Idag kvoterar vi in Göran och Lennart

Idag skriver Underbaraclara skitbra om kvotering.

Kärnfrågan tycker jag är att det som sker i samhället idag faktiskt är en omedveten kvotering. Dvs. de med makt att anställa till viktiga poster väljer i stor utsträckning folk som liknar dem själva, vilket ofta är vita män med samma typ av bakgrund som de själva har. De kvoterar alltså in folk som liknar dem själva, men inbillar sig att de väljer objektivt. Eftersom urvalskriterierna är skeva.

Kvotering borde inte vara så laddat! När man ska sätta samman en styrelse eller en arbetsplats är det väl smart att välja folk med olika bakgrund som kan kompettera varandra. Och därmed ”kvotera” in folk av olika kön, olika etnisk bakgrund, olika kunskaper, det är ju så man får en dynamisk grupp. Men i de fall när man söker specifikt efter en kompetens som kompetterar en grupp då kallas det inte att kvotera, men det är ju vad det är. Och det är ju inget konstigt alls med det.

Om offerrollen och ansvar

Ibland känns det som om offerrollen är lite för populär. Är man feminist kan man i nästan alla sammanhang hävda att man är ett offer för patriarkatet. Är man ung och inte kommer dit man vill är man ett offer för samhället. Är man en stressad småbarnsmamma är man definitivt ett offer, för alla krav, för ojämställdhet, för arbetsmarknaden. Och man har ju rätt i det, det är inte så jäkla lätt alltid. Men om nästan alla är offer, vem ska då göra något?

Politikerna är populära att skylla på. Och sina föräldrar. Eller bara lite mer vagt, det moderna samhället. Det är ju ganska skönt att kunna luta sig tillbaka lite, och känna att man är på den snälla sidan, att det är någon annans fel. Det är väl mänskligt att vilja skylla ifrån sig lite. Men jag tycker att vi måste kämpa emot. Jag vill slå ett slag för lite hederligt ansvarstagande. Helst utan prestationsångest, men genom att tänka igenom vad man själv kan göra för att åtminstone bryta trenden. Bli vän med dina tillkortakommanden, men försök ändå göra något!

Såhär försöker jag komma ur den bekväma offerrollen:

• Jag försöker ta ett steg mot mer jämställdhet. De strider vi har kämpat för, de kommer våra barn att slippa ta. Precis som jag sluppit strida för de steg som mina föräldrar redan tagit.
• Jag försöker prioritera tiden och kraven lite strategiskt i mitt liv. Ibland misslyckas jag totalt. Men vissa saker är jag lite stolt över. Som korta arbetstider, billigt boende, hög städtröskel, korta restider till jobbet.
• Jag försöker ta ansvar för min miljöpåverkan. Herregud, världen håller på att gå under. Vi måste ta ansvar både för vilka krav vi ställer på politiker och på de varor och tjänster vi köper. Vilket avtryck har ditt senaste shoppingfynd gjort på vägen till din garderob?
• Vi måste också ta ansvar för orättvisorna i världen, genom att inte bara välja billigaste produkten utan att fråga under vilka arbetsvillkor den är producerad. Fare Trade-produkter är jättebra, till exempel. Och många av de stora företag som får mycket frågor om etiska och miljömässiga krav i produktionen har förbättrat sig mycket.

När det gäller ansvarstagande för miljö och rättvisa är jag faktiskt mer hård mot mig själv jämfört med den mer privata sfären. För där tycker jag verkligen inte att jag gör tillräckligt. Men ett steg är bättre än inget, och jag håller på att öka takten.