Jag kan vara så otroligt slö. Jag ligger i sängen och orkar för mitt liv inte resa mig. Barn får lösa konflikterna själva, fixa mackorna själva, byta blöjor på sig själva, bara jag får ligga kvar. Jag hänger en tvätt som får hänga kvar på tvättställningen -strategiskt placerad i vardagsrummet- i en vecka. Jag låter en väska stå ouppackad i två veckor. Och så undrar jag lite avundsjukt och lite fascinerad hur alla andra orkar. Med fix och plock och fotboll och träning och bygga om huset och gå på museum. För det ter mig så övermäktigt.
Men så kommer energin någonstans ifrån. Jag kan vara övertrött, stressad, frustrerad, arg eller bara utvilad (fast inte så ofta) men plötsligt städar jag hela lägenheten fast jag inte sovit mer än en timme i stöten föregående natt. Storhandlar, lagar mat, röjer, plockar med barnen kring benen (eller snarare vissa kring armhålorna) och bjuder hem folk. Eller drar iväg på resa med flocken i släptåg. Och jag begriper inte hur jag kunde vara så orkeslös dagen innan.
Vart går den, vart gömmer den sig? Och tackochlov att den ibland dyker upp, energin.
Känner verkligen igen det där, både slöheten och energin. När man blir slö ska man nog bara försöka glida med i det och ta det lugnt till energin återkommer... För det gör den, även om dt känns otrolig... Kram
SvaraRaderaGlida med låter bra, kämpa emot är så jobbigt :-). Kram!
SvaraRadera