mig själv för att nästan hinna jobba över, nästan hinna glöggfika med barnen, hinna gå på kvällsseminarium, leka i parken, köpa vantar. Trixandet ger mig en kick, jag klarar massor!

Men sen när takten går ned lite grann, för att jag inte orkar hålla samma tempo eller kanske för att nästa deadline ligger en bit fram. Eller för att det är en helg med inställd middagsbjudning. Det är då som jag får tillfälle att verkligen få ihop det, få ordning, få fint och vila. Men då sjunker jag ihop som snögubbe i töväder och vill bara vila. Och då kan jag liksom inte förstå vad som skulle motivera mig att nå upp till de där ambitionerna om ordning, rensning, och fint hemma. Varför ville jag det? Så meningslöst? Det kan väl få vara kaos i garderoben, hål på barnens byxor, och kan vi inte skippa julklapparna? Jag har ju inte lust att göra någonting alls förutom att ligga under täcket. Det är drivkraften, motivationen, som bara försvinner, spårlöst. Kvar är bara det tomma skalet, och jag liksom lyfter på det, granskar och undrar vad som nu ska motivera mig till att gå framåt.

Nu brukar den där viloperioden inte vara så länge. Jag rycks in i tempot igen och drivs framåt, men förhoppningsvis inte i riktigt samma tempo. Och om jag händelsevis skulle vara ledig en längre tid, finns det två alternativ. Antingen är jag så uttröttad att jag blir alldeles nedstämd, eller så kommer liksom nya drivkrafter smygande så småningom. Så var det i somras, små anspråkslösa intressen vaknade och tog plats som nya drivkrafter. Odla ärtor, lära sig fåglarter eller vad det nu var som kändes meningsfullt. Men det är skönt att komma dit. Jag hoppas få gå det varvet på jullovet, och hitta nya motiv att gå upp på morgonen. Kanske bygga en legostad, läsa tre böcker eller baka en kaka.

tisdag 3 december 2013

Lagom

Så här vill jag ha min december. Lättglögg, plingmaskin (änglaspel), köpta pepparkakor och ett smuligt köksbord.


tisdag 26 november 2013

Fötter


Jag älskar att ta en titt i datorns webcamera-program (photo booth) och hitta diverse aliens, små skräckfilmssnuttar, figurer med hjärtan över huvudena och annat skapat av barnen när vi föräldrar tittat åt ett annat håll. Idag var det bland annat en liten bild med fötter.

tisdag 19 november 2013

Otrevlig

Idag har jag varit världens surmamma. Trött och grinig efter en helg med sjukor, löss och barn som klättrar på väggarna hade jag ett litet hopp om att komma ut på roligheter ikväll. En bekant ordnade home party, och även om jag inte är så värst shoppingsugen så såg jag en chans att få en glimt av världen utanför jobb och familj. Jag visste att chansen var liten, men när jag insåg att "Nej, det går inte att få ihop det." krympte trevlighetsmarginalen till 0,5 mm. Detta innebär från min sida:

- Högljutt svärande när jag ser en unge slinka in framför datorn
- Gap och skrik när alla väljer att tjafsa i köket där jag steker falukorv
- Med dunder och brak knöla ner alla barnaknådade play-doh verk i plastpåsen när syskonen inte kan hålla sams och därtill måste skrika på mig när syskonet sabbar. "Säg inte till mig! Lös konflikten med ditt syskon! Börja inte skrika eller hämnas när någon tar din degbit - prata!"

Sen ett telefonsamtal till mamma som jag borde ringt för länge sen, och då är jag plötsligt honungsburken i bisvärmen. Alla cirkulerar kring mamman som försöker prata i telefon, det kvittar vilket rum jag går till.

Så. Så var min kväll. Inte var jag trevlig och inte var jag särskilt konstruktiv. Jag ursäktade mig för ungarna och förklarade varför jag var på så dåligt humör. Men jag får egentligen inte dåligt mamma-samvete över sådana här lågvattenmärken. Det är klart att det inte är bra för dem att ha en förälder som gormar och skriker hela kvällen, men så länge det inte händer hela tiden får de faktiskt stå ut med att mamman blir på dåligt humör ibland när det är slitigt. Jag är ingen supermamma och de har ingen nytta av att tro det heller.

söndag 17 november 2013

Kör på eller Tänk dig för?

Folk som lyckats med något stort i livet yrkesmässigt, och får lov att berätta om sin barndom publikt - idrottare, musiker, författare, komiker. De framhåller ofta att där fanns någon som såg dem, som stöttade dem helhjärtat, som sa: "Kör på! Strunta i vad alla andra tycker! Du är bäst! "Och det vill man ju ge sina barn. Den där orubbliga tron på att man inte ska ändra på sig själv. Men så tänker jag: Jag gör ju inte alls så med mina barn. Jag uppfostrar ju dem genom att be dem ändra på sig. Ta hänsyn, lyssna på andra, hjälp till, var inte för högljudd, var inte för skrytsam, tänk på hur det känns för andra, lägg inte all din tid på mindcraft/rita/läsa/sporta. Självklart försöker jag förmedla till dem att de är värdefulla och att jag älskar dem oavsett - men jag försöker också påverka dem, mycket.

Jag kan inte göra på något annat sätt. Det finns säkert de som själva är ohämmade som kan uppmuntra det draget hos andra - med risk för att de blir rätt egocentrerade på köpet kanske. Men jag är hämmad och eftertänksam och självkritisk. Jag kan bara uppfostra på det här sättet och hoppas att mina barn blir snälla och vettiga- men ändå trygga och säkra på sig själva. Kanske är det inte så här man uppfostrar framgång, men det kan ju kvitta å andra sidan.

torsdag 14 november 2013

Antijulpepp

Jag brukar tänka att julaningar i oktober-november bara är en grej för handeln. En grej som alla vanliga människor stör sig på, och muttrar över på samma sätt som man muttrar över regnet och att det blir mörkt så fort. Men sen inser jag att det finns en massa folk som börjar julfixandet redan i första halvan av november och som tycker att det är som det ska. Skandal! * börjar formulera ett mail till Magdalena Ribbing* Man kan ju inte börja fixa med julklappar redan! Det är som att, som att, ja som att köpa julklappar i november...

Nja, om jag nu ska sansa mig lite. Jag är inte färdig med hösten ännu. November ska vara grå och lugn. Just nu visserligen späckad med jobbstress och utvecklingssamtal, tandläkarbesök och det vanliga, men utan den där helgprestationsstressen som lägger sig som en klump i magen. Nej, jag har ingen lust alls att tjuvstarta julen. Jag vill njuta av novembermörkret i fred, tända ett ljus, öppna en påse mandelbeskvier och dricka mitt te. Och om jag ska sikta in mig på något i december ska det vara julefrid. Glögg, pepparkakor, gamla julsånger på skiva och köpa julklappar online den 17 december.

onsdag 13 november 2013

Uppehållet

Så här blir det ibland. Nästan två veckor sen sist, och det beror ju inte på att jag inte har något jag vill säga. Men bloggandet har konkurrerat med sömn, barn, kvällsprat, jobb, jobb, jobb, ork, telefonsamtal med kära vänner - och förlorat. Jag saknar det, men ju mer sällan det blir desto mindre pockar det på. Lite som träning - vilken för övrigt också förlorat kampen om tiden på sistone.

Jag ska jobba för att återta tiden för bloggandet (och träningen). För jag gör det ju för att det är roligt. En annan dag ska jag reda lite i trådarna kring varför man (jag) bloggar. Är det för bekräftelsen, utbytet, predikandet eller istället för skrivbordslådan? 

torsdag 31 oktober 2013

Släcka funkar också

För att bli nöjd med sitt hem finns det två sätt. Antingen så städar man och fixar. Plockar med högarna, köper en ny kudde, gör om köket. Eller så blundar man, tänker på andra saker - sitt jobb, bra musik, barnen- och upptäcker till sin förvåning att man faktiskt inte bryr sig om det är fint eller inte. Jag brydde mig förut, jag tänker på annat nu. Kanske kommer det tillbaka.

fredag 25 oktober 2013

Kvinnofällor och skyddsängelcykeln

Vad är det med mammorna? En kompis till mig pratade om att hon höll på att somna i tandläkarstolen för att det var första gången på mycket länge som hon låg still och inte kunde göra något annat. Inga listor att skriva, inga sagor att läsa, inga bråk att medla. En annan vän (vink, vink) går upp och tränar före halv sex på morgonen för att inte inkräkta på familjepusslet. Och när min cykel slutligen brakar ihop totalt så är enda sättet att "cykla" den till verkstaden medan maten står och puttrar på spisen (med avstängda plattor) och barnen vaktar varandra, och så tar jag joggingskorna på mig och springer hem. För att barnen annars inte får middag i tid och för att jag inte får till springtiden annars.

Effektiviteten. Pusslandet. Hur vi knyter dubbelknutar med rosett på oss själva för att få det att gå ihop. Är det dagens kvinnofälla? Hur vi inte bara sätter ned foten och bestämmer oss för att det här prioriterar jag och det här får det gå som det vill med. Må det sen vara barnläxor, träning, nyttig mat, socialt liv, jobbåtaganden eller veckohandling. Inte för att vi hinner med alltihop ändå (inte jag i alla fall), men vi slutar inte att försöka. Just nu längtar jag mest efter att vara ineffektiv. Att få gå och strosa på stan utan ärende, att titta på dåliga TV-program, att gå i skogen utan tid att passa.

Och cykeln sen. Jag tror att min kära cykel som jag fick när jag var 15 år är min skyddsängel. Inte nog med att den räddar mig från stresskrasch genom att jag får trampa bort stresshormonerna på väg hem. Eftersom jag tydligen inte prioriterar min egen säkerhet när handbromsen går sönder så ser min cykel till att braka ihop rejält, innan jag själv gör det in i en bil eller något. Den här gången var det ett växeldon eller något som gav upp och tvingade mig att cykla i alla uppförsbackar med något som liknade fyrans växel (av fem). Det var för jobbigt, därav pusslandet häromdagen. Men imorgon får jag den tillbaka. Och nästa vecka ska jag vara ledig i två dagar.

onsdag 23 oktober 2013

Stress

Jag jobbar, jobbar, jobbar. Det är roligt jobb, jag är rätt glad om dagarna, men det är alldeles alldeles för mycket. Det är öronsus när jag kommer hem klockan åtta på kvällen, vakna med hjärtklappning på morgonen och barn som oroligt undrar om jag verkligen kommer att få ledigt till den inbokade utflykten på måndag.

Jag hinner inte köpa ritpapper till barnen, jag hinner inte köpa nya linser. Jag hinner inte laga min handbroms på cykeln. Så jag kör utan handbroms. Det kan inte bli mer symboliskt än så.

måndag 21 oktober 2013

Pepp mot depp mot pepp

Det där med att njuta av det lilla i tillvaron... och att omfamna hösten. Det har gått så bra, det har varit kallt och krispigt och färgglatt eller milt och fuktigt på det där snälla sättet som luktar multna löv. Barnen har lekt i parken och jag har tittat ut på klarblå himmel och tänkt att vad bra, jag börjar kunna det här med att trivas i den årstiden som bjuds - även när det inte är vår eller sommar.

Men idag var det inte roligt längre. Ett par plusgrader, hutter, regn och jobbstress, ett förestående höstlov som jag inte hinner ta vara på, och det där mörkret som inte är mörkt men inte heller ljust. Just det, det är ju så här det kan vara också. Skitväder. Och snart måste jag ut och frysa. Idag omfamnar jag höstdeppen, mysa med tända ljus och en kopp choklad gör jag en annan dag.

söndag 20 oktober 2013

Gästinlägg - vad rör sig i 10-åringens huvud på söndagskvällen

Gästinlägg från Beppo. Disclaimer: Det är inte präktiga feministmamman som dikterat ämnena för gästinlägget...

Hej! Såg på femenistfreqently på Youtoube. AWESOME!!!!!! O_o Alla delar på Tropes VS Women In Video Games sågs på en dag... Alla videos visar verkligen på ett bra sätt hur kvinnor representeras i TV- spel. Bland annnat så är visst tjejer som belöningen den manliga, heterosexuella hjälten får i slutet. 
Part 1 -->

Nu så har jag något att säga till alla galna Pokémon fans där ute. X OCH Y ÄR OCKSÅ AWESOME! (-o-) (Pokéball-Smiley). XY är den nya Pokémon generationen (GAAH!!!) jag längtar så till att TV-serien kommer ut på svenska! Fast för er är väl Pokémon, Pokémon Red och Blue som ungdomarna spelade på er tid... =) 
Trailer-->

måndag 14 oktober 2013

Om supertjejer och nischade barnprodukter

"Rita massor med supertjejer!"
Lite analys så här på måndagskvällen. Mellansonen hade barnkalas i helgen och fick en klotterbok, en slags målarbok där man ska rita mönster och figurer, rätt rolig och kreativ tycker jag. Han blev jätteglad och började bläddra i den, och reagerade på texten: "Rita fler supertjejer." Man kan ju rita superkillar också. Eller superdjur. Boken är uppenbarligen riktad till tjejer, det fattar jag, och det är ju rätt störigt att man tydligen måste nischa leksaker så.

Men. Det jag funderar på är om det är rättvist och nyttigt att min son får antingen identifiera sig med prinsessorna/supertjejerna/de kvinnliga figurerna alternativt "göra om" och rita dit pojkar? Som kontrast till det massiva pojkövertaget i merparten av "neutral" barnkultur menar jag. Flickor blir ju konstant matade med manliga rollfigurer, eller grupper där typ en av fem viktiga figurer är kvinna, när det är tänkt att rikta sig till både pojkar och flickor. Som Bamse, Kalle Anka, Tom & Jerry, Nalle Puh, Harry Potter, random ny Disney-film (förutom Modig (älskar) och "tjejfilmer"). Förstår ni vad jag menar?

Å ena sidan tror jag inte på arvsynd, jag försöker lära mina söner att ta ansvar och se mönster, inte att känna skuld eller blir bestraffade för samhällets taskiga upplägg. Jag misstänker också att det finns många pojkar där ute som ser en sån här bok som "tjejig" och inte för dem. Bokens upplägg exkluderar dem därmed. Å andra sidan är det ju superbra för målgruppen flickor att få rita "supertjejer". Äntligen en fristad för lite kvinnliga hjältar och så kommer jag här och klagar och vill släppa in pojkarna?



fredag 11 oktober 2013

Om en bild



Vet ni? Det ser kanske inte mycket ut för världen, men det här tycker jag är vackert idag. Fotot är taget för en vecka sen ungefär, nu är det lite mer röd-gult i träden, men ändå. Den här mogna, mättade, lite tufsiga grönskan. Den är snäll liksom, och förlåtande. Och så lite bonus-fibblor på det. Platsen är mitt kvarter, parkeringsplatserna skymtar i bakgrunden. Hade det varit strandkanten och havet hade det varit för inställsamt. Hade det varit landet och kohagen, vore det för idylliskt. Hade det varit maj, vore det hysteriskt. Men nu: perfekt för en lite sliten, nöjd, oktoberfredag.

onsdag 9 oktober 2013

Positivt tänkande

Jag cyklade hem från jobbet vid halv fem idag, i regn. Över bron som går centralt i stan. Bara några enstaka bilar, ganska mycket bussar - och massor av cyklister och gående! Det var tusan trängsel där på cykelbanan. Vad är detta? Är det tecknet? Är det nu det vänder? Och så skriver bloggkommentatorerna flera inlägg om miljö och livsstil. Jag gillar när miljöfrågorna tränger in i nya forum, för ny publik. Det är därför det är viktigare att det står hos bloggkommentatorerna än att det står i Miljöaktuellt som läses av redan frälsta.

Ja, jag brukar inte vara så här positiv. Men jag fyller år idag och då ska man vara lite glad. Och dessutom har jag fått biljetter till en dansföreställning på fredag i present. Det är inte dricka vin och dansa hela natten, men nästan. 

tisdag 8 oktober 2013

Det är inte ett spa-besök en gång i månaden som är grejen

Jag letar små andningshål. Jag menar inte de stora, som kompisträffar, kalas eller frisörbesök - de har sin egen agenda. Utan de små, de som finns där bland det grå om man bara tittar noga. Dessa har jag funnit hittills:

- När minsta ungen har somnat och jag ligger kvar bredvid en stund extra. Varmt och skönt och stilla, tankar i lugn och ro.

- Cykeltur hem från jobbet. Idag i ljummet duggregn och mörker, men jag bli stark när jag har stressat.

- Hämta stora barnen på aktiviteter. Promenad eller cykeltur hem med bara en unge, och tid för prat.

- Nu. Alla sover, diskmaskinen brummar.

- Resa i jobbet. Tid på tåg eller i bil, arbetstid men man måste inte jobba. (Ok, på tåg kan man jobba, men det är mer bonus.)

- Att ha lite tidsmarginal på väg hem med barnen någon gång ibland. Så att allt inte måste klaffa, så att jag kan vänta ut den som envisas med att plocka fibblor och kapsyler. Och hinner bjuda upp kvarterskompisen på prat mitt i stöket.

De små andningshålen är nyckeln till mitt livspussel. Det är min egen revolutionerande upptäckt. Men om man jäktar förbi dem, så rymmer de.


fredag 4 oktober 2013

Längtan en fredagskväll

Ni vet de där dagarna när man är så tacksam för sin familj, och inte kan komma på något man vill hellre  i hela världen än att hänga med sina goa ungar och lite popcorn en fredagskväll? Well, idag är inte en sån dag. Om jag fick välja skulle jag inte gått hem från jobbet idag, utan bara gått vidare, ut, bort.

Arbetsveckan har varit hård och stressad och hemmet sunkar sig ovanligt mycket. Jag har inte någon som helst lust att ägna morgondagen åt att dammsuga torkade pastaskruvar från köksgolvet, tjata på barnen att de ska städa, sortera tvätt och trycka ned den i för små klädlådor fulla med för små kläder som borde sorteras ut, storhandla vettig mat, eller för all del hänga i solen med glada barn. Jag vill vara fri. Jag vill känna den där pirrande helgpeppen som betydde att man skulle göra något roligt, att man skulle göra sig fin och ge sig ut på stan. Jag vill dricka vin. Jag vill dansa hela natten. Jag vill träffa nya och gamla vänner och diskutera livet.

Är det patetiskt? Borde jag glömma den här längtan och istället fokusera på att göra hemmet blänkande fint, kanske shoppa en fräck soffa och visa grannarna? Gå på spa? Satsa på ungens barnkalas och göra det till en oförglömlig upplevelse? Eller var är det man förväntas drömma om när man är sådär 38 år och 11,5 månader med man och tre barn? Nej, jag skiter i att det kanske är patetiskt (och hyfsat orealistiskt). Jag tror att det är naturligt, jag har varit en jäkla superkvinna den senaste tiden. Jag behöver släppa kontrollen. Och dessutom går det väl över, oavsett om jag gör något åt det eller inte. Jag minns blogginlägg som handlade om att jag längtade efter att sitta uppe hela natten och äta smågodis. Typ samma, men jag hade väl minde adrenalin i kroppen då.

Verkligheten. Men jag får i alla fall lite vin.



onsdag 2 oktober 2013

Tårta

Häpp! Femitio blir bakblogg alternativt skrytblogg för föräldraskapets bedrifter. Den här tårtan serverade jag min mellanunge på födelsedagen. Pannkakstårta med bananer, grädde, frysta hallon som kokats med lite socker (nojig för salmonella i frysta bär, var tvungen att koka några minuter och sen kyla i diskhon eftersom jag byggde den på morgonen) och färska hallon och silverkulor ovanpå. Lite kompensation för att inga släktingar kom och grattade och för att vi skjuter upp hans barnkalas några veckor till, som vanligt. Men det var nog den godaste tårta jag gjort någonsin. Mycket hallon är tricket.

Snart återgår bloggen till ordinarie (skryt-fritt) program, som Fredrik Backman brukar säga.

Färgglad tårta med fat och det allestädes närvarande furubordet. 







lördag 28 september 2013

Precis som alla andra

Jag är så förutsebar, och det stör mig. Det är som om jag inte har något val, som om jag bara kontrolleras av omständigheterna.

Se här:

- Semestern är över och man kommer tillbaka till lägenheten. Helt plötsligt får man en lust att rensa, fixa och trixa. Allt ser plötsligt gammalt, dammigt och rörigt ut hemma. Som av en händelse kommer IKEA-katalogen på posten, och tidningshyllan är full av hemmafixtips.

- I samma veva kommer nystartskänslan, kanske till och med starkare än vid nyår. Nu, denna termin ska vi få ordning, och ro, och harmoni! Varför får man inte den känslan i november? Då är man redan igång, och antagligen bättre rustad för verklig förändring!

- Flera barn i lagom takt. Sista ungen är 3-4 år och plötsligt dyker man upp ur bebisbubblan, yrvaken. Oj, vad har hänt? Vem är jag? Vad vill jag? (Vill jag nåt?) Vad gör jag på jobbet? Vem lever jag med? Hur blev jag så här gammal? 40-årskris är ju bekant, men jag tror att den här fasen är starkare. Det är liksom inte riktigt åldersrelaterat, utan mer ut-ur-bubblan-relaterat.

- Löpartrenden. Ja, jag är medelålders kvinna. Ja, det är skönt att springa. Ja, det är jättenyttigt. Ja, jag orkar inte riktigt hålla i när nyhetens behag lagt sig.

Suck, jag är precis som alla andra. Jag som vill vara unik. Men det är bara att ge upp, man är väl ett flockdjur.

Kör en standardpose också... bara för att.

onsdag 25 september 2013

Duktig är inget bra

Leker superkvinna med orimliga tidsramar för arbetsuppgifter på jobbet, racerhandling och 4 matkassar på cykeln på väg till förskolehämtning, samt engagemang i barnens skola. Det går naturligtvis inte alls bra. Nu skulle jag vara smart och sova istället för att kvällsjobba, men då är jag ju så uppe i varv att jag är klarvaken. Sitter istället och mailar rektorn och läser bloggar i hopp om att varva ned. Och så ska jag vara präktig mamma och jobba hemifrån imorgon så att barnen kan få lite sovmorgon när det är studiedag (och innan de går till fritids).

Det går verkligen inte ihop. Sist jag hade det såhär hektiskt på jobbet gick jag ner mig efteråt och lärde mig en hel del om gränssättning kring mig själv på kuppen. Det jag faktiskt gör rätt:

- Det får inte gå ut över vardagslivet för mycket. Jobbet får anpassa sig också, jag har ett visst antal timmar till mitt förfogande (inklusive några timmar övertid dock...). Och det som hinns med på den tiden är det som blir gjort.

- Planera, prioritera och varsko i förväg om saker som behöver skjutas upp.

- Ta hjälp av andra. Fördela på kollegor även om de inte gör det exakt som jag.

- Jag måste fortfarande göra saker jag tycker om.

Det jag inte lärt mig ännu är att:

- Tacka nej till saker som jag inte hinner även om de är roliga och viktiga.

- Ställa krav och vara obekväm.

- Även om jag hårdsatsar på duktiga flickan så går det ut över familjen. Om inte annat så för att jag blir på riktigt uselt humör när adrenalinet går ner lite under helgen.

Men fördelen med bloggen är att jag nu fått skriva av mig lite, så nu börjar jag bli lite trött. Mot sängen.

söndag 22 september 2013

Historieskapande

Barnen spelar sådana där civilisationsspel på x-box. Kanske vet ni vad det är - man bygger ett samhälle, börjar i stenåldern och avancerar framåt. Och krigar och erövrar. Säkert väldigt roligt, och lite bra historielektion. Men jag tittar förbi och ropar "Måste ni erövra så mycket?","Var rädd om urbefolkningen!" Inga kolonier!" "Förstör inte totempålen!".

Töntig? Moralpanik? Javisst! Men jag måste ju. Sån är jag.

tisdag 17 september 2013

Om framgång och när man inte får den

Sen jag kom ut ur bebisbubblan med min yngsta unge har jag då och då känt en liten längtan efter att bli framgångsrik. Att bli riktigt bra på något, att blir erkänd, att bli upptäckt. Jag gissar att det har med åldern att göra också, att jag är så gammal så att jag bör ha kommit någonstans vid det här laget. Eller så har det med barndomen att göra, något slags bekräftelsebehov eller så. Men hur blir man framgångsrik? (Sen om jag verkligen vill bli framgångsrik, på riktigt, det är högst tveksamt. Men nu pratar vi dagdrömmar här.)

Om man lyssnar och läser lite grann omkring sig så finns det en hel del framgångshistorier att ta del av, för de som lyckas gillar att berätta hur de gjort. Det är ju mänskligt, jag har själv svårt att hålla käft bara någon bär omkring på en liten bebis. Eftersom jag ju har en sådan erfarenhet. Sen vill nog många höra framgångshistorierna också. Alltifrån den tuffa barndomen, till upptäckten och insikten om att man var speciell. Alternativt det envisa barnet som bestämt sig för att lyckas, och sen mot alla odds och med hjälp av blod, svett och tårar ("jag har aldrig fått något gratis") till slut lyckats. Bli popstjärna, programledare, fotbollsproffs, komikerstjärna, skådespelare, författare, riksdagsledamot, äventyrare.

Det finns två problem med det här om man lyssnar på framgångshistorierna i hopp om att hitta nyckeln till egen framgång.

1. Många av de som är framgångsrika har en grym talang. Att gå på deras recept är ju meningslöst, om man själv är en medelmåtta. De har inte lyckats pga. att de hittat vägen, det är vägen som har hittat dem. (Och kanske lite slump, visst finns det en del stolpskott som lyckats bli framgångsrika...)

2. De som inte har en grym talang har en grym ihärdighet, vilket också är en form av talang. Att orka vara ihärdig. Peter Forsberg har sagt att all tur på isen är resultatet av bra förberedelser, eller något sådant. (Typiskt mig att inte veta citatet exakt, skulle aldrig orka googla upp det, utan kör lite på känn. Orka lägga massa tid på faktakoll...)

Om jag skulle göra ett sommarprogram i P1 så skulle det handla om medelmåttorna. Vi som inte plötsligt kommer på att vi kan göra fantastiska melodier,  inte har fantastisk kroppskontroll och spänst utöver det vanliga, inte strålar när vi står på scen, inte finner oss i trängda situationer och slår omvärlden med häpnad med vår komiska tajming. Vi som inte står och sparkar boll mot en vägg i timmar, inte lägger ner vår själ i skoltidningar, inte skriver dikter på nätterna, inte samlar på intressanta fakta att krydda våra powerpoint-presentationer med. Vi som trots detta, ändå är lite halvbra på lite allt möjligt. Jag är rätt bra på mitt jobb, ibland i alla fall. Jag var en gång ganska bra på franska, jag lärde mig till slut att slå handvolter, och jag tycker om att skriva. Och mina barn gillar mig (än så länge).

Jag tror att jag ska nöja mig med hyfsat bra. Och så ska jag lyssna lite på Peter Forsberg och inte tro att det där fantastiska resultatet ska hoppa ur mig, inse att jag måste försöka vara lite mer ihärdig. Men det hade blivit ett bra sommarprogram - tror ni inte?

Soffläge - igen.


lördag 14 september 2013

Orka helg

En familj i vårt hus flyttar den här helgen. Bara till kvarteret bredvid, men jag mötte dem i trapphuset idag och de beklagade sig över hur jobbigt det är. Jag förstår dem verkligen. Herregud, jag kan verkligen inte föreställa mig att vi skulle orka flytta just nu. Eller bygga om hemma. Eller köpa en ny soffa. Eller bjuda hem folk. Eller laga ordentlig mat. Ja, just idag har jag inte ens orkat borsta mina egna tänder så det är kanske fel dag att tänka sådana här tankar på, och förra helgen var vi faktiskt på en heldagsutflykt (fast vi hade inget val). Men jag fattar inte att folk orkar fixa en massa på helger och kvällar. När fredagen kommer har vårt hem slammat igen totalt och efter att ha ägnat halva lördagen åt att vila upp sig behöver vi ägna andra halvan åt att tvätta och röja. Inte för att hemmet ska vara prickfritt, utan för att vi ska få vardagen att fungera någorlunda kommande vecka. Och det finns ju en del kvar att göra imorgon, typ gympaskor till barn som inga har, kalaspresent innan klockan 12, plocka ut urvuxna kläder så klädlådorna går att stänga, luskamma barn, gå och rösta i kyrkovalet, ligga i soffan och ladda för måndagen.

Rent intellektuellt så vet jag att det händer att jag ordnar barnkalas på helgerna, att vi bjuder hem folk, att jag gör långkok, att vi åker till IKEA och köper en byrå som tar 2 timmar att skruva ihop. Och idag är en sådan där dålig dag när jag är trött och seg och sur som skam och knappt går att ha i möblerade rum. Bortsett från det, så undrar jag ändå. Alla föräldrar som rapporterar fikabesök, teaterbesök, skogsutflykter, ommålade barnrum, altanbyggande, stora kalas - nästan varje helg. Hur gör de? Har de städhjälp? Har de Linas matkasse? Har de föräldrar som rycker in som barnvakt titt som tätt? Är de yngre och piggare? Eller ljuger de bara...

Från sängen klockan tjugo över elva

Lördag morgon går i elektronikens tecken hemma hos oss. Sen kl 8 i morse, typ, har samtliga familjemedlemmar ägnat sig åt datorer, tv-spel och plattor. För min del från sängen. Men om man kanske skulle kliva upp och börja röja lite? Och eftersom barnen har max 1,5 timmes speltid vardera så borde det betyda att den tiden är ute nu. Det är någon som inte kan räkna här...

Tempot i kroppen och vad det gör med mig

När jag är stressad och uppe i varv blir jag farlig. Då tänker jag mig inte för. Då pratar jag för mycket, då drar jag spontana skämt för kollegorna, då säger jag vad jag tänker, då skrattar jag högt, då fräser jag ifrån när jag blir arg, då råkar jag publicera pinsamma kommentarer på intranätet. Då faller filtret.

Bra eller dåligt? Jag vet inte.

torsdag 12 september 2013

Permobilen och korsningen

Lite för trött och sur för att skriva något vettigt ikväll. Men vill ändå ge er en bild på näthinnan:

Jag står och inväntar grönt ljus med cykeln vid den stora trafikkortsningen. Bakom mig kommer i full fart en permobil med gammal tant i - hon ser att bilarna som ska korsa inte har börjat köra än och brassar på över övergångsstället mot rött ljus, strax innan 2 filer bilar susar förbi. Living on the edge - även i permobil. Jag är inte typen som kör mot rött, men nog skulle man vilja ha en del av den där gnistan även om man som gammal hamnar i rullstol. Fast vad vet jag, hon hade kanske inte så mycket att förlora.

lördag 7 september 2013

Skördetiden

Tidig höst är en sån härlig årstid - sen hjälper det ju till att det är sol och sommarvarmt förstås. Men grönskan är liksom lite vilsam, lite tufsig och avmätt grön, och inte så hetsig som i juni. Och skördetiden - skördetiden! Idag har jag varit i en skog och traskat runt helt omgiven av mogna lingon och ett och annat saftigt blåbär. Och när jag är ute i vårt kvarter och känner mig lite hungrig är det bara att gå till närmaste fruktträd och vittja. Det är så coolt, det finns både päron, plommon och förstås massor av äppelträd på allmän mark häromkring. Det är sådana paradis-vibbar på det där - bara att hämta maten från närmaste träd. Svensk höst är paradisårstiden, alltså.

De ser lite omogna ut de små, men de är söta och smaskiga ändå!

söndag 1 september 2013

Den där känslan - peptalk till mig själv

Jag minns en gång för många år sedan. Jag gick och dansade lindy hop och var med på ett helgläger. En av kurserna jag hade valt var akrobatik, för jag tyckte att det var så grymt roligt, och hade lyckats hitta en kille som ville gå den kursen med mig. Ingen av oss var så särskilt bra, men vi hade gått någon enstaka kurs tidigare. På kursen visade det sig att alla de andra var typ ledare eller väldigt mycket bättre i allmänhet. Väldigt pinsamt, tyckte jag som på den tiden fortfarande praktiserade den ädla konsten att obemärkt smälta in i bakgrunden. Men nu var jag där och kunde liksom inte fly. Och då hände det någonting. Plötsligt lyfte jag huvudet, sträckte på mig och skärpte sinnena. Jag valde att ignorera min skämskudde (oklart över vad, men kanske att jag hade haft mage att anmäla mig till en kurs över min nivå), skärpa till mig och köra på. Det gick bra förstås, det var ju inget märkvärdigt. Men jag minns så väl den där känslan, när jag valde stoltheten istället för pinsamheten.

Den där känslan vill jag åt oftare. Det är ju den man ska sikta på när man är osäker över något man gör, är, eller ser ut. Jag tänkte på den när jag läst den senaste veckans inlägg om skönhetsingreppnaturlig skönhet och att acceptera sin kropp. Läs inläggen (det är flera i serie egentligen) om ni inte redan gjort det, det är tankeväckande! För den känslan är vägen ut ur komplex och osäkerheter. När jag ser folk (på TV eller i verkligheten) som har den där stoltheten och självklarheten då tycker jag att de är så snygga och coola, då vill jag vara som dom. Det kan vara en mager man som rör sig till musik, en kvinna med gula kläder som tar plats i en debatt, en rund kropp som går kaxigt i höga klackar. Om man kan vända sitt tvivel till stolthet så syns det. Oavsett om tvivlet handlar om utseende eller osäkerhet inför att göra något nytt och läskigt. Har du en rund mage, ett fårat ansikte, en bred rumpa, en svår uppgift att lösa, en utbildning att leda, en akrokurs att genomföra? Backa inte, krök inte ryggen - sträck på dig och välj stoltheten! Att våga vara sig själv är coolt, och det kommer att märkas. Både inuti och utanpå.



fredag 30 augusti 2013

Tanten

Längs min cykelväg har de byggt en ny fin affär med stora glasfönster, som en liten galleria. Den har stora fönster, och när jag kom tillbaka från semestern hade de öppnat. Och ställt maskiner och diskbänkar med ryggen mot fönstret så att man ser baksidan med slangar och dekaler som inte är gjorda för att synas. Åååh så jag stört mig på det här. Det är så fult. Varje dag har jag tittat om de snyggat upp, och noterat att de inte har det. Jag har till och med lekt med tanken att prata med personalen (ja, lite störd är jag), fast det är inte sånt jag gör i verkligheten. Idag hade de satt för nederdelen av fönstret med gula skärmar. Jag är lycklig, idag är en bra dag.

Det pågår en balkongrenovering hos oss. I maj satte de upp ställningar med lila nät utanför vardagsrumsfönstret och plomberade balkongerna. Ställningarna är fortfarande kvar och häromdagen satte de plast för fönstren för att kunna måla det sista. Det sista är fortfarande inte målat så plasten är fortfarande kvar, och kommer att vara kvar över helgen. Jag blir galen! Vardagsrummet är som en mörk grotta och nu har de tagit ned ställningarna för smålägenheternas balkonger -  trots att vi har haft ställningarna längre. Jag känner mig personligt förolämpad. De måste ha något emot oss!  Och nu måste jag försöka undvika vardagsrummet hela helgen. Det här är en kass dag.

Håller jag på att bli en tant, eller? Det är så här man vet att man egentligen har ett bra liv.

torsdag 29 augusti 2013

Kom an bara!

Idag fick jag svar på tal på gårdagens krigsstig när min cykeltur hem ackompanjerades av värsta piskregnet. Men jag ger mig inte! Kom an bara! Plaskblöt är inte så farligt.

Bakom mina regniga glasögon. Imorgon blir det kontaktlinser.



onsdag 28 augusti 2013

Krigsstigen

Saker jag stör mig på:

- Män som kommer in och avbryter en jobbdiskussion mellan mig och min (kvinnliga) chef bara för att få svar på sin icke brådskande fråga, istället för att vänta i dörren tills vi har tid som jag alltid gör.

- Kvinnor som tystnar mitt i viktiga diskussioner bara för att en högljudd man kommer in i rummet med en icke brådskande fråga om en rutin han verkligen borde ha koll på själv. (Ja, jag menar mig själv och min chef.)

- Män som frågar mig "Och vad har du på hjärtat, då?" när jag kommer för att diskutera ett uppdrag värt flera hundra tusen kronor.

- Män som höjer sin basröst och låter väldigt bestämda när de blir osäkra, så att man misstar dem för att vara väldigt säkra och väldigt kompetenta.

- Män(niskor) som tar bilen till jobbet 3 km för att de inte gillar bussar och tycker att det är jobbigt att cykla för att det ibland regnar. Och sen tar bilen till motionsspåret.

- Varukorgar i matkön som innehåller lyxmat men inte enda ekologisk vara. Fläskfilé och fulmjölk. Chips och besprutade bananer.

Jag är på krigsstigen idag. Ibland är det en befrielse att vara feminist och se strukturerna så att man inte bara går runt och tror att det är fel på en själv. Och ibland blir man galen för att man ser allt och inte lyckas påverka det i alla fall. Och ibland ger man upp hoppet om att det någonsin ska gå att ställa om det här samhället till något lite mer hållbart. Jag brukar känna att jag har mer ansvar att försöka leva hållbart eftersom jag är upplyst och har god ekonomi. Men sen ser jag alla som har minst lika god ekonomi och goda möjligheter att vara upplysta, men som ändå skiter i det och konsumerar på. Och inte ens ekologisk mjölk kan de kosta på sig. Grr.

tisdag 27 augusti 2013

Sån är jag

Jag har en liten trixare i mig. En trixare söker alltid efter kreativa lösningar för vardagsproblemen. En trixare säger aldrig: "Nej, vi kan inte göra båda de här sakerna, vi måste välja." eller "Så här brukar vi göra, det är bäst att fortsätta med det." En trixare vill få till allt, och prövar nya lösningar så fort det är möjligt.

Exempel:

- Jag följer med kollegorna på after work en timme, kastar mig hem och ruschar iväg mig själv och ungarna på 5 minuter tillsammans med hämtpizza och koftor på kvällspicknick med grannarna.

- Jag lagar inte mat efter recept och vill helst improvisera ihop något jag kom på 5 minuter tidigare. Det blir inte alltid gott.

- Igår cyklade jag på sonens cykel för att möta honom efter träningen, och så fick han cykla hem och jag jogga. Bara för att njuta av det fina vädret, och istället för att ta bussen som jag brukar eller bilen som alla andra. (Det var lite jobbigt att cykla på hans cykel, den är rätt liten...och inte hade jag kollat så att det var luft i däcken heller.)

- Jag är ute med barnen med kompis och cyklar, springer hem och steker ett ägg till en unge som ska på träning (som snart får lära sig steka sina egna ägg), springer ner och tar fram trehjulingen en stund och springer sen hem igen för att puffa iväg dem första ungen till bussen. Istället för att bestämma mig för att vara hemma och vara husmoderlig och skippa cykelturerna.

Grejen är att jag är själv ganska stolt över mitt trixande - när jag får ihop det i alla fall. Men det är inte lika populärt hos min närmaste omgivning. För när jag kommer hem med andan i halsen och är jättenöjd över att jag lyckats trycka in en massa saker, eller varit påhittig på något sätt. Då väntar ju kaoset hemma som jag lämnat efter mig. Eller så är det något barn som inte alls var med på mina kvicka vändningar och som blir helt stressad av att det inte bara kan vara som vanligt. Men de är ganska vana mina barn, och jag har lärt mig några saker. En av sönerna måste man säga till en dag i förväg om eskapader till exempel. Och om man kommer hem för sent blir barnen övertrötta. Och jag kan inte förvänta mig att omgivningen ska stå stand by och serva mig när jag drar förbi, även om jag själv tycker att jag är värsta hjälten. He he. Alla kan ju inte vara trixare.

söndag 25 augusti 2013

Jag vill ligga kvar i soffan

Ååh, jag har lite backlash... vad jobbigt det är att behöva prestera igen. Ta tag i saker, vara effektiv, ha ansvar för svåra saker, vara pepp och säljande och drivande. Lite klassisk söndagsångest när minnet av semestern fortfarande sitter i magen.


fredag 23 augusti 2013

Skönhet

Har ni sett något så fint!? Totalt oplanterat mitt emellan rödljuskorsningen och byggarbetsplatsen. Ett litet naturens konstverk. Jag älskar färgkombinationen mellan bären och blommorna. Min taskiga mobilbild gör den inte alls rättvisa, men mitt hjärta tog ett litet glädjeskutt när jag cyklade förbi.




söndag 18 augusti 2013

Nu kör vi!

Ordningen återställd. Regnbyxor och tygskor!
Sista kvällen innan skolan börjar och vardagen drar igång på allvar. Dags igen för gympapåsar, extrakläder, hämtningar, läxor, aktiviteter, cykelturer i regnkläder, lekplatser, stressiga morgnar, utflykter, kompisar, fikor, föräldramöten och färdiga köttbullar. Helt ok för min del.

Lite nystartskänsla har jag kostat på mig också. Ansatserna för hösten är:

- Återuppta kvällshögläsning även för de läskunniga barnen.

- Bryta vanorna för de eftermiddagar jag hämtar tidigt. Vissa börjar bli för stora för lekplatshäng.

- Ha roligare.

- Träna regelbundet med något som är enkelt att få till. Och gärna roligt, se ovan.

Söndagen ägnades mestadels åt städ och rens. Lägenheten bjöd på tiotalet pappershögar med osorterade gamla veckobrev, fina teckningar, gammal reklam och vårterminens skolböcker, samt några ouppackade väskor med sommarkläder. Faktiskt väldigt skönt att få bort dem. Man kommer någonstans till en punkt (min ligger ganska långt bort) när de där högarna börjar skava ordentligt, när man stör sig och suckar varje gång man går förbi. Nu är de borta (de flesta, man hittar ju flera gömmor allt eftersom) och vi är redo för att skapa nya högar!




fredag 16 augusti 2013

Stilen och personligheten

Jag har alltid haft lite svårt för att byta stil. När jag var liten fick jag en personlighetskris när jag bytte kjolar mot byxor en period. Nu har jag kanske inte särskilt utpräglad stil i vanliga fall, men det sitter något i känslan ändå. Jag ska förklara:

Barnen har varit borta i flera dagar nu så jag hinner liksom med att titta mig i spegeln på morgonen. Och i helgen köpte jag ett par nya, högklackade (älskar känslan att vara i jämnhöjd med folk), svarta skor att ha på jobbet. Såna där lite proffsiga, "kvinnliga", moderna. Detta resulterade i att jag idag har haft svart linne, gul tunn oversize-tröja som är köpt 2013, kofta (gamla vanliga), vita smala jeans (köpta i år) och de nya skorna. Samt hår med sprej i, smink och kontaktlinser. Jag såg alltså ut som en rätt vanlig kvinna med aningens koll. Shit, långt ifrån min vanliga stil alltså. På sätt och vis gillar jag det - och jag vet ju att det är tillfälligt. Snart kommer ju barnen hem och då blir det skrynkligt, lätt omodernt och omatchat igen. Men på ett annat sätt känner jag mig helt vilsen. Är det här jag? Jag ser helt vuxen, "trendig" och kaxig ut! Och när jag gick och handlade i vår underbara alternativa mataffär med billiga grönsaker och delikatesser från världens alla hörn kände jag mig inte alls hemma. Klackarnas klick-klock mot golvet fick mig att känna mig viktig på ett obehagligt sätt. När jag strosar där i vanliga fall med en gammal barnvagn, tramsiga barn, bekväma skor och cykelhjälm känner jag mig hemma och liksom i gemenskap med de andra som handlar där. Nu kände jag mig plötsligt utanför.

Nu ska det väl sägas att det inte är någon drastisk förändring jag genomgått... Jag tror inte att någon annan märkt det ens, men det sitter på insidan. Sen tror jag att all den här barnfria tiden får mig att tänka för mycket. Det är bra för mig att inte hinna spegla mig så mycket - varken bokstavligt eller bildligt. Imorgon kommer de hem och då är (o)ordningen återställd.

Ja ja, jag vet att jag ser vanlig ut. Matkassen till vänster om någon undrar. Men ni ser den höga kilklacken, va?


onsdag 14 augusti 2013

Seg

Inga barn är hemma. Kvällens val står mellan att:

- Ligga kvar framför datorn precis som igår kväll
- Ta en promenad eller kanske till och med springa lite (det var mycket länge sen sist)
- Rensa kyl och frys så att jag får plats med det frysta lammkött som är på väg hit
- Rensa kläder och sängkläder i hallgarderoben så att vi inte behöver trycka in allt och få ångest när någon kommer med ett ärveplagg som ska lagras lite
- Göra bankärenden på datorn

Vad tycker ni?

Summan

Nej, nu kan jag inte ha ett inlägg överst som ropar "Hurra vad jag är bra" längre. Särskilt inte för något så fånigt som storhandling. Nu är jag tillbaka i stan, och har börjat jobba. Dags att summera sommaren, kanske? Eller summera semestern, menar jag. Sommaren är ju inte alls slut ännu. Har man bara tre stackars sommarmånader så har man verkligen inte råd att ta ut hösten i förskott. Jag hävdar högsommar t.o.m. första veckan i augusti. Nu kan jag sträcka mig till sensommar, kanske.

Så, summa semestern:

Sol och värme? Ja, underbart härligt. När jag blundar så minns min kropp sol, värme och bad. Det bådar gott.

Lugn och ro? Nej, inte särskilt. Lite väl högt tempo ibland kanske, lite fler planlösa dagar hade inte skadat.

Släkt och vänner? Ja, mycket. Jag saknar det sociala livet under vintern så det har varit kanon att träffa folk mycket. Dock på bekostnad av ovan.

Familjeliv? Jodå, i lite olika konstellationer. En vuxen och två barn, två vuxna och tre barn, en vuxen och ett barn eller en vuxen och tre barn. (Och en vuxen och inget barn.) Nästan alla varianter har vi luftat under sommaren. Det är bra på många sätt. Särskilt bra att få rå om barnen en eller två i taget, det är en sann lyx när man har många barn. Nästan så att de blivit lite bortskämda och kräver full uppmärksamhet titt som tätt. Men det ska väl vardagen ta ur dem snart.

Tid att reflektera? Ja, lite grann faktiskt. Det är det bästa om man kan få tid att fundera över sin egen tillvaro under ledigheten. "Vem är jag?" "Vad vill jag?" "Hur hamnade jag här?" Eller kanske bara "Trivs jag i min nya lugg?"

Lugglimt. Svaret är ja, jag gillar den.

torsdag 8 augusti 2013

Hurra vad jag är bra

Trots mitt oordningssinne med förkärlek för stök (se förra inlägget) har jag helt otippat en planeringssuperkraft: Jag  kan storhandla utan lista. I söndags åkte jag in till stor-Coop och handlade mat för semesterfamiljen i stugan, inklusive fika för en förbipasserande familj, middag, frukost, lunch för övernattande vänner, lite knytmat till gammelfarmor samt lunch för morgondagens besök. Imorgon är jag inne på femte dagen och vi klarar oss nog i flera dagar till. Det finns fortfarande frukt och fika här i stugan för badutflykter och både mjölk och pålägg till frukosten. Jag är själv lite förvånad, fast till min hjälp har jag haft ett plommonträd samt föräldrar i stugan bredvid som bjuder över oss på middag någon gång ibland. Men ändå. Visst är ni lite imponerade? Morgondagens gäster ingick inte riktigt i planeringen, men de får tortellini och majskolvar och kanske lite skinka, det duger väl?

Jag vet inte rikigt vad jag har för trix, men jag har mina kategorier som jag går efter och liksom fyller på i vartefter jag vandrar runt i affären. Jag bestämmer inte exakt vad jag ska laga, men det finns en tanke i alla fall. Och sen får man inte bränna allt krutet på en gång, utan ta några basvaror och några lyxvaror varje gång.

Det här var mina kategorier i söndags:
- Basgrönsaker: massa tomater, gurka, sommarkål
- Roliga grönsaker: typ majskolvar, kronärtskockor, zuccini, solrosfrön, oliver
- Frukt och bär
- Kex: ett stort lager behövs på sommaren.
- Kött/fisk
- Fetaost, mozarella, bönor, ägg och sånt som kan ersätta kött
- Mejerigrejor: både till frukost och till såser och efterrätter
- Enkel mat som risgröt på tub, kaviar (till kokt ägg), soppa på tetra, tortellini, korv
- Bröd och frukostgrejor

Sen är det egentligen inget stort problem om vi skulle behöva handla oftare. Affären ligger en dryg kvart bort med bil. Men det är ju lite skönt att slippa. Och har man en superkraft vill man ju stajla lite med den, eller hur?

Nu kan jag inte vara helt säker på att jag är så ensam om min superkraft. Ni kanske har den också allihopa och bara gäspar åt mitt skryt och mina kategorier. Men saken är den att jag är uppvuxen i en familj som småhandlar en gång om dagen och där en storhelg medför tio extra brandkårsutryckningar till affären för komplettering. Så min förmåga blir då i relation till detta enastående. Ibland är det bra med föräldrar med tillkortakommanden.

tisdag 30 juli 2013

Vän av oordning

Det är i alla fall härligt att det inte bara är jag som går på stan med min fyraåring mellan fem och kvart i åtta på kvällen. Vilken tur att jag är en så god mor att jag köper lite pommes frites till henne så att hon inte ska vara så hungrig i väntan på kvällsmaten hemma. På bussen hem var vi tre barnvagnar. Grabben i vagnen bredvid åt hamburgare medan han klättrade i vagnen för att nå fönstret.

Det sägs att barn mår bra av fasta rutiner. I mitt fall är det tur att mina barn är släkt med mig, och inte har fått alltför mycket av andra släktingars rutinbehov i generna. För om jag inte fick rucka på det fasta och göra saker i sista minuten, då skulle så väldigt mycket  förbli ogjort. Men mysigt hade vi.

Veckans bästa, pojkar emellan

- Ha, ha! Du ser ut som en tjej!
- Ska jag ta det som en komplimang, eller!?

söndag 28 juli 2013

Stan

Vi tar en paus från semestrandet hemma i höghuset. Vad trångt det är! Vad stökigt! Vad mycket saker! Och vad fult vårat köksbord är. Men vad skönt det är att vara hemma hos sig själv. Jag gick en sväng till mataffären (och glömde en massa saker kvar på rullbandet... i vanliga fall skyller jag på stress, nu får jag skylla på semesterhuvud) och det märks så väl att det är högsommar. Det är någonting med folket, som att alla barnfamiljssvenssons är borta. Vi åker iväg på våra svenssonssemestrar och kvar i kvarteret är de gamla, de unga, de som inte har råd att åka någonstans, och så några till. Förskolan är öde, lekparken är öde, skolan är tom, träden är gröna men gräset skiftar i högsommargult. Det är liksom inte meningen att vi ska vara här nu, det är nästan som att kvarteret är lite förläget över dotterns glada skuttande. Jag tror att det redan om en vecka är annorlunda. Då börjar vardagen krypa lite lite närmare. Turisterna är kvar i stan, men de som tog tidig semester börjar sakta fylla på morgonbussarna. Men då är jag långt borta.

måndag 22 juli 2013

Klänningarna, komplimangerna och feministisk teori

Gah! Här på landet finns en massa gamla klänningar jag hade som liten. Fruktansvärt söta "madickenklänningar" som förvandlar min minsta vildunge till en liten ljus älva med bara ben och fladdrande hår. Hon gillar dem förstås, och de är luftiga och bekväma. Men hon får också motta komplimanger av varenda vuxen som ser henne i dem, undantagslöst. Så. Ska jag plocka undan dem, begränsa användningen eller släppa fritt?

(Här vore det verkligen på sin plats med en bild, men det funkar inte just nu - försöker återkomma med bildbeviset.)

Jag vet ju att om jag begränsar flickattiraljerna för mycket blir de bara ännu mer spännande - och jag vill ju inte signalera att det superflickiga är dåligt, absolut inte. Men jag vet inte om jag vill utsätta henne för denna utseendebekräftelsefarsot extra allt. Det känns på allvar dåligt för henne, faktiskt. Till saken hör att hon har klänningar och kjolar, nästan varje dag. Men de är i en annan stil, lite rejälare, inte så romantiskt älvlika - och ger henne inte dessa komplimanger.

Jaja, det hänger väl inte bara på dessa klänningar. Det är ju inte så att hon går fri i övrigt. Jag får kompensera med feministiskt teori. Jag har redan börjat problematisera disneyprinsessornas långa ögonfransar och flörtiga poser för henne. Sonen fick sig en föreläsning om patriarkatet, rasism och hans kommande status som vit, eventuellt hetero, man häromdagen. He he. Undrar vilket av mina barn som blir konservativ kristdemokrat?

Beach 2013

Nu är bikinisäsongen i full blom. Jag brukar inte spendera den på fullsatta stränder, jag tar mina dopp i lite mer avskildhet. Både för att jag inte gillar att lägga heldagar på stranden och för att jag har den stora förmånen att kunna bada lite mer enskilt. Men, ändå. Vill jag bada, kommer jag inte undan att doppa mig inför andras blickar - kompisars eller släktingars. Är ni bekväma med att traska runt lättklätt? Jag har märkt att det inte har särskilt mycket med kroppsform eller ålder att göra, om man är bekväm med det avklädda, det sitter nästan bara i huvudet. Och kanske i vanan också.

Men jag vet ju att jag blir bedömd, mer eller mindre. Man noterar ju hur folk ser ut, liksom, det gör jag också. Men jag misstänker att det inte bara handlar om en stilla notering, utan också en värdering i mångas ögon. I vissa fall t.o.m. kommenterar folk varandras kroppar när de badar. Åh, jag gillar verkligen inte det. Jag vill inte bli värderad, varken med positivt eller negativt utfall, särskilt inte av folk jag känner. Jag vill fortsätta låtsas att det inte är viktigt, att jag bara är en neutral kropp, att jag inte granskas.




fredag 19 juli 2013

Moderniteterna

Surfar runt på mobilens kassa uppkoppling, när jag stänger av bilderna går det hyfsat. Men vad är bloggar utan bilderna? Semester nästan utan internet, det tog inte många år innan jag blev beroende. Barnen fattar inte vad som hänt, de är så vana vid att bara öppna datorn, och där finns alltihop, alltid. När jag var barn fanns det varken dusch eller rinnande vatten här. Och jag sitter här och saknar snabbt internet.

Men de stackars megabyten räcker till Spotify ändå, ibland i alla fall. Jag brukar inte vara så flitig där, men efter att ha tröttnat på gamla kassettband som hamnat här (vilket tiiid det tar att hitta låtarna, spola fram och tillbaka, inte vet var de börjar och slutar heller) var jag sugen på något nytt. Jag har introducerat sonen och mig själv för Den svenska björnstammen. Så roligt att ha så stora barn att man kan upptäcka musik med dem. Förutom melodifestivallåtar då, som även fyraåringen älskar (sötchock när hon sjunger "You, för övrigt).

Ruvar på inlägg som kräver bilder. Återkommer när ordningen är återställd.

söndag 14 juli 2013

Min sommarmorgon

Jag vaknar innan alla andra och smyger upp, tyst, tidigt. Jag gör mig en kopp te och sätter mig på trappan till sommarstugan. Solen är uppe sen länge, men det är ändå så där skönt morgonstilla i naturen. Dofterna, tystnaden, som bryts av någon fågel eller insekt.  Jag bara sitter där och ser ut över gräsmattan. Sen snör jag på mig mina joggingskor och ger mig ut på en löprunda. Inte jättelångt och inte jättesnabbt, men i lagom lunk låter jag kroppen väckas. När jag kommer tillbaka till stugan har de andra just börjat vakna. Jag tar ett ljuvligt dopp i sjön i närheten och börjar sen duka fram frukosten. Lite sömndruckna trillar barnen ner för trappan en efter en. Fil med flingor och färska jordgubbar, att avnjutas på verandan. Så börjar dagen - i mina drömmar.

Visst låter det härligt? Det känns också som att jag har läst det här flera gånger, i olika tappningar. I böcker och magasin. Drömska beskrivningar över tidiga morgnar med det gemensamt att de liksom bygger på någon slags självdisciplin, det där lite asketiska - och belöningen av det. Gå upp tidigt. Njuta av naturen. Motionera. Vara den goda tålmodiga modern. Jag skulle verkligen vilja ha det så där, och det är inget som egentligen hindrar mig att försöka. Men så här blir det istället, i verkligheten:

Jag vaknar innan alla andra och slår huvudet i nattdukshyllan när jag ska kolla min mobil. Klockan är bara halv sju, och med tanke på när jag gick och lade mig borde jag verkligen sova lite till om jag inte ska bli häxan surtant idag. Jag ligger en stund och försöker somna om, men bli ideligen sparkad av ungen. Till slut somnar jag ändå om, bara för att bli väckt en halvtimme senare av att en mjuk och varm men väldigt klumpig unge lägger sig på alla andra i sängen. Sen ligger vi och halvdåsar medan barnen kravlar runt, för att till slut släntra ned till TV:n i vardagsrummet. Då får vi sova en kvart till. Till slut bestämmer jag mig för att jag slösat bort tillräckligt av den sköna sommarmorgonen och hasar ur sängen, tjugo över nio. Jag gör frukost till mig och meddelar övriga döva öron i familjen att det finns fil och bröd framme. (Det kommer ta ytterligare en timme innan alla petat i sig sin frukost.) Sen sätter jag mig på trappan i pyjamas med min frukost  - och njuter faktiskt. Men det blir inget sprunget, och inget av med den stilla sommarmorgonen. Jo, häromdagen blev det en liten morgonrunda. Men då var klockan kvart över elva.

Jag tänker inte piska mig själv över att jag inte har lust att gå upp på morgonen, och inte orkar ge mig ut och springa så ofta som jag skulle vilja. (Och har barn som skulle vakna och högljutt kräva att få följa med om jag smög upp klockan sju.) Men det är lite intressant med kontrasten mellan vad man tänker sig skulle vara härligt en semesterdag, och hur det verkligen blir. Men man måste väl få drömma lite?


onsdag 10 juli 2013

Lite självrannsakan

Jag håller på med projekt skärpning just nu, i semestertider. Barnens bordsskick är ju pinsamt inför farmor, och de är högljudda så det slår lock för öronen, och så måste jag medla och coacha i alla konflikter. Och jobba förebyggande med syskonrelationerna, ta allvarliga samtal om hur bemöta sina syskon. Och nu kräver jag att de ska diska efter sig också.

Suck, vilken jobbig mamma jag är. Hjälper det verkligen att vara på dem hela tiden vid matbordet? Leder det inte bara till en sned bild av vad en mamma ägnar sig åt? Dålig förebild för dottern alltså.

Och i en härligt ärlig facebooksida (Family Living - the true story - tipstack till Kaosjenny för något år sen) läser jag om en tonårsmors vedermödor med trotsiga storbarn som inte städar, lyssnar, hjälper till. Jag hade någonstans fått för mig att om man bara sköter sina kort rätt så blir barnen ordentligare ju äldre de blev? Tack ni som tog mig ur den villfarelsen.

Hur man än vänder sig har man ändan bak. Man är ju gärna en cool förälder. Som samtidigt har lite fingertoppskänsla och kan bemöta barnens faser och behov. Men jag tror jag ska backa lite imorgon. De är ju fantastiska just som de är.

tisdag 9 juli 2013

Tecknet i Pressbyrå-kylen

Jag vet inte om ni är i Alvesta så ofta, det är inte jag. Alvesta är ett inte så värst stort samhälle i Småland, men en järnvägsstation finns det. Och ett ganska coolt tecken i tiden hittade jag där.

Syns det vad det är? Det suddiga fotot föreställer en sån där butikskyl i en Pressbyrå där man kan köpa mackor och sånt. Det coola tecknet är nog lite svårt att uppfatta på bilden, men på den översta hyllan kan man välja plastförpackad limpsmörgås med leverpastej och gurka, det har jag aldrig sett innan. Vidare finns det vanliga frallor med skinka och ost, och längre ned vegetariska wraps, surdegsmackor och sallader med hummus, mynta, bulgur och dylik lite persisk-inspirerad mat.

Snacka om något för alla smaker! Även i Alvesta. Sen att den vegetarisk wrap som jag valde var rätt sunkig - det är en helt annan sak.



fredag 5 juli 2013

Facit

Nu har jag kommit på vem jag är! Jag, själv, när jag inte bara är mamma alltså. Jag är precis som innan jag fick barn, bara lite lite mer rastlös. Om rastlösheten kommer av att jag är själv bara 5,5 dagar (men vem räknar....?) eller om jag faktiskt blivit lite annorlunda, det vet jag inte. Men i övrigt är jag precis som när jag var 27 och veckopendlade till Dalsland och bodde ensam i en pytteliten etta med kokskåp i hallen. Och kom hem efter jobbet och la mig på sängen och tittade på fame factory på TV, stekte lite grönsaker i hallen, läste några tidningar. Och kanske gick en promenad i kvarteret och funderade över hur det vore att bo i de där husen med de fina trädgårdarna. Precis så, fastän igår tvättade jag soffkuddarna också. Men inte gick jag och lade mig i tid på kvällarna då heller.

Vad bloggaren avslöjar mellan raderna

Det är en sak som är extra intressant med bloggar. Hela poängen med bloggen är ju att det är ganska täta uppdateringar, snabba tankar, vardagsrapporter. Det här medför ju att allt inte alltid är så himla genomtänkt. Man hinner inte tänka igenom vad det är man förmedlar. Nu tänker jag varken på stavfel och missar eller enstaka tankevurpor som kan slinka igenom. Jag tänker mer på helheten man förmedlar i sin blogg, och som berättar det som bloggaren kanske inte tänkt på själv. Jag ska ge några exempel:

- En blogg om hälsa och lchf. Bloggaren är eld och lågor över dieten som nu räddat henne från sockerberoende och ätstörningar, hon mår nu så fantastiskt bra. Alla andra borde prova, annars är de faktiskt lite dumma i huvudet. Jag läser och noterar att hon verkar lägga så otroligt mycket energi på ätandet. Hon kommer på nya rön: Först är det moderat lchf, sen är det extrem-lchf, sen är det sockerersättningar och bakverk med mandelmjöl - som sen inte alls är bra för just henne, osv. Jag tänker att det verkar som en ny ätstörning. Efter något år kommer hon också på det, det som redan synts i blogginläggen så länge.

- Den präktiga bloggaren som har tusen järn i elden, som springer på aktiviteter jämt, som fixar och trixar och har underbara barn. Puh, jag blir alldeles matt bara av att läsa. Sen går hon in i väggen. Hon förstår först inte riktigt varför, men den som läser bloggen förstår.

- Den lite provokativa bloggaren (här finns flera olika personer) som gärna raljerar själv men inte heller har något emot att folk käftar emot. Men så är det vissa frågor, där man märker att det är ömt. Försvaret blir liksom ursinnigt, motargumenten bli långa och känslosamma. Istället för att bara erkänna - ja, jag brister här, så försvarar hen sig med näbbar och klor. Och man förstår att den här frågan är hen inte riktigt färdig med själv, bloggaren köper inte riktigt heller sin bortförklaring.

Som ni ser så har jag inte länkat mina exempel. Jag fattar ju att inlägget vore mycket intressantare om jag länkade, men det skulle kännas lite taskigt faktiskt. För det är ju det här som är tjusningen med bloggar. Det är liksom memoarer "live". Och vem vet vad jag själv avslöjar mellan raderna, inte jag i alla fall.

tisdag 2 juli 2013

Själv

Jag är ensam i stan och jobbar. Inga barn, ingen man. Det är så fantastiskt att jag nästan blir rädd. Man hör ju om mammor som inte kan vara utan sina barn, som åker på resa motvilligt och sen ägnar tiden åt att fundera över om älsklingarna äter ordentligt, sover gott eller har tillräckligt med solskydd. Jag är inte sån. Jag vinkade av dem i söndags och jag njuter skamlöst av tystnaden. I början var det som att det ringde i öronen, som ett tinnitussus av "Mamma, mamma!", "Var är min...?", "Han knuffades!". Men det var ingen som kom och störde mig. Jag köpte två magasin och la mig på sängen, tog en kvällspromenad, satt med datorn i knät. Jag kommer inte i säng på kvällarna för jag vill inte att kvällen ska ta slut. Jag träffade en vän, åt på restaurang och hade ingen tid att passa, ingen molande känsla i magen av att jag borde åka hem. Jag äter frukost hemma istället för framför datorn på jobbet. Jag gör mat som bara jag gillar.

Men det känns nästan lite melankoliskt. Kanske just för att det blir så uppenbart att jag är helt svältfödd på tid för mig själv. Ska man verkligen bli så här euforisk över att få jobba en vecka själv? Och nu när det är bara jag får jag möta mig själv, det var så länge sen så jag känner nästan inte igen mig. Vem är jag utan mina barn? Vi får väl se vad jag hittar.


lördag 29 juni 2013

Barn och mat och barnmat

Nu har jag läst lite gamla tidningar och (nya) bloggar, och läst om lite olika vardagstips, utflyktstips och inte minst grilltips. Tips om mat alltså. Det jag särskilt noterat är att det ofta står eller sägs saker som "barnens favorit", "det här älskar barnen" eller " bra mat för barnen". Såna tips läser jag i och för sig gärna, men samtidigt blir jag lite irriterad. För så länge man inte syftar på sina egna barn, som gillar just den maten, så förefaller det ganska meningslöst. Jag vet inte hur det är med era barn, om ni har några, eller andra barn ni känner, men mina barn gillar inte alls samma saker. Ibland gillar inte samma barn samma sak två gånger i rad heller. Det är därför helt meningslöst att barnanpassa mat för dem. För tillfället ser det ut så här, om vi ska ta några random ätbara saker:

Morötter - två gillar, en äter pliktskyldigt
Äpplen - alla gillar, om de är knapriga, annars gillar två av tre
Fetaost - två av tre gillar
Mozzarellaost - en av tre gillar
Oliver - två älskar, en äter några
Köttfärssås - två gillar, en äter en matsked max
Pannkakor - alla gillar
Småkakor - två av tre gillar
Banan - två av tre gillar
Kikärtor - alla gillar
Gurka - två av tre gillar
Leverpastej - alla har slutat gilla, gillade förut
Sill - ingen gillar
Ättiksgurka - alla gillar

Och jag försöker ju säga till dem att sill smakar som ättiksgurka, samma lag alltså, men de köper inte det. Så när vi åt sill och potatis sist fick de makrill i tomatsås istället eftersom jag hade det i skåpet. De åt med god aptit. Alltså: Tips! Ha alltid markill i tomatsås hemma och ge era barn när ni äter sill! Eller hur var det nu...

Ser ni den?

Vad är det där för fågel? Mobilkameror är bra till mycket, men någon vidare zoom har de inte. Inte min i alla fall. Fågeln ifråga är svart med lite vitt på huvudet. Dopping? Sothöna? Vigg? Skrak? Inte vet jag. Titta noga vid vassen till vänster om stenen, det är kanske det som var fågeln, eller så är det en ölburk.


Det hade varit roligt att kunna fåglar lite bättre. Gärna fågelsång också. Jag anar ett intresse, jag känner en svag önskan att bildgoogla. Efter bara en veckas ledighet!

torsdag 27 juni 2013

Vad gör man när man kan välja själv

Jag försöker ju göra semester, vilket faktiskt inte är det enklaste. Hur gör man? Hur gör jag? Vad vill jag göra? Ja, slappa vore ju skönt. Ligga i hängmattan och läsa tidningar. Men med tre barn i hasorna blir de stunderna inte särskilt ostörda (Mamma, kom och titta!  Mamma, hon puttades! Mamma, vad är mina skor!), även om jag faktiskt försökte idag. Så, förutom att slappa. Vad vill jag göra? Laga god mat? Baka? Fiska? Tälta med barnen? Gå långa promenader? Plantera? Inreda och pyssla inomhus?  Nej, jag vill ingenting. Drivkrafterna är helt borta, allt jag kommer att tänka på känns helt meningslöst. Jag är i vanliga fall så upptagen med vardagssysslorna (som visserligen kan bestå av trevligheter) att när jag har tid framför mig, blir jag helt tom i huvudet. Min rätt begränsade egna fritid i vardagen är helt inriktad på akut slappande av typen kasta sig framför närmaste dator eller TV. Jag har ingen hobby.
Nästa vecka  ska jag jobba igen så då är problemet löst för tillfället. Men målet med semestern som kommer sen får bli att komma på vad jag vill göra med den. Förutom att göra det alla andra i familjen vill göra, då.

onsdag 26 juni 2013

Uppe i varv

Jag har inte gått under jorden. Jag har bara först slutspurtat på jobbet och sedan försökt ha semester. Fullt upp alltså, som ni förstår. Det är framförallt krävande att ha semester. Att liksom anpassa sig till att inte ha (samma) rutiner, och att umgås med familjen hela tiden. Hur blev vi så här ouppfostrade? Måste vi laga mat hela tiden? Och när man fortfarande är kvar i  jobbpulsen, så blir semestern så intensiv. Eftersom man måste hitta på saker hela tiden, och inte bara kan vara. Jäklar var det kliar i fingrarna att pressa de sommarlovslediga barnen (som har lättare att varva ned) att komma ur pyjamasen, plocka undan och hitta på något riktigt. Jag säger till när jag kommit ner på jorden.

söndag 16 juni 2013

Köksfönstret

Pytte pytte blad och klena blommor som vissnar snabbt. Vad gör jag för fel? Granntanten hävdar att jag måste ge näring, men någon sådan har jag inte hemma. Funkar det med pastavatten? Eller så väntar jag tills jag åker på semester och granntanten får hand om den. Det brukar lösa sig då.

Ni ser väl hur matchade blommorna är!? Det är en slump, bara den taniga pelargonen är köpt av mig, den andra är Beppos. Till råga på allt har jag en till illrosa pelargon, och en illrosa gardin högt däruppe. Jag trodde inte att jag var en rosa person.

Röriga bilder är liksom min stil. Först tog jag ett foto på bara krukväxten, men då såg det ju alldeles för välputsat, tråkigt och onaturligt ut. Och välputsade fasader jobbar vi inte med i den här bloggen. 

helgen innan

Ni vet den där sista vanliga helgen. Innan semesterpusslandet börjar, innan barnen skickas iväg till släkt, innan vardagen tar paus. Och så är det så mycket man skulle behöva göra, plocka i ordning, städa, förbereda packning, kanske göra en rolig utflykt, vara lite social med sina vardagsvänner. Men så kommer det en hosta och man tappar tempo helt. Jag har skrubbat duschen, men nu vet jag inte alls. Ska jag ta tag i dagen eller låta den gå?

onsdag 12 juni 2013

Pojkflickigt och flickpojkigt

Min dotter är så grymt klättrig just nu. Stora stenar, träd, klätterställningar, buskar. Och alldeles revig och blåmärkig på hela kroppen, så där som man blir när man använder sin kropp. Pojkflicka var det någon som sa. Jag känner flera andra flickor som också är precis sådär klättriga och fysiska, och baserat på dem skulle jag säga att det var typiskt flickigt. Särskilt eftersom inte någon av mina söner varit just klättriga.

I vår familj är det just nu flickigt/kvinnligt bl.a. att:
- Laga mat och baka
- Dra på äventyr
- Klättra
- Leka jage
- Älska kjol och klänning
- Ha långt hår
- Bygga med lego
- Gilla flätor i håret
- Rita, pyssla och klistra
- Klä på och av dockorna
- Gilla rosa, lila och glittrigt
- Sitta framför datorn

I vår familj är det just nu pojkigt/manligt bl.a. att:
- Titta på film
- Köpa elektronik 
- Bygga med lego
- Leka jage
- Gilla pokémon
- Rita och pyssla
- Ha långt hår
- Gilla nagellack
- Läsa böcker och tidningar
- Gilla rosa, lila och silver (och grönt, blått, svart, rött...)
- Sitta framför datorn

Tänk vad meningslöst att kategorisera egenskaperna på det sättet.

tisdag 11 juni 2013

Gästinlägg!

Kolla här! Gästinlägg från min äldste son, som länge suktat efter att få blogga. Här heter han Beppo (Gatsoparen - ni har väl läst boken om Momo?). Jag ger honom ordet:

Här är dom tre skojigaste sakerna som hänt mig under National Dagen - Söndagen efter.


1.  Råkat sjunga Fart away i stället för Find the way.

2.  Tajmade in Robins Yoooouuuuuuaaaaa!!!! När min Mamma skulle smörja in mig med lite för kall solkräm.

3.  Godisregn med lite för mycket godis. (Jag fick en hagelstorm i huvudet!)

Kommentera gärna! :)

/Beppo

Skiten

Idag när jag cyklade till jobbet blev jag omkörd av en moped i uppförsbacken. Sen andades jag mopedavgaser som låg tunga resten av backen. Det kändes så symboliskt. Han bara svischade förbi i sin bekvämlighet medan jag som trampade för egen biologisk maskin fick skiten. Det bekväma och ohälsosamma, mot det miljövänliga och aktiva. Nu händer det ju att det är jag som är den bekväma och bolmande, jag ska inte ta på mig hjälteglorian. Men visst är det så typiskt för vårt samhälle?




måndag 3 juni 2013

Hemma bäst

Jag börjar få något så konstigt som sommarångest. Inte ångest ångest, utan bara "ångest", men ändå. Vi brukar göra nästan precis samma sak på somrarna, och det ganska länge. Jag tar ut föräldraledighet (ibland tom. obetald) för att få lång ledighet. Sen åker vi från höghuset och ägnar en massa veckor åt att kajka runt i Sverige mellan släktstugor. Det är trevligt, och lyxigt att ha möjlighet att vara på landet. Men nu när det börjar närma sig blir jag lite stressad. Varför ska jag åka bort när jag är ledig? Nu när det äntligen är varmt och skönt och man kan göra allt det som man tänker att man ska göra hela vintern. Ha picknick i parken med kvarterskompisarna, fika på gården, ta kvällspromenader i min ljuvligt försommarklädda stadsdel, bjuda grannen på glass. Jag vill inte åka härifrån! Det är ju här jag har mitt liv.

Kvällens skörd runt höghuset.

onsdag 29 maj 2013

När jag biter mig i tungan

Det finns en del saker som återkommer. Som man vet att man inte borde göra, men där det är så svårt att låta bli. Jag pratar inte om att äta godis, slösurfa sent på natten, eller klämma finnar. Mer sånt där smått, som jag gör automatisk men där jag försöker hindra mig själv, bita mig i tungan. Here goes:

- Jag vill peta på och kommentera flätorna i dotterns hår. Hon har just upptäckt flätfröjden och hon är ju för jäkla gullig med små ljusa råttsvansar som står rakt ut. Men jag vill inte att hon ska lägga energi på att se gullig ut - så påminn henne inte hela tiden om hur hon ser ut!!!

- Ja, hon har fått nya skor. Det är såna där basketskor, fast fusk såklart. Men de är nya och plasten på tårna är vita, och drar till sig fläckar! Hon klättrar obekymrat, kör springcykel, går i maskrosängen. Och jag tänker på skorna, vill vara där och gnida bort fläckarna. Skärpning! Skorna är till för att användas, jag vill ju för allt i världen inte att hon ska hindras i sina lekar av nya skor. Då hade det ju varit bättre att ha kvar de gamla trasiga.

- Middagsbordet. Maten står på bordet. Mamman ser till att alla får mat, påminner om vad som finns på bordet, ser till att alla tar ur alla skålar. Och när någon ropar "Vatten!" är jag på vippen att vara där med tillbringaren. Men, för sjutton. Vill jag bli betjänt eller!? Den som inte tar mat får väl gå hungrig, annars lär de sig ju aldrig. Och den som vill ha vatten får fråga efter det, och be den som sitter närmast att skicka. Hyfs!

Det var ett litet smakprov, en annan dag kommer kanske resten. Idag har jag lyckats bita mig i tungan vad gäller flätorna och skorna. Alltid något!

måndag 27 maj 2013

Vi som skyter om våra tillkortakommanden

Man hör ju om folk som är taskiga mot varandra. Vänner som skryter över sina skenbart perfekta liv, sina höga ambitioner med föräldraskapet, sina välartade barn, sin lyckade karriär. Och som rackar ner på folk i sin omgivning för att de ger sina barn burkmat, inte ammar/ammar för länge, börjar jobba för tidigt/för sent, äter skräpmat, har stökigt hemma. Sen finns det massor av böcker som påstås berätta den "nakna sanningen", alltifrån Magdalena Graaf som tydligen ska ge ut en vardagsrealistisk bok med (den ironiska) titeln "Mitt perfekta liv" till Bridget Jones dagbok, Martina Haags krönikor, ja ni vet väl genren. Jag gillar att läsa sånt här, eftersom jag känner igen mig. Men jag måste säga att jag ser inte så väldigt mycket av de här människorna som försöker upprätthålla ytan. Gör ni? Var är de?

Det finns ju en räcka bloggar som kör på det ytliga spåret, såklart. (Läser inte så mycket såna, så har inga bra länkar. Men den här kanske? Vackra bilder, men inte så jätteintressant för min del.) Men det finns också bloggar som kör härlig diskbänksrealism i större eller mindre utsträckning, och hyllar det. Och bland mina vänner och bekanta så tycker jag att det är det tydligaste draget. Vi dissar oss själva, brer på om våra tillkortakommande i form av stök, stress och trotsiga barn. Det blir ett sätt att bonda, både med nya och gamla bekantskaper. "I morse hittade jag inga rena strumpor/fick treåringen ett utbrott/gav jag barnen pizza till middag igen." Man lägger sig på rygg och blottar sin mage -vov- gilla mig, jag är snäll, rolig och ofarlig. Om jag berättar att jag ammade länge till en småbarnsmamma får jag dåligt samvete, eller om jag städat noga inför gäster (ok, händer inte så ofta). "Tänk om hon känner press, jag vill ju bara vara stöttande". Jag misstänker att jag har lite väl mycket av det här draget, men jag tycker vänner och andra bekanta runt omkring mig kör lite samma stil.

Jag vill gärna tro att vi är många såna här. Det är klart att man inte bara ska dissa sig själv, och man måste få vara stolt och glad över något man lyckats med (men det är något helt annat). Och det kan jag vara, jag är skitnöjd ibland. Precis som jag trotsigt kan stå för mina feministiska strävan även om det är annorlunda för någon. Men att blotta sig lite grann sådär är en rätt bra grund för bekantskap, och man kan skratta åt det ihop. Frågan kvarstår: Är det jag som har tur och inte träffar på de ytliga översittarna, eller är de bara inte så många?

Dagens tillkortakommande: Skrynklig skjorta, och omatchande glitterlinne under.


söndag 26 maj 2013

Rapport

I helgen har jag:

- varit ute på galej till klockan två på natten och återträffat folk jag inte sett på 20 år
- träffat kompis, farmor (två gånger), bror (två stycken), brorsbarn, kusin, mamma och pappa
- åkt tåg, X 2000 och intercity med min fyraåring

Jag är helt utmattad följaktligen. Att återträffa (gamla klasskompisar) är ganska intressant och lite komplicerat (och riktigt kul faktiskt). Eftersom jag lämnat den miljö jag är uppvuxen i, ville jag faktiskt kolla lite vad som hänt där sen sist. Hur de andra som blev kvar lever. Ens uppväxtmiljö är ju en del av en själv, vare sig man vill eller inte, så jag tänkte att jag skulle bli lite klokare av att återträffa. Och, ja, det kanske jag blir, när jag smält det lite. Nu låter det som att jag vuxit upp i en liten håla, eller möjligen i en hård förort och lämnat för flashiga kvarter i storstan. Men så är det inte, det var i de flashiga kvarteren jag växte upp, och nu bor jag (frivilligt) i ett härligt höghuskvarter.

Tågresorna var över förväntan. Ingen synlig åksjuka på fyraåringen, tack och lov. Hemresan gick med intercitytåg istället för X2000, jag älskar intercity. Det är de där gamla skramliga tågvagnarna. De kränger lite mer uppenbart och inte på det där sugande åksjukeframkallande sätter som de moderna. Och idag var det glest med folk, vagnen var fräsch och trevlig, jag och lillungen var visserligen trötta och gnälliga, men det var ändå ganska ljuvligt. Jag blir helt lugn på de där tågen, jag vet inte varför. Och eftersom hon inte blir åksjuk kunde vi kosta på oss lite förströelse i form av en film (på den gamla plattan... där har vi fördelen). Jag måste åka mer riktiga tåg.

torsdag 23 maj 2013

Bryten

Idag kastade jag pennor omkring mig. Det är ett typiskt tecken på sliten mamma, kan man säga. För lite sömn, för mycket tjat, stress, trots, tjafs och sånt där som egentligen hör till. Mina små bryt brukar innebära lite skrik och kast. Jag kan kasta tandborsten när ungen för femtielfte gången ålar runt på badrumsgolvet och vägrar öppna munnen. Det händer att jag kastar strumpor när det ska velas och vägras på morgonen. Eller när öronen blivit döva för tjatet om att plocka in rena kläder i lådan. Mycket moget av mig, va? Nästan så att man kan tro att det bor en oförlöst treåring kvar i min medelålders kropp. Men vad är det rätta beteendet där då? När man tappar tålamodet. Antagligen att ta ett djupt andetag och prata pedagogiskt på något sätt. Jesper Juul har säkert svaret. Men för mig funkar bryten som en pysventil. Jag visar att jag inte har mer tålamod, att jag inte orkar mer, att de inte får köra med mig mer. Det är säkert dåligt för dem på något sätt. Men jag plockade upp pennorna efter mig i alla fall.


måndag 20 maj 2013

En liten platta till

Jag för en ojämn kamp mot elektronikprylarna hemma hos oss. Här finns krafter som vill köpa mer och fler och nyare. Jag är ju en prylminimalist i hjärtat (men inte alls i verkligheten) så jag lider av att bara köpa fler och fler saker... med en massa miljöbelastning. Och inte kan man göra sig av med de gamla (mobiler, högtalare, lurar, datorer, plattor) heller, eftersom de "kan vara bra att ha", och "inte tar någon plats". Och de är ju så billiga. En enklare läsplatta kostar som en ToR till Stockholm med tåg.

Men jag gillar ju tekniken också. Jag sitter här och knapprar på en bärbar mac, den gillar jag. Och det är jäkligt smidigt med trådlöst nätverk. Och våra barn växer upp i en ny tid som de (och vi) måste lära sig att hantera. Men frågan är: Måste alla alltid ha full tillgång till allt? Visst är det nyttigt att man får turas om? Ja, hela helgförmiddagen är den här datorn ockuperad. Då är det nämligen speltid i höghuset och något av barnen sitter parkerad framför minecraft/radioapan eller något annat jag gillar mindre. Sen har de upptäckt play. Och det är ju som att titta på TV, eller? (Vi reglerar inte TV-tiden lika hårt som datortiden, av någon anledning.). Så när det inte är speltid sitter de här och tittar på batman (lillasysters favorit), pokémon (allas favorit) eller nåt. Problemet med play är att det blir ju aldrig tråkiga TV-program som i vanliga TV:n, så där måste man slita bort barnen. I vilket fall, jag kommer inte åt datorn. Varken för bankärenden, nyhetskoll eller slösurf. Men det är kanske bra? Då gör jag ju annat. Och barnen måste träna på att vänta på sin tur. Jag tror verkligen på att det är bra att ha begränsningar att förhålla sig till. (Ja, detta är ett lyxproblem för den priviligierade. Hade jag varit ensamstående arbetslös hade det löst sig självt...)

Men så är det så enkelt att skaffa en till liten platta. En billig. Som efter bara något år är hopplöst ute. Suck.