Det är en sak som är extra intressant med bloggar. Hela poängen med bloggen är ju att det är ganska täta uppdateringar, snabba tankar, vardagsrapporter. Det här medför ju att allt inte alltid är så himla genomtänkt. Man hinner inte tänka igenom vad det är man förmedlar. Nu tänker jag varken på stavfel och missar eller enstaka tankevurpor som kan slinka igenom. Jag tänker mer på helheten man förmedlar i sin blogg, och som berättar det som bloggaren kanske inte tänkt på själv. Jag ska ge några exempel:
- En blogg om hälsa och lchf. Bloggaren är eld och lågor över dieten som nu räddat henne från sockerberoende och ätstörningar, hon mår nu så fantastiskt bra. Alla andra borde prova, annars är de faktiskt lite dumma i huvudet. Jag läser och noterar att hon verkar lägga så otroligt mycket energi på ätandet. Hon kommer på nya rön: Först är det moderat lchf, sen är det extrem-lchf, sen är det sockerersättningar och bakverk med mandelmjöl - som sen inte alls är bra för just henne, osv. Jag tänker att det verkar som en ny ätstörning. Efter något år kommer hon också på det, det som redan synts i blogginläggen så länge.
- Den präktiga bloggaren som har tusen järn i elden, som springer på aktiviteter jämt, som fixar och trixar och har underbara barn. Puh, jag blir alldeles matt bara av att läsa. Sen går hon in i väggen. Hon förstår först inte riktigt varför, men den som läser bloggen förstår.
- Den lite provokativa bloggaren (här finns flera olika personer) som gärna raljerar själv men inte heller har något emot att folk käftar emot. Men så är det vissa frågor, där man märker att det är ömt. Försvaret blir liksom ursinnigt, motargumenten bli långa och känslosamma. Istället för att bara erkänna - ja, jag brister här, så försvarar hen sig med näbbar och klor. Och man förstår att den här frågan är hen inte riktigt färdig med själv, bloggaren köper inte riktigt heller sin bortförklaring.
Som ni ser så har jag inte länkat mina exempel. Jag fattar ju att inlägget vore mycket intressantare om jag länkade, men det skulle kännas lite taskigt faktiskt. För det är ju det här som är tjusningen med bloggar. Det är liksom memoarer "live". Och vem vet vad jag själv avslöjar mellan raderna, inte jag i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar