måndag 2 april 2012

I wish! Eller två inlägg till priset av ett

Ibland hittar jag inte rätt uttryck på svenska, och det är bara den engelska versionen som ringer i öronen. Lite lätt patetisk, känner jag mig då. Som att jag tror att jag är så internationell eller som att jag bara satt och kollade amerikanska serier kvällarna i ända. Men ibland finns det ingen riktigt bra översättning, alternativt så konsumerar jag för lite populärkultur på svenska. Så, med detta sagt, håll till godo:

Nästan allt i livet är relativt, är en lärdom jag vunnit med åren. Problemet med den insikten är att det är svårt att tillåta sig till att tycka att vardagslivet är jobbigt. För det är ju bara jobbigt jämfört med hur jag brukade ha det/eller hur samhället ser på det. Inte jobbigt på riktigt. För det finns ju de som har jobbigt på riktigt. Sådana här konversationer har jag i min hjärna ibland:

- Åh, jag har ingen tid för mig själv, det är så jobbigt. Bara en liten stulen stund framför datorn innan jag går och lägger mig.
- En liten stund varje kväll! I wish! Egentid kan ju den dubbelarbetande ensamstående småbarnsmamman/statarna i fattig-Sverige/bomullsodlarna i Asien se sig i månen efter! Och de klagar minsann inte! (Vad jag vet...) För att inte tala om alla som är ofrivilligt barnlösa, och här har du mage att sitta där med tre fantastiska ungar och beklaga dig...

- Jag är så trött, jag får inte sova på nätterna pga. barn/sjuka barn/oroliga barn/stress.
- Sova på nätterna! I wish! Det finns minsann de som aldrig sover mer än 5 timmar per natt. Tänk bara på textilfabrikarbetarna i Kina/de med långtidssjuka barn/statarna i fattig-Sverige. De kunde bara drömma om att få sova så mycket som du!

- Åh, det är så stressigt på jobbet! Hur ska jag hinna, jag vill inte jobba övertid. Jag behöver semester!
- Stressigt på jobbet! I wish! Tänk på de som inte har något jobb. Och du har dessutom ett jobb du gillar! Och stressigt, tjena, tänk på alla de med verkligt stressiga jobb! Bilfabriksarbetarna i Kina/underklassen i USA med fyra jobb/statarna i fattig-Sverige etc...

Men, vad tjänar det till att tänka såhär? Nada nada. Statarna i fattig-Sverig skulle, om de flyttades hit i tidsmaskin, antagligen vänja sig vid vårt lyxliv och börja klaga över småsaker. Det är ju så vi funkar. Och man orkar ju inte alltid lyfta ögonen ur träsket och skåda allt man har, inte jämt! Ibland vill jag bara ge mitt besservisser-jag en stor käftsmäll, med sitt löjliga "I wish!".

Så, vad skulle alternativet till "I wish" vara? Det bästa jag kan komma på är typ "Om det vore så väl". Det funkar väl? Ja, eller problemet är ju att det funkar inte alls, eftersom det är tokfel stilistiskt. Inte coolt alls. Kan ni tänka er Ross i Vänner i någon av sina bittraste scener i självömkan fräsa "Om det vore så väl!". Nej, precis.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar