Jag är ganska ointresserad av klassiska statusmarkörer, inbillar jag mig i alla fall. Märkeskläder går bort, flashiga bostadsadresser går bort, långväga semesterresor, designprylar, nyrenoverade hem, bilar, statusjobb. Bort, bort, bort. Även sånt som hembakade bullar, surdegar, hemkokt sylt eller hemgjort julpyssel, varför leka hemmafru när man varken har tiden, orken eller lusten (bara någon gång ibland kanske).
Och så går jag där och är självgod för att jag är så befriad från statusjakten. Men så funderar jag på vad som driver mig, vad är det jag eftersträvar? Och så inser jag att jag självklart inte är befriad från den mänskliga driften att markera sin (önskade) tillhörighet. Jag är istället en anti-snobb. Jag påpekar gärna att mina barn ärver varandras kläder, att jag har köpt billigt på någon klädkedja eller fått av någon bekant. Miljömärkt är också eftersträvansvärt. Att leva billigt är "status", och att prioritera tid framför pengar likaså. Miljötänkande överhuvudtaget.
Och att jag har det här synsättet, det är ju självklart ett resultat av min bakgrund. Både ett ideologiskt val, och en följd av att jag faktiskt vuxit upp i ett hem där mina föräldrar inte har behövt vända på slantarna. Är man uppvuxen med fattigdom är det mycket svårare att frivilligt välja bort pengar och ytlig status.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar