Stan

Vi tar en paus från semestrandet hemma i höghuset. Vad trångt det är! Vad stökigt! Vad mycket saker! Och vad fult vårat köksbord är. Men vad skönt det är att vara hemma hos sig själv. Jag gick en sväng till mataffären (och glömde en massa saker kvar på rullbandet... i vanliga fall skyller jag på stress, nu får jag skylla på semesterhuvud) och det märks så väl att det är högsommar. Det är någonting med folket, som att alla barnfamiljssvenssons är borta. Vi åker iväg på våra svenssonssemestrar och kvar i kvarteret är de gamla, de unga, de som inte har råd att åka någonstans, och så några till. Förskolan är öde, lekparken är öde, skolan är tom, träden är gröna men gräset skiftar i högsommargult. Det är liksom inte meningen att vi ska vara här nu, det är nästan som att kvarteret är lite förläget över dotterns glada skuttande. Jag tror att det redan om en vecka är annorlunda. Då börjar vardagen krypa lite lite närmare. Turisterna är kvar i stan, men de som tog tidig semester börjar sakta fylla på morgonbussarna. Men då är jag långt borta.

Ser ni den?

Vad är det där för fågel? Mobilkameror är bra till mycket, men någon vidare zoom har de inte. Inte min i alla fall. Fågeln ifråga är svart med lite vitt på huvudet. Dopping? Sothöna? Vigg? Skrak? Inte vet jag. Titta noga vid vassen till vänster om stenen, det är kanske det som var fågeln, eller så är det en ölburk.


Det hade varit roligt att kunna fåglar lite bättre. Gärna fågelsång också. Jag anar ett intresse, jag känner en svag önskan att bildgoogla. Efter bara en veckas ledighet!

Vad gör man när man kan välja själv

Jag försöker ju göra semester, vilket faktiskt inte är det enklaste. Hur gör man? Hur gör jag? Vad vill jag göra? Ja, slappa vore ju skönt. Ligga i hängmattan och läsa tidningar. Men med tre barn i hasorna blir de stunderna inte särskilt ostörda (Mamma, kom och titta!  Mamma, hon puttades! Mamma, vad är mina skor!), även om jag faktiskt försökte idag. Så, förutom att slappa. Vad vill jag göra? Laga god mat? Baka? Fiska? Tälta med barnen? Gå långa promenader? Plantera? Inreda och pyssla inomhus?  Nej, jag vill ingenting. Drivkrafterna är helt borta, allt jag kommer att tänka på känns helt meningslöst. Jag är i vanliga fall så upptagen med vardagssysslorna (som visserligen kan bestå av trevligheter) att när jag har tid framför mig, blir jag helt tom i huvudet. Min rätt begränsade egna fritid i vardagen är helt inriktad på akut slappande av typen kasta sig framför närmaste dator eller TV. Jag har ingen hobby.

Nästa vecka  ska jag jobba igen så då är problemet löst för tillfället. Men målet med semestern som kommer sen får bli att komma på vad jag vill göra med den. Förutom att göra det alla andra i familjen vill göra, då.

Uppe i varv

Jag har inte gått under jorden. Jag har bara först slutspurtat på jobbet och sedan försökt ha semester. Fullt upp alltså, som ni förstår. Det är framförallt krävande att ha semester. Att liksom anpassa sig till att inte ha (samma) rutiner, och att umgås med familjen hela tiden. Hur blev vi så här ouppfostrade? Måste vi laga mat hela tiden? Och när man fortfarande är kvar i  jobbpulsen, så blir semestern så intensiv. Eftersom man måste hitta på saker hela tiden, och inte bara kan vara. Jäklar var det kliar i fingrarna att pressa de sommarlovslediga barnen (som har lättare att varva ned) att komma ur pyjamasen, plocka undan och hitta på något riktigt. Jag säger till när jag kommit ner på jorden.

Semester

Jag ska gå på semester om en vecka, men jag är inte så sugen faktiskt. Det kommer väl bli en del jobb på distans eftersom jag ska ha så lång semester, men det är inte därför.

Jag är inte färdig med vårterminen, och jag tycker om den här försommarfasen när vardagen fortfarande är kvar, men vädret och naturen är vacker. Det är visserligen ganska kallt för att vara försommar, men det är ju ändå rätt skönt ute jämfört med mars.

Och trots att jag är rätt sliten så klamrar jag mig lite desperat fast vid vardagen. Jag vet inte riktigt varför, faktiskt. Kanske för att vardagen är uppstyrd och lite trygg medan semestern kräver att jag engagerar mig och hittar på något. Ja, eller kräver och kräver. Men jag mår inte så bra av att slappa mer än några dagar, sen blir jag helt seg och nedstämd. Särskilt när jag varit stressad innan. Och semestern har en annan sorts krav och en annan sorts konflikter. Jag trivs bra här med mina gamla vanliga krav och konflikter.

Till fjälls och tillbaka

Efter några dagar i fjällen med låga ambitioner (jobbar på att anpassa ambitionerna till omständigheterna...) har familjen fått lite mer energi. Jag kommer hem och allt ser lite annorlunda ut, ett lite lite annat perspektiv. Och jag funderar över hur jag kan få till nya roligheter snarare än att bara se nästa timmes göromål. Framsteg!

Somliga dagar

Vi har hängt med våra föräldrar nästan hela sommaren i år, som alla somrar. Det är roligt att träffa släkten, det är bra för barnens relation till sina mor- och farföräldrar, vi får lite avlastning ibland och vi får vara på de två landställen som jag och min man tycker så mycket om. Men det tar på krafterna att umgås med sina föräldrar eller svärföräldrar i flera veckor. Särskilt som vår egen familj var ganska utpumpad när semestern började.

För oss är det här en olöslig ekvation för närvarande. Vi vill vara på de här platserna på somrarna, och vi behöver också hjälpa till här. Och inte att förglömma skulle det nog bli en hel del besvikna miner om vi valde bort det något år. Men det blir lite jobbigt efter några veckor.

Samtidigt försöker jag att inte förstora det hela. Vilken lyx vi har, två underbart vackra platser att vara på och ta hand om. Det är för övrigt mitt hyperpräktiga fokus i livet för närvarande: Lyft blicken, försök att inte förstora småsaker, se det positiva som går att hitta. Somliga dagar går det bättre än somliga.

Då vet man att man har varit ledig länge

Semesterfunderingarna har slagit till igen. Går och drömmer om ny karriär (fast kan inte riktigt bestämma mig för vad jag kan göra istället) och nya vardagsvanor (steppa upp jämställdheten, schemalägga träningstid, träffa vänner oftare).  Och längtar hem till höghuset lite i smyg.

Alltså, semester är underbart. Men så särskilt vilsamt är det ju inte.

Det är häftigare med en egenfångad mört än det senaste Super Mario-spelet

Ikväll blev det jättesen läggning av stora barnen. De stod ute på bryggan och metade, och sen kom en andfamilj förbi som de matade. Jag tyckte att de var så söta så jag hade inte hjärta att kalla in dem. Det är bara att hoppas att de kan sova igen lite imorgon bitti.

Någonstans blir jag lite rörd över hur entusiastiska de blir av sådana här jordnära aktiviteter. Meta, titta på flygmyror, spela kort, plocka hallon. När det finns blippande dataspel och tecknad film i överflöd runt  omkring dem (även om vi såklart begränsar tillgången). Man ska inte underskatta naturen. Och man ska inte underskatta sina barn.