Skiten

Idag när jag cyklade till jobbet blev jag omkörd av en moped i uppförsbacken. Sen andades jag mopedavgaser som låg tunga resten av backen. Det kändes så symboliskt. Han bara svischade förbi i sin bekvämlighet medan jag som trampade för egen biologisk maskin fick skiten. Det bekväma och ohälsosamma, mot det miljövänliga och aktiva. Nu händer det ju att det är jag som är den bekväma och bolmande, jag ska inte ta på mig hjälteglorian. Men visst är det så typiskt för vårt samhälle?

Här har ni mitt kylskåp

Hur ser det ut i era kylskåp? Är det alltid välfyllt? Eller kör ni på tills det är tomt, äter alla rester och planerar matlagningen efter vilka burkar och såser som finns kvar? Jag hatar att slänga mat, känner mig som världens miljöslösare - och pengaslösare också för den delen. Men jag är värdelös på att planera efter vilka rester jag har. Och jag skaffar mig, fast jag vet inte hur, en massa burkar och såser som i bästa fall används en gång och sen får stå där och ta plats tills de möglar. Så onödigt! Det är så inte-jag. Mitt ideal är att köpa få favoritgrejer och sen använda dem tills de är slut. När det gäller kläder så blir det visserligen att köpa få billiga grejer som jag trillar över, och sen använda dem tills de är slut, eller åtminstone för noppiga för kontoret.

Jag skulle vilja ha ett tomt kylskåp, som jag sen kunde fylla och äta ur tills det blir tomt igen. Istället har jag ett kylskåp som antingen är knökfullt - och då har vi förhoppningsvis mat för veckan. Eller så har jag ett kylskåp som är halvfullt, utan att vi har någonting att laga middag av. Så här ser det ut just nu. Frukost har vi, men sen är det stopp. Om vi inte vill äta majonäs med oliver, smör, glögg, chilisås, för gammal matyoughurt, torr ost, gammalt bröd och mango raja (den har jag inte ens smakat) till lunch. Morötter finns det nog också. Tips, någon?

Inte tomt.

Om hur mycket man kan vela inför ett presentköp

Jag är lite för påläst för mitt eget bästa just nu. En av mina bästa vänner har fått en bebis och jag vill skicka henne en present. Ett bebisplagg och något litet till mamman, tänkte jag. Mamman är lite kräsen och ganska precis tvärtemot mig när det gäller genustänk och kläder. Rosa och gulligt till en dotter ska det vara, och fin kvalitet (=dyrt). Jag vill ju hitta något som hon kommer att använda, annars är det ju bortkastat, men samtidigt något som jag själv tycker är ok. Och så är det det där med kemikalier. När jag ska ge bort nya kläder till små nyfödda bebisar vill jag helst att det ska vara ekologiskt. Nu misstänker jag visserligen att många kläder som är märkta med "eco cotton" eller liknande, egentligen bara har ekologiskt odlad bomull (i bästa fall) i materialet, medan färgning och sånt är vanliga metoder. (Jag vet inte säkert ska jag dock säga.) Men det är bättre i alla fall. Sen vet jag att stora mjuka tryck på kläder kan innehålla hormonstörande mjukgörare. Ja, ni hör ju. Det är minerad mark.

Så därför har jag sprungit i affärer en del det sista, velandes. Jag gillar ju min kompis, jag vill att hon ska bli glad. Var på väg att köpa en gullig gul klänning (hittar tyvärr ingen länk) på Åhléns, dock inte ekologisk. Men den var det mjukplast i märket (=kanske hormonstörande) där bak, och plagget kändes hårt och styvt. Gillade också den här t-shirten till mina barn, i första hand den minsta, (eller om den kanske var svart och rosa i de större storlekarna) och var på väg att köpa en sån. Rosa och cool, precis sånt jag letar efter till henne. Men sen började gifterna i trycket spöka för mig igen, så det blev ingen tröja. Det var en velig dag för mig, en annan dag hade den coola tröjan vunnit över miljömamman.

Men det jag ska säga efter allt detta dravvel är att jag köpte de här kläderna idag i alla fall. Kappahls ekologiska Newbie-kollektion. Gulligt, finstickat och lite gammaldags tycker jag. Övervägde en rosa body istället, men den var inte så snygg, och jag har ju lite problem med det rosa täcket till värnlösa flickebarn. Till treåringar med egen stark vilja går det utmärkt, dock.

Nu blev det visst fyra nyanser av brunt, men saltlakritsen är till mamman.

Om hur man gör den enkelt för sig genom att göra det svårt för sig

Nu ska jag berätta för er hur man undviker att köra bil i onödan. Jag vill inte köra bil i onödan, av miljöskäl. Mycket handlar ju såklart om hur ens vardag ser ut, var och hur man bor och jobbar och sånt. Det kan man ju också påverka ganska ofta, men där blir det ju lite mer komplicerat så jag skippar den biten. I vardagen, gör så här:

1. Ha bilen i ett garage en bit bort från ditt hus. Så att du får gå en bra bit, och kånka tunga saker du ska ha med dig. Ett alternativ till detta på vintern är att ha den ute så att du måste skrapa rutor ofta.
2. Kör sällan, så att du inte får in vanan.
3. Ha barnen i krångliga bilbarnstolar som de inte kan knäppa fast sig själva i. Ett plus om de krävs att en vuxen lägger sig raklång över baksätet och lirkar i 5 minuter i mörkret.
4. Ha stora overaller på barnen. Trots är också plus i kanten.
5. Skaffa åksjuka barn. (Har dock motsatt effekt vid långresor med X2000...)
6. När du väl är ute och kör, kolla inte upp vägen i förväg, så att du får irra runt en bra stund och svettas lite innan du kommer fram.
7. Kolla inte heller upp parkeringsmöjligheter i förväg. 
8. När du står inför ett val - bilen eller inte- visualisera en småtrevlig bussfärd i värmen, läsandes en tidning eller småpratandes med barnet. Eller en cykeltur i vårkvällen.

Funkar skitbra. Jag drar mig i det längsta för att ta bilen när jag upplever att jag har ett val. Det bästa är att det inte ens hamnar i kategorin "borden", som i "ska jag vara duktig eller ska jag vara bekväm?". För i den kategorin har man ju redan alldeles för mycket. Det är helt enkelt bekvämare för mig att inte ta bilen.

Fulräkorna

Gah! Råkade köpa jätteräkor idag av misstag. Handlade thai-mat till middag och valde räkor till en av rätterna - vanliga räkor trodde jag, men fann hela lådan nedlusad av stora feta fulräkor. Ser ut som stora äckliga skalbaggar. Pallade inte att smaka på dem själv, har fortfarande lite ångest. Funderar på hur jag ska gottgöra detta. Jag önskar att jag vore lite mindre mesig och vågade berätta för restaurangerna varför jag inte vill köpa jätteräkorna. Blir man mindre konflikträdd efter 40, kanske?

Strumpshopping

Ha! Idag har jag köpt nya strumpor till mig själv, äntligen. Jag kommer tjäna säkert en halv minut varje morgon på att slippa springa runt och leta efter rena strumpor som ändå bara nästan matchar eller är håliga och slitna. Nio par slog jag till på. Ett par blommiga, 5 par prickiga och tre par vita, från H&M. De vita är av "organic cotton blend". Skeptisk som jag är misstänkte jag att det bara var ett litet inslag av ekologiskt odlad bomull. Men det betyder tydligen att bomullen i strumporna är ekologisk medan syntetmaterialet inte är det.

Sprillans strumpor, dessa dock av oekologisk bomull.

Generellt är jag skeptisk till de stora klädkedjornas egna miljömärkningar så länge det inte är någon utomstående part som kontrollerat (som för t.ex. KRAV eller EU-blomman). Men samtidigt vill jag verkligen uppmuntra och stödja alla initiativ som vill erbjuda något som är lite bättre, miljömässigt eller etiskt. För det sämsta är ju att göra ingenting. Och det som ändå är glädjande är att miljöargument verkar gå hem eftersom de blir vanligare och vanligare. Idag när jag gick en sväng på Åhléns såg jag fyra olika hudvårdsserier som alla skröt med ekologiska ingredienser och på Lindex hade de något de kallar "sustainable choice" med återvunnen polyester och lycocell. Det finns väldigt mycket kvar att göra för att hela kedjan från odlare till klädbutik ska vara schysst, men idag väljer jag att glädja mig över att det tas små steg i rätt riktning.

Middag på en spik

Jag försöker skärpa mig när det gäller att ta hand om rester, för den miljöpåverkan som ligger bakom mat som hamnar i soporna är ju verkligen helt bortkastad. Tyvärr är vi inte så jätteduktiga, vi är lite för stressade, slarviga och oplanerade så det händer ganska ofta att man hittar någon burk med alldeles för gammal middag längst in i kylskåpet. Och då tar vi ändå med lunchlåda när det går, men ibland blir det en halv portion kvar, eller bara en massa pasta eller så blir det bara bortglömt.

Idag var det egentligen dags för storhandling, men jag orkade faktiskt inte. Istället blev det en snabbsväng in på Konsum och en limpa, en liter mjölk, en aubergine och broccoli. Ta da: Soppa på broccoli och skafferirester, ugnsbakad aubergine med gammal getost som inte var så god och därför inte gått åt, tillsammans med en överbliven rödbeta i klyftor och lördagens kokta potatis som blev frasiga i ugnen. Till det  knäckemackor med resten av förra veckans färdigskivade rostbiff och avokado som fanns hemma. En jäkla massa plockmat, men jag var mycket nöjd över att jag knutit ihop det som fanns och som riskerade att annars gå hädan. På minussidan dock att jag fann en knappt påbörjad limpa i kylskåpet som såg sina bästa dagar för två veckor sedan. Ah, aldrig får man vara nöjd.

Japp, här är ännu en grej som du verkligen borde ta ansvar för

OK, nu är jag på gång med fler idéer som jag aldrig kommer att förverkliga. Även här någon slags propagandafilm alternativt reklamfilm. Fast vad är skillnaden egentligen? Reklam är ju egentligen bara kommersiell propaganda.

Så, here goes:

Scen 1: Kvinna går och bläddrar bland snygga kläder, på shoppingtur helt enkelt. Hon håller upp en känning och ser för sin inre syn hur hon matchar kläningen, hur hon har den på sig på en fest. Hur hon får beundrande blickar.

Scen 2: Hon tittar på klänningen igen, men plötsligt kommer det istället flashbacks från plaggets historia. Bilder på bomullsfält i Asien som besprutas, tyger som färgas med dålig arbetsmiljö, orenade utsläpp ut i floden, kläder som sys upp av fattiga kvinnor under dåliga förhållanden. Långa transporter för att komma till butiken. Hon håller upp ett annat plagg, liknande flashbacks. Hon blir förskräckt och går därifrån.

Scen 3: Samma kvinna i en annan butik. Håller upp ett klädesplagg och får på nytt flashbacks. Men denna gången är det helt ok bilder. Bilder från bomullsodlingen som är ekologisk, färgning och beredning sker kontrollerat och med rening, arbetsmiljön för sömmerskorna är vettig, de kan försörja sina familjer. Plagget får en helt ny glans.

Någon slags avslutning. Typ "Vet du vilken historia  ditt shoppingfynd har?".

Syftet med filmen är att få folk att förstå konsekvenserna av sina köpbeslut. Vad tror ni? Är det för präktigt, eller skulle det gå att göra bra? Det är ju inte många affärer som säljer schysst producerade kläder, tyvärr. Och jag handlar själv i de vanliga kedjorna. Men jag tycker att jag borde ta mer ansvar för vad jag köper. Mitt mål i år är att ta bättre ansvar för mitt handlande. Det finns åtminstone tre vägar att gå om man vill bli en bättre konsument, som jag ser det:

1. Fråga och ställa krav i de vanliga klädkedjorna
2. Köpa de schysst producerade kläder som trots allt finns, t.ex. fare trade-märkta eller DEM Collective 
3. Köpa mindre kläder och saker, och gärna begagnat när det går

Kan ni komma på några fler? Jag ska sätta igång med den första punkten. Men eftersom jag är lite blyg så mailar jag istället, tror jag.

En anings vinterväder

Snö! Hurra! En cm isig slask som antagligen smälter bort redan i eftermiddag, men ändå. Jag tar vad jag får helt enkelt. Jag var till och med glad igår när det var snorhalt och jag gick omkull med cykeln. Allt som andas vinterväder är bättre än 8 grader plus och regn. Det är ju ändå december i klimatförändringarnas tidevarv.

Om offerrollen och ansvar

Ibland känns det som om offerrollen är lite för populär. Är man feminist kan man i nästan alla sammanhang hävda att man är ett offer för patriarkatet. Är man ung och inte kommer dit man vill är man ett offer för samhället. Är man en stressad småbarnsmamma är man definitivt ett offer, för alla krav, för ojämställdhet, för arbetsmarknaden. Och man har ju rätt i det, det är inte så jäkla lätt alltid. Men om nästan alla är offer, vem ska då göra något?

Politikerna är populära att skylla på. Och sina föräldrar. Eller bara lite mer vagt, det moderna samhället. Det är ju ganska skönt att kunna luta sig tillbaka lite, och känna att man är på den snälla sidan, att det är någon annans fel. Det är väl mänskligt att vilja skylla ifrån sig lite. Men jag tycker att vi måste kämpa emot. Jag vill slå ett slag för lite hederligt ansvarstagande. Helst utan prestationsångest, men genom att tänka igenom vad man själv kan göra för att åtminstone bryta trenden. Bli vän med dina tillkortakommanden, men försök ändå göra något!

Såhär försöker jag komma ur den bekväma offerrollen:

• Jag försöker ta ett steg mot mer jämställdhet. De strider vi har kämpat för, de kommer våra barn att slippa ta. Precis som jag sluppit strida för de steg som mina föräldrar redan tagit.
• Jag försöker prioritera tiden och kraven lite strategiskt i mitt liv. Ibland misslyckas jag totalt. Men vissa saker är jag lite stolt över. Som korta arbetstider, billigt boende, hög städtröskel, korta restider till jobbet.
• Jag försöker ta ansvar för min miljöpåverkan. Herregud, världen håller på att gå under. Vi måste ta ansvar både för vilka krav vi ställer på politiker och på de varor och tjänster vi köper. Vilket avtryck har ditt senaste shoppingfynd gjort på vägen till din garderob?
• Vi måste också ta ansvar för orättvisorna i världen, genom att inte bara välja billigaste produkten utan att fråga under vilka arbetsvillkor den är producerad. Fare Trade-produkter är jättebra, till exempel. Och många av de stora företag som får mycket frågor om etiska och miljömässiga krav i produktionen har förbättrat sig mycket.

När det gäller ansvarstagande för miljö och rättvisa är jag faktiskt mer hård mot mig själv jämfört med den mer privata sfären. För där tycker jag verkligen inte att jag gör tillräckligt. Men ett steg är bättre än inget, och jag håller på att öka takten.

Underbaraclara är klockren

Bloggaren Underbaraclara har tagit bort alla annonser eftersom hon inte kunde stå för dem. Det dök upp bantningspiller och alkohol (hon dricker inte alkohol) och hon fick ont i magen. Istället ska hon börja sälja sina egna annonser, till företag som vill göra reklam för miljömässigt bra produkter och som har en profil hon kan stå för. Och tydligen har hon fått jättestor respons.

Alltså, hon är så klockren ur ett hållbarhetsperspektiv (hållbarhet = miljömässigt, socialt och ekonomiskt långsiktigt ansvar inklusive etiska hänsyn). Hon tar ansvar för den indirekta påverkan som hon är upphov till genom att hennes läsare köper produkter från företag som gör reklam på hennes blogg.

Om man har en stor blogg med annonser för något man inte står för (miljömässigt, etiskt) så bidrar man ju ändå indirekt till deras framgång. Precis som man gör när man köper mat, kläder, elektronik eller bilar som inte är producerade på ett hållbart sätt, kanske av arbetare med dåliga arbetsvillkor och med stor miljöpåverkan. Nu har Underbaraclara ju istället möjlighet att göra en positiv skillnad, genom att hon gynnar företag som har bra produkter!

Sen är det ju så svårt att göra alla rätt hela tiden, jag är inte alls så noggrann som jag borde vara, men jag försöker ta ett steg i taget. Konsumera måttligt, bo och köra bil måttligt, och försöka konsumera miljömärkt, rättvisemärkt och undvika de man har skäl att tro är värst. Att ta tag i sin indirekta påverkan är jätteviktigt och ibland svårt. Mycket svårare än att sortera sopor.

Projekt på G

Jag har ett projekt på gång. Bara att jag tänker att jag ska göra något är ett framsteg, för när jag är djupt nere i vardagsträsket så har jag inga ambitioner alls mer än att få vila lite. Men att sen ta steget till att verkligen förverkliga projektet, det ligger en bit fram. Men kanske, om någon vecka, jag känner att jag har ett ryck på gång.

Projektet är att sy en kudde. Jag syr aldrig, jag är inte alls bra på det, men vi har en gammal symaskin i garderoben som vi fått ta över från svärmor.  Och det här ska inte bli vilken kudde som helst, utan en traskudde. Alltså, en kudde enligt trasmatteprincipen, som för övrigt är en ypperlig, miljövänlig, resurssparande princip som vi borde förvalta och förädla. Det är mina gamla trasiga favoritkläder som ska bli råvaran till kuddfodralet. En trasig ylletröja, ett par utslitna svarta manchesterbyxor, en välanvänd grå munkjacka i plysch och en röd stickad polotröja. Så fina tyger, och så onödigt att slänga tyger när det kostar så mycket miljöpåverkan att göra nya. Och jag som dessutom har så svårt för att rensa ut mina gamla favoritkläder ur min knökfulla garderob. Det här är en win-win! Håll tummarna för att jag får tummen ur.

OK, kass bild jag vet. Men om man tittar noga ser man att det är en hög med kläder.