Skåpätning

Det är tomt i skåpen, men nu är jag så godissugen att jag äter hockeypulver. Vi har en hel liten stapel med hockeypulver på spiselhyllan (eller vad heter det, fläkthyllan?) för barnen gillar det inte, men de gillar den färdiga lördagsgodispåse som bland annat innehåller hockeypulvret. Jag misstänker att jag inte är helt ensam om att rota i skåpen när sötsuget sätter in. I början är man på jakt efter det smaskigaste, men efter hand sänker man kravet lite.  Såhär ser min rangordning ut:

1. Riktigt godis, köpt för att jag ska äta det. Ofta syrligt gelégodis.
2. Mörk choklad. Inte mitt förstahandsval när jag är godissugen, innehåller lite för lite socker.
3. Nötter. Är ju inte sött alls, men det har den rätta storleken. Man kan liksom stoppa en handfull i munnen.
4. Jos. Äppeljos är sött och gott.
5. Kex och kakor, om vi har några.
6. En ordentlig inventering i skåpen, finns det inte något kvarglömt barnkalasgodis kvar som är så gammalt så att ägarskapet är preskriberat?
7. Hockeypulver
8. Torkad frukt, typ aprikoser eller fikon.
9. Ok, här kan det hända att jag lånar lite av barnens förråd. Men det måste ju kompenseras sen, fast ibland utan att de vet om att de blir kompenserade.
10. Gammal billig choklad, typ någon bortglömd chokladtomte eller så. Men då får det vara illa.

Idag kom jag bara ned till Hockeypulvret, efter att ha passerat äppeljosen. Men nu räcker det, tror att jag tar en macka istället. Godnatt!

Jag gör det helst en annan dag

Gah, jag får ingenting gjort! Trots att jag verkligen verkligen måste. Jag är trött, men framförallt helt energilös! Ge mig en örfil någon, eller en dag på spa.

En hjälpande hand till Legos produktutveckling

Nu har jag och stora barnen varit i affärerna och granskat Lego Friends som jag blev så upprörd över härom veckan. Omdömet är att det ser ganska roligt ut, men att det är jättesynd att det bara är flickor i askarna (undantaget en jätteask med ett hus, ett gäng tjejer och en grillande pappa) och att det är alldeles för lite att bygga. Lego kör verkligen en jättedrive. TV-reklam, reklam i barntidningar, välplacerad skyltning och prova-på-lego vid ingången till leksaksaffären. Så det är klart att det kommer att sälja.

Jag har ju mest känt mig upprörd å flickors vägnar för att de ska känna sig utestängda från det vanliga tekniska spännande legot, men nu känner jag faktiskt att det är en förlust även för alla pojkar. Det är klart att de också kan leka med Lego Friends om de mot förmodan skulle få legot, men de skulle troligen känna att de var på besök i flickvärlden. Ändå hade det varit så otroligt lätt att med några mindre justeringar bjuda in även pojkarna. Bara att slänga i lite figurer av båda könen hade hjälpt mycket. Det blir dessutom roligare för alla. Och gör inte reklamen så förbannat stereotyp! TV-reklam för barn är generellt en helt bisarr karikatyr på 50-talet, plus en otroligt våldsbejakande manlighet.

Jag och storbarnen har som ett generöst erbjudande till företaget Lego nu spånat fram tre nya roliga Legovärldar att lansera. Håll till godo!

- Lego Magi. En magisk värld med drakar och troll (som man kan bygga själv och byta ut delar på), fantastiska slott, häxor, féer, trollkarlar, modiga legobarn, trollstavar, svärd, enhörningar, förtrollade skatter, skattkartor och mystiska flygande farkoster.

- Lego Framtid. En futuristisk värld där bara fantasin sätter gränser. Robotar, luftskepp, märkliga hus, konstiga uppfinningar (som man givetvis bygger själv). Som Lego City fast i framtiden.

- Lego Rymdvarelser. En värld av rymvarelser (som man bygger själv och kan ändra såklart), rymdskepp, planeter (kanske stora runda plattor, kanske t.o.m. i klotform) med hus, fordon och parkering för de fina rymdkeppen. Observera att rymdvarelser inte nödvändigtvis måste strida mot varandra, även om ett och annat lasersvärd förstås förhöjer upplevelsen.

En grundregel i dessa världar är att legofigurerna är både pojkar och flickor, alternativt är så neutrala att man kan välja själv. Mycket viktigt för identifikationen. Så, vad säger ni? Skulle era barn (eller ni själva) vilja leka med detta?

Omväxla min pasta, tack!

Snälla Axfood, kan ni inte byta form på pastan i er ekologiska serie Garant? Jag börjar tröttna på Fusilli nu, men det finns inga andra sorter på Willys som är bättre (både ekologiska och billiga). Och ännu har jag inte sjunkit så lågt att jag köper fullkorns-pennen som står bredvid.

Förnya med Farfalle kanske?

Jag antar att det faktum att jag bryr mig om formen på min pasta betyder att jag klivit upp något steg i orka-trappan. Eller att jag bara är desperat efter lite omväxling.

Teckengestaltning

Ok, bara ett litet tips till för den som händelsevis inte fått nog av Melodifestivalen. Jag har hört ryktet om att teckentolkningen av finalen var något extra. Nu tog jag mig tid att titta lite på sändningen. Ha ha, det är fantastiskt! Teckengestaltning kallas det när någon förutom själva översättningen även förmedlar själva upplevelsen på teckenspråk. Jag blir helt glad av att se det.

Fem i tio goes PLUS

Herregud vilken äcklig ost jag just smakade.

Jag gillar mögelost och när jag handlade senast så slog jag till på en Bavaria Blu, som jag vanligtvis gillar. Men denna gången råkade det av misstag slinka med en lightvariant, Bavaria blu "Fitness. Less fat - full taste". He he, en fitness-ost, alltså (inget för LCHF-anhängare...). Om jag inte blivit så besviken när jag såg det hade jag gapskrattat. Äter jag mögelost vill jag ha den normalfet, vill jag äta fettsnålt äter jag morötter.

Men eftersom den var inköpt var jag ju ändå "tvungen" att äta den. Tyvärr drog det ut på tiden, och när jag öppnade den idag såg jag några konstiga orange prickar utanpå. För säkerhets skull skar jag bort dem, men hela osten såg verkligen konstig ut. Mörk i färgen, nästan inget blåmögel och med en läskig unken lukt. Blä. Antingen ska den vara såhär äcklig, eller så har den blivit dålig (bäst-före-datum imorgon). Troligen det senaste, men mögelostar brukar ju mogna, inte förses med orange mögel och unken stank.  Ska det vara så här? Va? Känner mig lite upprörd över detta faktiskt. Men inte tillräckligt för att inleda bojkott, nästa gång blir det till att lusläsa förpackningen.

Innehållet ligger i soporna.

Till fjälls och tillbaka

Efter några dagar i fjällen med låga ambitioner (jobbar på att anpassa ambitionerna till omständigheterna...) har familjen fått lite mer energi. Jag kommer hem och allt ser lite annorlunda ut, ett lite lite annat perspektiv. Och jag funderar över hur jag kan få till nya roligheter snarare än att bara se nästa timmes göromål. Framsteg!

Om att inte orka bry sig om halva a:n och trasig byxor

Alltså, idag är jag ingen vidare mamma. Och nej, jag vet att det är helt ok ändå, och att jag duger i alla fall. Men jag bara konstaterar faktum, och tycker samtidigt lite synd om barnen som fått dras med den här versionen av mig själv ett bra tag nu. Skrikig och gnällig och trött, och lyssnar inte när de berättar sina långa fantasifulla historier, eller ställer kluriga frågor om Pokémonfigurers utvecklingsnamn.

Ibland kan jag bli lite fascinerad när jag läser om eller pratar med enbarnsföräldrar med tid. De vuxna slåss om att få natta barnet. Familjen sitter samlad kring matbordet och samtalar i låg ton om vad de varit med om under dagen, alla sitter kvar tills alla har ätit färdigt. Föräldrarna har järnkoll på vad barnen gör i skolan och ligger på om mer läxor/svårare matte/friare skrivning. Hm. Vad sjutton gör sexåringen i skolan egentligen? Språksamling har jag hört talas om, men vad det innebär och om det är bra eller inte har jag verkligen ingen aning om. Jag känner faktiskt inte ens att jag riktigt bryr mig just nu. Prio 1 är ju alltid att barnet ska känna sig trygg i skolan. Prio 2 är att det ska lära sig bra saker. Åtminstone ser min ordning ut såhär, och jag kommer för närvarande inte längre ner på listan än till Prio 1.

Man blir ju lätt lite närsynt. Alla har det inte som jag (och vissa har det mycket värre). Och jag har det inte alltid såhär. När jag har mer energi bryr jag mig också om att åttaåringen inte skriver ihop sina a:n ordentligt eller att sexåringen behöver nya byxor. Och det är ju bättre att strunta i det som är aningens mindre viktigt än att bryta ihop över de där slitna byxorna. Vilket också händer ibland förstås...

Nåja. Jag är kass just nu men det är ok ändå.

Måste-se

Det rätta barnet. En film om två mammor som fått barn med Downs Syndrom. Åh, herregud vilken styrka dessa föräldrar besitter. Och vilken fantastiskt osminkad vacker skildring. Fastän jag bestämt mig för att gå och lägga mig var jag tvungen att se klart det här fantastiska programmet på Svt Play.  Gör det ni också.

Småätandet och amatörteorierna

Jag är en hopplös småätare. Inte världens ovanligaste last, direkt. Och jag äter inte så mycket, men ofta, och allra helst kvällstid (såklart). Min grundtanke är att min kropp är sugen på det den behöver, även om man ofta misstolkar suget (eller fastnar i andra destruktiva mönster som stör ut grundkänslan. Det är mer komplicerat egentligen, jag vet). Ibland är jag mer sugen på ost eller nötter, eller råa grönsaker för den delen (händer oftast när jag ätit för mycket choklad eller annat onyttigt). Ofta är jag sugen på sött, men jag tror ju inte att min kropp behöver godis. Men kanske frukt och bär? Snabb energi, vitaminer, antioxidanter. Utan att ha gjort hela researchen tänker jag att vi är förprogrammerade att sukta efter sött, eftersom den mest lättillgängliga energin och de viktiga vitaminerna finns i de mogna söta frukterna. Ju mer sol de fått, desto sötare och näringsrikare. I lockande färger och dofter. Inte konstigt att vi gillar godis, som ju utnyttjar alla de signaler som ett solmoget smultron eller en saftig mango sänder ut. Billiga trick helt enkelt.

Ikväll hetsåt jag tre kanelknäcken i rast följd. Jättegoda var de. Men varför detta plötsliga sug efter socker, fett och kolhydrater? Min mage gillar inte riktigt socker och vetemjöl i kombination, jag får bara magkatarr, så efter tre kanelknäcken säger magen stopp tack och lov. Men kanske behövde jag något hekto till på låren...

Sockor med hål i

När min mamma var liten fick hon höra att man inte fick ha säkerhetsnålar i kläderna och alltid var tvungen att ha rena underkläder, för tänk om man råkade ut för en olycka och hamnade på sjukhus. Vilken skam! Vi har väl förhoppningsvis kommit en bit från den tidens omsorg om fasaden. Fast det har väl kanske bara ändrat fokus nu, eftersom det inte direkt är ett tecken på fattigdom att ha trasiga kläder längre (utan snarare högsta mode... ibland).

Men hur noga är ni med att ha hela och rena kläder? Om det inte syns vid första anblick? Det slog mig idag, att det kanske bara är jag som obekymrad går omkring i trasiga strumpor eller omaka sockor dagligen. Jag har ju ändå skor på mig på jobbet, liksom. Jag döljer en trasig ylletröja under en lite helare kofta, och limmar stövlarna med Karlssons Klister (i bästa fall), även om jag ska träffa kunder. Och det där med ren vete sjutton om jag klarar, fläckarna brukar hoppa på mig under morgonen, och ofta rycker jag åt mig första bästa yllekofta under morgonstressen och då har jag inte alltid koll på om jag la ärmen i potatismoset förra veckan.

Jag har inte ärvt min mormors synsätt alltså. Men detta är ingen åsikt, det bara blir så för att jag är slarvig och inte tycker att det är så viktigt. Det skulle nog kännas bra att veta att man var hel och ren inifrån och ut. Dessutom uppfattas jag kanske som en slarver även i jobbet av den som detaljgranskar? Och när man sen oväntat behöver ta av sig övertröjan eller gå i strumlästen så är det ju inte jättekul att blotta lumpen. Men hamnar jag på sjukhus skiter jag i om jag har trasiga underkläder.

Pimpat tvättmedelspaket

Det är någon (liten en) i vårt hushåll som klistrar trosskydd på tvättmedelspaketet.

Och uppenbarligen någon som låter det sitta kvar... Äsch, jag blir ju full i skratt varje gång jag ska tvätta. Dumt att ta bort ett gott skratt, ju!