Det här med klänningar igen

Funderingarna kring könskodade (läs klänningar) kläder till trean, tillika första dottern, går vidare. Hon ärver ju brödernas kläder, färgglada mjuka (men lite slitna) kläder som hon är jättegullig i, precis som de var. Nu i helgen var jag och gjorde en kompletteringsrunda på stan inför sommaren. Två par gröna shorts, en rutig skjorta,  t-shirtar (rosa/grön/svartvitrandig) till stora barnen. Och en klänning till dottern. Som jag skrivit innan tar det ju emot lite att klä henne i gullig klänningar, eftersom jag tror att hon blir annorlunda bemött om hon är väldigt "flickigt" klädd. Dessutom känns det lite fånigt att börja köpa en ny sorts kläder till henne, vi har ju kläder från bröderna.

Men. Å andra sidan: Jag har ju kjolar, och ibland klänning. Jag gillar kjolar, det är bekvämt och snyggt. Och jag älskade kjol när jag var liten (fast mest för att dölja mina lår som jag tyckte var tjocka, eller för att leva mig in i bilden av stackars fattig gammaldags flicka som i sagorna = mycket deprimerande när jag tänker på det idag). Så kontentan av detta funderande är att trean behöver någon sval klänning för kalas eller för mycket varm sommardag. Efter lite tröstlöst letande bland rosachockerna i kedjorna hittade jag några fina på Åhléns. En blå tunn klänning med liten ärm (så hon inte bränner axlarna), och utan krusiduller blev det. Gullig utan att vara puttinuttig, helt min stil alltså.

Kass bild som vanligt, bättre bild här.

Ja, såhär resonerar jag. Andra feministiska bloggare kör en striktare linje, och undviker klänningar helt till döttrar, eller kör med klänningar till sina söner (mina söner har fått mina gamla kjolar om de velat ha), vilket jag har stor förståelse och respekt för. Flera av mina vänner tänker inte alls såhär, utan öser på med gulliga kläder till sina döttrar eller tuffa kläder till sina söner. Även om jag inte delar deras inställning (eller brist på eftertanke) så gillar jag ju dem jättemycket ändå. Och vem har sagt att det är lätt med barnuppfostran?