Vad bloggaren avslöjar mellan raderna

Det är en sak som är extra intressant med bloggar. Hela poängen med bloggen är ju att det är ganska täta uppdateringar, snabba tankar, vardagsrapporter. Det här medför ju att allt inte alltid är så himla genomtänkt. Man hinner inte tänka igenom vad det är man förmedlar. Nu tänker jag varken på stavfel och missar eller enstaka tankevurpor som kan slinka igenom. Jag tänker mer på helheten man förmedlar i sin blogg, och som berättar det som bloggaren kanske inte tänkt på själv. Jag ska ge några exempel:

- En blogg om hälsa och lchf. Bloggaren är eld och lågor över dieten som nu räddat henne från sockerberoende och ätstörningar, hon mår nu så fantastiskt bra. Alla andra borde prova, annars är de faktiskt lite dumma i huvudet. Jag läser och noterar att hon verkar lägga så otroligt mycket energi på ätandet. Hon kommer på nya rön: Först är det moderat lchf, sen är det extrem-lchf, sen är det sockerersättningar och bakverk med mandelmjöl - som sen inte alls är bra för just henne, osv. Jag tänker att det verkar som en ny ätstörning. Efter något år kommer hon också på det, det som redan synts i blogginläggen så länge.

- Den präktiga bloggaren som har tusen järn i elden, som springer på aktiviteter jämt, som fixar och trixar och har underbara barn. Puh, jag blir alldeles matt bara av att läsa. Sen går hon in i väggen. Hon förstår först inte riktigt varför, men den som läser bloggen förstår.

- Den lite provokativa bloggaren (här finns flera olika personer) som gärna raljerar själv men inte heller har något emot att folk käftar emot. Men så är det vissa frågor, där man märker att det är ömt. Försvaret blir liksom ursinnigt, motargumenten bli långa och känslosamma. Istället för att bara erkänna - ja, jag brister här, så försvarar hen sig med näbbar och klor. Och man förstår att den här frågan är hen inte riktigt färdig med själv, bloggaren köper inte riktigt heller sin bortförklaring.

Som ni ser så har jag inte länkat mina exempel. Jag fattar ju att inlägget vore mycket intressantare om jag länkade, men det skulle kännas lite taskigt faktiskt. För det är ju det här som är tjusningen med bloggar. Det är liksom memoarer "live". Och vem vet vad jag själv avslöjar mellan raderna, inte jag i alla fall.

Kom inte och köp

Idag är jag trött på att prestera. Imorgon vill jag göra något som ingen behöver och skita i om det finns något efterfrågan på mig. Jag vill inte försöka övertyga någon om att jag är bra, om att det jag är intresserad av är viktigt eller om att jag är värd det jag kostar. Jag vill gräva ner mig i något oviktigt, fult, dåligt och oattraktivt och skippa det kommersiellt gångbara.

Nej, samhället går väl inte runt om alla skiter i att göra något som behövs. Men idag så skriker alla i mun på varandra. Kom och köp våra kläder! Låt oss hjälpa dig att bli bättre, smartare, större! Vi gör dig lyckad! Du måste synas i vår tidning! Kom och läs! Klicka här!

Jag blir anti, och slutar skrika. Men det är det ingen som märker.

Om kommentarer, kommunikation och bloggar

När jag började min internetkarriär var jag tyst, helt tyst. När jag väntade  barn följde jag forum med andra blivande mammor som väntade barn i samma månad. Jag läste ofta, och följde de andra kvinnorna som skrev i forumen, men jag gav mig aldrig till känna. Ibland går jag in i de gamla forumen och känner igen några av de signaturer som jag följt genom åren. Men de vet inte om att jag finns

Sen kom bloggarna och jag började läsa. När man följer en blogg så får man ju en bild av personen. Detaljer och formuleringar fastnar. Jag går runt och känner till en massa om personer som inte känner mig. Ja, det är ju likadant med kända personer generellt. Vi läser om dem i tidningen, och om de själva skriver så läser vi och funderar över det de skriver. Men när det gäller bloggar så finns ju den där möjligheten till interaktion. Du har möjlighet att skriva något själv, som blir en del av bloggen. Jag började kommentera lite smått. Och någon gång fick jag svar, vilken kick! Jag läste en blogg som hette Radhusmamman, som är nedlagd numera, och vi var i samma familjefas. Barn i samma åldrar. Eller, jag var lite före henne, så jag kunde ge lite tips och råd, som hon gillade. Då var det ju roligt att kommentera. Däremot i stora bloggar, med massor av kommentarer. Då känner jag mig onödig. Om man försvinner i mängden, till vilken nytta är då kommunikationen? Det är därför det är så viktigt att svara på de kommentarerna man får på en blogg tycker jag. Ja, för storbloggarna är det ju omöjligt. Men då får kommentatorsfältet också en annan karaktär, kommentarerna blir inte riktade till skribenten, utan mer till de andra läsarna. Det är kanske därför det ofta blir taskiga kommentarer.

Just kommunikationen var en av anledningarna till att jag började blogga själv. Att skapa ett internet-alias som är jag, och som jag använder om jag kommenterar på någon annans blogg. Något som visar vem jag är, utan att jag behöver visa vem jag är. Om ni fattar... Eftersom jag är lite blyg av mig kan jag inte skriva en personlig blogg under eget namn. Och en blogg som inte är personlig är ointressant, om den inte har någon annan specialnisch förstås. Den andra anledningen till att börja blogga är lusten till att få skriva fritt. Att få träna sig på att formulera sina tankar, utan några professionella krav. Det är faktiskt ganska roligt. Om du inte redan gör det, pröva!

 

Jag och Cecilia Blankens cyklar

Idag gör jag inte euforisk reklam för cykling. +4 grader ute, blåsigt och duggregn. Och jag glömde överdragsbyxorna hemma. Hade det åtminstone varit mars så hade jag fortfarande haft dunjacka med tättslutande muddar och ordentlig halsduk. Men eftersom det är bedräglig april hade jag min svarta yllejacka med tappade knappar och den iskalla luften liksom letade sig in i varenda litet öppet skrymsle och förpestade färden de första långa 12 minuterna.

Det som trots allt höll mig uppe var ett vackert och sorgsamt inlägg i Cecilia Blankens blogg som jag läste igår.  Det handlade om en gammal hjärtesorg och hur det enda som hjälpte henne då var att cykla och samtidigt frysa. Det funderade jag över och gladde mig över att jag ändå led av den kalla luften idag. Sen fick jag upp värmen och började tänka på annat.

Varför är LCHF så provocerande?

Jag läser Bloggkommentatorerna ganska ofta, och nu har jag börjat följa en blogg som heter Min mamma som skrivs av en av de två som står bakom de bloggen. Hon bloggar mycket om sin LCHF-kost och om hur bra hon mår av den. Jag tycker att det är så intressant med LCHF, för det blir alltid så väldigt mycket rabalder runt den dieten. I kort går dieten ut på att äta mycket fett och inga kolhydrater. Alltså inget socker, mjöl, rotfrukter, frukter, ris eller pasta. Och mycket feta mejeriprodukter. Och lite grönsaker, om de inte är för söta.

Men vad är det då som är så provocerande?

Såhär tror jag:
- Dieten går emot mycket av det som vi traditionellt lärt oss. Att grädde och smör är onyttigt, och att frukt och morötter är nyttigt.
- Det är en lyxdiet på det sättet att det som traditionellt är billiga basvaror i svenska kök, som potatis, ris och pasta, utesluts. Bara sovel liksom. (Själv kan jag bli provocerad om någon norpar bara köttet/fisken/korven och underlåter att ta av alla skålar på bordet. Men ok att bara ta grönsaker. Är nog gammaldags.)
- Miljöskäl talar emot en ökad konsumtion av kött och mejeriprodukter i samhället.
- LCHF-förespråkarna är så väldigt frälsta, och eftersom LCHF:arna får så mycket skit för sin diet så blir de också ganska defensiva. Och det vet man ju hur provocerande det är med någon som är övertygad om att hen funnit den rätta vägen.
- Det finns en del vetenskapliga farhågor mot de långsiktiga konsekvenserna av LCHF. Själv tänker jag mest på att de missar så mycket näringsämnen, vitaminer och spårämnen som finns i grönsaker och frukt.

Ja, det var kvällens analys. Hur som helst så tycker jag att det är intressant att fundera över varför vissa saker är så engagerande. Ungefär som att Blondinbella fått över 1300 kommentarer och ett kvällstidnings-löp (tror att det var GT, men finns inte på webben) på ett inlägg där hon visar sin normala men inte supersmala kropp i bikini. Det säger väl en del om dagens samhälle.

Den som söker finner (mig)

När man har en blogg kan man se vilka sidor som länkar till ens blogg, och därmed också vilka google-sökningar som givit träffar. Eftersom jag ibland skriver om boktips och andra bloggar så händer det att jag får någon enstaka träff från sådana sökningar. Idag var det någon som sökt på "Såhär ser mina bröst ut" och hamnat på min blogg. Jag misstänker att det var någon som blev väldigt besviken.

Det här är inte det inlägg det borde vara

Jag hinner inte blogga något vidare just nu. Jag får ofta en bloggidé när jag cyklar hem från jobbet eller när jag lägger barnen, men sen när jag kommer åt datorn en lite längre stund (funkar dåligt att blogga när barnen hänger över axeln, blir inte så genomtänkt) har jag antingen glömt idén, eller så är den inaktuell. Saker jag tänkte blogga om den senaste tiden, men inte hunnit:

• Julstress (gå in och läs hos Kaosjenny istället)
• Krav och stress i storstadsmedelklassen (mindre i mitt kvarter bland höghusen)
• Syskonbråk
• Idylliserande av hemmafrulivet
• Klimatmötet i Durban
• Mitt spännande partyliv och mitt senaste shoppingfynd (skojar bara)

Nu ska jag gå och lägga mig istället för att blogga om att jag inte hinner blogga.

Kvällens visdomsord

Ikväll formulerar jag följande visdomar:

- Hel och ren är överskattat. Jag gillar mina trasiga ylletröjor, mina byxor som spruckit och trasat upp sig och lite fläckar är ju inte så noga. Sunkiga kläder betyder ledighet för mig. Så jag gör allt för att även ta med den känslan till jobbet.

- Granatäppelkärnor är så gott! Och plockvänligt som godis. Men surt för magen.

- Jag älskar twitter! Jag har ingen smartphone så jag loggar in en stund på kvällen och läser ikapp. Korta kommentarer till nutiden, samhällsanalys och privat! Jag följer ett gäng, allt från roliga bloggare till politiker. Och ibland svarar jag på tweets, och får svar! Kul med direktkontakt med folk man aldrig skulle träffa annars.

Får det lov att vara en kärna?

Underbaraclara är klockren

Bloggaren Underbaraclara har tagit bort alla annonser eftersom hon inte kunde stå för dem. Det dök upp bantningspiller och alkohol (hon dricker inte alkohol) och hon fick ont i magen. Istället ska hon börja sälja sina egna annonser, till företag som vill göra reklam för miljömässigt bra produkter och som har en profil hon kan stå för. Och tydligen har hon fått jättestor respons.

Alltså, hon är så klockren ur ett hållbarhetsperspektiv (hållbarhet = miljömässigt, socialt och ekonomiskt långsiktigt ansvar inklusive etiska hänsyn). Hon tar ansvar för den indirekta påverkan som hon är upphov till genom att hennes läsare köper produkter från företag som gör reklam på hennes blogg.

Om man har en stor blogg med annonser för något man inte står för (miljömässigt, etiskt) så bidrar man ju ändå indirekt till deras framgång. Precis som man gör när man köper mat, kläder, elektronik eller bilar som inte är producerade på ett hållbart sätt, kanske av arbetare med dåliga arbetsvillkor och med stor miljöpåverkan. Nu har Underbaraclara ju istället möjlighet att göra en positiv skillnad, genom att hon gynnar företag som har bra produkter!

Sen är det ju så svårt att göra alla rätt hela tiden, jag är inte alls så noggrann som jag borde vara, men jag försöker ta ett steg i taget. Konsumera måttligt, bo och köra bil måttligt, och försöka konsumera miljömärkt, rättvisemärkt och undvika de man har skäl att tro är värst. Att ta tag i sin indirekta påverkan är jätteviktigt och ibland svårt. Mycket svårare än att sortera sopor.

Detta har jag lärt mig

Man orkar mycket mer än man tror. På kort sikt.

Man orkar mycket mindre än man tror. På lång sikt.

Vilken sikt har du på ditt liv? Tid för återhämtning är nyckeln. Jag jobbar på att finna min nyckel. Kanske finns den här?

Bästa från dagens bloggrunda

Hon är väldigt bra på att formulera sig, Clara, precis såhär tycker jag också. Det är det enda sättet att göra det på. När jämställdheten tryter så måste man sätta sig ned vid förhandlingsbordet och sätta gemensamma regler.

En annan stjärna är Ketchupmamman, som försvarar sin sons val såhär coolt. När det gäller att svara barn tror jag också på denna taktiken.
-Har han Hello Kitty-vantar?
- Ja, visst är de snygga!
 Har jag kört med ibland. Det är inte alltid tid och plats för långa utläggningar. Funkar på vuxna också: -Så han ville vara Lucia...
- Ja, det ville han. Han är en modern Lucia!

Glest bloggande och disk som inte väntar

Det är glest mellan inläggen här just nu. Familjeträffar och inte så många lugna stunder. Det är lustigt ibland, men när man bor med sina föräldrar och har mer möjligheter till avlastning med barnen, så får man ändå mindre tid för sig själv. Orsaken är väl dels att man väljer att umgås med släkten, och det är ju bra. Dels så ökar (de undermedvetna) kraven på vad man gör med sin tid. Hemma kan jag låta disken vänta, tvätten ligga i högar, ungarna stoja för sig själva. Borta kan jag inte riktigt med att vara mitt vanliga slappa jag. Dessutom riskerar ju stöket att tas omhand av någon annan, som man inte vill överbelasta.

Men snart blir det vardag så det skriker om det igen.

Bloggosfärens kraft

Sen jag skrev om att barntidningen Tivoli skulle läggas ned pga. svårigheter att nå ut till läsarna har det hänt saker i bloggosfären. Lady Dahmer skrev om det, Underbaraclara skrev om det, Ketchupmamman skrev om det. En facebooksida startades. Vanliga medier skrev om det. Och säkert fler som jag inte läser. Att all barntidningar i affärens tidningshylla ges ut av ett och samma förlag -Egmont- är helt jäkla sanslöst, det är ju så att man tvivlar på att man lever i en fri och öppen demokrati. Men än finns det hopp. Enligt senaste ryktet har de nu nått över 1500 anmälda prenumerationer pga. all uppmärksamhet, och detta sades vara gränsen för att det skulle gå runt med enbart prenumerationer. Nu hoppas vi bara på att det går att genomföra i praktiken också. Men det är fortfarande skandal att den inte finns i tidningshyllan.

Igår dagbok, idag blogg

Det är lite kul att Ebba von Sydow beklagar att hon inte hinner skriva i dotterns "Min första bok". Hon har ju en stor blogg och skriver dagligen kärleksfulla inlägg om sin lilla dotter. Det är klart att det är roligt att ha det på papper, och de mest personliga tankarna publicerar hon ju inte på bloggen. Men tiderna förändras, och i framtiden kommer barnen till dagens bloggande föräldrar verkligen kunna ta del av vedermödor, lyckostunder, och alla läsarkommentarer. Vilket tidsdokument!

Detta förutsatt att bloggen sparas, alltså.