Det här med klänningar igen

Funderingarna kring könskodade (läs klänningar) kläder till trean, tillika första dottern, går vidare. Hon ärver ju brödernas kläder, färgglada mjuka (men lite slitna) kläder som hon är jättegullig i, precis som de var. Nu i helgen var jag och gjorde en kompletteringsrunda på stan inför sommaren. Två par gröna shorts, en rutig skjorta,  t-shirtar (rosa/grön/svartvitrandig) till stora barnen. Och en klänning till dottern. Som jag skrivit innan tar det ju emot lite att klä henne i gullig klänningar, eftersom jag tror att hon blir annorlunda bemött om hon är väldigt "flickigt" klädd. Dessutom känns det lite fånigt att börja köpa en ny sorts kläder till henne, vi har ju kläder från bröderna.

Men. Å andra sidan: Jag har ju kjolar, och ibland klänning. Jag gillar kjolar, det är bekvämt och snyggt. Och jag älskade kjol när jag var liten (fast mest för att dölja mina lår som jag tyckte var tjocka, eller för att leva mig in i bilden av stackars fattig gammaldags flicka som i sagorna = mycket deprimerande när jag tänker på det idag). Så kontentan av detta funderande är att trean behöver någon sval klänning för kalas eller för mycket varm sommardag. Efter lite tröstlöst letande bland rosachockerna i kedjorna hittade jag några fina på Åhléns. En blå tunn klänning med liten ärm (så hon inte bränner axlarna), och utan krusiduller blev det. Gullig utan att vara puttinuttig, helt min stil alltså.

Kass bild som vanligt, bättre bild här.

Ja, såhär resonerar jag. Andra feministiska bloggare kör en striktare linje, och undviker klänningar helt till döttrar, eller kör med klänningar till sina söner (mina söner har fått mina gamla kjolar om de velat ha), vilket jag har stor förståelse och respekt för. Flera av mina vänner tänker inte alls såhär, utan öser på med gulliga kläder till sina döttrar eller tuffa kläder till sina söner. Även om jag inte delar deras inställning (eller brist på eftertanke) så gillar jag ju dem jättemycket ändå. Och vem har sagt att det är lätt med barnuppfostran?

För eller emot klänning?

Emot: Klänning kan vara opraktiskt. Små söta klänningar på små söta flickor leder till att man bemöter flickorna som de ser ut, och alltså inte som de starka, vilda, busungar som de kanske egentligen är. Dessutom är klänningar ett starkt könskodat plagg vilket jag inte gillar.

För: Klänning kan vara ett luftigt, skönt och praktiskt plagg. Jag vill inte se ned på de traditionellt kvinnliga attributen, utan höja upp dem så att de kan representera något starkt. Klänningar kan vara väldigt snygga. Fler pojkar och män borde ha klänning istället!

Barnkläder

Jag har ett antal principer som jag mer eller mindre omedvetet (ok, i och med detta inlägg blir de medvetna) går efter när det gäller barnkläder:

- Genusfrågan är viktig. Barnkläderna för pojkar ska inte signalera "jag är hård och tuff" och barnkläder för flickor ska inte signalera "jag är näpen och ömtålig". Jag vill heller inte köpa "tonårskläder" till mina icke-tonåriga barn. Jag gillar unisex.
-  Jag vill inte lägga jättemycket pengar eller tid på kläder, och tycker inte att det ska bli en för stor grej. Det är också viktigt att min man väljer kläder till barnen, även om jag själv inte gillar kläderna eller kombinationen.
- Begagnat är bra, klädproduktion är inte miljövänligt alls. Jag vill helst att alla tre barnen ska kunna ha samma kläder och jag tar gärna emot avlagda kläder från andra eller köper second hand.

De här principerna kommer ibland på kollisionskurs med varandra. Jag vill alltså inte att klädfrågan ska vara för viktig (omvänt mode-snobberi, jag vet), men i slutändan tycker jag en hel massa om det. Och jag kan njuta av att se mina barn i kläder i fina färger eller snygga färgkombinationer. Och nu när jag har en dotter uppenbarar sig en helt ny värld av ställningstaganden. Återkommer i ämnet.