Min farfar var en konstnärsjäl och målade tavlor och skrev texter. De sista åren han levde fick han flera stroker, som till sist helt berövade honom talförmågan. Jag minns att han, där emellan någonstans, när han fortfarande kunde prata men led av sviterna efter flera mindre stroker, kämpade för att ta sig för att måla. Han berättade för mig att han hade en strategi. Han klädde inte på sig eller gjorde sig iordning på morgonen, utan han satte direkt på sig målarkläderna och satte igång. Om han hade gjort sig iordning först hade all kraft gått åt till detta och då orkade han inte måla.
Jag tänker på det här ibland nuförtiden. För det är likadant för mig. Om jag ska orka med att storstäda, packa eller röja på helgen måste jag skära bort allt annat. Då kan jag inte lägga energi på att duscha, klä mig, plocka undan disken, borsta tänderna på mig och alla barnen eller något annat som egentligen hör till. Då måste jag sätta igång med projektet direkt, oduschad och i pyjamas. Bara att klara av det vardagliga tar så mycket energi. Igår förberedde jag en viktig packning och körde 5 tvättar som jag hängde, men absolut ingenting annat gjorde jag. Stora barnen var inte ute på hela dagen, inga tänder borstades, ingen städning gjordes, maten var den absolut enklast möjliga. Men det gick, projektet genomfördes. Alla sätt är bra utom de dåliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar