Jag läste för länge sedan en bra grej i en bok av Martina Haag. Någon av hennes krönikesamlingar, kanske den här. Hursomhelst. Hon skrev om den där föräldraplanen som man tror existerar till man får egna barn. Att mamma och pappa alltid har klart för sig vad som gäller, vilka gränser som ska gälla, när de ska säga ja och nej.
Med stora barn kan man ju diskutera lite. Hur länge är det rimligt att du får spela, hur långt bort från huset får du gå själv, kan ni inte hjälpa till att städa toan? Men alla små saker. Får jag ta ett äpple nu, fast middagen är om en halvtimme? Är det ok att minsta ungen rotar fram nya kläder igen, fast det innebär mer tvätt? Ska vi inte stänga av TV:n nu? Ofta löser det sig av sig självt för att man inte orkar ta strid. Det är bra att vara trött ibland, så slipper man fundera så mycket. Nyss hindrade jag minsta ungen från att öppna en ny burk karameller hon ville ha, eftersom det fanns en annan burk öppen (resekarameller till lördagsgodis!). Vi kan ju inte ha en massa halvöppnade burkar överallt. Men efter en stund blev jag själv sugen på den gula sorten. Så då öppnade jag den själv, och gömde den under en kudde för henne... Är det de vuxnas privilegium, eller är jag bara en ego mamma? Bäst jag går och bjuder henne också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar