Nojan jag skäms för

Jag har sån åldersnoja. Just nu fokuserar min noja mest på rynkor i ansiktet. Hela kroppen åldras ju, men eftersom jag fött tre barn (och ammat länge) så skyller jag kroppens förfall på barnen. Ansiktet däremot är jag van att ha komplex för, mest för finnar och dålig hy, men nu alltså för rynkor också. Jag är 36 år gammal och sen några år tillbaka ser jag förändringarna steg för steg, och fort går det också. Så fort jag  hunnit vänja mig vid de nya linjerna vid mungiporna upptäcker jag nya, runt munnen, vid ögonen, och sen har mungipelinjerna djupnat så mycket att jag måste börja vänja mig vid det också. Det tar ju aldrig slut, och sen vet jag ju att om några år kommer jag att se tillbaka och tycka att jag såg ung och slät ut vid 36. Men till skillnad från Anitha Schulman som Bloggkommentatorerna länkade idag, så vill jag inte boka in mig på några behandlingar. Det här är en naturlig process, den enda boten är ju att jobba med sig själv så att man kan släppa det. Och så att man slipper föra över det på sina barn. För det här representerar ju verkligen allt det jag inte vill lära mina barn.