Jag känner ibland att jag vill försvara Jante, eftersom det blivit ett sånt skällsord. I många fall är det såklart värdelöst att människor (ofta kvinnor) inte får berätta om vad de är bra på eller vad de åstadkommit utan att folk blir provocerade och försöker sänka dem. Att man måste vara lagom hela tiden suger. Men Jante kan också innebära en dos ödmjukhet. Lite sund självkritik tror jag innebär att man blir klokare, för det finns ju alltid flera sätt att se det på. I mina goda stunder kan jag se båda sidorna samtidigt: Jag är en bra person men jag har mina tillkortakommanden, och det är OK. Exempelvis: Jag är duktigt på att snabbt prioritera arbetsupgifter, jag kan ruscha fram en rapport, en städning eller en storhandling. Men det innebär också att jag är slarvig och dålig på att se detaljerna. Och det är bara så det är, man kan omöjligt vara bra på både delarna.
När det gäller utseende och att deklarera att man är snygg eller ful så försöker jag att nå dithän att det inte ska vara så viktigt. Jag har en bra bit kvar, kan man säga. Men hellre än att peppa mig själv att jag visst är snygg, så vill jag peppa mig själv att tänka att det är spelar ingen roll. Jag kanske ska ha som mål att se intressant ut, eller att se speciell ut? Men sen händer det att jag ger upp och går och köper en anti-rynkkräm... Man måste ge sig själv ett brejk ibland.
 |
| Sitter här och ser intressant ut i sonens fleecejacka. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar