Motbilderna

Igår såg jag en fransk film på TV som heter Jag har älskat dig så länge. Eftersom jag har en nedsatt funktionsförmåga när det gäller filmer, så var jag tyvärr tvungen att zappa runt lite så fort det brände till, men jag lyckades se det mesta. Det var stark och fin, och handlar om en kvinna som precis kommit ut från ett femtonårigt fängelsestraff och får bo hos sin yngre syster. Idag har jag gått och tänkte på filmen, ur två aspekter. Den ena är själva handlingen, och den andra är hur huvudrollsinnehavaren skildras. Hon är nog i 45-årsåldern, och får lov att vara både ful och rynkig och lite vacker och stark, med integritet. Framförallt så får hon lov att se ut som hon gör, hon ser inte ut att vara botoxad och ifylld och allt det där som Hollywood predikar.

Det som slog mig framförallt var att det nästan inte finns några sådana kvinnor i filmer, på TV eller i reklamen. (Ja, för att vara krass så syns inte så många kvinnor 45+ överhuvudtaget.) Vi blir hjärntvättade till att det inte är ok att ålderstecknen (eller andra komplex för den delen...) syns. Daniel Craig får stå där med sin bekymmersrynka och se cool och maffig ut på filmaffischen, men det finns inte på kartan att göra filmaffischer med kvinnor som inte är släta som skyltdockor.

Jag känner att jag behöver motbilder för att stå emot hjärntvätten. Det var så skönt med gårdagens film, för helt plötsligt kände jag att det fanns, alternativet. En annan motbild som jag blev glad över är Rebecka Åhlunds  krönika, läs den. Den har tydligen varit publicerad i Amelia, vilket gör mig ändå gladare. Just den typen av magasin brukar ju helt kapitulera inför skönhetsindustrin. Reportage om olika "anti age"-metoder eller andra skönhetsingrepp, hur det går till snarare än reflektioner kring varför vi känner att vi behöver det och vad det gör med oss och vårt samhälle. Och varför vi inte bara skulle kunna skita i våra rynkor, småvalkar, hängbröst och leva livet.

Varför jag inte satsar på Beach 2012

"Fixa superkropp till beach 2012" står det på Aftonbladet idag. Och så är det träningsövningar som tydligen är så attraktiva att man måste ha plus-tjänst för att få läsa dem. Alltså, ok att man har lovat sig själv att ta tag i träningen och leva ett sundare liv såhär i januari. Men att motivera detta med att man ska se snygg ut på stranden i sommar, det begriper jag verkligen inte.

För det första är sommaren 2012 ju så oändligt långt borta, det känns jättejobbigt att ha den som hägring en gråkall dag i januari. Mitt belöningssystem är på tok för kortsiktigt för det. Chokladbit nu - beundrande blickar (ja tjena, som om lite push-knip-ups skulle hjälpa) om ett halvår - slappa i soffan nu. Nej, förutom att utseendemässiga skäl är en värdelös motivation i allmänhet, så är jag faktiskt inte tillräckligt fåfäng för det (tackochlov). Och personligen går jag dessutom mycket sällan på någon strand i bikini på sommaren. Det brukar vara alldeles för kallt för bikini vid kusten. Och de dopp jag tar på sommaren är ofta rätt undanskymda.

Nej, den bästa bästa motivationen för att träna är att intala sig själv att man mår bra av det och att det är roligt.  Om man inte går på det får man ta till kompisknepet. Träningsdejter kombinerat med en stunds pusta-ut-fika är oslagbart som kombination. Och inte om ett halvår, instant-belöning är det som gäller!

Januarivikten

Jag har en liten egenhet: Jag brukar gå ner i vikt över julhelgen. Och likaså den här gången. Inga dramatiska viktras,  men något enstaka kg ner. Det här är inget som jag strävar efter på något sätt, det bara blir.

En del av orsaken ligger nog i julstressen inför julen. Mycket att göra, lite tid att äta på. Men julmaten spelar också roll. Julmaten hos oss brukar inte vara överdådigt överflödande. Fint julbord på julafton men sen lever man på resterna och lutfisk resten av helgen. Sen är det så mycket annat som ska hinnas med, träffa släktingar och vänner på annan ort exempelvis, så jag hinner inte äta så mycket. Och julgodis och alladinaskar är ju gott, men eftersom det är så toksliskigt så tröttnar jag innan jag hunnit få i mig så mycket.

Så ikväll blir det mögelost. Måste kompensera lite.

Post-amning

Jag har äntligen lyckats sluta amma min tredje unge, och till min förvåning och glädje har jag samma BH-storlek som innan jag blev gravid med henne. Två års amning blev det och jag känner mig helt färdig. Förutom helt utsugna bröstvårtor, så trodde jag att brösten skulle försvinna helt, men det verkar de inte ha gjort (än). Ha! Har man BH-storlek 65B/70A så har man liksom inte så mycket att ta av.

Min BH har inget tungt jobb.