Ross och jag

Häromdagen hade jag äntligen orkat tvätta nya julklappshanddukarna och hängt upp dem i badrummet. Fina och färgglada i det i övrigt sunkiga badrummet, i det i övrigt sunkiga livet (ok, det kändes som det i alla fall). Och så börjar någon torka blöjungens (nytvättade) rumpa på handduken. "Jamen jag trodde att det var rumphandduken!" "Neeeej! Jag hade precis hängt upp dem! " Det var ju de enda rena handdukarna, de som skulle vara för gäster och rena fina händer. Jag höll på att börja gråta. De där handdukarna var ju det enda fina färgglada som hände den där sunkiga sjukdagen.

Kommer ni ihåg ett Vänneravsnitt när Ross har skiljt sig för typ tredje gången och är deppig och gnällig. Sen är det någon som snor hans kalkon-rester-lunch-macka på jobbet. Och han bryter ihop: "That sandwich was the only good thing I had going on in my life!" Vissa grejer fastnar i minnet av någon anledning och detta avsnitt är en sådan sak, för det är ju precis så det är ibland. 

Men handduken hänger kvar, jag skiter i att den använts av en barnrumpa och torkar håret med den ändå (trots). Vi har ändå inga gäster i sjukstugan just nu. Jag tvättar den när jag är piggare.

Här är den.