lördag 7 december 2013

Växla tempo

Jag har lite svårt med mina tempoväxlingar. När det är fullt ös på jobbet och i vardagen, då är drivkraften baserad på den bekräftelse jag får genom att prestera. Bekräftelsen kan komma från andra (jobbet) men lika gärna från mig själv, för att jag känner mig duktig (livsfarlig känsla...). Drivkraften motiverar mig att kämpa för att få ihop det, få ordning, få fint och sen kunna vila och göra roligheter. Jag plockar, stressar, stretchar mig själv för att nästan hinna jobba över, nästan hinna glöggfika med barnen, hinna gå på kvällsseminarium, leka i parken, köpa vantar. Trixandet ger mig en kick, jag klarar massor!

Men sen när takten går ned lite grann, för att jag inte orkar hålla samma tempo eller kanske för att nästa deadline ligger en bit fram. Eller för att det är en helg med inställd middagsbjudning. Det är då som jag får tillfälle att verkligen få ihop det, få ordning, få fint och vila. Men då sjunker jag ihop som snögubbe i töväder och vill bara vila. Och då kan jag liksom inte förstå vad som skulle motivera mig att nå upp till de där ambitionerna om ordning, rensning, och fint hemma. Varför ville jag det? Så meningslöst? Det kan väl få vara kaos i garderoben, hål på barnens byxor, och kan vi inte skippa julklapparna? Jag har ju inte lust att göra någonting alls förutom att ligga under täcket. Det är drivkraften, motivationen, som bara försvinner, spårlöst. Kvar är bara det tomma skalet, och jag liksom lyfter på det, granskar och undrar vad som nu ska motivera mig till att gå framåt.

Nu brukar den där viloperioden inte vara så länge. Jag rycks in i tempot igen och drivs framåt, men förhoppningsvis inte i riktigt samma tempo. Och om jag händelsevis skulle vara ledig en längre tid, finns det två alternativ. Antingen är jag så uttröttad att jag blir alldeles nedstämd, eller så kommer liksom nya drivkrafter smygande så småningom. Så var det i somras, små anspråkslösa intressen vaknade och tog plats som nya drivkrafter. Odla ärtor, lära sig fåglarter eller vad det nu var som kändes meningsfullt. Men det är skönt att komma dit. Jag hoppas få gå det varvet på jullovet, och hitta nya motiv att gå upp på morgonen. Kanske bygga en legostad, läsa tre böcker eller baka en kaka.

3 kommentarer:

  1. Åh, vad jag känner igen mig. Jag börjar få små stunder över när nummer tre blivit tre år och lite mer självgående, men i stället för lust och energi känner jag bara tomhet och meningslöshet. "Bara" är lite överdrivet. Medges. Men "mest" är i alla fall sant. Antingen fastnar jag i någon skitnödig ambition om Projekt som ska förbättra världen, eller så städar jag ett skåp. Som att jag har glömt vad det är jag vill när jag har tid att välja. Skrämmer mig faktiskt.

    Men plockar med mig ett råd om att komma ihåg att se meningen i det lilla.

    Önskar dig en härlig julledighet!

    /e

    SvaraRadera
  2. Jag tror att man behöver sjunka ihop lite ibland (rätt ofta faktiskt). har en kompis som för ett tag sedan undrade varför jag inte har bränt ut mig med jobbigt jobb och fyra barn. Mitt svar var helt enkelt att jag unnar mig att vara rejält lat så ofta jag kan. Kram

    SvaraRadera
  3. Vad kloka ni är, och lite fascinerande att ni fattar vad jag menar :-). Jag ska försöka vidareutveckla tankarna sen, snart, senare. Efter jul. Kram på er båda!

    SvaraRadera